Uddmor bakar

Ibland lyckas jag förvåna Husse. Som i går till exempel då jag sa att jag skulle baka mockarutor till morgondagens kaffegäster. ”Va?! Ska DU baka?” sa han med förvåningens finger i häpnadens mun.

Det händer verkligen inte så ofta. Senast för ett par, tre år sen då jag fick för mig att jag kunde baka en drömtårta. Den blev inte som jag hade tänkt mig, om ni förstår vad jag menar.

Men mockarutor är ju enkelt. Jag hittade ett recept på ”kärleksmums” hos kokaihop.se och beslöt att följa det. Fast 30 portioner var att ta i, så jag minskade raskt till 12.

I min ugnsplåt med kanter blev det bara en liten klick av smeten, men jag bredde ut den på bak­plåts­pappret efter bästa förmåga och hoppades att den skulle föröka sig i ugnen. Det gjorde den inte.

När jag tog ut plåten efter föreskrivna 20 minuter var ”bakverket” bränt i kanterna och väldigt tunt. Om jag i stället för långpannan hade använt min ugnsform hade det kanske gått vägen. Så det noterade jag i receptet jag hade kopierat. Nån gång ska det väl lyckas.

Jag skar bort de brända kanterna i förhoppning om att resten skulle vara mjukare. Men ack vad jag bedrog mig. På plåten låg nu något som närmast motsvarade knäckebröd med chokladsmak.

När jag kollade receptet igen upptäckte jag till min fasa att jag hade glömt mjölken! Kunde den verkligen ha så stor inverkan? I vilket fall som helst var det nu för sent att komma på det.

Så hur skulle jag få den mjuk? Om jag penslade den med vatten skulle den kanske mjukna? Alltså gjorde jag det, men märkte ingen skillnad. Det enda som hände var att ytan blev kladdig. Grrr.

Då kom jag på att jag kunde dela eländet på hälft och lägga vispgrädde emellan. Ingen (utom Husse) visste ju vad det var tänkt att bli. Det var bara det att jag redan hade förberett glasyren.

En lösning var förstås att låta glasyren ligga mellan halvorna som fyllning, hur skulle det funka? Fast utan kokosflingor i så fall. Det beslöt jag mig för.

På grund av den kladdiga ytan var det svårt att breda ut glasyren jämnt och snyggt, men jag gjorde mitt bästa. Sen svepte jag in eländet i bakplåtspappret och la paketet i en plastpåse till i morgon.

Tanken är nu att komplettera med ett lager vispgrädde ovanpå, så tror gästerna kanske att det är en tårta. Ända tills dom tar sin första tugga vill säga.

Frågan är om jag ska förse dom med gaffel och kniv eller hoppas på att en sked tar sig genom de minst sagt krispiga lagren? Oavsett vilket, kommer glasyren antagligen att välla ut på sidorna om den inte stelnar i kylan.

”Hatmumset” har förpassats till verandan där det är utomhustemperatur, så jag hoppas på det bästa. Och nu ska jag inte baka på lääänge igen! ☹

Tomma lådor och kvällslektyr

Efter ett par skrämskott med minusgrader som varslat om att vintern närmar sig, fattade jag ett av­görande beslut i dag. Det var hög tid att dra fram klädlådorna med vinterkläder.

Den som följt min blogg en längre tid, vet att jag på grund av utrymmesbrist förvarar en del av kläderna i lockförsedda plastlådor som får plats under sängen. Det innebär att de töms och fylls på när det är dags för säsongsbyte. Vår‑ och hösttröjor får ligga kvar i skåpet, resten ska bytas ut.

När jag hade stuvat in alla varma tröjor i skåpet, blev jag paff. En låda var tom! Det mystiska fenomenet kan delvis förklaras av att vinterplagg tar större plats, men också av det faktum att jag fyllde två sop­på­sar med sommarplagg som ska gå till klädinsamlingen.

Att jag hade glömt kläderna som rullade runt i torktumlaren var förstås en miss. Men jag hade tur, inga plagg hörde till ”sommarkollektionen” såg jag när jag tömde den.

I förrgår lyckades jag tömma en annan låda. Genom att ”komprimera” innehållet i sock‑ och strump­byx­lådan i den av mor ärvda lilla byrån frigjordes en låda. Så nu har jag ett delikat problem – vad ska jag fylla den med?

