Månad: oktober 2015

av

18.10 – Gott och väl

Det var finväder på namnsdagen och nästsista äpplet är uppätet. Jag har inventerat, fått beröm och befunnit mig på svindlande höjder.

MomiFinväder på namnsdagen
Igår hade Saga namnsdag. Så hette min mormor som jag gillade men tyvärr träffade alldeles för sällan. Hon och hennes man (min styvmorfar) bodde nämligen i England.

Om mormor hade levt – hon dog 1991, 86 år gammal – och sett det vackra höstvädret på sin namns­dag hade hon säkert varit nöjd. Efter att morgonens dimma hade lättat fick vi en solig dag med en för­sik­tig vind som fick alla torra löv att prassla.

Nästsista äpplet uppätet
Igår eftermiddag tömde jag bal­kong­lådorna och blom­ur­nan vid bersån efter att ägaren till den stä­da­de datorn hade avhämtat den. Som avslutning företog jag en fotorunda på tomten i det fina vädret.

På kaneläppelträdet hängde två äpplen fortfarande kvar, det ena tillräckligt lågt för att jag skulle nå det. Alldeles perfekt var det. Läckert rött, inga maskhål, saftigt och sött. Jättegott!

Inventerat
I morse fick jag för mig att jag skulle ta reda på hur många bilder jag har samlat på mig. I mappen som heter ”Mina bilder 2003‑‑” fanns det totalt 38.456 bilder! Jisses. Idag har ytterligare en handfull till­kommit.

Fått beröm
I samband med kursövning 4 (ISO-värdet) hade jag skickat in åtta foton till kursledaren. Förutom omdöme för varje enskilt foto fick jag en avslutande kommentar som gladde mig storligen: ”Tack än en gång för dina bilder, de är en njutning att se!”

Alla var minsann inte berömvärda! Jag hade utan tvekan förkastat hälften, men jag ville gärna ut­forska hur kameran hanterar olika ISO-värden.

TakrännaPå svindlande höjder
Just precis idag kände jag för att tömma tak­rän­norna. Eller åtminstone göra ett försök. Herr grannen junior var förvarnad om att jag kanske behövde assistans, men jag nämnde också att jag ville pröva själv först.

Påpekas bör att allt som är två meter ovanför markytan är svindlande höjder för min del. Jag är heller inte ett dugg förtjust i att klättra på stegar. Men jag beslöt ändå anta utmaningarna.

Det var nu inte så hemskt när allt kom omkring. Jag aktade mig noga för att titta ner och krafsade efter bästa förmåga bort geggan som dels låg i rännan ovanför verandan och dels ovanför trappan.

Jag höll som bäst på med det sista ovanför trappan då jag hörde fru grannens röst: ”Aja, baja.” Hon påpekade att sonen bara väntade på att få besked om när han skulle hjälpa till, men vid det här laget var jag så kaxig att jag sa att han får ledigt nåt år till.

På hög höjdPå FB har jag sett ett citat som faller mig i smaken: ”Med en bra karl reder man sig själv”, men just den här gången gick det utan. 🙂

Att se tomten lite från ovan var inte alls dumt så jag klättrade ner för att hämta kameran och upp igen. Fast jag erkänner villigt att jag knäppte bilderna med en hand och höll mig krampaktigt fast med den andra.

av

16.10 – Beklagligt

Talgoxarna har beklagat sig, Udden är datortät och Mia dräller på byn.

Talgoxarna har beklagat sig
När jag hämtade tidningen i morse hörde jag ett ovanligt intensivt fågelkvitter i närheten av par­ke­ringen. Minst en handfull talgoxar fladdrade runt i träden och verkade väldigt upprörda.

FågelEfter en kort stund förstod jag varför. Dom hade upptäckt en inkräktare på reviret. Den satt helt oberörd på kabeln närmast elstolpen. På långt håll såg det ut som en liten uggla, men när jag såg bilden i datorn blev jag osäker.

