Pippi på lastpallar och annat

Sen några år tillbaka har jag pippi på lastpallar. Igår såg Husse till att jag fick två till. Därmed uppgår totalantalet till ca ett dussin, jag har inte räknat så noga.

Och vad ska jag med alla dom till kan man undra? Svaret är att jag inte vet – än. Det finns ju en mängd idéer, allt från möbler till odlingslådor, men som sagt, än så länge vet jag inte.

Störst nytta gör några pallar i vedlidret för när­va­ran­de. En god vän tipsade mig för några år sen om att rada veden på lastpallar så att luften kan cirkulera i fall veden inte är torr. Det rådet har jag följt.

Om pallarna ska användas som inredning förutsätter det förstås att dom snyggas till. Helst bör dom hyvlas och/eller målas. Såna insatser har jag inte tänkt mig, för min del får dom gärna vara obe­hand­lade.

Men då gäller att dom inte är impregnerade eftersom man utanför Europa använder metylbromid som är skadligt för både skadedjur och ozonlagret läser jag på sajten Vi i villa. EU-pall ska det alltså vara.

Jag har också pippi på bröd. Husse suckar varje gång jag stannar framför brödhyllorna i butiken. Jag har ju tidigare erkänt att jag är en riktig ”smörgåsnisse”. Troligen skulle jag kunna leva bara på smörgås och kaffe.

Förutom eventuella kex och knäckebröd ska det finnas både ljust och mörkt bröd. Det ljusa till frukost och det mörka till lunch­smör­gåsen eller som mellanmål. Till ljust bröd hör allt som är bakat på annat än råg, gärna havre eller korn.

När förrådet i frysen börjar sina skyndar jag mig att fylla på. Och om brödet mot förmodan tar slut grips jag av lätt panik. Bröd, smör, pålägg och kaffe måste det finnas i huset, annars är det nöd.

Jag har pippi på en hel del annat också. Till exempel att spara på gummiband, snörstumpar, knappar och skruvar, men eftersom mina samlingar är undanstuvade i lådor och fack är det ingen som har avslöjat mig. 😀

Livrem, hängslen och kursstarter

Livrem och hängslen
Efter att för några dar sen ha läst vilka program Microsoft skrotar supporten på i år, insåg jag att det var dags att överge/förnya Office 2010. Igår fattade jag ett avgörande beslut.

Valet stod mellan en Office 2019-licens eller en Office 365-prenumeration. Priset för licensen var drygt 250 €, fast då ingick inte lika många appar som i Office 365. Valet föll därför på den senare där jag betalar 69 €/år.

Att hyra program blir förstås dyrare i längden, men årsavgiften känns överkomlig och så fick jag alla dom appar jag ville ha. Bland annat layoutprogrammet Publisher som räcker gott för mina enkla behov.

”Men det finns ju gratis kontorsprogram!” säger en vän av ordning och som är ekonomiskt lagd. Helt rätt! Jag har flera kunder som använder såna och har därför installerat och prövat de vanligaste.

Men att lära gamla hundar sitta är inte det enklaste. Jag har använt Office-program ända sen dom uppfanns på 1980-talet, så jag är dess värre in­doktri­nerad och helt i händerna på vanans makt.

Bytet betyder ingalunda att jag har avinstallerat Office 2010. Det kan vara bra att ha både livrem och hängslen. Åtminstone ett tag framöver tills jag vant mig vid nymodigheterna.

Så här långt känns bytet helt OK. Den markantaste förändringen är markörförflyttningen på skärmen. Textmarkören ”flyter” fram, tidigare skuttade den. Men det ingår i avdelningen petitesser och futi­liteter.

Bortsett från ändrat utseende, är dom flesta funktionerna naturligtvis samma som tidigare. En av nyheterna är dock att filerna automatiskt sparas i ”molnet”, dvs på OneDrive, men det går förstås att ändra eller så kan man spara en kopia på valfri plats.

Word 365

Bilden ovan visar vertygsfältet i Word 365

Uppgraderingen skedde förvånansvärt smärtfritt. Vad jag kan se så här långt finns alla mina an­pass­ningar kvar. Det enda som försvann var signaturerna i Outlook (e-postprogrammet), men dom har jag sparat i ett dokument så det var enkelt att kopiera och klistra in dom.

Kursstarter
I morgon har vi årets första träff i Skrivlördag. Vår ”fröken” har hotat med att knuffa ut oss ur vår bekvämlighetszon så jag är beredd på det värsta. Fast egentligen är det inget specifikt jag fasar för. Under årens lopp har jag skrivit allt från instruktionsböcker till dikter.

