Karantänoidens tillvaro

Tillvaron har blivit betydligt lugnare tack vare restriktionerna. Så vad sysselsätter vi oss med, vi som tillhör ”karantänoidsläktet”?

För egen del innebär det att jag har återgått till social samvaro på distans, huvudsakligen via mejl och FB, undantagsvis per telefon. (Ogillar att prata i telefon.) Eftersom alla föreningsaktiviteter och andra uppdrag ligger på is, kan jag tillbringa tiden med det som faller mig in. 😊

Det är sist och slutligen ganska lite som faller mig in om jag inte har en deadline eller press av nåt slag. Av det jag syssel­sätter mig med syns få fysiska spår. Att skriva och fotografera genererar bara digitala spår. Teve­tittande eller läsande syns ingenstans.

Men faktiskt har jag lyckats verkställa vårstädningen på tomten! Nu återstår bara kvistarna som Uddens stora ek har tappat under hösten och vintern. Antar det blir som det brukar, att jag får gräva fram kvistarna från gräset innan det är dags att klippa det.

Eller så kanske jag låter bli i år för att gynna pollinerarna? Det kunde vara intressant att se vilka blommor som då dyker upp.

Jag kan för mitt liv inte komma på vad jag tillbringar dagarna med i övrigt, förutom att mata Mia och laga/värma middag till oss? Men lustigt nog går dagarna i rask takt. Det beror mest på att min dag börjar först efter ”förmiddagskaffet” som vi intar vid lunchtid som bekant.

Gårdagens program bestod i ett besök hos Tallbo trädgård för att köpa violer och plantera på gravarna, sen en sväng till butiken för att proviantera och efter det var det nästan dags för middagsförberedelserna. Men i dag är det ju helgdag, så då är vi lediga. 😉

”Borde-göra-listan” är lång i vanlig ordning, men den förtränger jag så länge som möjligt. På den ligger i stort sett bara hushållsgöromål som jag avskyr, så det är lätt att ”glömma” dom.

Just nu har vi löst tre korsord och druckit nyponvin från 1969(!) och Husse har försett oss med tre stora pussel, så jag har goda skäl att bort­prioritera dom.

Ha! Plötsligt kom jag på att jag har glömt att plantera violerna jag skulle hänga vid trappan! ”Men det har du säkert tänkt ha som vardagsjobb” trodde Husse. Så då skjuter jag upp det till i morgon. Det är ändå snart dags att börja med middagen.

Ätbart misstag

I flera dar har Husse och jag pratat om att baka en pensionärskaka. Idag slog Husse till och bakade en. Som bekant är det han som står för bakandet på Udden. 😊

Receptet följdes noga och allt såg bra ut. Färgen på smeten förundrade oss dock något. Ca 30 minuter skulle kakan gräddas i 175°. Den pöste snällt upp men då vi kollade om den var färdig, hade kakan bara fått ett lock, resten skvalpade omkring i formen.

Vi lät den stå kvar i ytterligare 30 minuter innan vi bedömde att den var klar. Då hade den redan pöst över breddarna på formen, vilket gjorde att det luktade bränt. Det som inte fick plats i formen hade lagt sig på ugnens botten och bränts till kolsvarta rester.

Medan Husse gjorde i ordning kaksmeten fixade jag vanilj­krämen som kakan skulle fyllas med. Konsis­tensen blev inte alls som jag tänkt mig. Den var på tok för tunn. Visserligen tjocknade den en aning då den kallnat, men nån kräm blev det då inte.

Att ta ur kakan från formen förutsatte att man först skar av kanterna. Dom var riktigt knäckiga och goda, så det kanske kunde bli en bra kaka trots allt.

Husse delade kakan efter bästa förmåga. Den delade halvan såg ut som om han använt motorsåg i stället för kniv. Sen var det dags för den s k vaniljkrämen. I den porösa kakan försvann vätskan i ett huj. Receptmakaren skulle definitivt ha blivit imponerad över den saftigheten! 😀

Kakans ovanlager lyftes sen snabbt på innan det föll i bitar. Voilà, då var den klar!