Mina ornitologiska kun­skaper är synnerligen rudi­men­tä­ra så jag vore tacksam om nån kunde tala om vilken fågel det är frågan om? En ung sparvhök kanske? (Klicka på bilden för att se den i större storlek.)

Udden är datortät
Från och med i eftermiddags ”bor” det fyra datorer på Udden, varav två är mina egna. De andra har jag bara till låns.

Igår eftermiddags ringde en datorägare och var förtvivlad. Windows gick inte att starta, så på hemväg från uppköpen hämtade jag den dödssjuka datorn för eventuell åtgärd.

Tyvärr fick jag nöja mig med att diagnosticera krämporna, bota dom kunde jag inte. Inte ens efter ett sista försök i morse. På tisdag åker den till en specialist för radikalare ingrepp.

Idag efter lunch hämtade jag en pigg och väl funktionerande dator som ska tömmas och därefter kom­pletteras med annan programvara. Dessutom 109 uppdateringar(!). Jag har således inga som helst problem att få tiden att gå. 🙂

Mia dräller på byn
I samband med gårdagens uppköp träffade jag Oxen/Tvillingen. Han talade om att han sett Mia på sina ägor. Jag ifrågasatte iakttagelsen, men han var rätt säker på att det var hon eftersom hon inte sprang sin väg när han pratade med henne.

Han hade helt rätt. När jag närmade mig hans vägskäl på hemvägen mötte jag en bekant svartvit dam som kom trippande på vägen. Hon kastade sig genast ner i diket, men då jag hade stannat och hon hörde min röst kom hon fram och hälsade.

Mia på vägDet lät ungefär som ”oj vad roligt att du kom, visst är det här ett spännande ställe?”. Resolut tog jag henne i famn, satte henne i bilen och talade om att nu skulle vi minsann åka hem. Det var förstås inte alls populärt, men när hon väl upptäckte att vi var hemma verkade hon nöjd och glad.

Idag försvann hon vid 11-snåret och syntes inte till då jag åkte för att hämta datorn som ska tömmas. Jag ställde fram mat på bordet i ve­ran­dan och öppnade vindsdörren som vanligt, men när jag kom hem vid halv fyra kunde jag konstatera att maten var orörd.

Halv fem dök hon upp. Dom färska blåbärsfläckarna på pälsen och en liten fjäder avslöjade vad hon pysslat med strax innan. Troligen hade hon tagit sig en ny tur på byn och passat på att få sig en fågelstek på vägen hem.

Frågan är hur långt hon tänker bege sig? Väglagsordföranden påstod sig ju också ha sett henne på sin tomt och den ligger längre bort än Oxen/Tvillingens så snart går hon väl runt till alla hus i byn. Det är verkligen inget jag gillar, men om hon ska få vara utekatt är det inte mycket jag kan göra åt saken. :-/

av

14.10 – Hågkomster, obehag och lördagskänsla

Min ”souvenir” är sliten, jag har blivit snopen, fattat ett beslut, haft obehagligt sällskap, ägnat mig åt  intellektuellt och fysiskt arbete och har lördagskänsla.

MorgonrockSliten souvenir
För ett par dar sen upptäckte jag att min ”souvenir” från Chinatown i New York börjar bli sliten. Det är förstås inte så konstigt, jag köpte den på en tjänsteresa 1988, alltså för 27 år sen!

Souveniren består av en morgonrock i svart siden med en broderad drake på ryggen. Den var som gjord för mig, Drake som jag är, kände jag när jag fick syn på den i affären men nu börjar den som sagt bli lite luggsliten.

Morgonrocken och en del andra souvenirer påminner mig om min dåvarande arbetsgivare, Lexicon Väst AB, mina kolleger där och resan vi gjorde tillsammans med våra övriga kolleger i Sverige. Det är för övrigt enda gången jag har satt min fot i USA.