Höjden och djupet på lådan är klart begränsade, så den kan bara fyllas med småsaker. Hm, jag får ta en funderare på det. Förr eller senare kommer jag på nåt. 😊

Kvällslektyr
Innan jag började läsa nuvarande bok, formligen slukade jag Agent Sonya av Ben Macintyre. En fasci­ne­rande och högintressant biografi över en av Sovjetunionens mest fram­gångsrika spioner. Det var en bok med hög wow-faktor!

Det samma kan man tyvärr inte säga om Vildhavre: Sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson, som är resultatet av ett av Jörn Donners snedsteg. Jag tillhör inte Jörn Donners fanklubb, men var nyfiken på vad den här sonen hade att säga om sin far.

Huvudintrycket är självömkan, men jag är ju inte rätt person att döma, jag som har haft en biologisk far, en fosterfar och två styvfäder. Möjligen hade jag utan alla dessa fäder känt det på samma sätt som Otto?

Hur som helst är det här ingen bok jag sträckläser eller ens finner värst intressant. Tur att den bara är till låns.

Utmaning och mysterium

Den 22.10 fick jag ett nytt uppdrag av chefredaktören på tidningen jag frilansar för. Jag skulle skriva ett reportage om ett lokalt företag som hade utsetts till årets företag i vår kommun.

Det kändes som en utmaning. Nåt reportage har jag aldrig skrivit tidigare. Jag googlade mig till att ett reportage innebär att läsaren ska känna det som om han var närvarande, vara mer djuplodande än en artikel och innehålla sinnesintryck. Jisses!

En vecka senare fick jag tid för en intervju med VDn. Tack och lov för webb­platser! På företagets sidor hittade jag en hel del matnyttigt, främst företagshistorik och produktfakta. Och eftersom fiskförädlingsbranschen var helt obekant hade jag för en gångs skull förberett en lista med frågor.

När jag inte hade fler frågor sa han att vi hade lite tid kvar om det var nåt mer jag ville veta, men jag sa att jag var nöjd så. Allt jag fått reda på skulle mer än väl räcka för ett reportage bedömde jag.

Besöket avslutades med att produktionschefen beordrades ta mig på en rundtur i fabriken där fiskmjöl och ‑olja produceras. Enheten för förädling av färsk fisk var stängd för underhåll den här dagen, så den processen fick jag tyvärr inte se.

Reportaget publicerades den 4.11 och upptog sju spalter, dvs nästan ett helt uppslag inklusive den finska översättningen, så chefen torde vara nöjd. I går fick jag förresten beröm av en som hade läst inslaget, så det kanske kan bli fler reportage framöver?

Mysterium
Efter att Mia hade lagt sig till ro på Husses säng (han var i stan på ärenden) och jag hade släckt lampan härom kvällen kände jag efter en kort stund nåt som kröp i nacken. Jag krafsade bort vad-det-nu-var och var redo att somna.

Nån minut senare kände jag nåt som kröp i håret. När jag fick tag i orsaken kände jag samma lukt som bärfisen avger då den är hotad och slängde raskt ”objektet” på golvet. Sen blev jag nyfiken. Jag tände lampan och lutade mig över sängkanten.

På mattan kröp en Riddarbagge … Det förklarade lukten. Riddarbaggarna tillhör skinnbaggarna liksom bärfisen bland många andra.

Nog för att vi har gott om mångfotade husdjur på Udden, men en Riddarbagge har jag inte stött på tidigare! Vilken väg den hade hittat in är ett mysterium.

Hur som helst hade den krupit upp i sängen, hittat min nacke och hamnade i håret när jag försökte vifta bort den. Jag frågade vad den hade för sig inne i huset, men fick inget svar. Den föredrog att snabbt kila i väg längs matt­kanten, så jag antar den är kvar inne nånstans. Möjligen har vi fått ett nytt husdjur? 😀

Avancemang

Udden har i dag fått ny teveantenn. Det visade sig att den gamla ändå hade tappat ett par ”tänder” i fallet nyligen (se inlägget Oväntat besök) och att ett par kanaler var instabila så snart det kom en vindpust.

