Strålningsdos och -område

Korrigering
I inlägget den 3.12 antog jag att stråldosen var 2 x 2,67 gray. Nu vet jag bättre.

I samband med gårdagens behandling frågade jag personalen i ”mitt team”. Det rör sig om 2,67 gray (1 gray = 1.000 millisieverts) per behandlings­tillfälle, alltså totalt 40,05 gray (= 40.050 millisieverts) för 15 behandlingar. En dator­tomo­grafi­under­sök­ning är t ex 20 mSv.

Visst är det märkligt att man försöker motverka sjukdom med strålning som i sig är skadlig? Dock blir jag lite lugnare av att på Wikipedia läsa ”Joniserande strålning används inom sjukvården för sina celldödande effekter, speciellt som strålbehandling av cancer. Strålningen är då omsorgsfullt kon­cen­trerad på det område som ska behandlas.

Det bekräftas ju också av bilden på strålningsområdet. Den tiggde jag till mig i dag. 😊

2,67 gray

Efter besök på ÅUCS för bentäthetsmätning och träff med en fysioterapeut i onsdags, var det dags att inleda strålbehandlingarna i går, den första av femton. Den 23.12 är jag förmodligen självlysande. 😉

Strålningsdosen är 2,67 gray (1 gray = 1 sievert) varje gång har jag fått mig berättat. Och eftersom jag får strålning från två olika håll utgår jag från att det blir 5,34 gray totalt per be­hand­­lingstillfälle.

Eller så har jag missuppfattat? Rätta mig gärna om jag har fel!

Två dagars ”mjukstart” kändes bra, veckosluten är nämligen lediga tack och lov!

Jag har läst den skriftliga informationen jag fick i går och följer anvisningarna efter bästa förmåga. Bland en hel del annat får jag inte raka armhålan så länge behandlingarna pågår. Det får med andra ord bli min julklapp till mig själv i år. 😀

Att behandlingen sätter i gång så fort jag dyker upp uppskattar jag. I dag hade jag tid 13.45, men var på plats redan ca 13.25, så jag satte mig i väntrummet med mitt medhavda korsord. Jag hann bara lösa fyra ord innan jag blev uppropad. Då var klockan 13.32.

Behandlingen tar bara ca 10 minuter + av‑ och påklädning, så vi var redan på hemväg strax efter att vi skulle vara på plats. Bra jobbat.

I dag hade jag med mig kameran och hade tänkt få en bild från ”kommandocentralen” också, men det blev tji. Den delen av behandlingsrummet fick man inte fotografera.

Men bilder på behandlings­utrustningen var OK, så här ser du var jag håller till en stund varje vardag. På bilden rengör ”min sköterska” efter mig. Alla som har genomgått samma behandling känner säkert igen sig.

 

Nattliv och Åbo t/r

Redan innan jag kröp ner bredvid Husse och Mia igår kväll hade ”nattunderhållningen” börjat. Husse talade om att våra ”husdjur” på vinden av allt att döma jagades av nåt större och tyngre som rörde sig blixtsnabbt.

Enligt vad jag har läst mig till är vesslan inte speciellt förtjust i skogsmöss, utan föredrar sorkar av olika slag. Våra inneboende är skogsmöss av fångsterna i fällan att döma så då är det kanske ingen vessla? Men vad är det i så fall som jagar där uppe?

Det blev en orolig natt, i synnerhet för Mia och mig. Flera gånger när vi nyss hade somnat gjorde ”städpatrullen” ljudliga utfall. Sen blev det tyst en kort stund tills de tänkta bytena började springa omkring igen. Antingen fanns det mängder av möss eller så misslyckades jakten delvis. Suck.

Efter klockan tre hörde jag inget mer, utan vaknade av att Mia kräktes vid 8-tiden. En halv timme senare hade jag ställt telefonen på väckning så det var lika bra att stiga upp.