Snopen
Smärre spänningsbortfall och elavbrott har jag vant mig vid, men i måndags blev jag snopen. Vid 9-snåret drabbades vi av en våldsam spik som till och med fick UPS:en att dö och därmed alla prylar som är anslutna till den. 😦 Lyckligtvis uppstod inga skador på vare sig modem, hårddiskar eller dator, men jag avstår gärna från såna repriser!

Fattat ett beslut
I morse fattade jag ett radikalt beslut.  Från och med i år avstår jag från allt vad julklappar heter. Jag ger inga och vill heller inte ha några, punkt slut. Mycket hellre skänker jag en slant till välgörande ända­mål.

Obehagligt sällskap
Igår kväll hade jag en synnerligen obehaglig följeslagare med mig på vägen hem från kursen. Hela vägen från Västanfjärd och nästan fram till byavtaget försökte jag bli av med eländet. Till slut lyckades jag få tag i och massakrera den eländiga älgflugan som kröp omkring i mitt hår. Ich.

PiskmaskPå tal om obehagligt sällskap… I morse vaknade jag av att Mia hulkade så jag kastade mig snabbt som ögat upp ur sängen. På mattan låg en liten pöl magsaft och i den låg en levande piskmask.

Det är förstås avmaskningsmedlet som har börjat verka, men det är första gången jag har sett en mask komma ut den vägen. Helt klart äckligare än både fästingar och älgflugor! Den fick avsluta sina dagar i spisen.

Intellektuellt och fysiskt arbete
Fram till efter lunch idag skrev jag ihop en slutövning till kursdeltagarna. Vårt sista kurstillfälle är för all del först på tisdag, men det gäller att passa på när inspirationen flödar.

Sen klädde jag på mig och ägnade mig åt lätt fysiskt arbete utomhus. De förfrusna sommar­blom­morna ersattes med ljung och vinterbär och balkonglådan med diamantblommor tömdes, etc, etc.

KöttfärsbiffJag antar att matlagning också tillhör kategorin lätt fysiskt arbete? Hur som helst förflyttade jag mig inomhus efter ett par timmar för att tillreda dagens middag.

Det blev köttfärsbiffar med (mycket) stekt lök och ugnsstekta rot‑ och grönsaker. Maten intogs sittande vid köksbordet som omväxling. Till måltiden serverade jag mig sista slatten av rödvinet som halvbror och hans sambo lämnade. En mugg franskrostat fick avrunda det hela. Riktigt gott var det.

Lördagskänsla
Flera gånger idag har jag fått för mig att det är lördag. Men det är ju faktiskt bara onsdag har jag påmint mig själv. För en del räknas det som ”lillördag” förstås, men det gäller inte mig längre. Lustigt nog känner jag trots konstant ledighet ändå skillnad mellan veckoslut och vardag, varför vet jag inte?

Ur det förgångna

Mosters diplom

Idag avslutade jag mitt s k sigillförvar hos banken. Bland många andra gamla dokument hittade jag diplomet som fostermor/moster fick efter kriget som tack för sina insatser.

Efter hennes död (1999) fanns det kvar i huset och eftersom det hade funnits så länge ville jag fort­sätta spara det. Nu är det digitaliserat och lever vidare tills internet släcks ner.

av

11.10 – Avskräckande och uppmuntrande

Jag har sökt videokomprimering, reparerat isoleringen, övervägt veterinärbesök och haft besök.

FilmspoleSökt videokomprimering
Otroligt vad stora filmsnuttarna blir fastän dom är korta! Igår råkade jag i misstag trycka på film­in­spel­ningsknappen på kameran och innan jag hade avslutat inspelningen var jag uppe i 111 MB. Just den filmsnutten var ju inget att ha, men jag har en annan som är längre och som jag gärna skulle vilja komprimera.

