14.10 – Smörgåsrekord

Igår torde vi ha satt nytt rekord i antal smörgåsar.

Som vanligt hade vi ”kaffetid” med smörgåsar vid ett-tiden. Vi åt två var innan vi gav oss av på dagens lilla utflykt ungefär kvart i två.

Utflykten började med ett besök på Ängsudden, ca fem minuters väg från Udden för att få vice ordförandens underskrift på proto­kollet som skulle skickas till banken. I vanliga fall justerar vi och skriver under protokollen på nästa möte, men den här gången låg mötet för sent i tiden så jag hade kommit överens med ledamöterna om att komma hem till var och en med det.

Nästa anhalt var vår styrelseledamot i Kärra, ett par minuters väg från Ängsudden. Husse väntade i bilen. När jag hade stigit in genom dörren sa hon: ”Nog vill ni väl ha kaffe? Det är just färdigt. Säg åt Husse att komma in.”

Då vi hade satt oss vid kaffebordet kommenterade hon fatet med smörgåsar: ”Jag har inte så mycket hemma att bjuda på, så jag gjorde smörgåsar.” Vi talade om att vi nyligen haft kaffetid med smör­gå­sar, men för att inte vara oartiga tog vi ändå för oss. Husse åt två och jag en.

Vi satt kvar och pratade i en dryg timme innan vi åkte vidare till den sista ledamoten som bor i Ölmos, ca 10 minuters resväg från Kärra. Eftersom vi hade aviserat vår ankomst till ca 14, ringde jag strax efter två och talade om att vi skulle bli försenade.

”Jaha, jag satte just på kaffet, men då får jag stänga av det” meddelade rösten i andra änden. Jag förklarade att vi redan hade blivit bjudna på kaffe så vi behövde inget.

Det hjälpte nu inte. När vi kom fram var kaffe­bordet dukat, kaffekannan fylld och värdinnan sa glatt: ”Jag gjorde varma smörgåsar med svamp, hoppas ni gillar det?” Husse och jag utbytte en halvt förtvivlad blick, men satte oss snällt och tog för oss.

Jag fattar inte riktigt hur det var möjligt, men vi åt två var. Husse åt alltså totalt sex smörgåsar och jag fem inom loppet av ca tre timmar. Dessutom klämde jag ner en bit smaskig äppelkaka. Men sen var jag verkligen proppmätt.

Klockan närmade sig middagsdags när vi kom hem så jag frågade Husse om han var hungrig? Det var han inte sa han. Inte jag heller. Vi beslöt att ta något lätt senare på kvällen. Några fler smör­gå­sar blev det dock inte. 😀

7.10 – Saknad

Jag tillhör dem som har en mycket begränsad vänkrets. Det hänger ihop med att jag definierar en vän som någon som känt mig länge och som vet ”allt” om mig, men som gillar mig ändå. Det innebär i praktiken att jag kan räkna mina vänner på ena handens fingrar. Igår blev vän­kretsen än mindre.

Sent på eftermiddagen fick jag meddelande om att min vän nu hade avlidit. Det var självfallet en sorglig nyhet, men skönt att höra för min väns del. De senaste två åren har bara inneburit lidande.

Om man varken kan röra sig eller kommunicera med omvärlden förlorar man snabbt livslusten. Det enda min vän önskade var att få dö. Äntligen fick han sin önskan uppfylld.

Husse och jag hälsade på honom den 27.9. Det blev vårt sista besök. Enligt personalen hade han då lunginflammation, men verkade ändå inte vara i så mycket sämre skick än tidigare, förutom hosta. Det glimtade till i ögonen som vanligt och han log när han såg oss.

Jag beskyllde min vän många gånger för att ha för stort hjärta. Han var oförmögen att säga nej om någon bad om en tjänst, han ställde alltid upp om han bara kunde. Som jag såg det blev han ut­nyt­tjad. Kombinationen snäll och händig på det mesta innebär att risken är stor.

Jag frågade en gång om han själv får hjälp när han behöver det. ”Jo, det får jag nog” svarade han. Fast när jag ville veta av vem eller vilka hade han svårt att hitta mer än ett par.

