Det var finväder på namnsdagen och nästsista äpplet är uppätet. Jag har inventerat, fått beröm och befunnit mig på svindlande höjder.

Finväder på namnsdagen
Igår hade Saga namnsdag. Så hette min mormor som jag gillade men tyvärr träffade alldeles för sällan. Hon och hennes man (min styvmorfar) bodde nämligen i England.

Om mormor hade levt – hon dog 1991, 86 år gammal – och sett det vackra höstvädret på sin namns­dag hade hon säkert varit nöjd. Efter att morgonens dimma hade lättat fick vi en solig dag med en för­sik­tig vind som fick alla torra löv att prassla.

Nästsista äpplet uppätet
Igår eftermiddag tömde jag bal­kong­lådorna och blom­ur­nan vid bersån efter att ägaren till den stä­da­de datorn hade avhämtat den. Som avslutning företog jag en fotorunda på tomten i det fina vädret.

På kaneläppelträdet hängde två äpplen fortfarande kvar, det ena tillräckligt lågt för att jag skulle nå det. Alldeles perfekt var det. Läckert rött, inga maskhål, saftigt och sött. Jättegott!

Inventerat
I morse fick jag för mig att jag skulle ta reda på hur många bilder jag har samlat på mig. I mappen som heter ”Mina bilder 2003‑‑” fanns det totalt 38.456 bilder! Jisses. Idag har ytterligare en handfull till­kommit.

Fått beröm
I samband med kursövning 4 (ISO-värdet) hade jag skickat in åtta foton till kursledaren. Förutom omdöme för varje enskilt foto fick jag en avslutande kommentar som gladde mig storligen: ”Tack än en gång för dina bilder, de är en njutning att se!”

Alla var minsann inte berömvärda! Jag hade utan tvekan förkastat hälften, men jag ville gärna ut­forska hur kameran hanterar olika ISO-värden.

På svindlande höjder
Just precis idag kände jag för att tömma tak­rän­norna. Eller åtminstone göra ett försök. Herr grannen junior var förvarnad om att jag kanske behövde assistans, men jag nämnde också att jag ville pröva själv först.

Påpekas bör att allt som är två meter ovanför markytan är svindlande höjder för min del. Jag är heller inte ett dugg förtjust i att klättra på stegar. Men jag beslöt ändå anta utmaningarna.

Det var nu inte så hemskt när allt kom omkring. Jag aktade mig noga för att titta ner och krafsade efter bästa förmåga bort geggan som dels låg i rännan ovanför verandan och dels ovanför trappan.

Jag höll som bäst på med det sista ovanför trappan då jag hörde fru grannens röst: ”Aja, baja.” Hon påpekade att sonen bara väntade på att få besked om när han skulle hjälpa till, men vid det här laget var jag så kaxig att jag sa att han får ledigt nåt år till.

På FB har jag sett ett citat som faller mig i smaken: ”Med en bra karl reder man sig själv”, men just den här gången gick det utan. 🙂

Att se tomten lite från ovan var inte alls dumt så jag klättrade ner för att hämta kameran och upp igen. Fast jag erkänner villigt att jag knäppte bilderna med en hand och höll mig krampaktigt fast med den andra.