Giltiga ursäkter

Första veckan av konvalescensen är nu avverkad. Det opererade bröstet har antagit en färg som Husse associerar med blåbärssoppa, dvs svartlila. Om det är normalt vet jag inte, ingen har sagt nåt om vilka färger jag kan förvänta mig. Men jag ska faktiskt fråga expertisen när jag blir uppringd den 29.10.

Alla vardagssysslor och motion som inte orsakar smärta är tillåtet”, men i ytterligare en vecka ska jag undvika att lyfta och bära tunga saker (2-3 kg) med armen på den ope­rerade sidan och låta bli att bada bastu. (Hihi) Det innebär att Husse får basta utan mig och lyfta upp Mia när jag blir pussnödig. 😀

Att duscha, ta karbad och simma är däremot tillåtet, så jag sköter hygienen i vanlig ordning.

Fram till den 16.11 ska jag ”undvika tyngre sysslor som fönstertvätt, krattande, dammsugning och ansträngande motion (som gör att du blir svettig)”.  Så i fall nån tycker att jag borde putsa fönster, städa eller kratta har jag en giltig ursäkt.

Faktiskt städade jag före operationen eftersom jag redan då visste om begränsningarna. Med tanke på mina städintervall känns en månads paus ganska normalt för övrigt.

Ansträngande motion har jag – med undantag av gräsklippning – aldrig ägnat mig åt vad jag minns, så det är enkelt att avstå från. ”Kom också ihåg nyttomotion, t ex trappgång.” Det rådet kan jag inte följa … På Udden finns inga trappor. Fast jag kunde förstås knata upp och ner från vinden.

Trots stramhets‑ och annorlunda känsla är det viktigt att röra på och använda armen aktivt i din egen vardag (vems annars?). Regelbunden, aktiv och självständig träning försnabbar återhämtning och återställer funktionsförmågan i den opererade sidan och armen. Ta vid behov smärtstillande medicin enligt läkares ordination.

Det stycket tror jag främst avser fall där man har avlägsnat hela bröstet. Någon stelhet i axeln har jag inte känt, bara högst tillfälliga stickande känslor. Med undantag av första natten har jag heller inte behövt smärtstillande medicin.

När det gäller sårstygnen (bröstet och armhålan) kommer jag lindrigt undan, dom försvinner av sig själva. I annat fall hade jag behövt ta bort dom om en vecka. På Wikipedia hittar jag följande information: ”Resorberbara suturer har olika ner­bryt­nings­tid, från cirka fem dagar upp till över sex veckor.”

För att hålla stygnen mjuka och minska ärrbildningen blev jag rekommenderad s k ärrsalva morgon och kväll. Nån sånt visste jag inte att det fanns, men damen på apoteket hade två fabrikat att välja på, så visst finns det.

När jag blir tillfrågad hur jag mår, kan jag alltså utan att tveka svara ”tack bra” eller ”helt OK”. Möjligen kan jag känna en viss trötthet, men den kan lika gärna bero på årstiden och bristen på sol.

Nya erfarenheter

I fredags fick jag flera nya erfarenheter. Klockan 6.30 hämtades jag på Udden av en sjuktaxi som tog mig till ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus).

Klockan åtta fick jag en spruta med radioaktivt läkemedel och en med blått färgämne i mitt högra bröst. Läkemedlet och färgämnet går att följa när de tas upp av lymfkärlen och förs vidare till lymfkörtlarna i armhålan. På det viset markeras de så att kirurgen vet vilka som är portvaktskörtlarna.

Två timmar senare togs tre röntgenbilder av området för att spåra isotopmarkeringen och en timme senare togs jag om hand av operationsteamet. Tumören som bekräftades vid den fortsatta under­sök­ningen den 28.9, dvs en dryg månad efter mammografin den 21.8, skulle avlägsnas.

Jag är innerligt tacksam för att vår kommun bekostar mammografi för kvinnor upp till 70 års ålder hos ett privat företag i Åbo. Utan den hade mitt fortsatta liv tett sig helt annorlunda. Lika tacksam är jag för den brådskande remissen till sjukhuset. Åtgärd inom en vecka stod det på den.

