Säkra vårtecken

Katthår
När man hittar katthår i maten, på smörgåsen, toaletten, kläderna, möblerna och i sängen kan man vara helt säker på att det är vår. Varje gång man nuddar vid Mia lyfter ett litet hårmoln. Vill man ha ett större moln kan man kela med henne.

När jag kammar hennes päls lossnar tillräckligt med hår och underpäls för att täcka en mus eller en sork. Bekanta fenomen för många katt‑ och hundägare så här års.

Isen
Ett annat säkert vårtecken är att isen börjar släppa i stränderna. I år är den segare än i fjol. I almanackan har jag noterat att det var öppet vatten utanför Hästholmen den 8.4 i fjol. I år lär vi få vänta till slutet av april misstänker jag. Därmed får vi också snällt vänta på sjöfåglarna.

Vårblommor
Förra veckan gick jag på blåsippsjakt och lyckades faktiskt hitta några. Krokusarna har också slagit ut, men sen dess har vi haft frostnätter och fått ett nytt snölager.

Snön har för all del töat bort vid det här laget, så vi hoppas slippa mer. Men i fjol fick vi snö så sent som den 23.4, så det är för tidigt att ropa hej.

Kommande vecka ska bli solig och varm för det mesta spår MI. Med varm menas 5-6 plusgrader och svaga till måttliga vindar. Inte illa alls.

Vårstädning
Med vårstädning avses städning på tomten. Men ”hårdkrattning” ska man tydligen vänta med tills gräset börjar grönska om man får tro ”Gräsolle”. (Artikelförfattaren skulle dock vara betjänt av en korrekturläsare.)

Hans tips för en frodig gräsmatta gjorde mig helt matt … Dock är jag enig med honom om att mossa är tecken på att gräset får för lite näring.

På den sidan av huset där gräsmattan klipps ökar mossan för varje år, medan den andra saknar mossa. Där får gräset sköta sig själv, vilket för all del ser (rysligt) ovårdat ut, men gräslagret som förmultnar ger uppen­barligen tillräcklig näring. Ingen mossa och gräset är grönt och frodigt.

Alltså ska man antingen gödsla eller låta bli att klippa gräset. Fördelen med mossa är å andra sidan att den är grön året om, mjuk att gå på och växer sig aldrig för lång. Nackdelen är förstås att den kväver all annan växtlighet, bland annat de vilda blommor som insekterna vill besöka.

Tror jag ska investera i gräsgödsel trots allt. 😊

I-landsproblem

På måndag ska vi uppvakta en 85-åring, så dom gamla vanliga paltorna duger inte. I går beslöt jag därför inventera ”finklädsförrådet”. Det blev en sorglig upplevelse.

Hittills har jag ägt sju par finbyxor, men efter in­ven­te­rin­gen minskade dom till fem. Mina favoritfinbyxor, ett par svarta krit­strecksrandiga, har hängt med ända sen 90-talet men nu var det tji att få upp blixtlåset – magen har tyvärr vuxit med åren.

Med sorg i hjärtat la jag dom i högen för avpollettering och tog tag i nästa par. Jättesnygga mörklila, men verkligen inte årets snitt. Möjligen inköpta i början på 2000-talet. Minns att jag senast hade dom på mammas begravning 2014, så dom har jag verkligen inte slitit på så ofta.

Dom kändes fortfarande rymliga. Ända tills det var dags för blixtlåset vill säga. Det blev tvärnit igen. Bort med dom också. Förhoppningsvis finns det nån annan som kan ha glädje av dom.

Då återstod dom mossgröna, vinröda och två par svarta byxor förutom ett par pepitarutiga som jag faktiskt kunde ha senast i vintras. Både dom gröna och röda räckte till över kaggen. Det gjorde också dom svarta, även om det ena paret var något tajt sen jag dragit igen blixtlåset.

Vilka jag ska ha på måndag är inte avgjort, men det lutar åt dom rymligare svarta för att få plats med alla godsaker på kaffebordet. ”Begravningsbyxorna” kallar jag dom, men svarta byxor är ju alltid klädsamt – om än ganska tråkiga kan jag tycka.

Överdelen är heller inte fastslagen. Färgen på den avgörs ju av färgen på byxorna. Jag lät mig nöja med en hastig titt i garde­ro­ben där dom hänger tills vidare. Att det finns att välja på råder dock inget tvivel om.

Ändå har jag successivt gallrat ut det mesta av festkläderna. Här på ön bevistar jag varken Guldgalan eller några andra högtidliga eller offentliga evenemang som kräver att man är uppklädd till tänderna.

