Kommentarer till föregående inlägg

Tack för hjälpen! Tydligen var jag dålig på att söka. Från två håll har jag fått information om konstnären Gunilla Unger Gerbino. Hennes man och samarbetspartner heter/hette Melchiorre Gerbino.

Dels via en bekant på FB, dels via min bloggkollega bergalott. Bergalott föreslog att jag skulle skicka bilden till Gunilla, så nu ligger ett kuvert klart att postas i morgon.

Ett annat av Gunillas alster finns på den finska auktionssajten huuto.net tipsade bergalott också om. Om du vill ta en titt eller köpa konstverket har du chansen till den 20.6. På sajten finns också en tidslinje över hennes utställningar. 😊

Gunilla Unger Gerbino osastossa Muu ulkomainen taide

Bilden kopierad från huuto.net

Glädjeämnen

För det mesta är det naturen som ger mig glädjeämnen, men en ny källardörr är heller inte fy skam!

Tussilago
I vår by är det inte värst vanligt med tussilago. Därför blev jag glatt överraskad härom dagen när jag upptäckte några exemplar vid vägkanten i början på ”stora backen”. Den som man måste uppför om man inte kommer till Udden genom skogen.

I går var väder och ljus lämpligt för fotografering, så jag traskade i väg. När jag kom fram insåg jag att efter­middags­solen fick blommorna att vända sig åt fel håll om jag stod på vägen. Men skam den som ger sig, efter att ha forcerat ”stock och sten” fick jag till rätt vinkel.

I samma backe blommar förresten Tibasten sen ungefär en vecka tillbaka. Också ett glädjeämne.

Nunneört
Dagens glädjeämnen från naturen bestod av en växt och två fåglar. Nunneörten som jag fick av en bybo för något år sen står i blom!

Med tanke på hur skröplig den såg ut efter sommaren i fjol, tog jag för givet att den hade dött. Den är för all del inte lika frodig som den borde vara, men den lever i alla fall.

Gråhäger och fiskgjuse
När jag kom in i köket nyss, fick jag syn på något som rörde sig i vassen på andra sidan av vår vik. Det visade sig vara gråhägern som brukar hålla till här på somrarna. Ibland ensam och ibland tillsammans med en partner.

Den står fortfarande kvar i väntan på lämpligt byte ser jag. Hoppas den låter bli grodorna, för dom vill vi ha kvar så vi vet att vattnet är rent.

Fiskgjusen är också på jakt efter mat ser jag. Högt uppe i det blå svävar den över vattnet och över knipparet som provianterar längst in i viken.

Ny källardörr
Husse har länge beklagat sig över att dörrkarmen till den inre källardörren rör sig när man öppnar dörren. Jag har inte sett det som nåt stort problem, antagligen för att jag vant mig sen många år.

För ett några år sen satte jag i kilar mellan karmen och väggen, men det var ju en nödlösning som inte höll i längden. Hade jag haft polyuretanskum, hade jag förstås använt det i stället. Då hade Husse aldrig behövt irritera sig på den lösa karmen. 😀

Nu hade han hur som helst fått nog och beställde ny karm och ny dörr av en bekant snickare. I förrgår kom den på plats och i dag har Husse försett den med handtag och hake. Tack igen! 😊

Proportionerna på bilden av den nya dörren stämmer dock inte bör tilläggas. Den är givetvis inte smalare nertill! Fotografen har slarvat.

Liten invasion

I flera dagar har det dykt upp små flygfän i köket. Dagtid sitter dom parkerade på draperiet vid nattbelysningslampan, kvällstid lockas dom också av lampan i sovrummet. Nåt slags malar trodde jag och greps av lätt panik – tänk om det var klädes- eller matmalar!

Som mest har jag räknat till nio individer, men flera har jag redan tagit av daga i tron att det var skadedjur. Det har lyckligtvis visat sig att jag trodde fel.

En fråga till Naturväktargruppen på FB gav ett lugnande svar. Dom små flygfäna är humlemott (Aphomia sociella). Alltså helt ofarliga för både kläder och mat.