Dagens program bestod igen av en tur-returresa till sjukhuset i Åbo. Klockan 12.30 möte med en strålningsläkare, följt av samtal med en sköterska och därefter datortomografi kl 14.00 för att fast­ställa strålningsområdet.

Personalen var som vanligt vänlig och fick mig att uppleva det som om jag var deras enda patient. Ingen var stressad eller sneglade på klockan. Tiden för besöken var tilltagna i överkant, vilket säker­ligen bidrar till att alla verkar ha gott om tid. En halv timme i förtid fick jag gå in till dator­tomo­grafin, en ny upplevelse det också.

Den 3.12 kl 10.00 börjar första strålbehandlingen som följs av 14 till. Det innebär att sista gången är den 23.12. Åbo t/r i femton dagar betyder 15 x 172 km = 2.580 km!  Fast dagen före ska jag också i väg. Dels bentäthetsmätning kl 11.00, dels träff med en fysioterapeut kl 14.00.

Varför jag ska träffa en fysioterapeut vet jag inte? Antagligen ska dom bara kolla att jag har full rörlighet i höger arm. Så många, långa kilometer och timmar blir det. Stackars Husse. 😥

Men efter det är det slut på åkturerna ett tag. Första kollen blir tre veckor efter sista strål­nings­behandlingen, därefter mammografi och ultraljud om ett år fick jag veta idag. Trots ideliga besök och många restimmar känns det ändå skönt att uppföljningen och eftervården är så noggrann.

Fast jag känner mig förstås frisk och helt återställd redan nu! 😊

Nya tag

Ökad energiförbrukning
Idag har elmätaren fått snurra på fulla varv … Vattenpump, tvättmaskin, torktumlare och damm­sugare, allt samtidigt.

Varför jag är inspirerad att städa och/eller tvätta just på söndagar har jag ingen aning om? Fast just idag spelade ljuset in. Som omväxling tittade solen fram och himlen var ljusare än vanligt. Att städa i skumrask vill inte riktigt göra sig.

Samtidigt ökade förstås min egen energiförbrukning, vilket var ett bra tag sen sist. En dryg månad för att vara exakt. Vid senaste läkarbesöket fick jag ju besked om att jag fick leva som vanligt igen, så jag hade inget att skylla på längre.

Så nu har jag ont i ryggen och ”dammsugarmusklerna”, otränad som jag är. 😀

Fortsatt vård
I fredags pratade jag med läkaren i telefon. Hon gjorde sitt bästa för att framhålla fördelarna med en cytostatikabehandling, men sa att hon förstod att jag hade övervägt mitt beslut noga och att hon respekterade det. Skönt att höra.

Varje gång jag känner mig frisk och färdigbehandlad kommer det nya behandlingar känns det som. Men jag förstår givetvis anledningen. Hon ställde mig nu i kö för strålbehandling och skrev ut recept på hormonpillerna som jag ska börja ta omgående.

På min Kanta-sida ser jag att hon också har tänkt sig mäta bentätheten. Förhoppningsvis kan det göras här på ön. Tydligen är det så att hormonbehandling ökar risken för osteoporos (benskörhet), därav den inle­dande mätningen som säkert följs av fler. Bra att dom har koll på sånt. 😊

Positiv feedback
Igår skulle vi ha haft Skrivlördag, men den blev inställd på grund av den öka(n)de smittorisken. I stället fick vi lämna in hem­upp­gif­terna i vår FB-grupp. Vår ”skrivfröken” kommenterade alstren först, sen fick vi kommentera varandras arbete. Jag blev jätteglad över feedbacken jag fick av henne! 😊

Mitt alster hade rubriken Stöten och så här löd hennes omdöme: ”Haha, rövarhistorien är kanske din paradgren! Passar bra att berättas i jag-form, då blir den blinda fläcken (eller vad man ska kalla det, detta att huvudpersonen inte kunde föreställa sig att morbrodern var en större skurk än han själv!) så mycket mer drabbande. Då kan berättelsen också arbeta sig fram i en omutlig (!) kronologi.