Eftersom tumören var så liten (ca 1 cm), bedömde kirurgen att det räckte med att ta bort bara en del av bröstet, vilket kändes som en stor tröst. På så sätt blev ingreppet mindre, liksom följderna av opera­tionen.

I Finland drabbas var åttonde kvinna av bröstcancer har jag läst mig till. Att jag skulle tillhöra den gruppen hade jag förstås aldrig tänkt mig, men nu var det ett faktum. Forskningen och behandlingen är av allt att döma i toppklass i vårt land enligt CONCORD-3 undersökningen för åren 2000-2014. I Finland lever 88,5 procent av patienterna fem år efter sin bröstcancerdiagnos.

Tio över två väcktes jag från narkosen. Jag hade gärna fortsatt sova, men en sköterska såg till att jag höll mig vaken. Morgonens tidiga väckning (kl 05.00) bidrog säkerligen. Jag hade lovat ringa Husse så snart jag vaknade, så det gjorde jag. Och efter ett par muggar kaffe, en smörgås och en burk yoghurt vaknade livsandarna igen.

Framåt halv fyra kom Husse och hämtade mig. Jag var lite knäsvag och kände mig inte riktigt i topp­form så det kändes skönt. Sjukhuset ville för övrigt att man blev hämtad av en anhörig.

I går tog jag bort plåstren och duschade, i dag har smärtorna släppt nästan helt. Svullnaden på bröstet är förstås kvar och urinen har fortfarande en intressant blågrön nyans, men det tillhör normaliteterna.

Inom ett par veckor blir jag uppringd och får veta vad patologen kom fram till. I bästa fall slipper jag cytostatika, men daglig strålbehandling i tre veckor kan jag förvänta mig.

Det innebär tre timmars restid och 162 km tur retur per dag, men det har många andra klarat före mig så det ska nog gå bra. Läkaren påpekade att tre veckor är kort tid jämfört med 20 års längre livstid. Det har hon förstås rätt i.

Konvalescenstiden är tre veckor, så senast då ska jag vara i fullgott skick igen. Bortsett från ett något mindre bröst vill säga, men det har jag inga som helst problem med. 😊

Tålamodskrävande

Tänk vad man kan när man inte vet att man inte kan
(Katten Gustaf fritt citerad)

I dag lyckades jag med nåt som jag aldrig gjort tidigare. Men jag vill helst inte göra om det!

Eftermiddagen var bokad för individuell (dator)handledning hos en trevlig dam som jag känner sen tidigare. En av punkterna på hennes önskelista var att kunna överföra fotona i smarttelefonen till den nya datorn.

Det enklaste vore i mitt tycke att ansluta telefonen till datorn medelst en kabel och lämpligt program. Men nu är det ju så fiffigt inrättat i Windows att man kan synkronisera sin Androidtelefon eller iPhone med datorn.

Smarttelefoner vill jag inte befatta mig med. Dom beter sig väldigt underligt – eller inte alls – när jag försöker hantera dom, men jag litade på att damen i fråga hade god hand med sin, så vi gav oss på att försöka få prylarna att funka ihop.

Första steget var att starta appen Din telefon på datorn och ladda ner appen Din telefonassistent till telefonen. Så långt allt väl. Sen började en rumba utan dess like. Efter varje steg i datorappen krävdes ett steg i telefonappen. Många steg och mycket läsande blev det innan vi fick till det.

I min enfald trodde jag att synkroniseringen skulle innebära att man kunde styra telefonen från datorn, men så enkelt var det inte. De foton man vill radera i telefonen måste göras på telefonen visade det sig.

Det gick heller inte att markera alla foton i telefonen och kopiera dom till datorn. Åtminstone kunde jag inte upptäcka nån sån funktion. Varje foto måste kopieras eller sparas enskilt i datorn.

Resterande punkter på önskelistan betades lyckligtvis av utan några stönanden eller ojanden.

Jag har tidigare totalvägrat att skaffa en smarttelefon. Dagens procedurer stärkte mitt trots. Tack och lov för en enkel telefon (Nokia 3310) som inte är ett dugg smart. 😀

Fraktaler

Matte och siffror är inte min grej. Tur att det finns andra som har koll på sånt. Men matte i den här formen gillar jag skarpt. Se och njut! 😊

Förklaring: ”This is a new record of the iteration number. 750 000 000 ! This value took more than 10 gigabytes of ram to render the reference.