Hur det kommer sig att dom förekommer i den här omfattningen är däremot en gåta. Eftersom larverna livnär sig på bland annat getingyngel, misstänker jag getingboet vi hade i väggen i fjol. Men vilken väg de vuxna motten har tagit sig in i köket är ett stort frågetecken.

Ett lika stort frågetecken är vad de vuxna motten livnär sig av? Trots googlande hittar jag inget svar. Jag kanske kunde bjuda dom på honung? Nix, det var dom inte ett dugg intresserade av så jag låter bli att bry mig.

Det ska bli intressant att se hur länge dom tänker bo hos oss. Och vad händer sen? Dör dom av hunger eller parar dom sig och lägger nya ägg innan dess? Fortsättning följer. 😊

Full fart

Det är inte bara vårblommorna som har tagit fart. Alla som är födda 1947 firar sina 75-årsdagar i år. Händelsevis känner jag ett par såna och så ska Valborgsmässoafton dessutom firas.

Det innebär fullspäckat program närmaste tiden. Som bekant innebär en aktivitet per dag för min del att hela dagen är bokad. I morgon 75-årsfirande, möte i hembygds­före­nin­gen på torsdag och bastudag på fredag eftersom Valborgsmäss ska firas på lördag.

På söndag uppvaktar vi den andra 75-åringen och på måndag ska Silverpilen på service. Sen får jag ta igen mig igen ett tag tills det troligen blir ett tidningsuppdrag lördagen den 7.5.

Det är också full fart på min läsiver. Bokens dag (23.4) till ära hämtade jag i dag ut två bok­be­ställ­ningar från Adlibris och lånade en bok på Dalsbruks bibliotek, så jag har en hel trave att roa mig med framöver.

Läsningen företas liggande, alltså kvällstid vid läggdags. Det förkortar insomningstiden högst markant har jag märkt. Om jag inte läser, ligger jag och funderar på allt mellan himmel och jord vilket betyder att det kan ta upp till ett par timmar innan jag somnar.

Just nu är det sanningsbaserat som gäller. Boken jag läser för närvarande handlar om en kvinnlig rysk poet, Irina Ratusjinskaja, född i Odessa 1954.

Hon blev tillfångatagen och anklagad för att hennes dikter var kritiska mot sovjetsystemet. Domen blev sju års fångläger med sträng lägerordning och fem års förvisning.

Boken beskriver hennes tid i fånglägret som hon delar med ett tiotal andra politiska fångar i ”den lilla zonen” där man internerade ”särskilt farliga fångar”. Man kunde tro att det här är nåt som hände för länge sen, men så är det ingalunda. Hon arreste­rades 1982.

Som bekant är yttrandefrihet fortfarande ett okänt begrepp i vårt östra grannland.

Säkra vårtecken

Katthår
När man hittar katthår i maten, på smörgåsen, toaletten, kläderna, möblerna och i sängen kan man vara helt säker på att det är vår. Varje gång man nuddar vid Mia lyfter ett litet hårmoln. Vill man ha ett större moln kan man kela med henne.

När jag kammar hennes päls lossnar tillräckligt med hår och underpäls för att täcka en mus eller en sork. Bekanta fenomen för många katt‑ och hundägare så här års.

Isen
Ett annat säkert vårtecken är att isen börjar släppa i stränderna. I år är den segare än i fjol. I almanackan har jag noterat att det var öppet vatten utanför Hästholmen den 8.4 i fjol. I år lär vi få vänta till slutet av april misstänker jag. Därmed får vi också snällt vänta på sjöfåglarna.

Vårblommor
Förra veckan gick jag på blåsippsjakt och lyckades faktiskt hitta några. Krokusarna har också slagit ut, men sen dess har vi haft frostnätter och fått ett nytt snölager.

Snön har för all del töat bort vid det här laget, så vi hoppas slippa mer. Men i fjol fick vi snö så sent som den 23.4, så det är för tidigt att ropa hej.

Kommande vecka ska bli solig och varm för det mesta spår MI. Med varm menas 5-6 plusgrader och svaga till måttliga vindar. Inte illa alls.

Vårstädning
Med vårstädning avses städning på tomten. Men ”hårdkrattning” ska man tydligen vänta med tills gräset börjar grönska om man får tro ”Gräsolle”. (Artikelförfattaren skulle dock vara betjänt av en korrekturläsare.)