När jag kommenterade utseendet, svarade Husse: ”Pensionärer ser ju ut så.” Dags för smakprov. Husse skar en bit och åt med god aptit, så jag följde efter. Tja, visst var den ätbar, om än för söt för min smak. Någon utpräglad vaniljsmak upptäckte jag inte, så vaniljstång lär jag inte kosta på mig flera gånger.

Då undrar förstås en vän av ordning vad som gick fel? Första felet bestod i att använda fullkorns­vete­mjöl(!). Att det var speciellt lämpat för matbröd läste vi oss till först efteråt. Andra felet var för liten form. Tredje felet, konsistensen på vaniljkrämen, har jag ingen förklaring till. Men jag undrar om det verkligen kan bli kräm av smält smör, socker och mjölk?

Nåväl, vi får lära oss av misstagen och göra ett nytt försök en annan gång.

Små glädjeämnen

För några dar sen tog jag in några kvistar från ett av Uddens plommonträd. Till vår förtjusning har kvistarna börjat blomma. Blommorna är mycket mindre än ute i naturen, men gläder lika fullt.

I dag har solen hedrat oss med sina strålar, bara det gör att man kommer över sin coronadipp*) och lättare klarar corontänen. Den gav också in­spi­ra­tion till ett coronaprojekt som har påkallat min uppmärksamhet en längre tid.

Jag beslöt rengöra kylskåpet. Om jag minns rätt har jag inte gjort det sen jag köpte det för fem år(!) sen. Men jag kanske minns fel? Hur som helst var det hög tid och ledde faktiskt till en corondipity: Thai-såsen jag köpte för länge sen. En het sås som passar till många slags måltider.

I övrigt framgick det att vi är ganska obunkrade för närvarande, men frysen är lyckligtvis välfylld även om vi inte har coronahamstrat. Risken är snarare att vi får coronafigur än att vi magrar. 😀

I går hade jag med mig kameran till Tallmo för att föreviga blommande scilla och rysk blåstjärna. En sann fröjd för ögat. Den senare har jag hittills felaktigt också kallat scilla, men så heter den alltså inte.

I går hissade Husse vår nyinköpta ö-vimpel och satte upp tvättlinan. Allt klart för att hänga ut tvätt med andra ord. Det kräver dock att jag sätter i gång och tvättar först. 😀

De kommande dagarna utlovar MI varmare väder och hyfsat med sol. Bra torkväder med andra ord. Då ska jag också ägna mig åt coronaträdgården har jag tänkt.

*) De kursiverade orden är tagna från Svenska Yles lista över Coronanyord som allmänheten fått skicka förslag till. Den läste jag med stort nöje i dag. Ordlistan med förklaringar publiceras i sin helhet nedan:

Coronanyord som ni delat med er av:

”Vi är alla lite corona nu”
Betyder att vi alla är ordentligt omtumlade av att våra hjärnor (och varför också inte kroppar) är fullt upptagna med att röra sig i nya ”corona-banor”.

coronadipp
Tillfällig humörssvacka på grund av corona.

coronafigur/coronakilon
Det som händer efter många veckor hemma med för mycket godis och mindre träning.

coronaflykting
Person som flyr till sin stuga för att komma ifrån virusdrabbad storstad.

coronahamster
Person som hamstrar mat och andra förnödenheter (i onödan).

coronahänder
När personer med atopisk hud får väldigt torra, fnasiga och såriga händer av allt tvättande och spritande.

coronalle
Mjukisdjur, nalle, som man sätter ut i fönstret för att barn (och vuxna) ska kunna räkna dem på promenader.

coronaken/kalsongjobb
Då man jobbar hemma och slipper fundera på kläder. Jfr. ”kalsarikänni (kalsongfylla).

coronamans
Romans under coronakrisen.

coronapokalyps
Apokalypsen till följd av coronaviruset.