Utan att beskriva annat än personens handlingar blir berättelsen ett personporträtt, mannen trodde han var en mer glamorös skurk än vad som var fallet. Och fallet blev stort! Vad man får fundera på när man bearbetar en sån här text är dess logik, hur den framskrider tidsmässigt, och vad läsaren behöver veta, och när. Vad man ska dölja. Nu vet vi vad skurken vet, och han vet inte allt. Det funkar. Hittade ett ställe där jag tycker det gnisslar lite, där vid hyresvärden, som inte frågat vart han skulle resa. ”Det var ju tur …  ” står det sen, men jag är (av resten av texten att döma) inte övertygad om att skurken skulle säga det ens om han visste vart han var på väg, så den inledningen på meningen tycker jag kan skippas. Men bra berättelser i alla genrer kretsar ofta kring något avgörande okänt. Hur man serverar det är själva poängen med storyn.

Lessnat

Jag har tappat sugen när det gäller fototävlingarna på GuruShots. Tydligen blir jag aldrig Champion trots hög ambition.

Retligt nog är det enda som behövs att bli bland de bästa 10 procenten i en tävling. Men kon­kur­ren­sen är mördande. Alla som har nått Guru-nivå slår mig med hästlängder, både när det gäller motiv och bildkvalitet.

Minns inte längre när jag gick med, men tror bestämt det var i år. 244.975 poäng och 530 utmärkel­ser har jag för all del lyckats skrapa ihop. Dock inte den där 10-procentaren som sagt. ☹

Det har klart framgått att det krävs strategiskt tänkande för att slå sig fram. Tyvärr är jag en bedrövlig strateg så det kan vara en förklaring eller åtminstone en del av den.

En del av bilderna som fått utmärkelser är faktiskt av sämre kvalitet än mina kan jag se. I regel främst bristande skärpa även om motivet kan vara tjusigt eller fascinerande. Men den som tävlar är för­mod­ligen bättre strateg än jag.

Nåväl, jag deppar inte för det. Det var roligt så länge det var roligt. Jag övervägde ett tag att radera kontot, men då försvinner ju också alla mina vinster tillsammans med bilderna, vilket kan kännas tråkigt för dem som följer mig på sajten. Så jag hänger kvar, men begränsar antalet tävlingar jag deltar i och väljer bildteman som tilltalar mig.

Just nu deltar jag i tre tävlingar. När det är sju dagar kvar av tävlingen Nature Photography har jag nått All Star (maxnivå) och fått ihop totalt 3.029 röster för fyra bilder. Om en av bilderna hade fått det röstetalet skulle jag kunna tillhöra pristagarna, men dit är det alltså väldans långt.

Nä, tacka vet jag jobbet som frilansredaktör! Där har jag inga konkurrenter eftersom vi skriver om olika ämnen. 😊

Ändrat beslut

Ha! Jag lyckades få onkologen att skratta igår. 😊 Både Husse och jag trodde att samtalet skulle ta högst tio minuter, men vi upptog nästan en timme av hennes tid! Den här läkaren var alltså också en kvinna.

Hon svarade snällt på mina frågor och gick noggrant igenom den fortsatta vårdplanen. Det blev en himla massa information att försöka ta in. Först cellgift, sen strålning och därefter hormon­be­handling fem år framåt för att sänka östrogennivån ytterligare. Anledningen till det är att min tumör var hormonbetingad.

Ödets ironi … Jag som har kämpat med näbbar och klor mot allt vad östrogentillskott heter för att dämpa övergångsbesvären fick ändå en hormonbetingad cancerform. Det bekräftar min över­tygelse att allt man oroar sig för eller fruktar drar man till sig. Det är bara mina egna tankar som kan skada mig.

Läkaren redogjorde i detalj för vad cellgiftsbehandlingen skulle innebära och vilken nytta den skulle göra. Jag kände hur motviljan kröp i kroppen. ”Nej, det vill jag inte ha”, sa jag när hon hade slutat, men efter påtryckningar från både henne och Husse sa jag okej till slut. När vi kommit hem talade jag om för Husse att jag redan började ångra beslutet.

