Sängvärm(ar)e

I sovrum ska det vara högst +18 grader så sover man gott hävdar Husse. Där är vi inte överens. För min del behövs minst ett par grader till. Möjligen beroende på att jag ligger nära ett fönster som avger kyla.

Nuförtiden känner jag mig ofta kall om nacken och övre delen av ryggen. I sängen saknar jag mormors bäddjacka som jag fick ärva av mamma. Undrar vart den tog vägen? Jag kanske har lagt den i klädin­samlingen i ett svagt ögonblick?

Innan Husse flyttade in, använde jag elfilt för att värma upp sängen när det var som kallast. Jag är också ägare till en varmvattenflaska som har gjort nytta vid behov. Och flanellnattlinnen förstås. Sagolikt skönt att lägga sig utan att huttra.

I början på månaden då vi hade en extra kall period bytte jag till flanellakan i sängarna. Jätteskönt att krypa ner i en säng som inte känns kall och som omedelbart reflekterar kroppsvärmen!

Dessutom har jag två fri­villi­ga sängvärmare numera. På ena sidan värmer Husse och på den andra värmer Mia för det mesta.

Det är på gott och ont. Om jag hunnit lägga mig före halv tolv blir det så hett att svetten bryter fram. Det är dags för nattens första vallning och täcket åker av. Mina sängvärmare uppskattas inte längre.

Nästa kommer en timme senare, sen får jag sova ett par timmar innan nästa tar vid. Troligen ett öde jag delar med många av mina jämnåriga medsystrar.

Men nu är det slut på ”flanellakanssäsongen”. Vi har fått töväder och varmare nätter. Bara jag hittar ett bra alternativ till bäddjackan ska jag nog klara resten av vintern. 😉

Epilog: I dag var postlådan välfylld (se föregående inlägg). 😊

Vad göra (när man inte har nåt att göra)?

I brist på sysselsättning kan man fördriva tiden med mer eller mindre meningsfulla aktiviteter. I måndags hade jag träff med väglagets verksamhetsgranskare. Det var förstås meningsfullt och ett trevligt av­brott i den stillsamma vardagen.

Hemvägen gick över isen. Inte värst lyckat eftersom den tunna isskorpan på ytvattnet inte höll att gå på. Men mina Icebugs klarade vätan. 😊

I går fördrev vi eftermiddagen med att stämma av fastighetsnumren i väglagets vägenhetsförteckning mot Lantmäteriets karta med dito. Också menings­fullt i sig, fast det är knappast nån som har intresse av våra an­sträng­ningar.

Dock hittade vi igen en fastighet som inte finns med i väglagets förteckning. När vi senast kollade kartan med fastighetsgränser och ‑nummer upptäckte Husse en som inte var upptagen i förteckningen. Som tur framgick ägarens namn vid väglagets senaste styrelsemöte.

Men den här fastighetsägarens namn är en gåta, åtminstone än så länge. Varken Lantmäteriet eller Skatte­verket lämnar ut såna uppgifter, inte ens till väglag har jag lärt mig, så jag får fråga ”mina gubbar” i väglaget.

I dag tog jag itu med förberedelserna för hembygdsföreningens årsmöte. Ute i god tid kan man med fog påstå – mötet går av stapeln först den 30.3! Nu är i alla fall alla årsmöteshandlingar klara förutom verksamhetsgranskarens berättelse. Första dagarna i mars ska jag överlämna bokslutet för granskning.

Inte ens tidning och post har vi kunnat fördriva tiden med. Tidningen fanns inte i postlådan vare sig i går eller i dag. När jag ringde och klagade i går, fick jag besked om att tidningen skulle komma dagen därpå, dvs i dag, men tji fick vi. Nytt samtal och nytt löfte.

Post har vi inte heller fått dom senaste dagarna. Vi misstänker starkt att det beror på att byvägen är så hal så den är bojkottad.

Jag ringde därför väglagets ordförande och bad honom stöta på vår ”vägmästare” om behovet av sand­ning. Husse (som har fyrhjulsdrift) var i väg till Tallmo en sväng och rapporterade att vägen nu är sandad delvis.

