Ny vecka, nya tag

Jag överlevde den fullspäckade veckan och har inlett den nya med födelsedagsuppvaktning. En trevlig början. 😊

Mia fortsätter sin antibiotikakur några dar till, men i kväll byter vi till tablettform. När veterinären frågade om vi ville ha flytande eller tabletter när jag ville byta sa jag mitt dumma nöt att vi testar med flytande.

Orsaken till att jag ville testa flytande var att hon kräktes upp tabletten när vi nyss hade börjat medicineringen, men det måste ha berott på att hon var kass i magen av nåt annat skäl.

Konsekvensen av den flytande sorten blev att vi nu har medicinfläckar både här och där runt diskbänken. Jag lyfter upp henne på den när det är dags för medicinen.

Två milliliter låter inte mycket, men att ge den mängden till en katt visade sig vara väldigt opti­mis­tiskt. Hade jag varit lite fiffigare hade jag delat upp den i två ”portioner”.

Men nu återgår vi alltså till tablettform. Typen av antibiotika är exakt den samma i båda sorterna.

Den här veckans program är – åtminstone än så länge – hanterbart. I morgon har vi matgäster och på kvällen har jag ett tidningsuppdrag, nästa är på torsdag. Nåt mer är inte inplanerat, med undantag av kallelse till hembygdsföreningens årsmöte.

Det innebär att jag kanske äntligen hinner beskära de två återstående rosenbuskarna. I vanliga fall skulle det ha varit gjort för en månad sen. I går hade jag haft chansen medan tvätten torkade, men det var på tok för varmt för fysiska aktiviteter bedömde jag.

Husse har länge påpekat att död vass flyter omkring i stranden. Han har påbörjat bärgningen men behöver hjälp, så med lite tur kan jag assistera honom beroende på hur mycket tid som går åt till artikelskriverierna.

Och i morgon börjar sommaren. Eller åtminstone sommarmånaden. Det är hög tid att möblera i bersån, bara jag får den rengjord och målad. Sen kan man hoppas på tillräcklig sol och värme för att kunna njuta av vistelsen.

En annorlunda dag och fullbokad vecka

I morse hade jag ställt telefonen på väckning kl 8 för att kunna boka tid hos veterinären. Dels för ett urinprov, dels tandputsning och ‑koll. Vi fick tid till 10.15.

Urinprovet ville jag ta för att få reda på om Mias urinvägsbesvär beror på bakterier eller nåt annat. Tandkollen var närmast för att avlägsna tandsten.

Mia sövdes och blåsan gick att tömma genom att trycka på den. Veterinären konstaterade att Ph-värdet var högre än det borde, nämligen 7,0. Mellan 5 och 6 är normalt. Svar på bakterieodlingen får vi senast om ett par dar.

Veterinären gjorde också en ultraljudsundersökning för att kolla om det fanns urinsten eller -grus i blåsan, men lyckligtvis hittade hon inget. Skönt att höra. Njursvikt kunde alltså uteslutas.

Sen var det dags för tänderna. Oj, oj, oj! Särskilt mycket tandsten hade hon inte, men däremot var tre kindtänder redan förintade på grund av tandresorption, en tandsjukdom som man inte känner orsaken till.

Ytterligare en tand är angripen och måste tas bort. Dock går det inte att dra ut tanden, utan den måste borras bort eftersom det angripna området sitter strax under tandköttet.

Undra på att hon inte har varit sig själv! Hon har haft gräslig tandvärk, stackars kisse. 😥 Nu förstår jag varför hon var mycket piggare så länge hon fick inflammationshämmande värkmedicin i samband med urinvägsbesvären.

När jag bokade tid nämnde jag också att veterinären skulle kolla om hon lider av artros, som är vanligt hos katter i Mias ålder. Hon har nyligen fyllt elva år.

Röntgen hade veterinären inte tid med i dag, men hon kollade rörligheten i lederna. Båda arm­bågarna var stela och den vänstra knakade när hon böjde den, vilket är ett tecken på artros eller början till det. Den högra höften var stelare än den vänstra.