När han träffade sin särbo för några år sedan gladdes jag för hans skull. En rar kvinna var precis vad han behövde. Hon gjorde honom gott på många sätt och delade hans stora musik­in­tresse. Tillsammans uppträdde de på olika till­ställningar så länge han förmådde hantera ett instrument.

Vi delade både sorg‑ och glädjeämnen. Om vi inte sågs på ett tag blev telefonsamtalen långa. Ibland bestående av filosofiska funderingar, ibland av politiska diskussioner. Nu är vår mångåriga vänskap till ända och saknaden är stor. Tack för din fina vänskap.

24.9 – Vem hejar på Greta?

Att klimatet på vår planet har varierat sedan den uppstod torde vara allmänt bekant. Det gör det fortfarande. Men då är frågan på vilket sätt?

En del forskare hävdar att vi går mot en liten istid, andra att vi är på väg mot en värmekatastrof. Till den senare falangen har vi förstått att Greta Thunberg tillhör trots att hon inte är forskare.

Hennes tal på klimatkonferensen nyligen har knappast undgått någon och hon föreslås få Nobelpris. Det sägs att hon är ett geni och hon dyrkas av alla som är övertygade om att klimatförändringen är ett akut hot. Ett hot som våra utsläpp under de senaste 100 åren är orsaken till.

Framför allt nämns koldioxiden som den stora boven, en av flera växthusgaser enligt Wikipedia: ”De främsta växt­hus­ga­serna i jordens atmosfär är vattenånga (H2O), koldioxid (CO2), dikväveoxid (N2O), metan (CH4) och ozon (O3)”.

Att hon har lyckats fånga vår uppmärksamhet beror dels på hennes låga ålder och dels på hennes förmåga att uttrycka sig och att få med sig ungdomar i flera världsdelar. Klimatstrejk är numera ett välkänt begrepp.

Dock finns det de som påstår att Greta bara är en marionett. Att det bakom henne finns ett väloljat maskineri som har skapat hennes image och som förser henne med dystrofiska uttalanden. Eller är det bara elakt förtal?

Om man googlar på hennes namn, hittas ”Ungefär 221 000 000 resultat”. Hon är världskändis. Förmodligen har de flesta av oss en uppfattning om Greta. Vilken den är, beror på vilken över­ty­gelse vi har. Är man klimatalarmist är hon en hjälte, är man klimatförnekare är hon ”a pain in the ass”.

På FB fick jag idag syn på en YouTube-video med titeln A letter to Greta Thunberg. I den uttalar sig Michelle Stirling, kommunikationschef på Friends of Science Society så här:

President Donald Trump har också uttalat sig i ett Twitter-inlägg som kommentar till hennes tal på klimatkonferensen:

Det finns troligen lika många YouTube-videor som varnar för katastrofen som de som visar att vi är utsatta för skrämselpropaganda. Till den senare kategorin hör den här engelska filmen, ursprungligen visad på tevekanalen British Channel 4 redan 2007.

Frågan är om vi ska heja på Greta eller på hennes motståndare? Eller ingendera?

21.9 – Kulturutflykt

Vi har ett flertal muséer på ön, alla med lite olika inriktning. Och så har vi Sagalund, vårt största och i mitt tycke mest sevärda.Igår företog en liten grupp medlemmar i hembygdsföreningen en utflykt dit. Vi började med en god lunch på museéts café, Café Adéle. Värdinnan tog emot oss med ett leende och färdigdukat långbord. Förutom maten ingick dessert och kaffe i det mycket humana priset.

Vår guide gjorde oss sällskap efter litet  övertalning. En pietetsfull man i gammaldags klädsel och väl insatt i sevärdheterna. Muséet är redan stängt för säsongen men vi var välkomna sa han då jag kon­taktade honom i slutet av augusti.

Rundvandringen började i Tjuda pedagogi, grundad av Axel Oxenstierna 1649. Så redan då var vi litterata och civiliserade. 😀

Längst fram i lärosalen tronade biskop Johannes Gezelius d.ä. (1615-1690) stol, ditflyttad från en av gårdarna på ön där man höll läsförhör. Han blev biskop i Åbo 1664.