coronapolis/coronastopper
Person som har fullt upp med att vakta grannar och kollegor så att coronareglerna följs.

coronaprojekt
Mer tid hemma gör att folk i högre grad målar om/tapetserar, etc.

coronarcissism
Självupptagenhet i coronatid.

coronaskola
Distansskola.

coronaskägg/coronafrisyr/coronafrilla
När man inte kan/vill gå till barberaren på grund av karantän och isolering, eller helt enkelt har slutat bry sig av samma orsak.

coronaträdgård
När man plötsligt har tid med trädgården och vartenda löv är bortkrattat.

corondezvous
Från rendezvous. Extra mycket tid för att umgås med sin älskade.

corondipity
Från serendipitet som är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat. Trots corona har vi ju även upptäckt goda saker med tillvaron.

coronial
Den generation barn som föds som följd av coronakarantänen.

coroniserad
När man blivit utsatt för eventuell smitta/blivit smittad av corona.

coronoja
Noja att smittas av viruset.

corontän
Karantän under coronatiden.

coropaus
Det tillstånd där det mesta är satt på paus på grund av covid-19.

covember
De extra 5 månader som ryms mellan mars och april 2020.

covfefe-19
”Covfefe” är ett uttryck som kom från att den amerikanska presidenten Donald Trump stavade fel på ordet ”coverage” (bevakning) i en tweet i maj 2017 – vilket ledde till mängder av memes på internet. Här har ordet slagits ihop med sjukdomsnamnet Covid-19, som ett sätt att belysa bristerna i Trumps sätt att hantera coronakrisen i USA, framförallt genom att inte ta den på allvar.

covideokonferens/-samtal
Möte på distans.

covidiot
Person som ignorerar varningar om covid-19/en person som bunkrar.

covid-up story
Försök att dölja coronarelaterade saker.

fjällskam, stugskam
Den skam man känner om man vill åka/åker till fjällen eller stugan trots avrådan.

hemester
Semester hemma. (Fanns också med i Spårkrådets nyordslista 2009.)

hostskam
När man skäms för att man hostar. Har blivit lika pinsamt att hosta offentligt som att fisa offentligt.

infodemi
Falska rykten som sprids snabbt.

isolations five
Istället high-five, alltså en high-fiverörelse som görs ut i tomma luften och på avstånd från andra men som även kan göras samtidigt av två personer för att få samma feelgood som den traditionella high-fiven.

karantent
Distanstent i coronatid.

karanträna
Träna kreativt då man befinner sig i karantän eller då all organiserad idrott upphört.

karantänd
Som man kan bli isolerad på tu-man-hand.

karantänkompis
Syftar på de vänner som man fortfarande träffar under karantänstiden/en kompis som gör din karantän lite extra mysig.

lufthälsning/luftkram/distanskram
Ett sätt att hälsa på varandra på avstånd, utan att röra vid varandra.

närmöte (lähikokous)
Ett fysiskt möte i stället för videomöte.

obunkrad
Du har tomt i skåpen.

quarantini
Drink i karantän.

rona
Engelskspråkigt smeknamn på coronaviruset.

Sannasisu
Från Sanna (Marin) och sisu. Nu krävs det länge stort tålamod, sann sisu, finländsk Sannasisu.

snordusch
Det som kommer från dig när du nyser utan att göra det i armvecket.

tegnella
Säga det som alla sa förra veckan nu. Ex. Oj, vad THL tegnellar. Från Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell.

virusfrid
Något att hälsa varandra, på avstånd, i dessa tider. Verkar vara spritt i och kring Jakobstad.

virusseat
Trång plats i buss eller tåg.

WC-hamster
Person som säger upp all mellanmänsklig kontakt med sin familj, släkt och grannar men står och trängs i långa köer för att få köpa en massa konserver och wc-papper.

zoominarium/zoomfylla/zoomzumba
Diverse aktiviteter som kan genomföras på distans tack vare Zoom eller annat videomötesprogram.

