Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Gnälligt

De senaste två veckorna har varit späckade. Föreningsärenden och -aktiviteter varvade med namnsdags- och födelsedagsfirande, Skrivlördag, utbildningsuppdrag, bokslut, etc. Men i går var det ledig dag och den här veckan verkar bli lugn tack och lov.

Det är för all del snart dags att kalla till föreningens årsmöte och göra i ordning handlingarna till mötet, så helt sysslolös är jag inte. Före årsmötet har vi också ett föredrag som ska marknadsföras.

Om jag fick planera min tid helt fritt, vore idealet max tre aktiviteter per vecka med en dags vilopaus emellan. Men ideal existerar sällan som bekant.

Det känns ofattbart att jag en gång i tiden har arbetat heltid. Visserligen är jag 18 år äldre sen min sista anställning, men att energin och arbetslusten skulle avta i den omfattning den har gjort känns nästan lite kusligt.
Hur ska det då bli framöver?

När jag flyttade hem hade jag en enda ambition: Att bara göra det jag hade lust till. Den ambitionen höll i sig en tid, sen dök det ena måstet efter det andra upp.

Fast jag har bara mig själv att skylla. Om man inte kan säga nej får man finna sig i att sitta med skägget i brevlådan.

Det är inget som känns lustfyllt nuförtiden. Jag kan inte komma på en enda sysselsättning som skulle framkalla entusiasm eller inge lustkänsla. Vinter­depressionen är antagligen inte förbi.

Som tur är, närmar sig våren. Det är i alla fall nåt att se fram emot! 😊

av

Ny bekantskap

I går var det nästan julafton – jag hämtade ut paketet med den nya kameran. Fast inte den som jag ursprungligen beställde. Den var restnoterad i två månader, så till slut gav jag upp och beställde en annan.

Att den var en hel del dyrare var ju lite surt, men eftersom min gamla FZ200 från 2015 har sagt upp bekantskapen för gott svalde jag prisskillnaden. En bra kamera bara måste jag ha!

Den som undrar varför jag inte använder mobilkamera, är svaret att jag inte befattar mig med smart­mobiler. Det räcker gott med två datorer och min Nokia 3310. 😊

Den nya kameran är också en Panasonic, en ”storebror” till den förra, dvs modell FZ300. Anledningen till att jag höll mig till samma modellserie var att jag utgick i från att tillbehören från den gamla kameran kunde användas i den nya.

Det stämde bra. Den gamla batteriladdaren gick också att använda, men den nya är lite mindre så jag föredrog den. Den gamla får fungera som reserv.

Storebror har förstås en hel del funktioner och inställningar som är nya för mig. Jag har bläddrat igenom samtliga menyer och valt det jag tycker är relevant.

Resten får jag studera i handboken. Den omfattar 363 sidor(!), så jag har mycket att läsa om. Av allt att döma är den inte översatt till svenska, men det ska väl lösa sig. Den förra var på ”bara” 219 sidor och fanns på svenska.

Dom första testbilderna är redan raderade. Men ett smakprov på Mia i gungstolen ska ni få. Utomhus finns det inte mycket värt att fotografera just nu. Snön har nästan töat bort i regnet, det är grått och trist.

av

Utflykt trots hinder

I går bestämde sig Uddmor för att åka och handla. Husse hade röjt snön runt bilarna, så det var bara att ta av kapellet och sopa bilen. Trodde jag.

Det visade sig att kapellet hade frusit fast och det rejält. Handkraften räckte inte till, så Husse föreslog att jag skulle koppla på motor‑ och kupévärmaren en stund. Medan den gick fick jag den ljusa idén att också starta motorn.

Att öppna dörren på förarsidan var omöjligt, den satt som berg. Skam den som ger sig. Jag kunde öppna dörren på passagerarsidan och då borde det gå att öppna den envisa dörren inifrån genom att knuffa på den. Det gjorde det nu inte.