The min-iteration number of the last keyframe is 153 619 576.”

Glädjeämnen

Hösten tränger sig obönhörligen på, men det finns ändå många glädjeämnen, både stora och små. Till dom största hör förstås att jag är frisk och kan stiga upp ur sängen när jag vaknar, att jag får äta mig mätt, har kläder att ta på mig och tak över huvudet. Dit hör också Husse och Mia förstås.

Rosenbukett
Ett av gårdagens glädjeämnen var en bukett rosor i en hink utanför ytterdörren. På vidhängande lapp hade avsändaren skrivit att hon ber om ursäkt för de stora fordonen som stört oss ett tag. En så hänsynsfull sommargranne har jag aldrig haft tidigare!

Sommargrannen har nämligen skaffat slutna avloppstankar, vilket betydde både trädavverkning och grävjobb. Jag SMSade genast, tackade så mycket och försäkrade att vi ingalunda har blivit störda.

Lilja
Dagens glädjeämne är en gul lilja som har slagit ut sent omsider. Så här sen har den aldrig varit tidigare. I vanliga fall blommar den i mitten eller slutet på augusti så jag hade redan slutat hoppas.

Sommarblommor
Den röda prästkragsliknande krukväxten som jag dödförklarade redan i augusti har fått nytt liv och blommar på nytt.

Gazaniorna (diamantblommorna) har också fått nytändning efter att dels ha blivit uppätna till hälften, dels uttorkade och dels råkat ut för rotblöta. Sega rackare.

Frissan
Jag tror att nästan alla kvinnor upplever samma sak då det gäller att klippa sig. Kanske män också för den delen? Sista veckan är en veritabel plåga – av den forna frisyren finns inte en tillstymmelse, hårtestarna bara hänger. I dag slapp jag äntligen plågan. Frissan trollade igen så håret ser ut som jag vill.

”Pensionstillägg”
Jag gläder mig också åt ”pensionstilläggen”, dvs inkomsterna som drygar ut min anspråkslösa pension: Jobbet som frilansredaktör på öns lokaltidning och timarvodena från Vuxeninstitutet.

Det finns så klart mycket mer att glädja sig åt och vara tacksam för. Saker som vi oftast tar för givna, men som vi skulle sakna om de inte fanns.

Men om hösten tycker jag inte! 😀

Isolerad från omvärlden

I morse värmde jag kaffevattnet på vedspisen. Strax efter åtta gick strömmen på grund av stormen. Ett ganska vanligt fenomen i våra trakter i samband med hårda stormar.

När jag felanmälde fick jag besked om att strömmen preliminärt skulle vara tillbaka 11:30. Suck. Ingen frukost vid datorn med andra ord. Ingen morgontoalett heller för den delen.

Vid nio-snåret åkte Husse på ärenden. Han ringde en stund senare och talade om att en björk blåst över vägen, men att han lyckats få undan den.

Kl 11:31 meddelade elvakten via SMS: ”Strömmen kommer tillbaka på adressen Xxvägen cirka 17.09. 16:30.” Dystert besked.

Kl 11:49 fick jag ett nytt meddelande: ”Xxvägen omfattas inte mer av strömavbrottet, men fel­lokaliseringen kan fortfarande slå av strömmen i området.” Så bra, nu kunde jag tvätta mig och klä på mig och ladda telefonen. Batteriet var på upphällningen.

Nöjet var kortvarigt. 12:30 gick strömmen igen. ☹

Vid ett-tiden var det min tur att ge mig av. Det första jag såg halvvägs nere i backen var en stor björk som låg på trekvart över vägen. Toppen hade fastnat i trädkronorna på andra sidan så jag kon­sta­terade att Silverpilen kunde ta sig under den.

Bara ett tjugotal meter längre fram låg nästa hinder. Det såg jag inte tidigare eftersom vägen är krokig. En lång, kraftig tallgren låg tvärs över vägen.