Så att bli gammal är minsann ingen dans på rosor för katter heller. ☹

Den här veckan har blivit fullbokad på nolltid. Jag som behöver ”ladda upp” mellan aktiviteterna får snällt vänta till nästa vecka. Den är än så länge stillsam.

I dag veterinären, i morgon provianteringsdag och besök hos en god vän, två tidningsuppdrag på onsdag, styrelsemöte i väglaget på torsdag, tandhygienisten på fredag och ytterligare ett tidningsuppdrag på lördag.

Chefen på tidningen var i nöd på grund av ”stort manfall”, så uppdragen föll på mig. Att säga nej till sånt jag gillar har jag svårt för.

Dessutom är arvodena mer än välkomna. Jag kollade nyss priserna hos veterinären som är specialiserad på vård av katt‑ och hundtänder. Minst ett par hundra euro får jag räkna med. Huvvaligen säger dom i Norrland.

Återfunnet

Tack vare dagens sommarvärme – +24° på eftermiddagen – passade jag på att ventilera Silverpilen. Läckaget är ju åtgärdat för ett bra tag sen men golvklädseln är fortfarande fuktig. Inte så underligt med tanke på att det läckte in vatten i minst ett års tid!

När jag öppnade dörren bakom förarsätet fick jag syn på nåt jag har letat efter överallt i ett par månader. Mitt favoritläppstift! Jag hade redan gett upp, men här låg det ju. Det måste ha ramlat ur en ficka vid nåt tillfälle.

Nu är det så att jag ingalunda har ont om läppstift. I ”kollektionen” finns två dussin (jag kon­troll­räknade nyss), men just det upphittade använder jag helst när jag ska vara vardagsfin så jag blev jätteglad. 😊

Jag skulle gärna köpa ett till i samma färg, men se det är stört omöjligt konstaterade jag i dag då jag gjorde ett försök. Det är för mig fullständigt obegripligt varför det jämt kommer nya färger? Och ingen av dom stämmer överens med färgen man hade innan.

Det är förstås ett i-landsproblem så jag ska inte gnälla, men det är nog så irriterande. Här ute på landsbygden säljs läppstift bara i en del större matvarubutiker, så utbudet och möjligheten att kolla färgnyans är minst sagt begränsad.

Att åka till stan för ett läppstift gör jag bara inte. Och dom få gånger jag är tvungen att lämna ön vill jag tillbaka fortast möjligt, så några läppstiftsinköp finns aldrig på dagordningen.

Jag kan förstås handla på nätet, men då är det nästan omöjligt att få rätt nyans. Dom gånger jag har testat, har färgen inte stämt överens med den som visades i nätbutiken, vilket jag för all del kan förstå. En färgkarta är aldrig exakt.

Men ett litet tag till räcker det gamla favoritläppstiftet. Det är en av fördelarna med masktvång. 😉

Tomtrunda

Eftersom jag ”bara” är kattmamma, firades inte Mors dag på Udden. I stället unnade jag mig en lååång sovmorgon och tog en tomtrunda på eftermiddagen. 😊

Det första jag fick syn på var granblommorna. Den stora gamla granen några steg från trappan är rödprickig. Det betyder att allting i närheten kommer att täckas av gula pollensjok så småningom om vinden blåser från ”fel” håll.

Jag var egentligen ute efter vitsippor, så jag följde rådjurens stig till tomtgränsen vid husets sydvästra sida. Och visst blommade dom, även om dom har blivit mycket glesare sen de höga träden kom bort 2017. Jag plockade några för att pryda köksbordet.

Strax utanför tomtgränsen har påskliljorna bestämt sig för att hålla till förutom vid husgaveln. Det ”bestraffade” jag dom med att plocka några. Doften är ljuvlig!

På väg mot gullvivsgläntan kände jag något som hindrade min framfart. Först trodde jag det var en kvist som hade fastnat i byxbenet, men så enkelt var det inte. När jag tittade ner såg jag en bit taggtråd under dojan!