Små favoriter

För att få en uppfattning om antalet insekter på vår planet googlade jag förstås. Sökresultaten blev inte som väntat. En av rubrikerna fångade mig speciellt: ”Forskningsrapport: Insekterna kan vara utdöda inom 100 år”. Enligt artikeln har rapporten publicerats i BiologicalConservation. En skräm­mande och oerhört sorglig tanke. 😥

Enligt Wikipedia finns det ca 900.000 insekter på jorden. Bland dom har jag många favoriter, både så’na jag delar husrum med och så’na jag stöter på utomhus. I går kväll råkade jag få syn på en liten krabat (mindre än 5 mm) som undersökte elspisen.

Det händer inte så ofta att vi träffas och att jag har kameran till hands. Senaste mötet var i april 2018, enligt ett blogginlägg. Bokskorpioner eller klokrypare  fascinerar mig speciellt av nån anledning. Möjligen för att dom inte visar sig så ofta och har ett annorlunda utseende.

Jag kunde inte låta bli att peta lite försiktigt på den lilla filuren. Den viftade hotfullt med sina klor, men när jag inte lät mig skrämmas backade den i full fart. Bland mina favoriter är det inte så många som klarar den manövern.

Bland övriga favoriter kan nämnas bland annat spindlar, vårtbitare och en mängd skalbaggar. Hittills har myrorna inte funnits med på listan, men efter att ha börjat läsa Myrornas hemliga liv har dom också blivit populära, eller snarare skapat respekt för hur fiffiga och mångsidiga dom är.

Bland flygande insekter toppas listan av humlor, sländor och svärmare, men fjärilar är givetvis också favoriter. Just nu har gräsulvens larver vaknat efter vintern, ett säkert vårtecken om något. 😊

Kockkatastrofer

Kommer ni ihåg The Swedish Chef från Muppet Show? En sån kock känner jag.

Av fjolårets kräftfångst frös vi ner ett dussin som vi åt av härom dagen som ”mellanmål”.  Att dom tillhörde ”katastrofkoket” kände jag direkt när jag smakade på första kräftan. Efter den tredje gav jag upp.

Vet inte hur jag bar mig åt, men jag hade lyckats salta lagen med dubbla mängden salt. Till råga på allt bjöd vi gäster på dom bittert salta kräftorna. Men nu är dom tack och lov slut!

I förrgår var det dags för en ny katastrof.

Den ena av gäddorna Husse fångade nyligen skulle ”omvand­las” till fiskbiffar. Vi beslöt pröva ett recept som grannen på udden mittemot brukar använda. Enligt hennes recept kokas fisken och benas ur innan man malar den. Det gjorde Husse medan jag var hos frissan i torsdags. I smeten skulle man också ha i lite kall potatis, lök och dill. Enkelt.

Vätskemängd och ‑slag sa hon inget om när jag ringde, så jag följde ett recept på fiskfärs med färsk fisk. Den kombinationen var tydligen ”rena natta” för att citera våra grannar i väst.

Så fort biffarna kom ner i stekpannan blev dom fiskmos i stället. Oavsett om jag försökte göra bullar eller biffar blev resultatet det samma. Inte ens ett extra ägg i smeten gjorde nån verkan.

Den här gången var det inte fel på saltmängden, men någon/några av ingredienserna var uppen­bar­ligen fel eller saknades. Smaken är det inget fel på, så om man bortser från utseendet går dom nog ner. Man kan ju äta med förbundna ögon. 😉

Usel förvaltare

När jag flyttade hem tillbaka till Udden 2007 var jag eld och lågor över möjligheten att få odla. Entusias­men höll i sig några år, sen minskade mängden potatis och grönsaker för varje år tills kökslandet växte igen helt. Det samma gäller blommorna jag har planterat. Dom tynar sakta bort i brist på adekvat skötsel.

Eftersom jag är uppvuxen på landet inbillade jag mig att jag besatt en ”förvaltargen”. Jag trodde fullt och fast att jag visste hur man sköter växter och att jag kunde förvalta det växtarv jag fått av mina foster­föräldrar.