Jag plockade undan det mesta av kvistarna men orkade inte rubba tallgrenen så jag ringde vår ”väg­mästare”. Jag ringde också och avbokade tiden jag hade att passa och meddelade Husse att vägen var blockerad. Sen backade jag upp tillbaka, parkerade och gick in till Mia.

En kort stund senare hörde jag en traktor och en motorsåg. Efter ytterligare en stund knackade vägmästaren på och talade om att tallhindret var undanröjt. Det var en brusten talltopp medde­lade han.

Den stora björken kunde han ännu inte åtgärda med de verktyg han hade med sig, så den står kvar. Förhoppningsvis har den inte kasat ner i morgon när vi ska i väg igen. Fast med Husses bil går det att åka längs ”sopstigen” genom skogen till grannens väg, så det ordnar sig.

Ganska exakt klockan fyra återkom strömmen. Den hade blinkat till ett tag tidigare, men försvann igen. Den här gången var läget lyckligtvis stabilt och har så förblivit.

Vid det här laget har stormen Aila dragit vidare. Med tanke på oväder på andra håll i världen får vi vara tacksamma för att olägenheterna åtminstone för Uddens del var mycket lindriga.

Bloggnostalgi

I dag fick jag för mig att leta rätt på mitt första blogginlägg sen jag flyttade tillbaka till Finland. Det visade sig vara daterat den 16.2.2008.

16.2 – Modersmålsövningar
” När ingen väg ur mottin stod att finna…” Texten är lånad från HBL (Hufvudstadsbladet) och fångade min blick för att den innehåller en stilkonflikt. Det är ordet ”motti” [måtti] som förstör den i övrigt poetiska meningen.

Enligt Finlandssvenska ordboken är ordet finska, vilket jag redan hade listat ut. Det står också att det är ett militärt uttryck. Förklaringen lyder: ”område där en truppstyrka helt inringats av fienden; äv. om den inringade truppstyrkan”.

I Lea Lampéns finsk-svenska ordbok är översättningen bula/knöl och anges också som krigsterm.

Att vara ”i mottin” har jag hört tidigare, men jag har aldrig reflekterat över den exakta betydelsen. Det har alltid framgått av sammanhanget att det har rört sig om en penibel situation. Nu vet jag varför.

Herostratisk
Ett annat ord som jag fastnade för häromdagen är ”herostratisk”. Ett suveränt adjektiv att använda som tillmäle när man vill undvika bråk men ändå tala om vad man tycker om personen man träffar eller som det handlar om.

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”herostratisk ryktbarhet” ryktbarhet för illdåd. Om nån beskrev mig med uttrycket skulle jag säkerligen uppfatta det som en komplimang tack vare första stavelsen.

”Heros” betyder nämligen enligt samma källa hjälte eller stor man. En heroisk insats respektive heroism är ju också positivt, så då kunde jag mycket väl tänka mig att blanda ihop begreppen. Men så enkelt var det alltså inte.

Substantivet herostrat saknas däremot. Man kan alltså inte påstå att man är ”omgiven av idel herostrater” förstår jag.

Fyndigt citat
Det får mig att tänka på ett citat som Apan/Tvillingen SMSade i somras: ”… och känner mig insnärjd i ett flerdimensionellt system av mentala felunderrättelser…” Visst är det ett härligt uttryck? Den man pratar med kommer förmodligen bara att skaka på huv’et och konstatera att det har slagit runt fullständigt.

Vändagen?!?
Trots att Valentin också har namnsdag i Finland den 14 februari och att det i Helsingfors Universitetsalmanacka klart och tydligt står Alla hjärtans dag firar vi ”vändagen” i stället. Alla som älskar, är kära eller förälskade får hålla sig undan, dagen är alltså reserverad för vänner.

Det kan tyckas vara elakt att påstå det och du tycker säkert att din käresta också är din vän, men jag tolkar texten bokstavligen.

Alla hjärtans dag är i mitt tycke ett mycket bättre och vidare begrepp. Som jag vill tolka det inkluderar det allt levande, med eller utan hjärta. Vår planet är ju faktiskt i allra högsta grad levande, även om vi gör vårt bästa för att ta kål på den på diverse raffinerade sätt.

 

Kulturaktivitet och trångt i kalendern

Kulturaktivitet
I lördags var vi kulturella ett par timmar. Hembygdsföreningens medlemmar besökte Dalsbruks Bruksmuseum och Glashyttan.