Jag saknar dom inte heller för all del. Den tiden är förbi för länge sen känns det som. Det räcker gott med enstaka kaffebjudningar och födelsedagskalas. 🙂

Allt ser bra ut

Ju äldre vi blir, desto viktigare är hälsan. I det avseendet är jag lyckligt lottad. 😊

Den 25.2 snöade det ymnigt, men Husse rattade bilen med stadig hand till Bjärnå, cirka en timmes bilfärd från Udden. Jag hade tid hos ögonläkaren där. På vår ö finns varken optiker eller ögonläkare.

Här fick jag det första positiva beskedet. Ögon­läkaren konstaterade att mina ögon mår bra och att synen inte har försämrats de senaste två åren. Skönt att höra. Vi kom överens om att jag gör ett nytt besök om två år.

Den här tiden på året är det också årskontroll efter bröstoperationen. I år innebar det två besök i Åbo. Dels en träff med onkologen, dels mammografi och ultraljudsundersökning en vecka senare.

Onkologen klämde, tryckte och lyssnade en stund innan han sa att allt såg bra ut. Ett upp­skattat besked också det.

I går gjorde vi nästa besök i stan. Att ta sig till en okänd plats i en okänd stad är alltid en utmaning, men det gick bra. Att leta sig fram till läkar­mottagningen i Hansa-kvarterets tredje våning var däremot en utmaning.

Efter att ha irrat runt ett tag fick vi syn på mottagningens namnskylt på väggen och styrde kosan ditåt. Då hade vi redan prövat med två hissar, men den tredje visade sig vara den rätta.

Den ena damen i receptionen betjänade mig på flytande svenska, vilket var en trevlig över­raskning. Röntgenskötarna var inte lika språkkunniga, men jag förstår ju faktiskt finska riktigt bra när jag vill, så det var inga problem.

Att mammografi är en lindrig form av tortyr vet jag sen tidigare. Möjligen är mina bröst extra ömma eller känsliga?

”Det ser bra ut” fick jag höra innan det var dags för ultraljudet i ett intilliggande rum. Läkaren inledde med att bekräfta det positiva beskedet. Sen undersökte hon bröst och lymfkörtlar länge och väl. Det kändes som om hela över­kroppen var insmetad med gelé innan hon var klar.

Hon var också nöjd med resultatet. ”Allting ser bra ut”, sa hon. Härligt att höra!

Jag kan inte påstå att jag hade oroat mig inför undersökningarna, men man kan ju aldrig vara säker på att allt är OK förrän man får det bekräftat av expertis. Nu kan jag med lätt hjärta njuta av tiden fram till nästa års kontroller. 😊

Vårtecken

I dag gick jag på jakt efter flera vårtecken. Redan den 3 mars började dagliljan titta upp och snö­droppsbladen var en bra bit ovanför marken. Flera vårtecken den 15 mars kan tyckas väl optimistiskt, men de senaste dagarnas soliga och relativt varma väder ingav hopp.

På västra sidan av huset kunde jag konstatera att videkissarna har knuffat bort sina vinterhöljen och visar sin silverglänsande päls.

Några blåsippsblad gick ännu inte att upptäcka, det var bara smultronbladen som lyste gröna. Däremot lyste små blåa knoppar bland syrenerna. Scillan har definitivt bestämt att det är vår.

Det har också påskliljorna. Små ljusgröna fingrar sticker upp runt ormbunken där dom håller till. Bästa årstiden håller på att få sin början. Det bekräftas också av de ljusnande kvällarna och fågelkvittret som hörs igen. 😊

Oförlåtligt

Sexuella övergrepp och våldtäkter på barn och unga är i mina ögon fullständigt oförlåtligt! Lika oförlåtligt som våldtäkter överhuvudtaget. Att prästvigda män gör sig skyldiga till övergreppen och våldtäkterna är ändå mer oförlåtligt och avskyvärt. Hur kristen är man då?

(Understrukna ord i texten länkar till källor med mera information.)

I går såg jag filmen Spotlight som handlar om tidningen Boston Globes avslöjande om brotten som begåtts av katolska präster i Boston. Mer än 1.000 barn och unga blev deras offer. Efter filmens slut rullade listor med andra fall som upptäckts världen över.

De här vidrigheterna har på vissa håll pågått sedan 1930-talet, men fort­farande dyker det upp nya fall. Omfattningen är hårresande. Katolska kyrkan har gjort sitt yttersta för att mörklägga övergreppen och har mutat offren till tystnad med miljonbelopp.

Kravet på celibat anses vara en förklaring till den utbredda pedofilin. Citat från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands kyrkliga ordlista: ”Celibat betyder sexuell avhållsamhet. En person som lever i celibat förverkligar inte aktivt sin fysiska sexualitet utan riktar sin sexuella energi till exempel till kristet barmhärtighetsarbete. I den katolska kyrkan måste alla präster leva i celibat.