Min kamera skapar tydligen videofiler i MTS-format. Det har jag inte stött på tidigare så jag googlade på komprimering av MTS-filer men hittade än så länge bara uppspelare och konverterare med undan­tag av ett program som komprimerar MPEG. Det är kanske bäst att jag håller mig till stillbilder? :-/

Reparerat isoleringen
Isoleringslisten längst upp på frysdörren har slutat hålla tätt för ett bra tag sen, vilket förstås innebär att det bildas rimfrost. Det är ju inte så underligt för det finns stora hål i listen.

Vem eller vad som är skyldig till hålen vet jag inte, men de måste ha uppstått före 2007 inser jag. Kylläckaget har så klart ökat med åren, men nu äntligen är det fixat. Hurra för silver­tejp!

Mia spanar 3Övervägt veterinärbesök
I morse gick Mia ut strax före åtta och var inte tillbaka förrän fyra timmar senare. Så snart hon kom in och jag hörde hur hon lät förstod jag vad det var frågan om. Hon hade ett grässtrå i halsen.

Alla mina försök att komma åt det eller få bort det var lönlösa, vilket jag ju vet sen tidigare, men jag ville ändå försöka hjälpa henne. Just blev hon återställd från sitt illamående och nu det här. Grässtrået sitter nämligen så till att det konstant utlöser kräkreflexen har vete­ri­nä­ren förklarat.

Jag övervägde att åka med henne till jourveterinär, men det skulle innebära Salo eller Åbo. Alter­na­ti­vet var att låta henne plågas till i morgon och boka tid hos vår kommunala veterinär.

Men till all lycka fick hon efter 45 minuters lidande bort strået utan hjälp. Jag tackade alla jor­diska och himmelska makter av hela mitt hjärta för det miraklet! I annat fall hade det behövts nedsövning och ett för­siktigt grepp med pincett för att lirka ut strået.

Pågens skorporBesök
Igår kväll hade jag nöjet att få träffa skyddslingen i ett par timmar och idag har Vik Husse gjort oss den äran. Ingendera kom tomhänt – skyddslingen hade med sig försenade födelsedagspresenter och Vik Husse återlämnade röjsågen han hade lånat. Dessutom var han försedd med kon­di­to­ri­va­ror.

Dom glaserade munkringarna tillkom för all del på min begäran. Jag SMSade och talade om att han bara kunde få skorpor till teet om han inte köpte nåt på vägen. Det var en effektiv ”hotelse”. Skydds­lingen fick däremot nöja sig med skorporna, men det sa han sig lyckligtvis vara fullt nöjd med.

Det är som sagt inte värt att komma på besök till Udden för kaffebrödets skull! 😀

av

9.10 – VAB-dag

Idag har det varit synd om Mia.

Tjugo i fyra i morse vaknade jag av att Mia kräktes. Det fortsatte hon med en gång per timme till halv sex, sen blev det två timmars paus och efter halv åtta var det äntligen lugnt. Men våldsamt ont i magen hade hon ända fram till tolv. Då försökte hon sig på lite torrfoder.

Mia solarDet var en dålig idé, magplågorna tilltog igen. Dumt nog hade jag inte ställt undan skålen, men sam­tidigt sägs det vara bra att så fort som möjligt få magen att fungera igen. Men det kanske bara gäller människor?

Tio i ett ville hon gå ut och spann lite för­sik­tigt när jag kelade med henne. Ett bra tecken. När jag tittade till henne låg hon och solade vid ”pumphuset”.

Döm om min förvåning när hon en halv timme senare stod utanför dörren med en fågelunge i munnen! Den här gången ingrep jag inte, ungen såg inte ut att vara flygfärdig än.

När jag var tvungen att ge mig av vid halv tre-snåret var hon kvar ute så jag ställde fram hennes mat i verandan och lämnade vindsdörren öppen som jag brukar. När jag kom hem en dryg timme senare kom hon nerför vindstrappan och ville gärna ha lite mat.

Mia gosar 2Resten av dagen har hon gått ut och in, men gärna legat i min famn under innevistelserna. Helt hundra är hon kanske inte, men värsta plågorna har i alla fall släppt och matte kan andas ut, VAB-dagen (VAB = Vård av barn), eller rättare sagt VAK-dagen, är över.