Hans tips för en frodig gräsmatta gjorde mig helt matt … Dock är jag enig med honom om att mossa är tecken på att gräset får för lite näring.

På den sidan av huset där gräsmattan klipps ökar mossan för varje år, medan den andra saknar mossa. Där får gräset sköta sig själv, vilket för all del ser (rysligt) ovårdat ut, men gräslagret som förmultnar ger uppen­barligen tillräcklig näring. Ingen mossa och gräset är grönt och frodigt.

Alltså ska man antingen gödsla eller låta bli att klippa gräset. Fördelen med mossa är å andra sidan att den är grön året om, mjuk att gå på och växer sig aldrig för lång. Nackdelen är förstås att den kväver all annan växtlighet, bland annat de vilda blommor som insekterna vill besöka.

Tror jag ska investera i gräsgödsel trots allt. 😊

I-landsproblem

På måndag ska vi uppvakta en 85-åring, så dom gamla vanliga paltorna duger inte. I går beslöt jag därför inventera ”finklädsförrådet”. Det blev en sorglig upplevelse.

Hittills har jag ägt sju par finbyxor, men efter in­ven­te­rin­gen minskade dom till fem. Mina favoritfinbyxor, ett par svarta krit­strecksrandiga, har hängt med ända sen 90-talet men nu var det tji att få upp blixtlåset – magen har tyvärr vuxit med åren.

Med sorg i hjärtat la jag dom i högen för avpollettering och tog tag i nästa par. Jättesnygga mörklila, men verkligen inte årets snitt. Möjligen inköpta i början på 2000-talet. Minns att jag senast hade dom på mammas begravning 2014, så dom har jag verkligen inte slitit på så ofta.

Dom kändes fortfarande rymliga. Ända tills det var dags för blixtlåset vill säga. Det blev tvärnit igen. Bort med dom också. Förhoppningsvis finns det nån annan som kan ha glädje av dom.

Då återstod dom mossgröna, vinröda och två par svarta byxor förutom ett par pepitarutiga som jag faktiskt kunde ha senast i vintras. Både dom gröna och röda räckte till över kaggen. Det gjorde också dom svarta, även om det ena paret var något tajt sen jag dragit igen blixtlåset.

Vilka jag ska ha på måndag är inte avgjort, men det lutar åt dom rymligare svarta för att få plats med alla godsaker på kaffebordet. ”Begravningsbyxorna” kallar jag dom, men svarta byxor är ju alltid klädsamt – om än ganska tråkiga kan jag tycka.

Överdelen är heller inte fastslagen. Färgen på den avgörs ju av färgen på byxorna. Jag lät mig nöja med en hastig titt i garde­ro­ben där dom hänger tills vidare. Att det finns att välja på råder dock inget tvivel om.

Ändå har jag successivt gallrat ut det mesta av festkläderna. Här på ön bevistar jag varken Guldgalan eller några andra högtidliga eller offentliga evenemang som kräver att man är uppklädd till tänderna.

Jag saknar dom inte heller för all del. Den tiden är förbi för länge sen känns det som. Det räcker gott med enstaka kaffebjudningar och födelsedagskalas. 🙂

Allt ser bra ut

Ju äldre vi blir, desto viktigare är hälsan. I det avseendet är jag lyckligt lottad. 😊

Den 25.2 snöade det ymnigt, men Husse rattade bilen med stadig hand till Bjärnå, cirka en timmes bilfärd från Udden. Jag hade tid hos ögonläkaren där. På vår ö finns varken optiker eller ögonläkare.

Här fick jag det första positiva beskedet. Ögon­läkaren konstaterade att mina ögon mår bra och att synen inte har försämrats de senaste två åren. Skönt att höra. Vi kom överens om att jag gör ett nytt besök om två år.

Den här tiden på året är det också årskontroll efter bröstoperationen. I år innebar det två besök i Åbo. Dels en träff med onkologen, dels mammografi och ultraljudsundersökning en vecka senare.