Jag ringde därför i fredags till samma leverantör som var här för att fixa till den och skulle få hjälp ”nästa vecka”. Och den kom alltså redan i dag, helt fantastiskt!

Eftersom Husse är i stan på ärenden, blev det jag som ”förhandlade” med teknikern. Vi diskuterade en kort stund huruvida en ytterligare justering skulle komma till rätta med problemen innan jag sa att det kanske var lika bra att byta till en ny och frågade vad den skulle kosta. (Dock inte den du ser på bilden.)

Ungefär 70 € tippade killen på, så jag beslöt att tro att den är effektivare. Den förra påstods vara från 80-talet så det har väl hänt en del sen dess. Som av en händelse hade teknikern med sig en ny antenn, så det var fort gjort att byta. Återstår att se hur den klarar höst- och vinterstormarna.

Att överhuvudtaget ha en teveantenn på taket kommer sig av att a) vi här i byn inte har tillgång till bredbandsteve via fiber och b) jag inte gillar att titta på teve via datorn. Teve vill jag titta på i min sköna fåtölj i vardagsrummet, datorskärmen tittar jag ändå på fullt tillräckligt i andra sammanhang.

Bronsnivå III
Ett annat avancemang var däremot oväntat. När jag gick in på GuruShots i går blev jag gratulerad till bronsnivå III. GS har en ny typ av tävling där man utgående från sina bildtävlingspoäng deltar i ”Leagues” numera.

Jag blev inte värst glad för det, det kändes snarare som en degradering. Bronsnivå I hade väl snarare varit ett avancemang att gratulera till? Men när jag kollade reglerna visade det sig att nivå III var högst i den kategorin. Antar det är manlig logik. 😉 Nästa nivå är alltså silver.

Numera väljer och vrakar jag mina ”fajter”. Jag hade ju redan för ett tag sen beslutat att inte medverka längre, men det är trots allt både roligt och lärorikt att jämföra sig med andra.

Storkund
Till dagens sysselsättning hörde arkivering. Senaste halvårets fakturautskrifter skulle sorteras och läggas in i årets pärm. Jisses vad mycket papper det blir!

När jag hade sorterat fakturorna i datum- och leverantörsordning upptäckte jag att jag säkerligen har avancerat till företaget Musti & Mirris favoritkunder. Den fakturahögen var tjockast – efter bankhögen vill säga.

Anledningen till att jag är storkund här är förstås Mia. Många av deras produkter hittar jag inte i mat­butiken. Eftersom hon har haft problem med urinvägarna behövs ett specialfoder och dessutom är hon steriliserad, gammal och överviktig. Alla dom faktorerna är tillgodosedda i sorti­men­tet, så fakturahögen blir säkert lika tjock framöver.

Oväntat besök

Natten till fredagen blåste det rejält på Udden. I sovrummet hörde man ett olustigt klonkande när vindilen tog i som värst. Jag vaknade vid femtiden och låg och lyssnade ett tag. Sen bestämde jag att det var bäst att kontakta Egnahemsföreningens gårdskarl.

När jag steg upp meddelade Husse att teveantennen låg i rhododendronbusken. Just så, då kunde jag glömma gårdskarlen. Stången som antennen var fäst i hade gått av. Det klonkande ljudet kom sig av att skruven som höll stången på plats hade vidgat hålet allt mer då det blåste.

Jag gick genast ut på trappan för att se på eländet, men kunde bara konstatera att antennen mycket riktigt låg i busken. Bara en kort stump av stången plus signal­för­stär­ka­ren satt kvar på sin ursprungliga plats.

Husse skruvade åt antennen för ett tag sen, men konstaterade att det inte gick att skruva åt den ytterligare om man inte satte dit en packning. Nån sån hade vi inte, så saken fick bero tills vidare.

Att stången skulle gå av tyckte Husse var oväntat. Så ska metall inte bete sig tyckte han. Jag höll med om att det lät underligt, men nu hade den ju faktiskt gjort det.

Tack vare att själva antennen landade i busken skadades den inte trodde vi. Busken hade också klarat sig utan skador såg det ut som. Och till all lycka kom den ner med sån fart att den flög över elkabeln som går in till huset, annars hade vi blivit strömlösa dessutom!