Det går för all del utmärkt att läsa nyheterna digitalt eller slå på radion eller teven, men då prasslar det inte eller doftar trycksvärta. Så mycket post får jag inte nuförtiden så den saknar jag inte lika mycket. I bästa fall får vi både tidning och post i morgon. 😊

Udden-besökare, uppdrag och blinier

Senaste dagarna har Udden haft besökare av olika slag. På torsdag en tedrickare och två rådjur, i går morse kom sotaren på utsatt tid och ett par timmar senare anlände vedleverantören. Så livat har vi inte haft det på länge! 😀

Bäst att påpeka att rådjuren höll sig utomhus, ute på isen närmare bestämt. Dom dök upp inne i viken vid skymningsdags och skuttade sen förbi vår brygga och över till grannen. Undrar om dom tror att isen är en åker där det kan finnas mat? Eller förstår dom att dom springer på fryst vatten?

Vedleveransen innebar fysiska övningar. Vädersiarna hotade med regn på söndagen, så vi beslöt att få in det mesta av veden under tak före det. Faktiskt fick vi in hela högen på knappa två timmar. Och det var ju tur, för redan i eftermiddags kom regnet.

Vid tresnåret gav jag mig i väg på ett tidningsuppdrag. Chefen beställde nämligen för några dar sen en artikel om en av öns företagare i matbranschen.

Eftersom jag har varit kund hos företagaren tidigare, var hon välbekant. Däremot var hennes nybyggda kök en ny bekantskap. I morgon ska jag snickra ihop artikeln och skicka till henne för granskning.

Dagens program innebar en tur till öns södra centrum, Dalsbruk, dels för uppköp och dels för att hämta tre portioner blinier. Två beställde jag tidigare i veckan hos Holmbergs, idag beställde jag en till så Husses dotter också fick smörja kråset.

Dom åt vi som en sen lunch i Tallmo medan bastun blev varm. Ingen av oss kom ihåg när vi senast åt blinier, men konstaterade att det var länge sen.

Förutom två blinier med de sedvanliga tillbehören innehöll varje portion också laxröra och rökt fisk­pastej. Dessutom två sorters dessert, så portionerna var verkligen väl tilltagna!

Den mastiga lunchen innebar att middagen blev desto enklare. Så enkel att det inte ens blev nån disk, vilket ”diskmaskinen” uppskattade. 😊

Ändrade planer

På dagens att-göra-lista fanns bara två saker: Tömma Mias ”toalettavfall” och gå upp på vinden med hushållspappersbalen. Sen ut på isen i det fina vädret, eventuellt på skidor. Men det blev ändrade planer.

Först kom jag på att jag borde tvätta. Tvättmaskinen var redan fylld, så jag startade den. När den första centrifugeringen satte gång hörde jag ett bekant rassel från badrummet och rusade in. Just så, det räckte alltså inte med en gång.

Eftersom Uddens badrum är modell mini och följaktligen väldigt trångt, ställde jag upp Mias låda med kattsand på tvättmaskinen medan jag gjorde morgontoalett. Och så glömde jag att flytta bort den. Samma tavla gjorde jag i fjol den 23.2 ser jag av fotodatum. ☹

Det är som bekant bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag: Fallskärmshoppare och jungfrur.

Vibrationerna från centrifugen hade igen skakat ner kattlådan på golvet. Fast den här gången hade den mesta sanden lyckligtvis landat på badrumsmattorna.

I fjol åkte en hel del ner i duschkaret som var blött efter sköljvattnet från tvättmaskinen. Geggan som uppstod var nästan obeskrivlig.

Jaha, då var det bara att sätta i gång och städa. För att inte belasta dammsugaren med en massa katt­sand, sopade jag upp det mesta innan jag gick ut och dammade av mattorna. Sen slutputs med dammsugaren och fuktig trasa.

Den påtvingade städningen framkallade mera städlust konstigt nog. Både sovrum och kök fick sig en omgång. Men nu så skulle jag ta i tu med det jag skulle. Mia följde med ut.

När jag tömde påsen med Mias förbrukade kattsand på komposthögen upptäckte jag ett intressant bildmotiv, så jag gick in och hämtade kameran. En ”isskulptur” hade fångat min blick.

Efter bilderna kom jag på att soppåsen behövde flyttas från verandan till vedlidret. (Påsarna hänger där tills vi har vägarna förbi sopkärlet som ligger en bit bort genom skogen.) Fortfarande med kameran i handen. Mia passade på att inspektera utrymmet, men var klar ganska snart så jag kunde stänga dörren.

Sen tog jag en titt i postlådan som hänger ute på ved­liders­väggen. Där låg väglagets handlingar efter verkställd granskning som utlovat, men ingen annan post.

Mia hade nu förflyttat sig till Husses par­ke­rings­plats där hon satt och spanade. Den är snöfri så hon slapp bli kall om rumpan. Snö tillhör inte längre favoriterna. Annat var det när hon var ung.