Vi fortsatte därefter till den senaste sevärdheten, Falla gård från Pederså. Arbetet med att ner­mon­tera, flytta och uppmontera den igen pågick 2012-2014. Ett hästjobb minst sagt!

Vandringen gick vidare till kommunens gamla tingshus, ett torp, en bondgård och avslutades i Villa Sagalund, där muséets grundare, Nils Oskar Jansson, bodde tillsammans med läraren och författaren Adéle Weman. Dock i var sin ände av huset. 🙂

Årstiden var inte den bästa tänkbara för ett besök. Nils Oskars planteringar (hans förebild var Carl von Linné) kom inte till sin rätt, men husen och föremålen var förstås sevärda. Nästa gång får det gärna bli ett besök sommartid på Sagalund lever-dagen då husen är ”bebodda” och gammaltida aktiviteter demonstreras.

17.9 – Hur Henry hittade en vän

Det var en gång en gråsugga som hette Henry. Han bodde ensam och övergiven under en fuktig lövhög. En dag bestämde han sig för att ge sig av för att se om han kunde hitta sina släktingar. Nu var han less på att vara ensam.

Han sprang och sprang så fort benen bar honom, men ingenstans stötte han på några släktingar. Till slut blev han så depri­merad att han la sig i ett fuktigt skrymsle för att dö. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där då han plötsligt hörde en röst som ropade hallå. Det fick honom att lystra. Vem kunde det vara som hade hittat hans tillhåll?

Det kunde ju vara någon som tänkte äta upp honom så han vågade inte svara med en gång. Men när ropen fortsatte, ruskade han på sig så att ryggplåtarna rasslade och frågade lågmält: ”Vem är du?” ”Jag är gråsuggan Rurik, vem är du själv?” undrade besökaren.

”Men oj vad roligt! Henry heter jag.” svarade han. Han berättade om sin ensamhet och sin långa vandring och avslutade med att gå fram till Rurik och sträcka fram ett av sina ben för att hälsa. ”Angenämt” tyckte Rurik och åter­gäl­dade hälsningen.

”Jaha, vad ska vi hitta på nu då?” undrade Henry. ”Jo det vet jag!” svarade Rurik. ”Nu ska vi dra i väg till släktträffen som går av stapeln en bit härifrån.”

Henry och Rurik gav sig av i maklig takt. Gråsuggor har sällan bråttom. Det har man inte när man har så många ben att hålla reda på.

Efter ett par dagsmarscher med pauser för matintag nådde de så målet. På plats fanns redan många släktingar som glatt välkomnade dem. Fast när de såg Henry blev de lite fundersamma. ”Varför ser inte du ut som vi?” frågade en av släktingarna. ”Du har ju annan färg på ditt pansar och dessutom har det gula prickar.” fortsatte han.

Henry skruvade lite besvärat på sig och försökte komma på ett svar då Rurik kom till undsättning: ”Jamen det vet väl alla att vi har släktingar som ser ut så!” sa han bestämt. Henry skänkte honom en tacksam blick och dristade sig till att komplettera: ”Vi är av adligt ursprung, men det är det inte så många som vet.”

Släktingen som hade kommenterat Henrys utseende såg förlägen ut och bad genast om ursäkt för att han inte hade koll på en sådan viktig sak. ”Nu tycker jag att vi ansluter oss till damerna.” sa han och gick före.

Det gick ett sus genom damerna då de fick syn på Henry. Om han hade kunnat hade han rodnat. Han tryckte sig närmare Rurik för att få moraliskt stöd. Rurik presenterade dem båda och övriga släktingar talade också om vad de hette.

Så många släktingar visste Henry inte ens om att han hade, än mindre kom han i håg allas namn, men det viktigaste var ju att han nu hade sällskap. Efter några timmar hade han gjort sig hemma­stadd och deltog i festmåltiden av hjärtans lust.

Då släktträffen var avslutad föreslog Rurik att de skulle besöka några andra släktingar. Henry tyckte det var en god idé, så de gav sig av. Om du har tur, hittar du dem kanske när du lyfter på en lövhög eller en blomkruka som står ute. 🙂

PS. Fakta om gråsuggor hittar du på sajten Småkryp.