Jag ringde genast till företaget som senast fixade min antenn, men sånt håller dom inte på med längre fick jag besked om. Jag blev hänvisad till Strandells el i stället.

Eftersom Husse hade deras telefonnummer, ringde han och fick prata med en kille som lovade försöka se till att montören kom före helgen. En stund senare ringde montören och sa att han var i Dalsbruk så han kunde komma ganska snart. Strålande!

Det gjorde han också. Med sig hade han en kollega och allt som behövdes för att få upp antennen igen. Han såg också till att justera riktningen och jag fick i uppdrag att kolla om det gick att se alla kanaler. Ett par av dem var pixelerade, så han finjusterade tills dom var felfria.

Visst kunde vi väl ha överlevt en helg utan teve, men Husse vill gärna se nyheterna och jag ser gärna långfilm eller en serie jag följer. Nu var helgen räddad, tack för det!

Hos tantpetaren

I dag hade jag tid hos ”tantpetaren”, dvs gynekologen. Här på ön finns ingen kommunal gynekolog, så man får kontakta en privat aktör. Tack vare tipset från en av damerna i hembygdsföreningens styrelse fick jag namn och kontaktuppgifter.

Bara varannan vecka tjänstgör en gynekolog från den privata aktören på ön, men det var ändå inte så värst svårt att få en tid. Av bekräftelsen jag fick via SMS framgick att det var en kvinnlig gynekolog och att hon hade ett finskt namn, så jag antog att jag skulle bli tvungen att göra mig förstådd på majoritetsspråket.

Så var det nu inte alls. Hon pratade svenska lika bra som jag, så jag kunde andas ut. Jag klarar mig gott på finska, men behärskar inte namn och uttryck som rör en gynekologisk undersökning. En del kropps­delar är det också lite si och så med.

När jag senast besökte en gynekolog minns jag inte … Någon gång i mitten på 2000-talet gissar jag. Eftersom det här var mitt första besök fick jag svara på en del frågor innan jag blev ombedd att ta av ben­kläderna.

Kommunens barnmorska tar cellprov och gör vissa undersökningar, men hon är alltså inte utbildad gynekolog (tror jag). Henne träffade jag för ca 10 år sedan, så nu var det verkligen hög tid att träffa ett proffs. Det tyckte dom på cancerkliniken också när jag var på kontrollbesök i mars.

I undersökningen ingick kontroll av papillomvirus (HPV) och cellprov. Den behagliga damen kollade också brösten och så frågade hon om jag också ville att hon skulle göra en ultra­ljuds­under­sök­ning av livmoder och äggstockar.

”Varför skulle jag inte vilja det?”, undrade jag. Hon förklarade att den kostade extra, så jag frågade förstås hur mycket. ”105 €” (ca 1.049 kronor) svarade hon. Jag tackade ja. Ganska skönt att få veta hur det står till där inne.

Jag har ju ingen aning om vad övriga åtgärder kostade, så jag får antagligen en chock när jag får fakturan på totalbeloppet men det kan jag kosta på mig vart 20e år tycker jag. 😉

Att ultraljudsundersökningen gjordes vaginalt var en nyhet, men så klart effektivare än att göra den externt. När jag väl hade värmt upp staven med den kalla gelen kändes det inte obehagligt.

Det enda hon hittade var ett myom, alltså en godartad muskeltumör, men i min ”aktningsvärda ålder” växer dom väldigt långsamt förklarade hon. Allt såg bra ut i övrigt konstaterade hon. Om proven visar något oroväckande hör hon av sig om 2-3 veckor, annars inte.

Inte min dag

Förmiddagen förlöpte utan incidenter, men efter vår kaffetid (12.30-13.00) började eländet. Dagens uppgift var att skriva ut inbetalningskort för vägavgiften till våra vägdelägare.

Trots att jag hade verkställt kopplingen mellan databasen och huvud­doku­men­tet ville Word på inga villkor skriva ut avierna. Visserligen var marginalerna för smala, men det brukar gå bra om man tvingar utskriften att fortsätta. Men inte i dag.

Efter några sidor hängde sig Word och försöket att skriva ut bara en del av sidorna fungerade inte heller. Till slut var jag tvungen att skriva ut sida för sida. Med tanke på att antalet sidor var 74, tog det en stund.