En av taggarna satt fast och resten försökte vira sig runt ankeln. Av med dojan och bort med tagg­tråden.

På Udden har taggtråd inte förekommit sedan kor och hästar gick och betade utanför tomten för drygt sextio år sen så den här biten blev tydligen kvar då den revs.

Frågan är om den var ett dåligt omen? I så fall lär jag väl få reda på det i sinom tid. Nu ligger den i alla fall i metallinsamlingskärlet.

Gullvivorna blommar för fullt nära komposthögen såg jag. Där har dom varmt och står skyddade så dom är alltid tidiga.

Sen gick jag in med mina två buketter och satte dom i vas. Men påskliljorna fick mig att minnas dom som växer nere i stranden bland plommonbuskaget. Ny tur och tre blomstjälkar till. Då blev vasen lagom fylld.

Till min sorg såg jag att gullvivorna som tidigare täckte hela backen nedanför det gamla äppelträdet har fått stryka på foten. Det finns bara ett fåtal kvar. Hallon­snåren har tagit över. ☹

Nog för att jag gillar hallon, men gullvivorna var en fröjd att se så här års. Som tur har dom hittat en annan fristad.

Goda och dåliga idéer

I går fick jag tre idéer. En godare än dom andra. 🙂

När Husse lämnade av mig vid dagens uppdragsställe frågade han om han skulle hämta mig när jag var klar. ”Nä, det behövs inte, jag går” sa jag hurtigt.

Under tiden jag intervjuade mitt ”objekt” besökte han sin moster och morbror, dit det är ca 1,5 km, så jag tyckte jag gott kunde ta mig en promenad i vårsolen. Det ångrade jag nästan.

När jag var klar med intervjun styrde jag kosan mot sydväst. Efter några hundra meter nådde jag den nya skylten jag hade sett dagen innan: Våffelstugan.

Med nygräddade våfflor kan man fresta mig till en hel del, så jag beslöt sticka mig in för att få ”färdkost”. Det var ju nästan kaffetid.

Medan jag beställde min våffla med jordgubbssylt och grädde slog det mig att jag kunde skriva en notis om stället. Det var damen i stugan gärna med på, så jag antecknade det som behövdes innan jag satte mig med min våffla vid ett av borden utanför stugan.

Sen var det dags att dra vidare. Solen värmde skönt ett tag, men när jag kom ut på öppet område tog den kalla vinden tag i mig och brusade i öronen. Det var inte ett dugg skönt längre! Nästan så jag var på vippen att be Husse hämta mig. Men sagt är sagt bestämde jag.

När målet låg inom synhåll ringde Husse och undrade var jag befann mig. Efter den långa och sega uppförs­backen flåsade jag till svar att jag såg huset och skulle vara framme inom någon minut.

Ute på terrassen hos Husses moster och morbror stod kaffebordet dukat och väntade. Jag fick genast skuldkänslor. Hade jag vetat det, hade jag inte ätit våffla på vägen. Men jag fick ändå plats med en mugg kaffe och en bit toscakaka. En sån går alltid ner. 😉

Efter kaffet passade jag på att fota i trädgården. Än så länge fanns det inte så många växter med utslagna blommor, men några hittade jag. Bilden på den klarröda nunneörten blev tyvärr oskarp så den har jag slängt, men dom här blev ju OK.

Bekännelser

Min gissning slog in. Förra veckans digra program slök all min energi. Jag lovade höra av mig till en hjälp­behövande på fredag då jag kom hem, men det blev rätt sent, så hon tyckte lyckligtvis att vi skulle skjuta på samman­träf­fandet. Det kändes som en stor lättnad

På lördagen kände jag mest för att ligga kvar i sängen hela dan, men masade mig ändå upp till för­mid­dagskaffet och stannade kvar uppe. Men nån nytta gjorde jag inte.