I stället frikopplade jag växeln och startade motorn. Arbetet med att lossa kapellet fortsatte och så småningom lyckades jag. Nästan klart för avfärd. Fast först måste jag torka av vindrutan. Tydligen är det fortfarande så mycket fukt i bilen att det bildas rimfrost på insidan som nu hade tinat.

I med ettans växel och lätt gas. Inget hände. Med mera gas hördes ett knastrande. Däcken hade frusit fast i marken, men jag kom loss och kunde svänga ner på byvägen.

Nästa problem uppstod vid korsningen till stora vägen som har förkörsrätt. Eftersom jag var tvungen att sakta in för att kolla att kusten var klar tog jag mig inte fram i den lösa snön. För att lyckas fick jag backa och ta fart ett par gånger och hoppas på att inga bilar var i vägen. Nu äntligen fick jag hårt underlag under däcken.

Vägen till Dalsbruk var visserligen plogad, men krävde njurbälte. Vägen var så knölig att jag trodde däcken skulle lossna. Nutida snöröjningsverktyg verkar inte lämpade för uppgiften.

Vi har lyckligtvis en väg på var sida om sjön, så när jag hade handlat tog jag den vägen hem även om den är något längre. Den var i perfekt skick jämfört med den första.

Mellan kyrkbyn och infarten till byn återkom knölarna, men som tur är den sträckan rätt kort. Och med god fart kom jag över snövallen vid tomtgränsen och tog mig in på parkeringsplatsen. Slutet gott, allting gott. 😊

av

Vardag igen

Storhelgerna är överstökade för den här gången. Nyårsfirandet var en trevlig tillställning, om än onödigt lång för min del. Jag kan inte annat än beundra den 85-åriga värdinnan. Önskar jag vore lika fräsch och pigg i hennes ålder.

Nyårsaftons traktering
Efter en inledande glögg serverades en god täckt laxpaj med grönsallad till. Som dessert fick vi en apelsinmousse med kaffesmak och efter den kaffe och en fylld rulle som jag fick för mig heter Bagdadrulle, men det var fel, nåt sånt hittar inte Google. God var den i vilket fall.

Om vi hade varit kvar efter tolv-slaget hade vi också fått avnjuta en ostbricka fick vi veta, men då var vi (äntligen) på hemväg och proppmätta. Åtminstone jag.

Årsskifte
Årsskiften är dryga administrationsmässigt. Alla mappar ska förnyas i datorn, liksom bokföringen för de organisationer jag handhar. Än så länge är jag bara klar med hembygdsföreningens mappar och bokföringen för 2022. Resultatet blev positivt har jag konstaterat.

Mia gillar yoghurt
Till Mias favoriter hör yoghurt. Husse har nu övergått till större burkar så att hon kommer åt att slicka i sig resterna också från botten. Fast då blir hon så ivrig att hon missar kanterna och får yoghurt i hela ansiktet. 😀

World Introvert Day
I dag är det de introvertas dag: “World Introvert Day is a time to bring awareness to introversion — and to show the world that being a ”quiet one” is something awesome, not shameful.”

Dom av oss som tillhör kategorin introverta uppskattar att dagen uppmärksammas. Vi är inte alls ”konstiga”, bara annorlunda jämfört med extroverta.

Vi behöver egen tid för att samla energi, medan extroverta får energi av att vara bland folk.

av

Snart nytt år

Julpärsen är förbi. Julgubben tyckte tydligen att jag har varit rysligt snäll i år. Det började med en handstickad sjal i en av mina favoritfärger. Den fick jag av Husses rara moster redan före jul. Varma plagg är alltid välkomna. 😊

På ett stort tungt julpaket i Tallmo stod mitt namn. Ett kort ögonblick var jag orolig för att det skulle innehålla en hushållsmaskin av nåt slag, men blev lugnad när jag slet av pappret.

”Jag vet att det är nåt du vill ha” sa Husse redan tidigare, men jag kunde inte komma på vad det var. Under julpappret dolde sig en ”potatore” (benämning på italienska), det vill säga en batteridriven motorlie enligt instruktions­boken. En minimotorsåg föredrar jag att kalla den.

