27.6 – Idogt arbete

Kvist‑ och häcksax har kommit till användning, parabolen är nermonterad och takrännorna putsade. Idag träff med ”skrivarkollegerna”.

Kvist‑ och häcksax i användning
I förrgår tog jag i tu med oönskad växtlighet. Både kvist‑ och häcksax kom till användning. Kvistsaxen rådde på början till allsköns buskar och plommon­träd, häcksaxen gjorde effektivt slut på nya skott.

Igår fortsatte nermejandet. Oönskade alskott och lönnkvistar stod i tur. Och nästa sommar är det givetvis dags igen.

Parabolen nermonterad
Mitt abonnemang hos Canal Digital upphörde för flera år sen, men parabolen har hängt kvar på väggen. När det har stormat som värst har jag hört den kvida.

Men nu är det slut med det. Igår eftermiddag åtog sig Husse att plocka ner den. Nu väntar den på sin sista vila på sopstationen i Genböle.

Takrännorna putsade
Eftersom stegen ändå var framme, kom jag på att jag kunde passa på att putsa takrännorna. Men se det fick jag inte, Husse insisterade på att göra jobbet.

Tack vare den fiffiga sprutmojen som Husse skaffade till trädgårdsslangen räknade han ut att det skulle gå elegantast att spola bort innehållet – förutsatt att slangen nådde så långt.

Det visade sig att den nådde mer än halva längden på huset och strålen var kraftig nog att rengöra hela rännan, så det gick betydligt smidigare än när jag har rengjort dom tidigare.

”Hur är det med rännan på andra sidan av huset då?” undrade Husse när han var klar. Jag erkände att den aldrig har blivit putsad sen den kom upp för 18 år(!) sen. ”Där finns ju inga träd som fäller löv” påpekade jag, men det argumentet bet inte alls. Han skulle prompt upp och kolla.

Eftersom vildvinet växer inne i början på rännan hade en hel del gegga fastnat där förstås. Efter en del krafsande och spolande var han nöjd och konstaterade sen att resten av rännan var tom.

Trots att det var min idé bestod min enda insats av att dra ut slangen, koppla på och stänga av vattenpumpen. Tänk så orättvist livet kan vara ibland. 😀

Träff med ”skrivarkollegerna”
Strax före tre i eftermiddags parkerade jag och en skrivarkollega samtidigt utanför dagens mötes­plats. Min skrivarkollega bodde på 80-talet i huset vi skulle in i och kom fortfarande i håg en del av sina grannar.

På andra våningen stod dagens värdinna i dörr­öpp­ningen och hälsade oss välkomna. En ung gentle­man på fyra ben ville också välkomna oss. Inga fler i gruppen dök upp, så vi satte oss vid kaffebordet och lät samtalet flöda medan vi försåg oss med tilltugg.

Eftersom det inte finns nåt givet ämne eller tema för våra träffar, handlade samtalet om vitt skilda ämnen innan vi kom in på vårt respektive skrivande. Båda mina skrivarkolleger hade påbörjat större skrivprojekt.

Jag blev tvungen att medge att mitt än så länge bara finns i huv’et. Frågan är om det nånsin kommer ut i textform? Självkritiken är hård. :-/

18.10 – Gott och väl

Det var finväder på namnsdagen och nästsista äpplet är uppätet. Jag har inventerat, fått beröm och befunnit mig på svindlande höjder.

MomiFinväder på namnsdagen
Igår hade Saga namnsdag. Så hette min mormor som jag gillade men tyvärr träffade alldeles för sällan. Hon och hennes man (min styvmorfar) bodde nämligen i England.

Om mormor hade levt – hon dog 1991, 86 år gammal – och sett det vackra höstvädret på sin namns­dag hade hon säkert varit nöjd. Efter att morgonens dimma hade lättat fick vi en solig dag med en för­sik­tig vind som fick alla torra löv att prassla.

Nästsista äpplet uppätet
Igår eftermiddag tömde jag bal­kong­lådorna och blom­ur­nan vid bersån efter att ägaren till den stä­da­de datorn hade avhämtat den. Som avslutning företog jag en fotorunda på tomten i det fina vädret.

På kaneläppelträdet hängde två äpplen fortfarande kvar, det ena tillräckligt lågt för att jag skulle nå det. Alldeles perfekt var det. Läckert rött, inga maskhål, saftigt och sött. Jättegott!

Inventerat
I morse fick jag för mig att jag skulle ta reda på hur många bilder jag har samlat på mig. I mappen som heter ”Mina bilder 2003‑‑” fanns det totalt 38.456 bilder! Jisses. Idag har ytterligare en handfull till­kommit.

Fått beröm
I samband med kursövning 4 (ISO-värdet) hade jag skickat in åtta foton till kursledaren. Förutom omdöme för varje enskilt foto fick jag en avslutande kommentar som gladde mig storligen: ”Tack än en gång för dina bilder, de är en njutning att se!

Alla var minsann inte berömvärda! Jag hade utan tvekan förkastat hälften, men jag ville gärna ut­forska hur kameran hanterar olika ISO-värden.

TakrännaPå svindlande höjder
Just precis idag kände jag för att tömma tak­rän­norna. Eller åtminstone göra ett försök. Herr grannen junior var förvarnad om att jag kanske behövde assistans, men jag nämnde också att jag ville pröva själv först.

Påpekas bör att allt som är två meter ovanför markytan är svindlande höjder för min del. Jag är heller inte ett dugg förtjust i att klättra på stegar. Men jag beslöt ändå anta utmaningarna.

Det var nu inte så hemskt när allt kom omkring. Jag aktade mig noga för att titta ner och krafsade efter bästa förmåga bort geggan som dels låg i rännan ovanför verandan och dels ovanför trappan.

Jag höll som bäst på med det sista ovanför trappan då jag hörde fru grannens röst: ”Aja, baja.” Hon påpekade att sonen bara väntade på att få besked om när han skulle hjälpa till, men vid det här laget var jag så kaxig att jag sa att han får ledigt nåt år till.

På hög höjdPå FB har jag sett ett citat som faller mig i smaken: ”Med en bra karl reder man sig själv”, men just den här gången gick det utan. 🙂

Att se tomten lite från ovan var inte alls dumt så jag klättrade ner för att hämta kameran och upp igen. Fast jag erkänner villigt att jag knäppte bilderna med en hand och höll mig krampaktigt fast med den andra.