Innan jag somnade fattade jag ett nytt beslut. För att styrka mig i min uppfattning att det var ett bra beslut, läste jag igenom informationen om cytostatikabehandling jag hade fått med mig hem. Efter det kändes beslutet ändå mer rätt och befogat. Om cancern hade spritt sig till lymfsystemet hade jag resonerat annorlunda.

Som de allra flesta säkert vet, påverkas alla celler i kroppen av cellgift. En sån behandling skulle med­föra att jag medvetet bröt ner min kropp som nu är i fullgott skick enligt alla provresultat. Nej, nej och åter nej! Det kändes bara fel.

I förmiddags ringde jag sköterskan vi träffade efter samtalet med läkaren och som hade gett mig datum för första be­handlingen. När jag meddelade henne mitt beslut, undrade hon om jag ville prata med läkaren. ”Nej, det behövs inte, det gjorde jag ju igår”, svarade jag.

Hon skulle ändå meddela läkaren och be henne ringa mig vid tillfälle sa hon. Det accepterade jag förstås och avslutade samtalet. Jag förstår att det råddar till planeringen för personalen, men det får dom ta. Som sköterskan sa, kan ingen tvinga mig att genomgå behandlingen.

Strålningen av bröstet och ett hormonpiller om dan i fem år kan jag ta. Strålningen verkar ju lokalt och är tidsbegränsad, hormonpillret påverkar förhoppningsvis bara kroppens egna hormon­nivåer, även om en del tråkiga biverkningar kan uppstå av den också.

Så vad var det då som fick onkologen att börja skratta? Jo, jag frågade om jag nu är tvungen att börja städa eftersom tiden för restriktionerna har passerat. Hon skrattade och sa: ”Du hoppas förstås att jag ska säga nej.” Jag instämde och så skrattade vi gott alla tre. 😊

Blottare

Jag har blivit blottare. Vad jag vet är det inte så vanligt med kvinnliga dito, bara enstaka fall dyker upp när jag googlar. Numera tillhör jag den kategorin, även om jag inte blottar mig offentligt.

Till saken hör också att jag bara blottar mina bröst och bara på begäran. Sen den 14.8 har jag blivit om­bedd att göra det tio gånger. Däremellan har flera sköterskor tagit sig en titt utan lov.

Senast i onsdags blev jag ombedd att visa brösten två gånger inom en halv timme. Dels för ett EKG, dels för sköterskan som tog bort stygnen från det opererade bröstet.

På måndag är det dags igen kan jag tänka mig. Då ska jag träffa en onkolog på ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus). Men sen kanske det är nog tills eventuell strålbehandling inleds. 😀

Fortsättning på föregående inlägg (2.11.2020)

Uppvakning
Hur lång tid som hade gått innan jag vaknade ur narkosen har jag ingen aning om. Jag ville helst bara fortsätta sova. Törstig var jag också, men blev nekad dryck.

Från uppvakningen fördes jag till avdelning fem och ett rum med fyra sängar. Hur eller när jag kom dit har jag inget minne av. När jag blev medveten om min omgivning igen fann jag mig fortfarande ansluten till två droppflaskor och dessutom en dräneringsslang med tillhörande behållare.

Bröstet var inpackat i flera lager vit tejp som såg ut som vaxduk. Dagen förlöpte för det mesta i ett töcken, jag sov mest. Att jag låg i säng nummer 13 upptäckte jag senare. Men det brukar vara mitt lyckotal så det kändes helt OK.

Vid lunchtid fick jag i mig ett glas vatten och en burk blåbärssoppa. När jag steg upp för att gå på toa kände jag mig yr och fortfarande omtöcknad. Jag noterade i alla fall att jag hade en rumskamrat som inte kunde ta sig till toan på egen hand.