I höstas använde en av föreningens styrelsemedlemmar en sån när vi kapade syrenbuskar på Dragegården. Hon hade fått den i födelsedagspresent talade hon om. När jag såg hur smidigt den fungerade blev jag blixt­för­älskad. Det hade Husse alltså tagit fasta på.

Jag hade faktiskt googlat på en, men inte beställt. Det kunde vänta till en lämpligare årstid tyckte jag. Nu kan jag ta den i bruk när andan faller på och inspirationen infinner sig. Tack igen Husse! Fast nu har jag ångest för att värdet på den vida översteg maxgränsen för vad en julklapp får kosta enligt min upp­fatt­ning. Så snäll har jag inte varit.

Nästa pärs närmar sig med stormsteg. Nyårsafton ska firas hos bekanta med början kl 18.00. Då får man inte gå hem efter tre timmar – min smärtgräns. Det lär bli drygt den dubbla tiden. Att Mia är tvungen att vara ensam så länge stör mig också, men nu är det ju bestämt. Suck.

Jag kan bara hoppas att hon inte blir skrämd av fyrverkerierna. Lyckligtvis brukar de höras ganska avlägset i vanliga fall. Hoppas det gäller i år också.

Några nyårslöften avger jag aldrig. Jag har ändå inte den självdisciplin som krävs för att hålla dom. 😀 Att bli en bättre medmänniska vore ju önskvärt, men jag saknar förutsättningarna har jag insett. I min ålder får man duga som man är tycker jag.

Med det önskar jag er alla ett Nytt och Bättre år!

av

Oföretagsam, trött och orkeslös

Det känns som om jag har varit ovanligt oföretagsam den här hösten. I all synnerhet under november och december. Jag har bara gjort det jag absolut måste. Vissa dagar har jag inte gått utanför dörren.

Ingen lust att fotografera och inga idéer till tidningsuppdrag. Skrivandet har också haft paus. Jag känner mig ständigt trött och orkeslös, trots att jag sover mer än vanligt. Förkylningen har säkert varit en bidragande orsak, men den är förbi för länge sen bortsett från den envisa hostan.

Jag har fått för mig att jag är glutenintolerant. Redan för många år sen fick jag besked om att jag var överkänslig, men det har jag struntat i, så det är möjligt att jag har överskridit en gräns.

En del av symtomen jag har läst mig till stämmer bra. Å andra sidan är jag hypokondriker så det kan också bero på nåt annat.

För att kolla om det är så, har jag övergått till glutenfritt bröd och undviker glutenhaltigt kaffebröd. Fast senast i lördags syndade jag. Husses moster bjöd på nybakad dadelkaka som jag inte kunde motstå.

Det enklaste vore förstås att göra ett test. Allt som behövs är ett blodprov, men det innebär att jag först måste få en tid hos läkare som kan beordra blodprovet. Om det glutenfria brödet inte har nån verkan blir det nästa steg.

Eller så lider jag av ”årstidsbunden depression”? Hos doktor.se hittar jag: ”Här är symtom som är vanligare vid depressioner som startar på hösten och varar över vintern:

  • Att du känner ett ökat sömnbehov och har svårt att gå upp på morgonen även efter att ha sovit länge.
  • Att du får ökad aptit och ett starkare sug efter socker och kolhydrater.
  • Att du går upp i vikt.
  • Att du känner en enorm trötthet och har låg energinivå.”

Nä, bäst att inte läsa om fler tänkbara anledningar. Min omgivning får stå ut med mig så länge tillståndet varar. Senast i graven lär det ju upphöra. 😉

av

Nu börjas det

I dag Lucia och på söndag är det den 4e Advent i fall nån har missat det. Och sen är det bara några dar till julafton. Julkorten är postade och det fåtal julklappar som ska överlämnas är inköpta.