Då var det äntligen dags för pappersbalen. Mia passade på att meddela att hon ville in i stugvärmen igen så jag släppte in henne.

Hittills har balen stått i vindstrappan i väntan på annat ärende, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var när jag bar upp balen? Just precis nu, slår det mig att jag skulle hämta toapapper för att fylla på behållaren i badrummet. Bäst att göra det med en gång, annars glömmer jag igen.

Nu återstår bara turen på isen i det fina vädret. Tyvärr har solen redan försvunnit bakom träd­topparna, klockan har hunnit bli drygt 17. Ingen tur på isen i dag dådå. 😀

Snart kommer Husse och bjuder på pizza. Det blir ett bra avslut på den här ”hektiska” dagen. 😉

 

Vändag / Alla hjärtans dag på Udden

I dag passar det bra att citera min styvmorfar, John William Phillips, kallad Bill (han var från Wales):

I wish you health, I wish you wealth,
I wish you happiness galore,
I wish you heaven when you die.
What could I wish you more?

❤❤❤

På Udden har Vändagen förflutit som i stort sett alla andra söndagar. Efter vårt s k för­mid­dags­kaffe, ”släpade” Husse ut mig på en byrunda (ca 2 km) och nu puttrar älgkalopsen på spisen, medan Husse tittar på Hercule Poirot på teve.

Ha en trevlig fortsättning på dagen!

Uppiggande sysselsättning

Den senaste tiden har bjudit på uppiggande sysselsättning. Dels skriverier och årsbokslut, dels fysiska möten – och fotografering förstås. 😊

Förra veckan hade jag dels ett tidningsuppdrag i form av en intervju, dels styrelsemöte i väglaget för att bland annat godkänna bokslutet för 2020. Omväxlande och trevligt att träffa människor fysiskt.

Styrelsen godkände bokslutet, vilket ledde till merarbete: Kontakt med verksamhetsgranskarna och sammanställning av det material de behöver.

I förrgår hade jag kallat till styrelsemöte i hembygdsföreningen. Jätteroligt att träffa styrelsen igen, vi har inte setts sen i oktober. På det mötet godkändes också bokslutet, så allt är klart för inläm­ning till verksamhetsgranskaren.

Vi bestämde också dag för årsmöte, vilket betyder att en hel del handlingar ska förberedas. Äntligen nåt nyttigt att göra.

I dag har jag ”i misstag” träffat en nyinflyttad bybo. På dagens byrunda fick jag nämligen för mig att ta en genväg som går förbi dörren till ett av husen i byn. Husse vägrade, så gör man inte tyckte han.

Men det här är ju ”min by” så jag tar mig vissa friheter ibland. Genvägen över ”Kovanens” gick vi alltid i min barndom, nu ville jag uppleva gamla minnen.

När jag nådde huset såg jag nån röra sig bakom fönsterrutan. Jag insåg genast att jag inte bara kunde gå förbi, så jag knackade på. Jag hade faktiskt ett legalt skäl kom jag på.

En ung man öppnade. Jag talade om att jag genade över tomten för att uppleva gamla minnen och passade på att hämta uppgifterna jag bett om till väglagets enhetsberäkning.

Jag blev jätteglad när han talade om att han och hans gravida sambo blir fasta boende i byn. Dessutom sjunker medelåldern på invånarna en hel del.

Eftersom våra nya bybor inte behärskar svenska, översatte jag informationen och fick den genast antecknad. Vi pratade om byn en kort stund till innan jag tackade och gick. Ett sympatiskt möte.

Stark kyla och fuktig luft är en idealisk kombination. Bildmotiv har det därför inte rått nån brist på! Allt har varit täckt av gnistrande rimfrost. Frostblommor är nåt av det vackraste jag vet! 😊

I dag såg Husse till att jag kunde närma mig ett av frostmotiven i flyet utan att ”gå ner mig” Om isen höll honom, höll den garanterat mig också. Han har också stått och väntat tålmodigt i kylan när jag har fastnat framför lämpliga motiv. 💖

Dagens skörd blev 46 bilder, varav 25 godkändes till bildarkivet.

Uddmor på glid – och antiglid

I dag ångrade jag att jag inte följde med Husse på byrunda. Min lilla runda blev nog så motig. Jag fick nämligen för mig att jag skulle ut och skida på isen. I fjol hade vi ingen is som bar och synnerligen fattigt med snö så nu eller aldrig.