Vår museiguide visade oss runt i bostäder med inredning från 1890-talet fram till 1960-talet. Vi som växte upp på 50‑ och 60-talet kände väl igen både möblering och material som var i bruk då.

Från bostäderna gick vi vidare till en bildutställning med Dalsbruksmotiv och detaljer ur järnverkets historia. Med tanke på att järnverket började sin verksamhet 1686, finns det en hel del att plocka ur.

Från utställningen tog vi en kort promenad över till Glashyttan som också ligger på museiområdet och är inhyst i det gamla tackjärnsgjuteriet. Här huserar glaskonstnären Jarl Hohenthal sen fyra år tillbaka.

Under tiden han arbetade med att blåsa och forma en flaska berättade han om till­verk­nings­pro­ces­sen och svarade på våra frågor. Som souvenir från besöket följde en brevpress som pryder skrivbordet. En ganska onyttig pryl som samlar damm, men som jag blir glad av att titta på. 😊

Trångt i kalendern
Hittills har kalendernoteringarna varit få, men nu har dom minsann förökat sig i snabb takt! För närvarande är det i stort sett bara fredagar och söndagar som är lediga i september, vilket jag hoppas dom förblir.

Dels är det flera som fyller år den här månaden, dels börjar kursverksamheten. Än så länge ser det ut som om den första kursen blir inställd, men sista dag för anmälan har inte gått ut än så det hinner ändra.

Nytt för i år är indi­viduell datahandledning som hittills har lockat tre deltagare. Det innebär att jag ringer upp den som anmält sig och kommer överens om dag och tid. Handledningen sker på plats hos deltagaren så jag misstänker att det blir en del sightseeing innan jag hittar fram.

För ovanlighetens skull är två lördagar till intecknade. Dels ett föredrag som jag ska lyssna på ”i tjänsten” och dels går höstens första Skrivlördag av stapeln.

Det kanske är bra med många aktiviteter? Ju mindre jag gör, desto latare blir jag har jag märkt. 😀

Städning med förhinder

Utomhusstädningen i förrgår stötte inte på några hinder. Gräset blev hastigt och lustigt för långt på ”parad­sidan” av huset. För en gång skull var lilla gräsklipparen med på noterna och startade snällt efter en extra sup.

Dagens städning inomhus var inte lika smärtfri. När jag drog i gång dammsugaren var suget mer eller mindre obefintligt. Ungefär lika effektivt som om jag hade blåst av dammet. Dammpåsen var inte full, men jag bytte ändå. Ingen skillnad.

Nästa åtgärd var att damma av filtret, men det hade jag tydligen gjort nyligen så det gjorde heller ingen skillnad.

Då var det förstås stopp i röret/slangen. Igen. Att vända slangen för att suga ut hindret hade heller ingen effekt. Suget var fortfarande lika dåligt.

Då återstod att ta i sär röret. På min dammsugare är det en knepig procedur, så när Husse kom hem stod jag i badrummet och satte på ett plåster. Den lilla skruvmejseln jag hade försökt trycka in knappen för att lossa röret med hade rivit upp ett sår på handleden.

Han undrade vad jag hade haft för mig, så jag svarade: ”Jag har jobbat på egen hand.” Sen förklarade jag vari problemet bestod.

Att få den rackarns lilla knappen att ge med sig lyckades inte för Husse heller. Fast då upptäckte han en knapp på ett annat ställe och kunde lossa slangen från röret. (Den hade jag glömt trots att jag har använt den tidigare.)

Efter ett par manuella provblåsningar kom vi fram till att stoppet låg i röret, inte i slangen. ”Har du nåt man kan rensa röret med?”, undrade Husse.

Jag föreslog järntråd som fanns ute i boden. När jag gick ut på trappan en stund senare såg jag att det kom damm- och grästussar på löpande band ur röret. Och efter en avslutande manuell blåsning verkade det äntligen tomt, så då kunde jag äntligen börja städa. Tack igen Husse!

Vid middagsbordet konstaterade han: ”Det är säkert ingen annan som försökt skära upp pulsådern bara för stopp i röret.” 😀