Etikettutskriften fungerade däremot smärtfritt. Det var bara det att etiketterna inte alls behövdes. När jag tog fram kuverten visade det sig att dom hade fönster. Det hade jag glömt. Onödigt arbete således.

Nästa steg var att skära utskrifterna till A5-format, kuvertera och frankera. Det gick också bra. Fast när jag kontrollerade kuverten med listan på fastighetsägare hade jag en dubblett. Tur att jag kollade.

Till min egen avi behövdes ju varken kuvert eller porto. Då upptäckte jag att det stod 31.10.2020 på förfallodatum! Suck. Att göra om hela jobbet vägrade jag. Hoppas folk begriper att det ska stå 2021.

Så förflöt tre timmar av min dyrbara tid. 😉 Om allt hade fungerat hade jag varit klar på mindre än halva tiden.

En timme senare var det dags att börja med middagen. Nya malörer. Hälften av potatisen kokade sönder och de stekta fiskbitarna var helt smakbefriade trots att jag hade strött över fiskkrydda (som jag trodde innehöll salt).

Resten av svampsåsen som jag värmde i mikron spillde jag delvis ut på diskbänken. Inte ens att äta lyckades helt. Jag tappade ett fiskben i grönsakerna och en potatisbit på golvet – förutom den som landade i famnen.

Tur att dagen snart är slut. Fast än hinner det förstås hända mycket. :-/

Fynd i skogen

I dag föreslog Husse en tur i skogen för att leta ”trattisar” (trattkantareller). Han utrustade sig med en hink och jag hängde på med kameran om halsen och utrustades med en svampkorg. Värst mycket svamp hittade jag inte, men desto fler bildobjekt. 😊

Det första var blommande lummer, en stund senare bad han mig titta på en stor svamp, som jag antog var en fårticka. Några minuter senare fick jag syn på en stor gräsulvslarv. Jag hade inte förväntat mig en sån mitt i skogen, men dom finns förstås lite här och där.

Nästa fynd var en svamp, men eftersom jag inte är nån svampkännare, nöjde jag mig med att beundra och fotografera dess vackra färg. Därefter mera lummer och så en vit sten som stack fram under kam­mossan.

Den kunde jag inte låta bli att gräva fram och placera på en stubbe intill. I närheten fanns faktiskt en hel del trattisar, men dom var än så länge för små för att plockas tyckte jag. Om ingen rubbar stenen, hittar jag dom vid ett senare tillfälle.

När vi vände tillbaka hemåt hade jag nästan fyllt botten på korgen med trattisar och passerade ett glest snår med getpors (skvattram). Innan vi nådde bebyggelsen fick jag syn på ett av mina absoluta favoritmotiv: en bit murket trä som pryddes av olika sorters lav. Oj, så fint! Naturen är den överlägset skickligaste konstnären!

Dagens sista fynd blev en nästan fyrkantig chokladfärgad sten som jag stoppade i fickan. Husse såg långt på mig när jag visade honom den. Han tycker antagligen att jag är helknäpp. 😀

Frivilligt uppdrag

Den 16 september godkände chefredaktören mitt förslag om att skriva en artikel om hittekatter. Några dar senare besökte jag en djurskötare i Brusaby för en intervju.

Just då fanns det två katter och två kattungar i Djurhuset. Den helsvarta honan hade antingen blivit illa behandlad eller var förvildad och hade inget förtroende för människor. Vid det här laget hade hon accep­terat djurskötaren, men andra skötare gjorde hon utfall mot.

Den andra katten var mager som en skrika, men lät sig kelas med, så troligen har den haft en ägare. De två kattungarna var i mycket dåligt skick då de lämnades in, men var nu under vård. Tyvärr gick mamman och ett syskon inte att rädda, utan måste avlivas.

Enligt Suomen eläinsuojelu, SEY (Finlands djurskydd), överges mer än 20 000 katter årligen i vårt land. Helt horribelt. Det skär i mitt hjärta när djur vanvårdas eller far illa på annat sätt. 😥

Jag kan bara önska och hoppas att de här katterna får ett nytt hem där de får god omvårdnad och behandlas med kärlek och respekt.