Under veckan konstaterade jag att mina kunskaper har rostat. En av dem jag skulle hjälpa behövde en dokumentmall enligt finsk standard. Dokumentmallar kan man göra på lite olika sätt, men i det här fallet var det enklast att skapa mallen och skrivskydda den.

Dock hade ingendera av oss full koll på de finska standardformaten, så jag åtog mig att göra i ordning mallen när jag kom hem, vilket jag också gjorde.

Bara för att kolla alternativ till skrivskyddet gjorde jag också en mall i dotx-format. När jag för många år sen skapade dokumentmallar gick man till väga på ett mycket krångligare sätt upptäckte jag. Allt var inte bättre förr!

På söndag eftermiddag hjälpte jag ”fredags­da­men”. Vi beslöt att kombinera nytta med nöje. Hon tog med sig sin man som Husse underhöll medan vi fixade med hennes dator.

Sen drack vi kaffe och pratade bort en god stund under tiden som hennes dator höll på med en stor uppdatering. En lyckad kombination! 🙂

En del av mina långbyxor har plötsligt blivit för långa! Alltså måste jag ha fått kortare ben. Alla byxor har tidigare haft en längd som var anpassad till de skoplagg jag använder, men nu stämmer den inte längre.

Att man blir kortare för att ryggraden trycks ihop med åren är jag med på, men benlängden ska väl vara den samma? Alternativt har jag magrat runt stuss och lår? Det kanske beror på att musklerna har för­tvinat?

Hur som helst är det irriterande. Byxor som är för långa ser slafsigt ut. Och slafsig vill jag ju inte vara! Att vika upp byxbenen är ett definitivt no-no för min del. Jag får väl ta skeden i vacker hand och sy upp dom eller bara an­vän­da dom få som ännu är lagom långa.

Idag var det min tur. Kl 12:15 hade jag tid hos kommunens Hälsopunkt i Dalsbruk. Några minuter försenat fick jag min Covid 19-vaccination.

När jag bokade tid bad jag om Pfizers vaccin, men nåt sånt hade dom inte idag fick jag veta. Jag kunde välja mellan AstraZeneca och Moderna.

Jag valde Moderna. Jag hade säkerligen inte drabbats av några svåra biverkningar, men allt illa jag har hört om AZ har påverkat mig negativt.

Nystart, vårtecken och tibast

Dom gångna veckorna har tidvis varit väldigt lugna. Så lugna att jag har vant mig vid att vara lat. Men nu blir det ändring på det. Åtminstone tillfälligt. 😀

Tack vare lättade restriktioner, är det OK att fortsätta med den individuella dator­hand­led­ningen. Således har jag bokat in tre hjälpbehövande den här veckan. Fast nu ångrar jag mig nästan. En mjukstart hade känts behagligare. På fredag kan jag tänka mig att jag är ganska mör.

Det bästa med datorer: Man kan ändra inställning när som helst! 😉

Nästa vecka blir jag vaccinerad mot Covid-19, har tid hos frissan och behöver städa så att gästerna inte vänder i dörren på valborg. Mjödet står på jäsning sen några timmar tillbaka. Och så var det slut på den här månaden. Kors, vad tiden går fort!

De senaste dagarna har varit synnerligen behagliga vädermässigt, men i morgon är sista dagen med tvåsiffrig temperatur om man får tro MI. Vårstädningen på tomten inskränker sig dock till kvistplockning än så länge. Men arbetet försvinner ju inte, förr eller senare ska jag ta i tu med det.

Våren framskrider i snabb takt. Våra sjöfåglar är tillbaka, fågelkvittret tilltar för varje dag och Husse har fiskat vårgäddor. En abborre hade också förirrat sig in i nätet. Den fick jag njuta av till middag i förrgår.

I dag bad Husse mig komma ut och titta. Flera stora tranflockar flög över oss. Vi upp­skattade antalet fåglar till långt fler än hundra. En mäktig syn och ett välkommet skriande.

Och nu blommar tibasten! När vi kom åkande längs byvägen för ett par dar sen, skymtade jag rosa blommor vid vägkanten, så jag greppade kameran då vi kom hem och tog en promenad till den blommande busken.