Onkologen klämde, tryckte och lyssnade en stund innan han sa att allt såg bra ut. Ett upp­skattat besked också det.

I går gjorde vi nästa besök i stan. Att ta sig till en okänd plats i en okänd stad är alltid en utmaning, men det gick bra. Att leta sig fram till läkar­mottagningen i Hansa-kvarterets tredje våning var däremot en utmaning.

Efter att ha irrat runt ett tag fick vi syn på mottagningens namnskylt på väggen och styrde kosan ditåt. Då hade vi redan prövat med två hissar, men den tredje visade sig vara den rätta.

Den ena damen i receptionen betjänade mig på flytande svenska, vilket var en trevlig över­raskning. Röntgenskötarna var inte lika språkkunniga, men jag förstår ju faktiskt finska riktigt bra när jag vill, så det var inga problem.

Att mammografi är en lindrig form av tortyr vet jag sen tidigare. Möjligen är mina bröst extra ömma eller känsliga?

”Det ser bra ut” fick jag höra innan det var dags för ultraljudet i ett intilliggande rum. Läkaren inledde med att bekräfta det positiva beskedet. Sen undersökte hon bröst och lymfkörtlar länge och väl. Det kändes som om hela över­kroppen var insmetad med gelé innan hon var klar.

Hon var också nöjd med resultatet. ”Allting ser bra ut”, sa hon. Härligt att höra!

Jag kan inte påstå att jag hade oroat mig inför undersökningarna, men man kan ju aldrig vara säker på att allt är OK förrän man får det bekräftat av expertis. Nu kan jag med lätt hjärta njuta av tiden fram till nästa års kontroller. 😊

Vårtecken

I dag gick jag på jakt efter flera vårtecken. Redan den 3 mars började dagliljan titta upp och snö­droppsbladen var en bra bit ovanför marken. Flera vårtecken den 15 mars kan tyckas väl optimistiskt, men de senaste dagarnas soliga och relativt varma väder ingav hopp.

På västra sidan av huset kunde jag konstatera att videkissarna har knuffat bort sina vinterhöljen och visar sin silverglänsande päls.

Några blåsippsblad gick ännu inte att upptäcka, det var bara smultronbladen som lyste gröna. Däremot lyste små blåa knoppar bland syrenerna. Scillan har definitivt bestämt att det är vår.

Det har också påskliljorna. Små ljusgröna fingrar sticker upp runt ormbunken där dom håller till. Bästa årstiden håller på att få sin början. Det bekräftas också av de ljusnande kvällarna och fågelkvittret som hörs igen. 😊

Oförlåtligt

Sexuella övergrepp och våldtäkter på barn och unga är i mina ögon fullständigt oförlåtligt! Lika oförlåtligt som våldtäkter överhuvudtaget. Att prästvigda män gör sig skyldiga till övergreppen och våldtäkterna är ändå mer oförlåtligt och avskyvärt. Hur kristen är man då?

(Understrukna ord i texten länkar till källor med mera information.)

I går såg jag filmen Spotlight som handlar om tidningen Boston Globes avslöjande om brotten som begåtts av katolska präster i Boston. Mer än 1.000 barn och unga blev deras offer. Efter filmens slut rullade listor med andra fall som upptäckts världen över.

De här vidrigheterna har på vissa håll pågått sedan 1930-talet, men fort­farande dyker det upp nya fall. Omfattningen är hårresande. Katolska kyrkan har gjort sitt yttersta för att mörklägga övergreppen och har mutat offren till tystnad med miljonbelopp.

Kravet på celibat anses vara en förklaring till den utbredda pedofilin. Citat från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands kyrkliga ordlista: ”Celibat betyder sexuell avhållsamhet. En person som lever i celibat förverkligar inte aktivt sin fysiska sexualitet utan riktar sin sexuella energi till exempel till kristet barmhärtighetsarbete. I den katolska kyrkan måste alla präster leva i celibat.

Så varför blir man då präst om man inte klarar kravet på celibat undrar jag? Eller är övergreppen så ”normaliserade” och vedertagna att man inte bryr sig? Och varför kan man inte frångå kravet på celibat i stället för att fortsätta förstöra livet för oskyldiga barn och unga människor?