Hon log mot mig när hon rullades tillbaka till sin säng på en speciell toalettstol. Jag är osäker på om jag besvarade hennes leende. Jag tyckte inte jag hade nån anledning att le, men jag kanske gjorde det på ren rutin?

Middagen serverades klockan fem. En portion välsmakande grönsakssoppa och äppelgröt (på korngryn) som dessert. Vid det här laget började jag känna mig normal och åt upp soppan även om jag inte var direkt hungrig. Desserten avstod jag från.

Efter maten beslöt jag mig för att kolla om jag fortfarande var yr och steg upp. Jag hann bara ta en snabbtitt genom fönstret innan jag kände att jag måste kräkas. Snabbt in på toan. Soppan försvann raskt ner i toaskålen.

De rara sköterskorna avlöste varandra och såg till att vi hade vad vi behövde. Till exempel tand­borste och tandkräm. Jag hade ju inte förutsett att jag skulle stanna kvar så länge, så jag hade inga toalett­grejer med mig. Härligt att få borsta tänderna!

Rumskamraten
För att inte verka oartig, presenterade jag mig för min rumskamrat efter tandborstningen. Vi var bara två i rummet. Hon sa vad hon hette och vi fortsatte prata. Jag drog fram en stol så jag kunde se hennes ansikte i stället för att bara höra hennes röst bakom draperiet som skilde oss åt.

Hon berättade varför hon var där och förklarade varför hon såg ut som hon gjorde. Mitt första intryck av henne hade varit att hon var dvärg, men där hade jag fel. Hon led av svår reumatism sedan tonåren, vilket innebar att hennes leder hade opererats i omgångar. Hon hade också astma.

Mest led hon av att nacken inte fanns längre. Hennes ansikte såg därför ut som en karikatyr i och med att kinderna vilade direkt på kroppen. Hennes ben var tunnare än mina armar och hennes högra arm hängde livlös vid sidan av kroppen. Jag är bara en torso numera konstaterade hon.

När hon berättade om allt hon varit med om i sjukdomsväg blev jag gråtfärdig. Hur i all sin dar stod hon ut och orkade hålla humöret uppe undrade jag? ”Jag vägrar ge upp”, svarade hon. Att beklaga sig gjorde ju ingen nytta, så hon valde att hellre vara glad och skojfrisk.

Kvällen förlöpte under fortsatt samtal och tevenyheterna, sen sa vi så småningom god natt och försökte hitta en någorlunda bekväm sovställning. Min rumskamrat var tvungen att sova på rygg för att kunna hålla sitt opererade ben högt.

Hon hade varnat mig för att hon snarkade och ryggställningen gjorde det förstås inte bättre, men jag förlät henne så gärna. Hon bad också om ursäkt för att hon väckte mig när hon behövde gå på toa den rara människan.

Kvart över tre på natten vaknade jag och kände mig väldigt pigg. Jag var helt övertygad om att det var morgon och i skumrasket fick jag för mig att klockan var kvart i åtta. Rumskamraten som också var vaken upplyste mig om att det var fem timmar kvar till väckning så jag somnade om så småningom.

Jag tror jag vaknade av att vi blev serverade frukost. Sköterskan kollade igen att dräneringen fungerade och tog en titt på ”bröstpaketet” men blev nog inte värst mycket klokare. Möjligen kollade hon att blodet inte sipprade ut på fel ställe.

Droppflaskorna hade jag blivit av med redan på kvällen så det var klart enklare att ta sig till toan. Dräneringsbehållaren fick jag ha i en liten axelväska. Antibiotikan fick jag härefter i pillerform i stället och en tablett för att förhindra nya blödningar. Åtminstone uppfattade jag det så.

Efter frukosten kom läkaren och sa att jag skulle fortsätta med antibiotikan en vecka. Hon bekräftade också att jag skulle få åka hem.

Men först drog hon av mig tejplagren – en smärtsam upplevelse kan jag intyga! – och inspekterade det nya såret. Därefter drogs dräneringsslangen ut och såret försågs med en kompress. Det stora såret fick sårtejp.