Så varför blir man då präst om man inte klarar kravet på celibat undrar jag? Eller är övergreppen så ”normaliserade” och vedertagna att man inte bryr sig? Och varför kan man inte frångå kravet på celibat i stället för att fortsätta förstöra livet för oskyldiga barn och unga människor?

Intressanta nyheter

I veckan har jag läst en del intressanta nyheter. Till dom äldsta nyheterna hör ett 146.000 år gammalt kranium som grävts fram i Kina och som man tror tillhör en ny människoras. Det skulle innebära att neandertalmänniskan inte längre är vår närmaste släkting. Nyheten hittade jag hos illvet.se, där du kan läsa mer om fyndet om du är intresserad.

En annan intressant artikel läste jag i Newsweek. Man har kommit fram till varför Machu Picchu byggdes på den plats det ligger och hur byggmaterialet kunde hanteras så precist. Anledningen till placeringen anses vara att platsen ligger ovanför en tektonisk spricka och att byggmaterialet består av material som bildats till följd av förkastning.

Lite nyare nyheter hittade jag i Good News Network. En ny metod för att återvinna plast på 20 minuter i rumstemperatur så att den kan återvinnas flera gånger. Nuvarande återvinningsmetod är långsam och gör materialet skörare för varje återvinningsprocess.

Samma källa rapporterar om en ny form av cancerbehandling som på sex dagar tar kål på tumörer i äggstockar, tjock- och ändtarm.

Några dåliga nyheter vill jag inte rapportera om. Det finns det så många andra som gör.

Damning, skräckmiddag, brev och sista intervjun

Damning
Den som har gott minne kommer ihåg att jag skippade dammtorkningen i samband med städ­ningen den 6.2. Men i går tog jag mig äntligen i kragen. Punktvis åtminstone – alla ytor och föremål i sovrummet fick sig en välbehövlig överhalning.

Faktiskt höll inspirationen i sig så länge att alla småprylar på hyllan under vitrinskåpet också blev befriade från dammlager. Innan jag fick nog torkade jag också av skänken under skåpet.

På skänken står bland annat en fruktskål, så Husse undrade om jag hade dammat av frukten också. Tänk så lustig man kan vara. 😀

I dag var det knipholkens tur att bli städad. Fast när vi hade tagit ner den såg bomaterialet torrt och fint ut, så det fick vara kvar i förhoppning om att en knipdam vill ruva sina ägg i det. I fjol verkade det inte bebott vad vi kunde upptäcka.

Skräckmiddag
Stackars Husse … I dag fick han halvstekt grisbog med överkryddad sås till middag. Han åt visserligen med god aptit – när han väl fått en tillräckligt vass kniv – och tyckte såsen var smaklig, men i mina ögon var det en skräckmiddag.

Den överkryddade såsen tog bort alla andra smakförnimmelser, det var knappt att jag kände smaken av ättiksgurkan. Suck. Akta dig för att bli bjuden på middag på Udden! ☹

Brev
I dagens post låg ett brev från ÅUCS (Åbo Universitets Centralsjukhus). Det var väntat. Ett år har gått sen den senaste kollen av mitt opererade bröst så snart är det dags igen.

Det känns tryggt med den årliga kontrollen, jag uppskattar uppföljningen. Före besöket ska det tas en del prover, men det kan jag göra på vår hälsocentral. I Åbo görs en ny mammografi. Förhoppningsvis är allt som det ska.

Sista intervjun
I morgon gör jag sista intervjun med dom byggföretag jag valt ut för Annonsbladets bilaga, Bygga & Bo. Alla byggföretagare har välvilligt tagit emot mig och delat med sig av sin information. Och oj, vad mycket nytt jag har lärt mig!

Förmodligen kommer jag aldrig att behöva mina nyvunna kunskaper, men kunskap är inte tung att bära som bekant. Jag gillar att lära mig nya saker, oavsett om jag har nytta av dom eller inte. 😊

Grupptryck

Tjugo av mina vänner på FB har ändrat motivet på sin profilbild så att man också ser Ukrainas flagga. Nästan lika många har valt en fredsduva. Jag förstår idén, men kan inte se att det ändrar på sakernas tillstånd.

Att visa sin solidaritet med ett krigsdrabbat land är visserligen fullt förståeligt och försvarbart, men jag upplever att jag kan göra det utan symboler. Beror motivvalen möjligen på att kriget är nära oss den här gången? Jag har då inte sett några andra krigsdrabbade länders flaggor i profilbilderna tidigare, trots att det finns ett otal att välja mellan.