Det värsta är ju att man inte kan hjälpa henne när hon har ont. 😦 Möjligen hade hon satt i sig en giftig näbbmus?

av

8.10 – Kallt och kulturellt

Rattmuffen har kommit fram, jag har köpt tallriksskärvor, säljer böcker och vykort och har varit kulturell. Trappan är vinterbonad.

Rattmuffen har kommit fram
På väg till kursen i tisdags kväll insåg jag att det är läge för rattmuff. Jag hann ända fram till Västanfjärd innan jag hade värmt upp ratten. Inga handskar hade jag heller, så följaktligen var fingrarna stelfrusna innan jag var framme. Men igår åkte den på så nu kan jag köra utan handskar ett tag till.

Lauras VintageKöpt tallriksskärvor
På den här ön finns mängder av duktiga konstnärer! Och bredden är stor, allt från hantverk och konst till keramik och fotografering. Ett av företagen, Lauras Vintage, har spe­ciali­se­rat sig på att återvinna olika material och skapa nytt av dom. Mig veterligen är hon den enda här på ön som säljer tallriksskärvor omgjorda till smycken?

På företagets FB-sida fick jag syn på dom återanvända skärvorna och föll pladask för ett par blommiga kreationer (se bilden). Ju äldre jag blir, desto ”blommigare” blir jag har jag märkt.

Säljer böcker och vykort
För att finansiera mina (spontana) inköp har jag lagt ut böcker till försäljning i en FB-grupp och försöker via en annan FB-grupp bli av med åter­sto­den av vykorten jag sålde för några år sen. Ett par böcker har redan fått nya ägare och vykorten tycks också gå åt, så snart kan jag köpa nåt igen. 😀

Varit kulturell
Igår hade jag ärende till Dalsbruk och beslöt att samtidigt ta en titt på ett par utställningar. I ämbets­huset (kommunhuset) pågår en fotoutställning där mina forna kolleger i fotoklubben har ställt ut sina alster och i Rosala Handelsbod kan man se Det här vill jag säga.

Rosala hbAv fotona gillade jag bara ett fåtal eftersom jag föredrar naturbilder. Dessutom får dom i mitt tycke inte vara alltför ”behandlade” även om temat förtrollning kan locka fantasin.

Utställningen Det här vill jag säga var ett Norpas-projekt som har fått förlängd visningstid. Det är det värt! Ett antal män och kvinnor i 80-års åldern har intervjuats om sina liv. Samtliga bor på ön. Bland de intervjuade hittade jag till min överraskning två f d kurs­del­tagare.

Jag tillbringade säkert närmare en timme i handels­bo­dens övervåning innan jag hade tittat på allt och läst alla livs­historier (och fotograferat dom). Den hemtrevliga inredningen gör att man trivs och gärna förlänger besöket.

Trappan är vinterbonad
Dom senaste två nätternas minusgrader fick mig att raskt ta i tu med att städa bort sommaren. Både bersån och trappan tömdes på möbler och allt annat sommarjox som har legat framme.

Det enda som återstår är enstaka sommarblommor som ska ”pensioneras” och vattentunnan vid trappan. Efter två timmars kånkande och fixande beslöt jag spara resten till en annan dag.

Vinterbonat

av

5.10 – Små och stora händelser

Jag har hanterat lammkött, halat vimpeln, fått ett diplomatiskt besked, undrar över en sak och har fått min önskan uppfylld.

LammköttHanterat lammkött
Igår bestämde jag mig för att ta till ”nöd­pro­vian­ten”. Jag tog fram en burk lammkött som har legat i skafferiet ett bra tag. När jag öppnade burken slog det mig att det är sällan jag öppnar konservburkar nuförtiden, mest för att jag sällan köper konserverad mat, det här var ett undantag.