Utskrivning och hemresa
Vid tio-snåret ringde jag Husse och talade om att jag skulle få åka hem. Sjuksköterskan hade beställt sjuktaxi. I tron att den skulle dyka upp ganska snart tackade jag nej till lunch men var tvungen att ångra mig. Det var helt OK sa sköterskan, dom hade beställt mat till mig också.

Eftersom taxin dröjde ytterligare bad jag sköterskan ringa beställningscentralen på nytt. Inom tio minuter dök chaffisen upp, han hämtade mig i rummet. Klockan var då ca halv två!!

Han talade om att han hade varit körledig i 90 minuter så han begrep inte varför han inte fått nåt anrop. Vi kom fram till att beställningssystemet har stor förbättringspotential.

Hemfärden gick snabbt under trevligt samtal. Och som vanligt jublade jag högljutt då vi åkte över Pungböle bro. Nu var jag på rätt sida igen.

Väl framme på Udden mötte Husse och Mia mig vid taxin. Viktigaste anledningen till att Husse mötte oss var att han var tvungen att lösa ut mig. Jag hade ju inga pengar. 😀

O, så skönt att få komma hem! Två nätter borta kändes som en hel vecka.

Oväntad komplikation

Det här inlägget är extra långt och säkert tråkig läsning för en del, men jag vill ändå skriva det. Dels för att dokumentera händelseförloppet för egen del och dels i upplysningssyfte. Förhoppningsvis kan någon ha nytta av vetskapen.

********

I fredags kväll, dvs den 30.10, bänkade jag mig framför teven med Mia i famnen klockan nio för att se en film då jag kände att mitt opererade bröst kliade. Jag stack ner ett finger innanför behån för att försiktigt få det att sluta, men kände i stället något kletigt på fingret.

Första tanken var att operationssåret hade börjat vara, men när jag tog upp fingret såg jag att det var blodigt. Det var minst sagt oväntat. Jag hade ju blivit opererad redan för två veckor sen. Jag bad Husse lyfta undan Mia och talade om att såret hade börjat blöda. När jag tittade ner i behån låg en blodpöl i den så jag skyndade mig ut i badrummet, tog av mig behån och la den i blöt.

Blodet pulserade ur ett litet hål i ena änden på stygnraden upptäckte jag. Det gjorde mig lite skärrad, hur kunde det göra det? Jag försökte stoppa flödet med en kompress, men den gjorde ingen större nytta, så jag fyllde på med hushållspapper.

Husse kom ut i badrummet och försåg mig med mera hushållspapper. Jag tyckte det var bäst att lägga mig ner för att om möjligt lugna ner blödningen, men det hjälpte inte. Husse frågade om han inte skulle ringa 112, men jag protesterade. Det kanske skulle sluta om en stund.

Men det gjorde det nu inte, så jag gav med mig. Lyckligtvis fanns ambulansen på ön så den skulle komma genast. Efter en kort stund ringde en ambulanskille upp Husse för att höra närmare vad saken gällde och talade om att dom skulle vara på plats om ca 20 minuter.

Under tiden gick det åt hushållspapper på löpande band. Nu blev jag lika orolig som Husse. Vad innebar det här?

Husse gick ut och mötte dom tre ambulanskillarna och visade in dom i sovrummet. Efter en titt på såret konstaterade dom att det här måste åtgärdas av en läkare. Första samtalet gick till Salo, men när man där fick reda på vad det gällde, rekommenderades ÅUCS-akuten (i Åbo) i stället.

Ambulanskillarna gjorde sitt bästa för att paketera in mig så att jag kunde färdas i bil. Husse åtog sig genast att skjutsa mig, trots att ambulanskillarna föreslog en sjuktaxi. Mina protester ljöd för döva öron – Husse är tidvis lika envis som jag. 😀

På vägen till bilen mötte vi Mia som var skrämd över uppståndelsen. Egent­ligen ville hon gå in, men vågade inte passera ambulanskillarna, så jag sa ”hej då, kommer snart” som jag brukar och strök henne över huv’et. Vindsdörren stod öppen så hon kunde gå upp där när vi åkt.

