Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Jubilar

I dag hade hembygdsföreningens ordförande och sekreterare ett trevligt uppdrag. En av föreningens hedersmedlemmar fyllde 90 år.

För fem år sen uppvaktade jag henne ensam. Då bodde hon i ett hus i vår by med sin man. I dag besökte vi henne på ett serviceboende där hon bott sen hennes man, Harry, avled för fyra år sen.

Bortsett från nedsatt hörsel och svårigheter att gå, upplevde jag henne som väldigt pigg för sin ålder. Hon läser, handarbetar och löser korsord som tidsfördriv. Glasögon behöver hon inte.

Och när personalen säger till om middagsvila nekar hon: ”Jag vill inte sova dagtid”. Nattsömnen är god och tillräcklig tycker hon.

Tidvis sviker minnet. ”Snart kommer väl Harry” säger hon plötsligt. Men så tittar hon forskande på oss och frågar ”men han kanske inte finns längre?”. Vi bekräftar att så är fallet, men efter ett tag har hon glömt vårt svar.

Men gamla tider berättar hon gärna om. Hon jobbade i stort sett hela sitt liv på Söderlångvik gård och träffade därmed Amos Anderson under hans livstid.

Hon berättade om ett tillfälle då Amos frågade köksan Elna om hon kunde tala om för honom varför han hade sån tur med kvinnor. Han tyckte att hon alltid var rakt på sak, så han förväntade sig ett ärligt svar. ”Det är pengarna” svarade köksan prompt. Hur Amos uppfattade svaret framgick inte av historien.

Flera av hans kvinnor som vistades på gården, speciellt sommartid, mindes hon också. Bland andra den svenska skådespelaren Mona Mårtensson. ”En anspråkslös och vänlig människa som glatt hälsade på alla arbetare”.

Alla tre kom vi ihåg Sylvelin Långholm, operasångerskan, som bodde i ett eget litet, rödmålat hus en bit från gårdsbyggnaden.

Då den gamla ladugården byggdes om till kafé fick det namn efter vår hedersmedlem, men har bytt flera gånger sen dess. Tråkigt tycker jag. Det kunde gott ha fått behålla namnet efter en av gårdens trotjänare.

Mer om vår hedersmedlem och Amos kan du läsa här: https://www.pressreader.com/finland/hufvudstadsbladet/20141205/281552289185167.

Förhoppningsvis får vi uppvakta henne igen om fem år!

av

Fredagsnöjen

Klockan var 13:41 när jag gick nerför backen på Udden utrustad med ryggsäck och kamera. Solen lyste och fåglarna kvittrade hörde jag trots öronlapparna.

När jag nådde G:vägen konstaterade jag att jag hade motvind, men tröstade mig med att jag skulle ha medvind på hemvägen. Precis som jag trodde har videkissarna dykt upp, ett av favoritmotiven. Eftersom jag hade motljus sparade jag dom till återvägen.

14:01 stegade jag uppför den sista backen. Jag hade lovat verksamhetsgranskaren att dyka upp vid två-tiden, så det stämde bra.

Jag öppnade ytterdörren, tog av mig stövlarna i farstun och blev ombedd att stiga in. Husvärden höll artigt fram en galge och hängde upp mina ytterkläder i köket.

Det första jag gjorde var att fråga om verksamhetsgranskaren hade upptäckt mina fel i bokföringen. Jodå, det hade han så klart.

Värdinnan ville veta om jag såg att köksinredningen var ny. Jag svarade ärligt nej och förklarade att sånt ser inte jag. För att ta udden av min ouppmärksamhet tillade jag att den var snygg, också det ärligt. Skåp­dör­rar i ljust trä och bröstpanel i samma ljusa träslag. Bröstpanel har jag alltid gillat.

Jag blev ombedd att sätta mig vid köksbordet som vanligt. Där försiggår alltid verk­sam­hets­gransk­ningen. Först genomläsning av protokollen och därefter en snabbtitt på kontoutdrag och verifikat.

Jag frågade hur han ville hantera bokslutet. Vi kom fram till att ett nytt, justerat bokslut var bästa alternativet och så ville han ha den korrigerade bokföringen.

När vi var klara frågade värdinnan om jag ville ha kaffe. Jag svarade som jag brukar – enligt gällande finländsk kutym – ”bara om ni också ska dricka”. Det skulle dom. I vår by dricker man eftermiddagskaffe klockan tre.

Över kaffet ventilerade vi bland annat händelser i byn och det varierande vädret. Utanför fönstret såg vi en domherre med fru i full färd med att fylla på energiförråden.