Jag förutsatte att burkinnehållet skulle värmas, men när jag lirkade ner det i en kastrull insåg jag att det säkert inte var tänkt så. Min illusion om en mustig lammgryta krossades. Fast det stod ju faktiskt lammkött på burken och inte lammgryta!

För säkerhets skull smakade jag på en bit och kom fram till att den hop­pressade köttklumpen skulle skivas och ätas kall. Så bra, då blev det mindre disk.

Jag kan inte påstå att det var nån delikatess precis, men med svägerskans egenodlade potatis och kokt broccoli till gick det ner utan problem. Nästa gång lär det nog bli nån annan sorts nödproviant. Tillåter mig citera Gunilla Dahlgren: ”Det sägs att män gillar lammkött. Själv älskar jag vilt.”

Halat vimpeln
Vid höstdagjämningen hade jag tänkt ta ner vimpeln för säsongen för att undvika onödigt slitage. I år inföll höstdagjämningen ovan­ligt sent… Först igår kom jag på att jag skulle hala den.

KIT-logoDiplomatiskt besked
I morse fick jag ett diplomatiskt formulerat besked från en herre på Kimito Telefon: ”Det har varit störningar under söndagen med mail-trafiken.”

Störningar?! Mejlservern var stendöd i nästan 12 timmar!! Vid lunchtid igår la den av och först kl 9.40 i morse fungerade den igen. För en ”mejloman” som jag betyder det svåra abstinensbesvär redan efter nån timme… Och klassiskt att felet uppstår just på en söndag då det inte finns bemanning. Tur att det finns alternativa mejllösningar att tillgå.

Undrar över en sak
Varför finns det inte gravad lax eller regnbågsforell att köpa annat än till jul i den här delen av värl­den? Länge trodde jag att ”gravsaltad” var samma sak, men si det är det ju inte!

Gravad laxPå många för­packningar lockar man med ordet gravad, men när man väl smakar så visar det sig vara saltad fisk. Då är frågan vad gravad egentligen betyder i Finland?

Uppfylld önskan
Liksom säkert många andra, har jag följt rekryteringsprocessen för en ny kom­mun­di­rek­tör med stort intresse och engagemang. I mitt tycke är ”svarta hästar” enbart av ondo även om de är fullt lagliga, förutsatt att de presenteras före kommunfullmäktigemötet.

Men det är förstås personen som är viktigast, inte processen. I eftermiddags var Mia och jag (nästan) som klistrade vid datorskärmen för att se och höra kom­mun­full­mäk­tige­mö­tet via webben. Både svenska Yle och KEXTV sände mötet live.

Mia tog det dock mer avslappnat. Hon låg i korgstolen och sov ända tills det var dags för det av­gö­rande valet. Det är förresten en himla tur att det inte krävs kvalificerad majoritet för då hade vi åkt på att betala för en ny rekryteringsomgång!

Jag fick min önskan uppfylld till slut. Damen som rekryteringsgruppen hade vaskat fram fick jobbet med en rösts majoritet. Hennes kvalifikationer var i mitt tycke klart bättre än den andra kandidatens. Jag citerar (igen): ”Rätt man på rätt plats är oftast en kvinna.” Förhoppningsvis uppfyller hon för­vänt­ningarna!

Anneli Pahta

av

3.10 – Förklaringar, ursäkter och lärdomar

Jag har undervisat, skickat avier, lärt mig nytt, testat nya filtret, haft dåligt samvete och fått en ny bloggläsare.

Elak lärareUndervisat
Den långvariga besökaren som Mia klagade över i sitt inlägg den 1.10 infann sig på onsdag förmiddag för att få repetition och kun­skaps­på­fyll­ning. Sex timmar senare var både han och jag mogna att avsluta passet. Mia också tydligen.

Skickat avier
Pappershögarna hon nämnde bestod av avier, ark med adressetiketter och kuvert för väg­­av­gif­ten som enligt senaste styrelsebeslut skulle postas den 1.10. Och orsaken till att jag knuffade undan henne var för att hon envisades med att lägga sig antingen på kuverten eller etikettarken. Det var alltså inte av elakhet eller ovilja att ha henne nära.