Vid det här laget kan jag sorgset konstatera att jag gott kan sälla mig till dom stads­bor som tror att när man väl sått eller planterat är det bara att skörda/njuta så små­ningom – att växterna sköter sig själva.

Växterna som fanns på tomten sen gammalt har också decimerats av samma skäl. Enda undantaget är rodo­den­dron­. Den har tydligen en överlevnadsförmåga som inte är beroende av mina omsorger. Mossorna frodas faktiskt också utan att jag anstränger mig det minsta. 😀

Till min stora sorg är till och med dom fina såpnejlikorna vid trappan på väg att dö. Jag försöker skylla på den svåra torkan för nåt år sen och på min stora gran som suger i sig all näring, men det är bara svep­skäl. Å andra sidan vet jag inte hur gamla dom kan bli? Min enda tröst är att dom har spritt sig till nya platser på tomten.

Jag blir grön av avund när jag hälsar på hos nån som har välansade blomrabatter och köksland. Hur bär dom sig åt och hur mycket tid lägger dom ner på skötseln?

Inte ens krukväxter lyckas jag hålla vid liv. Antingen får dom för mycket eller för lite vatten och dåligt med gödning. I ett desperat försök planterade jag två skott av garderobsblomma för drygt ett år sen. Än så länge lever dom faktiskt, men såna har jag tagit livet av tidigare så jag gör mig inga förhoppningar. :/

Förbaskade vårsol

Jag avskyr vårsol! I all synnerhet när den lyser in i huset. Allt som har undgått mig det senaste halvåret blottas nu obarmhärtigt.

Spindelnät, dammråttor och smutsfläckar fångar min blick på grund av solljuset som agerar strålkastare. Och allt eftersom jag torkar bort smutsfläckarna, får jag syn på nya. Eller så förökar dom sig efter hand?

Fönstren ska vi inte tala om. Tack vare stormvindar och regn som ihärdigt piskade mot rutorna på husets västra sida för ett par dar sen gjorde för all del nytta. Man tror inte längre att det är dimma ute, men rena kan man ju inte beskylla dom för att vara.

Det är inte så muntert ute på tomten heller för all del. Vårsolen är minsann inte nådig där heller. Jag har visserligen påbörjat vårstädningen — med tyngdpunkt på påbörjat. Långt, visset gräs, löv och kvistar som har blåst ner från eken misspryder.

Fast jag har ju bara mig själv att skylla. Städning inomhus ligger alltid långt/längst ner på ”har lust att göra-listan” och städning utomhus kräver optimalt väder. Minst 6° varmt, vind max 5‑7m/s och helst sol förstås. Dom kriterierna är sällan uppfyllda samtidigt.

Nä, tacka vet jag snö! Då göms allt det tråkiga och fula under ett vitt täcke som gnistrar i solen. Den 29 mars var en sån dag. Ingen sol visserligen, men ett tjockt vitt, härligt snötäcke. Så mycket snö har vi inte haft på hela vintern!

Sen ett par timmar känns det lättare att andas inomhus. I dag tog jag mig i kragen – eller rättare sagt hade jag fått nog av alla dammiga ytor. Min nära vän och bloggkollega har visserligen tröstat mig med att dammtussarna är änglatofflor, men nån måtta får det vara på tofflorna!

På måndag har Meteorologiska Institutet utlovat varmare väder, så då (kanske) tomtstädningen fortsätter. Prognosen ser i alla fall lovande ut. 😊

Ödets ironi

Nu har jag lärt mig min läxa. Efter 50 km t/r och ett antal timmar är jag äntligen i fas igen. I går hände det som inte skulle kunna hända trodde jag.

När jag köpte min bärbara dator var den avsedd för två ändamål: dels som arbetsverktyg på kurserna och dels som reservdator i fall den stationära kraschade.