Efter kaffe och dopp var det dags att tacka och bege sig hemåt. Solen värmde i ryggen och lyckligtvis hade vinden inte vänt.

Hemvägen krävde längre tid. Jag hittade flera bildmotiv än videkissarna. 22 återstod efter gallringen. En angenäm fredag. 😊

av

Klantigt, Uddmor

”Det är bara två sorters människor som inte kan göra om sitt misstag – jungfrur och fallskärmshoppare.” Eftersom jag inte tillhör någondera kategorin, har jag lyckats göra samma misstag igen.

Förra gången gällde det en post som inte var registrerad på kostnadskontot i hem­bygds­före­ningens bokföring, i dag var det väglagets tur. Två belopp saknades på respektive kostnadskonto. ☹

Och precis som förra gången har styrelsen redan godkänt (det felaktiga) bokslutet. Diffen är bara 18,75 €, men påverkar förstås bokslutet.

Till skillnad från förra gången upptäckte jag felen själv. Varför jag inte tidigare kontrollerade att beloppen var noterade fattar jag inte. Övertro på den egna förmågan?

På fredan ska jag träffa verksamhetsgranskaren, så jag får fråga om han har upptäckt felen. Om inte, får jag erkänna att jag klantat mig. Sen är frågan hur han gör med bokslutet? Kräver ett nytt eller nöjer sig med att göra en notering?

Förskräckligt irriterande är det hur som helst. Men av det här har jag förstås lärt mig att se till att kolla räkenskaperna innan jag upprättar bokslutet.

Några andra klantigheter är jag inte medveten om för närvarande, men man vet aldrig vad som kan dyka upp. 😀

av

Storbesök

I dag på förmiddagen fick jag syn på ett rådjur nedanför köksfönstret. Husse konstaterade bums att det fanns ett till. Och så ännu ett. Totalt blev det ett halvdussin som sneddade över tomten, så hela familjen och deras vänner var tydligen ut på en solskenspromenad. Fina att se på, men riktiga marodörer.

av

Godkänt

Författaren godkände min bokrecension. 😊 Hon ändrade bara på en formulering och rättade ett sakfel. Så det kanske blir fler recensioner vad det lider. Men i så fall håller jag mig till faktaböcker. Nån littera­tur­kritiker är jag inte.

I går beslöt vi använda ett av presentkorten jag fick i födelsedagspresent. Tre minuter i två gjorde vi entré i Kasnäs paviljong för att inta lunchbuffé.

Eftersom Kasnäs odlar fisk var utbudet rejält på fisksidan. Varmrökt, kallrökt och gravad forell plus gravad sik. Dessutom Husses favorit: forellrom. Ett par sillsorter och inlagd strömming fanns också. Flera goda sallader kompletterade de kalla rätterna. Klart godkänt.

Som varmrätt valde jag rostad sik. Husse tog en kötträtt, han har dåliga erfarenheter av siken som han tycker är torr. Jag kunde bara instämma, den var ingen höjdare.

Om jag hade tagit vitvinssåsen till hade jag kanske haft en annan uppfattning. Men jag favoriserade aioli så klart, det är mitt favorittillbehör. Den var riktigt smaklig. En bit ost och jordgubbskaka avrundade måltiden för min del.

Att jag fick ytterligare ett presentkort till samma ställe är fint. Bra att ha när vi blir fisksugna igen.

I dag kunde vi för första gången äta middag i dagsljus. Vår middagstid inträffar i regel vid 18-snåret, så hittills har vi varit tvungna att tända lampan. Men inte i dag. Härligt med ljuset som återvänder! Bara en knapp månad kvar till vårdagjämningen.

av

Delikat uppdrag

På FB upptäckte jag nyligen att en av våra fritidsboende i byn hade publicerat en ny bok, Ukrainan musta multa (Ukrainas svarta jord)* och blev nyfiken. Jag frågade om den var tänkt att översättas till svenska, men det kunde hon inte svara på.

Hennes fem tidigare böcker har tyvärr inte översatts. Temat i hennes böcker är miljö och naturresurser ur journalistik synvinkel.

Jag frågade henne om jag kunde få en intervju med anledning av boklanseringen, vilket hon svarade hon ja på. Det gick för sig då de var på några dars semester i byn.

För några år sen skrev jag om deras köp av huset, så hon och hennes man är inte obekanta. I förrgår besökte jag så författaren, Elina Grundström. Över en kopp te berättade hon om idén till boken och lite kort om tidigare böcker.