 

15.9 – Jag och mina nattduksbord

Mitt fjärde – och sista? – nattduksbord levererades hem till dörren i förrgår. Det är det fjärde i ordningen och hittills det jag är nöjdast med. 🙂

För den facila summan av 40 € köpte jag det på Kimitoöns bytesbörs av en bekant. Nattduksbordet var nytt och oanvänt så jag tyckte det var ett bra pris.

Med i flytten från Sverige 2007 följde ett mycket enkelt nattduksbord i furu som jag köpte på Ikea medan jag bodde i Göteborg, vilket betyder att det var inköpt ca 1980. Det fungerade alldeles utmärkt ända tills jag fick för mig att det vore bra med en låda. Av bilden framgår att trotjänaren fick tjänst­göra som blom­bord på trappan sommartid i stället.

Nästa modell var därför mer sofistikerad. Den hade en hylla och en rätt så rymlig låda. Också det inköpt begagnat för 20 € på bytesbörsen 2012.

Några år senare blev jag förtjust i en originell modell i akacia(!). Det hade ingen låda men en perfekt hylla för kvällslektyren och en rymlig yta för Mia att sitta på. Tidvis sitter hon och tittar ut genom sov­rumsfönstret så det var perfekt tyckte jag.

Det köpte jag på postorder och har för länge sen glömt vad det kostade. Men så kom Husse in i vårt liv 2016. För att han skulle kunna ta sig i och ur sängen behövde den flyttas en bit från väggen, vilket gjorde att natt­duksbordet var i vägen när jag skulle öppna en av garderobsdörrarna.

Det har jag alltså irriterat mig på i tre år. Visserligen rymmer den gar­de­ro­ben kläder som jag inte an­vänder så ofta, men det kändes ändå synnerligen obekvämt att bara kunna sträcka in ena handen. Nattduksbordet var dessutom rätt så tungt så jag flyttade ogärna på det.

Sen igår är det omstöpt till sidobord (med lektyrfacket inåt) bredvid en fåtölj i vardagsrummet. Klart snyggare än brickbordet jag övertog efter mamma och i lämpligare höjd. Det betyder förstås att jag har ett brickbord till övers, men snart nog hittar jag väl användning för det nånstans.

Eftersom det nya nattduksbordet är runt, går garderobsdörren att öppna mer än tidigare. Att det också inrymmer en liten låda är ingen nackdel även om jag inte har saknat den. Sittplatsen för Mia är visserligen mer begränsad, men hon får i alla fall plats med rumpan vid behov, förutsatt att jag flyttar på lampan.

Så vad kan man då dra för slutsatser av mina modellbyten och val av träslag? Att smaken har utvecklats till det bättre? Eller att jag har gått från ”enkelt och avskalat” till ”stilfullt och romantiskt” för att citera mode­reportagen? 😀

12.9 – Sommarrester och höstrusk

På tisdagen kunde vi njuta av sommarrester, men igår bjöd väderkontoret på höstrusk med friska vindar och regn. På förmiddagen beslöt Mia sig ändå för att gå ut.

När jag en kort stund senare gick ut i verandan fick jag mig ett gott skratt. Kroppen var utanför kattluckan men svansen låg kvar på insidan. Jag skyndade mig att hämta kameran men då vände hon förstås på sig. Hon såg ut som om det dåliga vädret var mitt fel. 😀

Ännu vid lunchtid idag skymdes solen av molnen, men så småningom sprack molntäcket upp och efter­middagen blev solig och fin även om det fortfarande blåste friskt. Utmärkt väder för utepyssel!

I vanliga fall är det Husse som ser till att soppåsarna kommer till soptunnan. Men det vackra vädret gjorde att jag beslöt mig för att ta en ”soppromenad”. Vår soptunna ligger nämligen en bit upp i skogen.

Stigen kantades av svampar av olika modell och kulör. Möjligen var en del ätliga, men jag är dålig på svampar. Däremot gillar jag att fotografera dom. Speciellt ett par lockade mig att gå hem och hämta kameran.

Enligt uppgift finns det nu gott om Karl Johan och kantareller, så om andan faller på kan jag tänka mig att ta en svamp­promenad också framöver. Fast inte i morgon. Då utlovas höstrusk igen.