Det visade sig att den ingalunda var ensam. Jag hittade totalt hela femton(!) blommande små buskar på en kort sträcka. Många bilder blev det. 😊

Den som växer i vår backe har också en kollega har jag upptäckt, så nu ska jag ”ringmärka” dom så att vägmästaren inte mejar ner dom i misstag när han slår vägrenarna.

När dom inte blommar är dom nästan omöjliga att upptäcka och när dom fått blad drunknar dom i den omgivande grönskan.

Vårrapport från Udden

I går fick vi snö. Igen. Bara några dar sen sist.I dag hade den töat bort och solen sken så jag bestämde mig för att ta en ”vårkontrollrunda” i närmaste omgivningen. Första anhalten var den späda tibastbusken nere i backen.

Första bilden tog jag den 10 mars då de första knopparna syntes. Sen dess har jag bevakat dom i förhoppning om att se dom utslagna. Men inte då.

Det var för all del väl optimistiskt, mina tidigare bilder på blommande tibast är tagna i slutet av april eller början på maj. I dag hade dom vuxit till sig lite grann och jag kunde se små ljusgröna skott så det går åt rätt håll.

Nästa stopp var ”blåsippsslänten”. Här lyste det blått på många ställen. Blåsipporna har inte låtit sig skrämmas av kalla nätter och snö.

Jag stod kvar ett tag och njöt av solvärmen. Det gjorde nässelfjärilarna också upptäckte jag. Som mest såg jag fyra samtidigt.

Vid husgaveln stannade jag och beundrade krokusarna. På Udden finns inga blomrabatter, växterna får själva bestämma var dom vill hålla till. 😊

Till min förtjusning har krokusarna spritt sig till nya platser.

Välkommet återseende

Svanparet har återvänt till vår vik trots att isen ligger kvar, men allra längst in nära vasskanten är det öppet så dom hittar mat. När dom tar en paus från ätandet parkerar dom på isen för att putsa sig eller för att vila.

En välkommen utsikt från köksfönstret. 😊
(Bilden tagen på långt håll genom fönstret, därav den dåliga kvalitén.)

Mindre förkylt, mera läsning

På måndagen slog förkylningen till och sen i tisdags har jag snörvlat och hostat. Husse tyckte jag skulle göra ett Covid 19-test, men symtomen stämde inte. Varken feber, huvudvärk eller ont i kroppen, så jag bedömde att det rör sig om en vanlig vårförkylning.

I går kände jag mig verkligen inte på topp, men i dag känns det redan mycket bättre. Gårdagens program bestod av byte till sommardäck på Silverpilen och en del andra ärenden på byn.

När Husse såg att jag hade vaknat igår, satte han sig på sängkanten och erbjöd sig att lämna in bilen, men jag masade mig upp. Man blir ju faktiskt inte bättre av att ligga i säng om man inte har feber.

Jag hade dessutom en del andra ärenden att uträtta som jag behövde/ville göra själv, som till exempel att hämta ut ett paket och köpa ost. Just det, köpa ost. 😀

Jag var nämligen sugen på Arlas sanslösa cheddar, men var osäker på om den fanns i våra närbutiker. Det blev en sanslös gouda i stället. Cheddar fanns inte.

Fördelen med att vara konvalescent är att man inte orkar göra så mycket annat än att läsa. I bokhyllan hittade jag en bok som jag köpte redan på 90-talet men som jag inte hade läst.

I Liv på dödens fält beskriver Haing Ngor sina och hustruns upplevelser under Pol Pot-regimen och de röda khmerernas terrorvälde på 1970-talet. Mot alla odds överlevde Haing och lyckades fly till USA. Där sköts han till döds 1996 av ett gäng ligister enligt Wikipeda. Det kan man kalla ödets ironi.

Nästa olästa bok jag ska ge mig på är fiktion, Strömkantring av Olov Svedelid. Inköpt 2002 ser jag. Kan inte påminna mig om att jag läst något av honom tidigare.