Så vad hände? Jo, den bärbara behövde åtgärdas av en tekniker och var därför inlämnad på vår lokala IT-verkstad. I går kväll la den stationära av. Så nu var jag utan dator trots att jag hade försökt gardera mig. ☹

Det här är ett återkommande mönster när det gäller mina datorproblem. Så snart jag har försökt gardera mig mot ett problem, uppstår ett nytt, oväntat. Jag borde alltså ha lärt mig för länge sen att ”shit happens”.

Höjden av (ödets) ironi var att det inte var nåt fel på den bärbara fick jag veta när jag hämtade den och lämnade in den stationära. På hemvägen listade jag (troligen) ut varför den hade betett sig som den gjorde. Det borde jag ju ha kommit på långt tidigare!

Självklart tappar den signalen till en projektor när den går ner i viloläge, vilket den gör efter 20 minuter när man kör på batteri. I alla fall tror jag det är så enkelt.

Hur som helst har jag varit ”datorburen” sen tvåtiden i eftermiddags och hunnit med det jag hade planerat. Det krävdes förstås en hel del fipplande för att få tillgång till alla enheter och program, men det är smällar jag får ta.

Som kronan på verket slutade också vindrutetorkaren på bakfönstret att fungera i går. När jag skulle använda den, försvann den ur synhåll så jag gick ut och kollade. Den hängde rakt ner och var helt lös. Fästet hade gett sig.

Om alla onda ting också är tre, återstår att se vad mer som slutar fungera. :-/

Ockupation, förföljelse och död

På Udden fördriver vi tiden med att återgå till tiden för andra världskriget. Husse läser Storm över Frankrike av Irène Némirovsky, jag läser Natten, Gryningen, Dagen av Elie Wiesel och igår kväll såg jag The Zookeeper’s Wife på teve.

Både böcker och film baserar sig på fakta eller självupplevda händelser. Böckerna utspelar sig i Frankrike och Rumänien, filmen i Polen, samtliga under tiden 1939–1945. Den gemen­sam­ma nämnaren är Tysklands agerande och behandling av den judiska befolkningen i de länder som invaderades.

För många år sen läste jag Mila 18 av Leon Uris som beskriver livet i Warsawas ghetto under den tyska ocku­pa­tionen. Den gjorde också mycket starkt intryck på mig.

När man läser om och ser vad som utspelades, känns den pågående pandemin och själv­iso­le­ringen som en västanfläkt jämfört med de fasor som förekom under kriget och Hitlers tid vid makten. Tyvärr har historien upprepat sig många gånger sen dess. Och lär så fortsätta göra. ☹

Herrbesök

I förrgår då vi satt vid middagsbordet hörde vi plötsligt ett högljutt läte utifrån. Det visade sig komma från verandan och åstadkoms av en kärlekskrank kattherre. Inte revirinkräktaren den här gången, utan en bekant kisse från byn.

När jag tittade ut i verandan såg jag att han tydligen hade bestämt sig för att försöka göra intryck på vår katt­dam. Han hade hoppat upp på solstolen för att hon skulle se hur ståtlig han var.

När Mia var liten var han däremot inte ett dugg intresserad av henne. Tvärtom, han morrade när hon kom för nära. Men nu gjorde han sitt bästa för att förklara sin kärlek.

Efter att ha fångat honom på bild, öppnade jag dörren och sa att han skulle gå hem. Det fick honom att försvinna genom kattluckan i ett huj.

Idag gjorde han ett nytt försök, fast på avstånd den här gången. Han kanske såg att Mia och jag var ute på tomten och beslöt att ”trumpeta” sin kärleksförklaring från tomt­grän­sen.

Jag upptäckte honom bakom grannens häck, sa hej Sxx, men bad honom sen ge sig av hem. Eftersom jag närmade mig, beslöt han följa uppmaningen.

Mia iakttog oss intresserat, men gjorde ingen ansats att följa efter honom. Hon kanske uppskattade uppvaktningen? Och så förstörde matte hennes chans till en herdestund! 😀