Så jag böjer mig inte för grupptrycket, men anser givetvis att invasionen och kriget ska fördömas. Vad jag tycker om personen som kränker ett lands suveränitet lämpar sig inte för tryck. ☹

Helgflit

Den gångna helgen har bestått av fler aktiviteter än vanligt.

Intervju
På fredagen hade jag avtalat tid för en intervju med ett byggföretag kl 13.30. Vi skulle träffas på Strandhotellet i Dalsbruk, så jag knallade in där några minuter före utsatt tid.

När jag tog av mig ytter­kläderna kom jag på att jag inte hade en aning om hur mitt inter­vju­ob­jekt såg ut! Eftersom personalen var samlad runt ett bord, frågade jag om nån visste hur NN såg ut. ”Ja, han sitter där borta” fick jag till svar.

Jag gick fram till bordet där han satt och hejade på honom. ”Jag har jobbat åt dig” utbrast han omgående. Då visste jag vem han var trots att jag inte kände igen honom till utseendet.

I augusti 2000 satte hans byggföretag nytt tak på Udden. Tillfället finns på bild, därför vet jag när det var. Men hur i all världen kunde han minnas mig?! På den tiden hade jag en helt annan hårfärg –  och färre rynkor.

Av allt att döma hade jag hur som helst gjort ett bestående intryck. Jag tordes inte fråga hur det kom sig att han mindes mig. Jag kanske hade varit en ovanligt besvärlig kund? Eller var det möjligen tvärtom? 😀

Skrivlördag
Äntligen kunde Skrivlördagsgruppen träffas IRL (In Real Life)! Senast sågs vi i december i fjol. Det blev förstås ett glatt återseende i Antikvariat Kojan (skymtar längst till höger bakom busskuren om du klickar på bilden). Skrivövningar varvades som vanligt med diskussioner och vår ”fröken” tipsade om läsvärda författare.

Söndagspyssel
På söndag eftermiddag satt Husse och jag och knappade på var sin dator. För min del bestod knappandet en god stund av att lösa problem med min backup som hade slutat fungera. Sen renskriva inter­vjun och mejla den till mannen med det goda minnet.

Därefter proto­kollet från väglagsstyrelsens möte i torsdags och förberedelser inför morgon­dagens års­möte i hem­bygds­föreningen. Innan det var dags att börja med middagen, hann jag också lämna in två bidragsansökningar.

Så förflöt den ”vilodagen”. Veckan har börjat i liknande tecken och innehåller intervjuer och aktiviteter till och med lördag. Så på söndag har jag tänkt mig en riktig vilodag! 😊

Premiärer, blixthalka och sårläkning

Premiärer
I går hade jag memmapremiär. Jag vet att det är ett bra tag till påsk, men memma tillhör mina smak­favoriter, så jag brukar köpa den så snart den dyker upp i butiksdisken.

I dag tog jag en första tur på isen. Solen gjorde mig sällskap, men förmådde inte värma upp snål­blåsten. Av spåren att döma var jag inte den första. Både skridsko‑ och skidspår syntes förutom en del tassav­tryck.

Jag stannade till vid vasskanten och beundrade vassvipporna som böjde sig i vinden innan jag förevigade dom på bild.  Sen fick jag en idé. Några stjälkar skulle passa bra i vasen med resterna av nyårsbuketten, så jag slet av en liten bukett.

Innan jag gick in igen tog jag en tur längs skogsstigen till soptunnan som vi delar med herr och fru grannen. Också det premiär för i år. Husse sköter den detaljen annars, men nu beslöt jag vikariera.

Blixthalka
I skogen var det som vanligt mindre halt än annanstans. På tomtens alla stigar råder blixthalka, så om man ska besöka Udden ska man ha olycksfallsförsäkringen i skick. Gärna också livförsäkringen. ☹

Runt gamla fotspår glittrade ”isfransar”, ni vet såna där som bildas på kanten av spåren då solen har tinat snön och nattkylan har fått dom att frysa till igen. Förnämliga små konstverk, men nu hade jag inte kameran med mig så klart.

Sårläkning
I går kväll dök han upp igen, min fyrbenta ”antagonist” rapporterade Husse när han var ut en sväng på kvällen. Mia hängde på, men stannade på tröskeln och fräste innan hon bytte till ”passa dig för mig”-låten.

Ljudet fick matte att skynda sig ut, mota in Mia och stänga luckan till hennes ingång. Några kattslagsmål vill jag inte vara med om!

Mina rivsår har läkt fint och sårskorporna börja successivt lossna. Bandaget åkte av redan efter ett par dar för att såren skulle få luft. Jag inbillar mig att dom läker fortare då. Största avståndet mellan rivsåren är hela 4 cm, vilket säger en del om tasstorleken.

Ha en skön helg! 😊