Nu är det bara julstämningen som saknas. Vädermässigt är den på plats – på Udden har vi ett rejält snötäcke – men i vanlig ordning känns jul‑ och nyårshelgerna onödiga för min del.

Jag kan inte minnas när jag senast såg fram mot jul. Troligen när jag var barn. Fast då jag bodde i Göteborg tyckte jag att det skulle bli mysigt att få åka hem, träffa moster, äta god mat och umgås med henne över jul. Nu är jag hemma för jämnan och moster finns inte längre.

Så länge mamma levde och firade jul på Udden ansträngde jag mig för hennes skull, men någon förväntansfull julstämning hade jag svårt att skaka fram. När helgen var slut var jag också det.

Nuförtiden firas julafton alltid i Tallmo tillsammans med Husses nära och kära. Det innebär att jag har förmånen att få sätta mig till dukat bord och huset är julpyntat utan att jag behövt engagera mig.

Det har fått till följd att jag struntar i att julpynta på Udden. Att släpa ner julsakerna från vinden och packa upp dom för några dar känns onödigt. Förr tyckte jag det var roligt. Då kan jag undra vart min lust har tagit vägen?

Julklappar är också onödiga för min del. Byteshandel brukar jag kalla det. En present när man minst väntar det är mycket mer uppskattad. Men eftersom jag ­– trots att jag undanbett mig – får en del julklappar känner jag mig tvungen att återgälda dem.

Det finns för all del undantag. Mina närmaste vänner vill jag gärna ge en julklapp. Det innebär färre än en handfull. Så då känner dom sig förstås tvungna att ge mig en också kom jag just på. Jag orsakar dem samma tvång som jag beklagar mig över! Usch, vad jobbigt.

Nä, det bästa vore att lägga ner julen. Tänk vad lugnt och skönt det skulle vara för alla, i synnerhet husmödrarna.

av

Lilla jul på Udden

Lilla jul/1a Advent firades med julgröt, stopp i toaletten och annat strul. Medan gröten kokade tog jag i tu med toaletten.

Rörmokaren har tipsat om att ett ämbar vatten avhjälper problemet, så jag fyllde ett, men naturligtvis skvimpade vattnet över kanten och ner på plastmattan framför Mias toalett. En del hamnade också på golvet och på mina byxor. Till all lycka missade jag kattoaletten.

Det här hade jag varken tid eller lust med. Om nån timme skulle gästerna anlända och före det hade jag tänkt adventspynta lite lätt.

Fast nu hade jag inget val, det var bara att ta tag i skurtrasan och ställa upp mattan så vattnet rann av. Efter ännu ett ämbar bedömde jag att stoppet var avhjälpt för den här gången och övergick till adventsljusstaken.

Efter lite vickande på ett av ljusen tändes ljusstaken som den skulle. Men en manschett saknades. Jag mindes att jag sett den nånstans, men mindes inte var. Jag beslöt strunta i att den saknades och gick upp på vinden för att hämta adventsstjärnan.

Då fick jag syn på manschetten. Den låg ovanpå en av mina plastbackar så den fick förstås följa med ner. Efter att ha ersatt fönsterlampan med den som tillhör adventsstjärnan, kollade jag att lampan lyste. Det gjorde den, så jag släckte och trädde in den i stjärnan.

Dags att tända igen. Men nu lyste den inte längre! Husse misstänkte att jag inte hade satt i stickproppen eller skruvat i lampan ordentligt, men det hade jag (givetvis).

Vi konstaterade att lampan var trasig, tydligen klarade den bara provtändningen. Ingen adventsstjärna alltså.

Man kunde tro att gröten brände i botten och att jag hade glömt att värma glöggen, men av allt att döma var strulet nu till ända. Måltiden avlöpte helt planenligt.

I går köpte Husse en ny lampa till adventsstjärnan. Den köpte jag i delar hos Panduro och limmade ihop under tiden jag bodde i Göteborg, så den har modiga 40 år på nacken och ska om möjligt alltid upp till advent. 😊