Dra mej på …

För ett tag sen konstaterade jag att jag inte har några rosa underlakan längre. Jag har inte riktigt klart för mig av vilken orsak, men sådana behöver jag för att matcha flera av mina påslakan.

När jag googlade upptäckte jag att de flesta under­laka­nen i storlek 90 x 200 visade sig vara dra på lakan, ni vet såna där med gummiband runt om. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av såna, beslöt jag investera i ett.

Igår var det läge att inviga det. Och efter den pärsen blir det inga fler! Jämfört med att bädda med ett vanligt lakan tog det här minst dubbla tiden. Då ena änden var klar och jag äntligen hittade den andra, böjde sig bäddmadrassen uppåt i en snygg båge.

Efter ett ha stretat i x antal minuter låg madrassen äntligen platt, men lakanet låg inte spänt. Jag hade tyg över lite här och där. När jag bäddar ska underlakanen ligga så spända att en slant kan studsa på dom. Eller åtminstone nästan.

Jag började undra om jag köpt fel storlek, men enligt följesedeln var den rätt, så jag får lära mig tåla att lakanet skruttar i hop sig varje natt. I bästa fall krymper det något i tvätten, men några fler dra på lakan blir det då inte!

Nya bekantskaper

Trots att jag alltid har läst mycket, har jag inte träffat några livs levande författare förrän de senaste åren. Det är alltid intressant att höra hur boken har tillkommit och hur författaren har arbetat.

I lördags besökte författaren Sanna Tahvanainen vår Skriv­lör­dags­grupp för att berätta om sin senaste bok, Körsbär i snön. Det är sista delen i en trilogi om kvinnor som fängslat henne. Den första beskrev drottning Victoria, den andra Coco Chanel och den här handlar om Sylvia Plath.

För många, många år sen läste jag Sylvias enda roman, Glaskupan. Mitt bestående minne av den var hennes beskrivning av hur en mental störning kan te sig. Jag har inte läst Körsbär i snön, men fick i lördags uppfattningen att Sylvias roman var av sekundärt intresse. Det var Sylvias liv Sanna ville beskriva.

Bakom boken ligger ett synnerligen imponerande researcharbete! Hon hade läst allt hon kom över om Sylvia, besökt platserna hon bott på, både i New York och i England, inklusive hennes grav.

Jag glömde tyvärr att fråga varför hon hade valt att skriva om just Sylvia Plath? Men det kanske framgår när jag läser boken.

Min andra bekantskap är dagsfärsk. I Ny Teknik fastnade jag för rubriken: ”Den här platsen på jorden saknar biologiskt liv”. Tidigare har man funnit liv också på de allra ogästvänligaste platserna på jorden, men den här är tydligen ett undantag.

Platsen är världens hetaste ställe, området runt vulkanen Dallol i Etiopien. När jag bildgooglade hittade jag en hisklig mängd bilder på området, nästan alla lika skräckinjagande miljömässigt, men ändå fascinerande på sitt sätt. Som fotograf kunde jag tänka mig att besöka Dallol, absolut inte annars!

Smaklöst

Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.

Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grund­sma­kerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.

Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsis­tensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.

Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.

Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.

Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦

Rundgång

För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.

Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.

När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.

Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!

I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.

Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?

Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?

PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.

Onyttig

Vissa dagar är jag onyttigare än andra. Idag är en sån dag. Det nyttigaste jag har gjort är att tända upp i spisen, läsa tidningen och kela med Mia.

En bidragande orsak förutom det trista novembervädret är en begynnande förkylning som gör mig trött och hängig. Husse har lyckats smitta mig igen. Fast än så länge kan jag andas genom näsan och hostan stör mig inte nämnvärt. Men det blir väl värre kan jag tro.

Lyckligtvis är att-göra-listan inte lång. Bara en bidragsansökan som väntar på komplettering före den 30.11 och dagens middag. Borde-göra-listan är mycket längre, men den får vänta på bättre tider.

Jag känner mig onekligen som Kronbloms själsfrände.

 

Tunnelseende

Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.

Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ären­den före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.

Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgås­tårta som också skulle garneras!?

Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.

Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?

Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till fest­lokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.

Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.

Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namn­lappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.

Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.

Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