Eftersom jag inte hade läst den nya boken hade jag bara ett fåtal frågor, så hon var vänlig nog att dedicera ett exemplar. Egentligen hade jag inte tänkt mig en bokrecension, utan mer om hennes författarskap, men kom på andra tankar.

Nu har jag gripits av lätt ångest. Att som amatör recensera och skriva om en bok utgiven av en pris­belönt journalist (länk på finska) och fakta­boks­för­fattare känns minst sagt pirrigt. Att hon är tidigare ordförande för Opinionsnämnden för massmedier gör inte saken lättare.

Jag beslöt därför läsa boken först, trots att den är på finska. Det går bättre än väntat, boken är lättläst och innehållet synnerligen intressant, så på nåt sätt ska jag väl få till det. Sen återstår att se vilka synpunkter hon har på min text.

Fördelen är att det här är en faktabok. Jag behöver inte tolka känslor och stämningar eller uttala mig om den skönlitterära kvalitén, vilket jag definitivt inte är kvalificerad att göra. 😀

* Svartjord, nästan svart jordmån som ingår i jordmånsgruppen chernozem och som har ett 70–100 cm djupt mullager. Svartjord bildas i grovkorniga, väldränerade, kalkrika jordar. Den är en vanlig jordmån i grässtäpper och hyser en rik fauna av grävande gnagare, vars gångar bidrar till god genomluftning av marken. Svartjordar går ofta bra att odla och stora områden med i dag odlad svartjord finns i bl.a. Ungern, Rumänien, Ukraina (där jordmånen kallas svarta jorden) och Nordamerika (där jordmånen kallas prärie). Termen används sällan i vetenskapliga sammanhang. (Källa: skogen.se)

av

Kvällslektyr

Från att ha läst om Stalin, följt av boken som hans dotter skrev och en kvinnlig rysk spions memoarer, övergick jag till den kvinnliga ukrainska prickskytten som var aktiv under andra världskriget. Därefter har jag ”konsumerat” tre böcker om Putin innan tog jag ett skutt till Afrika och kolonialtiden.

För närvarande håller jag mig till Amerika och Trump-eran. Först ut var f d säkerhetsrådgivare John Boltons beskrivning av sitt arbete i Trumps administration, därefter en anonym författare som varnade för omval av Trump. Som bekant blev Biden vald i stället.

Just nu läser jag Masha Gessens redogörelse för hur Amerika har påverkats och förändrats av Trumps styre: Att överleva envälde. Det är lika skrämmande läsning som varningen för omval.

En del bedömare har diagnosticerat honom som sociopat. Symtomen stämmer onekligen väl.
Vanliga karaktärsdrag och kännetecken eller symtom för sociopater är:

  • Brott mot lagen
  • Ständig oärlighet för personlig vinning eller nöje
  • Impulsivitet och oförmåga att planera
  • Aggressivitet och fysiska övergrepp
  • Bristande empati
  • Överdriven självkänsla och arrogans

Man kan bara hoppas att väljarna/elektorerna ser till att han inte blir vald 2024. Svenska Yle har en hel del information och analyser av det förra valet och Trumps ämbetstid: https://svenska.yle.fi/t/18-145017.

av

Avbrott och jaktbyte

Natten mellan tisdag och onsdag signalerade UPSen att vi hade elavbrott, så jag gick upp, stängde av den och somnade om. När Husse steg upp på morgonen hade vi ännu ingen el, men den återkom ganska snart.

När jag steg upp ett par timmar senare och startade vattenkokaren hördes inte det vanliga bruset som brukar höras nästan genast. Men kannan blev varm så jag antog den bara var långsam eller eventuellt fått nåt fel.

Mer än så blev det inte. Jag beslöt värma kaffevattnet på elspisen i stället. Samma fenomen – vattnet blev varmt men kokade inte.

I samma veva ringde herr grannen och undrade om vi hade ström. Jag svarade som det var och kon­troll­tände belysningen i vardagsrummet. Lamporna bara glödde svagt. Ett bekant fenomen då alla faser inte är i skick har Husse förklarat.

Innan jag hann tända upp i vedspisen var elen tillbaka och det bekanta bruset från vattenkokaren hördes igen. Så bra.

I dag drabbades vi av nätavbrott. Då jag steg upp rapporterade Husse att han inte kom ut på internet, varken på telefon eller padda.

Jag kunde bara bekräfta när jag hade startat datorn: ”Ingen nätverksåtkomst” meddelade nät­verks­symbolen. ☹

Vi ringde därför operatören och felanmälde. Killen som svarade påstod först att allt var OK på vår adress, men lovade skicka felanmälan vidare. Inom en kvart funkade nätet igen. Skönt.