Nästa vecka är det min tur att vara ”fröken” efter ett års uppehåll. Hela fyra personer känner sig moti­ve­rade att delta på kursen Behöver datorn en vitamininjektion?. Husse deltar av medlidande (tror jag?).

Det innebär att alla deltagare är bekanta sen tidigare, vilket underlättar. På så sätt kan jag för­hopp­ningsvis anpassa innehållet till befintlig kunskapsnivå. Jag är övertygad om att ingen har lust att lära sig hantera registereditorn. 😀

Nästan som förr i världen

Idag har jag återupplevt min solitära tillvaro, så som den artade sig innan Husse flyttade in för drygt tre år sen. Husse hade nämligen ärende till stan och gav sig av redan i morse.

Efter min sedvanliga tre timmars start på dagen plockade jag i hop jultomtarna. I morgon förvisas dom tillbaka till lådan med julpynt. Sen satte jag i gång tvättmaskinen. Medan den tvättade tömde jag askan ur köksspisen och hämtade potatis och inlagd gurka från källaren.

Att ha potatis och gurka i källaren är nytt. Före Husses tid fanns det inget ätbart där, bara målning. Vintertid gick jag aldrig dit.

Innan tvätten var klar hann jag också byta ut dom blöta tidningarna på golvet i Silverpilen. Det är fortfarande ett mysterium varifrån vattnet kommer? Alla mina tidigare teorier har visat sig vara fel. Regnmängden inverkar heller inte, så förklara det om du kan!

Efter det var det dags att flytta över tvätten i torktumlaren. Under tiden den tumlade runt med plaggen fyllde jag på ved i vedlådan och tog en ”sop­prome­nad”. Den här gången med tre påsar i var hand.

Eftersom vi anlitar komposthögen och vedspisen blir det inte mycket sopor. Antalet påsar kom sig av att det var bra länge sen vi senast lämpade av dom. Plasten går numera till åter­vinning, liksom papper, glas och metall så det blir inte mycket att fylla påsarna med.

För ovanlighetens skull följde Mia inte med. Hon höll till uppe på vinden där våra ”hyresgäster” huserar.

Härom dagen lyckades hon faktiskt minska antalet med en, men så skönt som dom har det där uppe under isoleringen blir det säkerligen familjetillökning med jämna mellanrum. Dagens byte bestod i stället av en skogsmus som hon letade rätt på utomhus.

Då jag kom tillbaka från min lilla promenad satt hon på trappan och väntade. Antagligen för att hon var orolig för att jag skulle missa hennes mattid. 😀

Som avrundning på hushållsbestyren tömde jag slaskhinken*). Det tillhör Husses huvuduppgifter men den blir förmodligen fylld en gång till idag så jag ville avlasta honom.

 

*) För den som missat det/för mina nytillkomna bloggföljare bör förklaras att Udden saknar kommu­nalt vatten och avlopp. Allt avloppsvatten samlas i en sluten tank som töms ungefär var tredje månad. För att minimera mängden som går ner i tanken hälls disk‑ och sköljvatten därför över i en slaskhink som töms på komposthögen.

Bokslutstider

Inom många områden görs en sammanfattning av det gångna årets intressantaste händelser. Så nu sitter jag här och försöker komma i håg vad som hände i fjol och vad som var intressantast.

Eftersom jag har ”teflonminne” tog jag datorkalendern till hjälp och bläddrade igenom månad för månad. Bortsett från föreningsaktiviteter och diverse sociala begivenheter hittade jag inte ett smack som kan rubriceras som intressant.

Jag lever tydligen ett högst ointressant liv. Om det beror på att jag är pensionär eller på att jag saknar behov av intressanta händelser låter jag vara osagt, men jag tippar på det senare.

Det beror förstås på hur man definierar intressant. För min del är det unika händelser som glatt mig speciellt eller som lämnat ett bestående minne. Men några såna hittade jag alltså inte.

Av det kan man dra slutsatsen att jag är ”jämn­tjock” i humöret. Det ska till en hel del innan jag jublar, även om jag hade flera anledningar att vara glad och tacksam också i fjol.

Fast jag jublade faktiskt då hembygdsföreningens balansräkning äntligen stämde efter att jag hade rättat till ett par missar. Sifferbaserade bokslut är enklare, trots att dom i det stora hela är totalt ointressanta.