Nån ursäkt för att stänga in henne så många timmar har jag däremot inte. Dörren till boden var öppen bara en ytterst kort stund och tyvärr såg jag aldrig att hon gick in där. Stackars Mia. 😦

Lärt mig nytt
På tal om kuvert. Jag har nu lärt mig att fönsterkuvert i E65-storlek är omöjliga att uppbringa i den här delen av ön. Vi har ju ingen pappershandel och i matbutikerna finns bara C4, C5 och C6. Det innebar att jag antingen var tvungen att åka 50 km t/r eller skriva ut adressetiketter och klistra på befintliga C5-kuvert. Jag valde det senare.

Igår fick jag lära mig lite nyttigare saker. Vid 10-tiden dök min ”sparringpartner” upp. För att inte skrämma honom hade jag torkat bort blodspåren från mattan i verandan en kvart innan för att utplåna bevisen på Mias senaste måltid.

OneDriveVi hade kommit överens om att testa delning och rättighetsalternativ i OneDrive. Dels att för att kunna drilla kurs­del­tagarna nästa gång och dels för att han behövde etablera en mappstruktur som kan an­vändas i föreningen där han är sty­rel­se­leda­mot.

Den viktigaste lärdomen var onekligen att redi­ge­rings­rättig­he­terna ger möjlighet till obegränsad hantering. I värsta fall kan en användare radera allt delat innehåll så det gäller att ägaren har säkerhetskopior i fall inne­hållet också raderas från papperskorgen!

Testat nya filtret
Efter att han hade lämnat Udden vid två-snåret blev jag inspirerad att testa nya luftfiltret till gräs­klip­paren. Sagt och gjort. Självfallet fungerade det som avsett, gräsklipparen spann som den brukar och klippte glatt sönder både nerfallna äpplen och kvistar.

Som den borna optimist jag är, hade jag inbillat mig att gräset inte behövde klippas mer i år, men oj vad fel jag hade. Tack vare sol, hyfsad värme och fukt blomstrar ogräset fortfarande. Men nu var det väl ändå sista gången?

Som en parentes kan nämnas att Mia gärna höll mig sällskap medan jag rengjorde gräsklipparen utanför boden. Dörren stod öppen, men hon visade ingen som helst min av att vilja gå in där. Hon kom na­tur­ligt­vis väl ihåg sin långa fångenskap nyss.

Mia i äppelträdDåligt samvete
I morse fick hon en extra utdelning godis tack vare mitt dåliga samvete. Som omväxling hade jag stängt ut henne. Min enda ursäkt är att jag inte är fullt funktionsduglig halv sju på mor­go­nen.

I mitt yrvakna tillstånd glömde jag dra bort den gamla skärbrädan som används som lucka framför hennes ingång nattetid och så stängde jag ytterdörren eftersom jag tyckte det kändes kallt. Först efter ett par timmar började jag undra varför hon inte kom in. ”Nåja, äntligen” sa hon klart och tydligt när jag öppnade dörren, men hon lät inte arg.

Ny bloggläsare
Igår kväll blev jag jätteglad. Så här skrev vår kursledare på distanskursen (se inlägg 27.9) i ett svars­mejl: ”Du är en duktig fotograf och bra bloggare, har varit in och läst lite på din blogg! Vilka bra bloggar du skapar. Du verkar vara väldigt kreativ och jag är tacksam att ha en sån kreativ människa med i kursen.”

Jag hade nämligen ställt frågan om han nu tänkte slänga ut mig från kursen efter att ha fått veta att jag inte har en systemkamera. Min nya kamera är nämligen av s k bridge-typ har jag lärt mig, dvs mittemellan kompakt­- och systemmodell. Men det tänker han alltså inte. Och på köpet har jag fått en ny bloggläsare. Du är hjärtligt välkommen! 🙂