Vi är inte bara elberoende utan också nätberoende numera. Utan tillgång till el eller nätverk är det inte mycket man kan uträtta som bekant. Vad störningarna berodde på har inte framgått.

Jaktbyte
I eftermiddags inträffade nåt som är ovanligt numera. Mia upptäckte en inkräktare i vardags­rummet. En ung mindre skogsmus hade hittat in och gömde sig bakom prylarna på golvet under skänken.

Matte hjälpte till att avslöja gömstället och Mia var genast med på noterna. Hon nappade tag i den, bar in den i köket och la den i den ena av Husses vintercrocs.

Därifrån petade hon ut den, bara för att släppa den i den andra dojan. Till slut hade hon dragit ut fodret så långt att musen hade ett perfekt ställe att kura ihop sig på längst in.

Matte trädde i tjänst igen, rätade ut fodret och pillade ut musen. Då hade Mia fått nog. På nolltid smaskade hon i sig ”mellanmålet”. Duktig flicka. 😊

av

Slitsamt & slitage

I år har hembygdsföreningens verk­sam­hets­gran­skare haft det slitsamt. Det beror förstås på den slarviga kassören (undertecknad).

Felen i bokföringen var ovanligt många, så det är kanske skäl att den nya styrelsen väljer en ny.

Mitt tangentbord har också haft det slitsamt. Vid det här laget är tio tangentbeteckningar utslitna. Minns inte när jag senast köpte ett nytt av samma fabrikat, men det lär ju vara ett antal år sen.

Varför färgen lossnar hajar jag inte riktigt? Jag kanske har saltsyra på fingertopparna? 😉 Att märka ut tangenterna med vit spritpenna fungerar bara en kort tid, liksom klisteretiketterna jag har försökt med.

Anledningen till att jag envisas med att köpa och använda just Logitech diNovo Edge är för att det är slimmat, trådlöst, uppladdningsbart och TYST. Jag avskyr slamrande tangenter!

Men numera har produkten utgått ser jag. Alternativet är K580 som dock inte är uppladdningsbart. En del kunder har också haft klagomål på enstaka tangenter och ”plastigheten”.

Om det går att göra tysta tangenter till bärbara datorer kan det väl inte vara så svårt att göra det till fristående tangentbord? Nåväl, än så länge fungerar mitt gamla diNovo även om det förutsätter att man är hemma på 10-fingersättning eftersom tangentbeteckningarna inte längre syns.

Och så finns ju skärmtangentbordet i Windows. Helt ljudlöst, men inte lika lättarbetat som att använda ett fysiskt. 😀

av

Tofsmössor och rattmuffar

I går såg jag två flickor i tofsmössa. Det fick mig att fundera på om jag nånsin klätt mig i en sån? Så långt tillbaka jag kan minnas är svaret nej.

Mina huvudbonader har varierat från pälsmössor av olika slag till diverse stickade mössor, men ingen av dom med tofs. Jag är liksom inte typen för tofsmössa kom jag fram till. 😀

Det kan eventuellt bero på att jag tycker att tofsen inte fyller nån praktisk funktion. Den är bara en prydnad och saknar därmed existensberättigande.

Möjligen kan jag sträcka mig till att den underlättar avklädandet. Tofsen kan användas som handtag.

Nuförtiden använder jag nästan uteslutande öronlappar. En lättare variant på hösten och en överklädd med fuskpäls vintertid. Det lärde jag mig sen jag förfrös öronen en vinter för många år sen.

Nästan lika länge som bilen är gammal – 22 år vid det här laget – har jag använt rattmuff så snart ratten börjar kännas kall att hålla i. Till min stora sorg har den gamla rattmuffen i fårskinn nu uppnått pensions­åldern.

Den har tappat elasticiteten och hänger slö och slapp runt ratten. Lyckligtvis finns det nya att köpa. I går googlade jag och lärde mig att utbudet är både stort och brett.

Prisgaffeln är också bred. Priset varierar från dryga 6 € till över 40 € beroende på material och utförande. Modellerna med glitter(!) är dyrast.

Den fluffiga modellen på bilden var väldigt frestande, men passar inte riktigt ihop med Silverpilens klädsel tyckte jag. Ser nu att det också finns en klarröd som passar bättre, men priset är lite i överkant: 21,99 € + frakt. Å andra sidan ingår värmare till växel­knopp och handbroms.

Än så länge har jag inte beställt nån, bara sparat länkarna till dom jag kan tänka mig.