Å andra sidan innehöll det gångna året heller inga ovanligt stora besvikelser eller bedrövelser så jag ska inte klaga. Det är bra som det är, så länge det är som det är. 🙂

Slutet på 2019 och början på 2020

Fjolåret avslutades i feststämning, 2020 inleddes mindre behagligt. Idag blev jag glatt över­raskad.

I år var vi till all lycka gäster i stället för värdpar. Du kanske minns våra upplevelser och erfarenheter från 2017 års nyårsfirande?

En del av gårdagens gäster har firat nyår tillsammans i 31 år! Det kan man kalla tradition. Jag tillhör det senaste tillskottet i skaran så jag har bara hunnit med tre år i samma sällskap.

Kvällen inleddes kl 18.00 med varm glögg. Den smakade utmärkt med tanke på den kalla vinden och en temperatur nära noll. Efter glöggen intog vi våra namngivna platser runt middagsbordet och blev serverade grönsakssoppa, varm också den.

Före varmrätten uppstod en liten paus. Kvällens värdpar kunde inte hitta kork­skru­ven.

Värden tog därför på sig ytterrocken och knallade över till grannhuset för att låna en. Under tiden hade vi kommit på flera mer eller mindre fiffiga sätt att öppna en vinflaska, men innan vi hann för­verkliga nån av idéerna var värden tillbaka med en korkskruv i högsta hugg. Vi kunde slappna av efter den skräckartade upplevelsen. 😉

När vinet var uppkorkat följde varmrätt, ostbricka, dessert och slutligen kaffe med hembakat. Mellan rätterna fick vi ett par välbehövliga bensträckare och andhämtningspauser. Sen umgicks vi fram till tolvslaget och skålade så in det nya året med champagne som sig bör.

Kvällen fortsatte i drygt en timme till medan vi drack ur våra glas. Framåt halv två påtalade jag hem­färd. Mia hade då varit instängd längre än vanligt så jag kände att det var hög tid.

Hon hade roat sig på egen hand visade det sig. På täcket i Husses säng(!) låg en död skogsmus. Varför hon hade lämnat den just där vet bara hon. Kanske som present till Husse för att han kliar henne på magen innan vi somnar på kvällarna? Musliket förpassades raskt till ”krematoriet” (köksspisen).

Sömnen infann sig ganska omgående, men redan efter en dryg timme vaknade jag av en vådlig hals­bränna. Dock inte lika förskräcklig som den jag skrev om i augusti. En Rennie gjorde ingen verkan så jag hasade mig upp i halvliggande ställning och beslöt stå ut.

Troligen slumrade jag till ett tag, men vid halv fem gick jag upp och tuggade i mig två till. Sen kunde jag äntligen sova.

Om de första timmarna på det nya året inte var värst behagliga, fick jag full kompensation i form av dagens mejl från GuruShots:

Det gladde mig särskilt att båda mina ”älsklingsobjekt” var bildmotiv. Så om du råkar befinna dig i Wien den 23–25 januari föreslår jag att du gör ett besök på Hinterland Galerie. Mer info hittar du på GuruShots Facebooksida.

God fortsättning på 2020!

Baler och andra festligheter

Snart är det dags för nyårsfest igen. Det påminner mig om en del andra fester jag deltagit i under årens lopp.

Medan jag bodde i Stockholm (1974–79) hade jag en kompis från Värmland. En höst frågade hon om jag hade lust att följa med på jaktbal. Den gick av stapeln i Karlskoga, där hon kom ifrån.

Att följa med till Karlskoga var helt OK, men jaktbal? Vad gick den ut på och vad krävdes för att delta? Och hur skulle man vara klädd på en sån?

Hon lugnade mig genast med att man visst inte be­höv­de vara jägare, balen var öppen för alla som ville delta och klädseln var heller inte så noga. Men ”parningsdräkt och glidskor” var ju bra att ha.

Av själva balen minns jag inte speciellt mycket. Det berodde nu inte på mängden alkohol­haltiga drycker, utan enbart på mitt dåliga minne. Men om jag minns rätt var det en rolig tillställning med många glada och dansanta människor.

Festerna i Göteborg (1979–89) bestod mest av mindre tillställningar. I Hammarkullen där jag bodde de sista fyra åren, fanns en samlingslokal som hyresgästerna fick disponera gratis mot att vi städade efter oss.