Ambulanskillarnas förband höll och efter ca en timme kom vi fram till akuten. Men det var en ganska lång timme ska jag medge.

Ankomst
Akuten var förvånansvärt nog helt tom, förutom receptionen där vi anmälde oss och tog könummer 550. Ambulansen hade redan meddelat vad saken gällde och att jag var på väg så jag behövde inte lämna några upp­gifter. I datorn fanns förstås också uppgift om mitt senaste besök (16.10).

På den digitala tavlan stod 549, så väntetiden handlade bara om någon minut. Sköterskan som tog emot oss talade om för Husse att han på grund av coronarestriktionerna inte fick följa med längre än så här, så jag lovade höra av mig genast när jag visste mer.

Att jag hade åkt i från både plånbok och telefon var ett aber, men sköterskan sa att jag fick låna hennes telefon. Hon ledde in mig i ett rum där jag fick lägga mig ner i väntan på en läkare.

Den här gången frös jag inte. En värmefilt och ett täcke höll mig varm. Det kändes skönt att nu vara i kunniga händer.

Läkaren kom en stund senare. Det råkade vara samma läkare som ringt mig dagen innan och talat om att allt hade gått bra och att det inte fanns några metastaser i lymfkörteln som också togs bort, så vi var liksom gamla bekanta. 😀

Sköterskan ”packade upp mig” och läkaren inspekterade såret. Blödningen pågick fortfarande. Hon skyndade på förloppet genom att trycka på bröstet, men konstaterade att en ny operation var av nöden. Möjligen redan under natten eller morgonen därpå.

Efter det beskedet lånade jag sköterskans telefon och meddelade Husse att jag skulle opereras på nytt och att han fick åka hem utan mig. Det hade hunnit bli midnatt så jag hoppades att hemresan skulle gå bra trots viltfara och en hisklig dimma.

Jag fick nytt förband och bytte till sjukhuskläder. En sköterska tappade mig på fyra rör blod, sen blev det lugnt.

När jag nästan hade slumrat till dök en sjukskötare upp. Han försåg mig med en kanyl och två droppåsar – saltlösning och antibiotika. Sen hände inge’ mer. Vid halv två bedömde jag att Husse hade hunnit hem igen och bestämde mig för att försöka sova.

Den ljudliga ventilationen fick mig att associera till motorljudet från Sverigebåtarna, det var bara sjögången som saknades. Skynket som skilde mig från ljuden utifrån gjorde ingen nytta. Jag vaknade av röster eller oförklarliga ljud med jämna mellanrum.

Dessutom var britsen hård och smal och kudden för platt för min smak så det blev si och så med sömnen. Jag sov förstås som djupast då en sjukskötare kom in halv åtta. Operationen skulle göras på direkten om inget mer akut fall hann före talade han om.

Från T-sjukhuset rullade han ner mig i ”underjorden” och med truck vidare genom en tunnel/kulvert till A-sjukhuset i 8 km/h. Jag kommenterade nämligen att farten var betydligt högre än när han sköt på sängen så jag fick exakt uppgift om hastighet. 😊

Väl framme åkte vi hiss upp några våningar och jag rullades direkt in i operationssalen där teamet väntade. Medan kirurgen tog en titt på bröstet passade jag på att fråga om jag hade gjort nåt som orsakade blödningen?

Jag talade om att det var Husses teori. Hon nekade bestämt och försäkrade att det hade jag absolut inte och att jag skulle hälsa Husse det från hela teamet. Blödningen var ganska vanlig i såna här fall talade hon om. Att den började först två veckor efter ingreppet var däremot ganska ovanligt.

Blodtrycket mättes och narkosläkaren förvarnade om att sövningsmedlet sved. Det hade han alldeles rätt i. Några sekunder senare försvann omvärlden.