De fester jag deltog i anordnades huvud­sakligen av områdets sydamerikanska invandrare. På dom festerna var maten och musiken lika viktiga som umgänget. Det innebar många mat­rätter jag aldrig ätit tidigare och rytmiska toner ur de lokala musikanternas instrument.

Åldern på festdeltagarna varierade från 0–100 om jag tillåts överdriva. Sydameri­kan­ska föräldrar hade alltid med sig sina barn när dom gick på besök eller fest, precis som under min uppväxt i det här landet. Äldre generationer var också välkomna.

Under mina år i Jämtland (1989–2007) fick jag lära mig vad bjudbal var för något. Till för­be­re­del­serna hörde att bjuda in 2–4 personer ur vän­kretsen och fylla en eller flera dunkar med hembränt. Och så gällde det förstås att se till att det fanns blandning.

Bjudbalen gick av stapeln i Änge före­nings­lo­kal, ca 60 km från Östersund. Ju längre balen pågick, desto fler blev ”på tura” (berusade) och därmed mer eller mindre dansanta. Dom mest hängivna deltagarna stannade kvar tills städpatrullen hittade dom vid lunchtid nästa dag hörde vi berättas. 😀

Här på ön anordnas bordsfester då och då, men än så länge har jag inte deltagit i nån.

Men i vår har jag chansen påpekar Husse. Då planerar Dalsbruks dragspelsklubb en bordsfest i Furulund. 🙂

Havreflarn, aioli och marängmuffins

Igår var vi flitiga i köket. På förmiddagen bestämde Husse sig för att baka knäckiga havreflarn enligt ett recept vi båda godkände (utan vetemjöl). Det var fort gjort att röra ihop smeten och dutta ut klickarna på bakplåten.

Men om nåt kan gå fel så gör det ju det. Vi noterade inte att det stod plåtar (i pluralis) i receptet. Alltså lades alla klickar ut på en och samma plåt. Det innebar förstås att dom två främsta raderna med klickar flöt i hop till en enda kaka, övriga klarade sig.

Fast det gjorde nu inget, knivar har vi gott om och smaken var det inge’ fel på.

På eftermiddagen var det min tur. Jag hade bestämt mig för att laga aioli, nåt av det bästa jag vet! Det kan jag äta hur ofta och till nästan vad som helst – utom möjligen havreflarn.

Eftersom vi blir rätt många runt middagsbordet på julafton slog jag till med en dubbel sats på fyra äggulor. Konsistens och färg blev utmärkta, men smaken… Fy för den lede vad beskt den smakade!!

Till råga på allt är det andra gången det är fel på smaken. Husse och jag kom fram till att det måste bero på oljan.

Jag är ingen vän av olivolja och den ska man f ö undvika i aioli enligt de recept jag läst, så jag använde kallpressad rybsolja. När jag smakade på oljan var den mycket riktigt besk, så akta er för den!

Efter den beska aiolin hade jag ju fyra äggvitor kvar. Det enda man mig veterligen kan göra av dom är maräng. Husse instämde.

Det tog en evinnerlig tid innan eländet fick rätt konsistens. Husse avlöste mig under vispningen då mitt tålamod tröt. Till slut var vi nöjda.

Eftersom jag i misstag skvätte i lite mer ättika än vad som föreskrevs, fick smeten en svagt syrlig ton, vilket jag uppskattade. Maräng är som bekant äckel-päckel-söt i vanliga fall.

Så var det gräddningen. Enligt receptet räckte smeten till 40 ”kluttar”. Det lät ju hattigt, så jag ratio­nali­serade den raskt till 18 muffinsformar och sköt in plåten i ugnen.

När gräddningstiden var slut, tyckte jag ”muffinsen” kunde behöva några minuter till i och med att mängden smet var större än i receptet.

Att marängen ska stå minst en timme i eftervärme hade jag inte räknat med, det var snart dags att värma middagen som bestod av ”spagettilåda”, dvs resterna från gårdagens spagetti och köttfärs­sås.

När jag tog ut plåten med marängmuffinsen såg dom bra ut och kändes torra och lätta, så jag förut­satte att dom hade torkat tillräckligt. Jag slängde därför upp en maräng i luften för att demonstrera kon­sis­tensen.

Det var dumt. Överdelen gick i kras så en mängd bitar spreds över köksgolvet. Och det som satt kvar i formen visade sig ha en helt annan konsistens. Tänk tuggummi så förstår ni. Suck. :-/ Aldrig mer maräng!!

Önskar dig och de dina en God och Glad jul!