Solen sken från klarblå himmel, vinden var svag och termo­me­tern visade ca 7°. Idealiska förhållanden med andra ord.

Allt började bra. Jag hittade pjäxorna och värmde dom en stund innan jag tog på dom eftersom dom hänger i vindstrappan där det är lika kallt som ute. Skidor och stavar fanns i boden där jag ställde dom senast, så dom bar jag ner till stranden.

Jag tog sikte på den lilla udden vi kallar Vidbusken. Nåt egentligt mål hade jag inte. Möjligen skulle jag skida bort till sommarstugorna som ligger vid sjön i vår ände av byvägen.

När jag hade nått ”Lingongrannens” brygga hade jag redan fått nog och beslöt vända hemåt. Jag hann bara åka en liten bit i mitt nya spår innan det blev tvärnit. Under snön låg en fläck med vatten på isen och nu hade vattnet blött upp skidspåret. Grrr.

Under båda skidorna hade jag blöt snö som snabbt frös till. Jag försökte bli av med klabbet genom att dra skidorna fram och tillbaka i snön, men det var bortkastad energi. Jag insåg att jag var tvungen att ta av skidorna och försöka putsa dom.

Sagt och gjort. Att få bort snöklabbet med handskarna var dödfött. Vid det här laget hade lagret längst in mot skidan frusit till is. Det gjorde jag också snart. Den svaga nordanvinden som kylde ansiktet kändes synnerlig osympatisk.

Jag gjorde ett sista försök med handtaget till ena staven, men resultatet blev inte som tänkt. Jaha, då var det bara att pulsa i snön och bära skidorna hem. ☹

Den promenaden blev betydligt mer ansträngande än en byrunda. Snölagret på isen har växt till sig så det går upp över anklarna och gör det därmed tungt att gå. Dessutom hade jag ju skidor och stavar som extra vikt.

Nu står skidor och stavar i badrummet på avtining. När dom har torkat upp får dom stå på trappan tills jag blir inspirerad till nästa skidtur. OM jag blir, vill säga. 😀

Knipholk, tur med maten och dagslänk

I torsdags ringde ”Lingongrannen” (smeknamnet fick han för att han förärade mig ett helt ämbar lingon för många år sen) och undrade om det passar att han levererar fågelholken. Det gjorde det, så han kom med sparken över isen.

Sen hjälptes han och Husse åt att få upp holken i Uddens stora björk nere i stranden. För att inte skada trädet sitter den fast på en trästång.

Det ska bli spännande att se om vi får några fågelgäster i den. Storlek och ingångshål är anpassade för knipa, men vem vet, bostaden passar kanske nån annan sjöfågel också?

I veckan har vi haft ovanlig tur med maten. På onsdagen gratulerade vi en dam som bjöd på så mycket dopp att vi inte behövde nån middag när vi kom hem. I går var vi bjudna på middag hos ”Lingon­grannen” som bor en bit bort.

Vi beslöt oss för att gå till ”matmålet” över isen, så det var premiär för i år. På en del ställen krasade det oroväckande under fötterna, men det berodde på ett snölager som töat och sen frusit till på ovanpå isen.

Hemvägen gick dock längs byvägen för att dagens motionssträcka skulle bli lite längre. Över isen var avståndet bara 638 m enligt Husses Sports Tracker.

I Finland går man ”på länk” som jag säkert nämnt tidigare. I dag var vi på länk runt byn. Det hade slutat snöa och minusgraderna var inte så många, men den nordliga vinden bet i kinderna. Inte alls speciellt skönt, men förhoppningsvis nyttigt.

Trosmode

Vi som har vuxit upp på 50-talet har fått uppleva ett varierande trosmode. Då jag började min skolgång hade jag midjehöga, rosa bomullstrosor med långa ben. Tydligen kan man fortfarande köpa den mo­del­len, fast numera i klatschigt mönster.

Sen kom trosor utan ben och därefter bikinimodellen. Jag har ingen aning om när jag övergick till bikini­modellen, men den har hängt med i flera dekader.

Efter bikinimodellen kom tai och string. Mindre än string lär vara svårt att hitta! Ingen av dom tilltalade mig. Jag köpte väl ett par tai, men självkritiken sa mig att så där kan jag bara inte se ut. Stringtrosor har jag totalvägrat. Så snygg rumpa är det få medelålders damer som har.

När byxor med låg midja blev moderna, dök hipstermodellen upp. Eller den kanske fanns redan innan? Den och boxermodellen har jag också prövat, men dom har tyvärr samma tendens som bikinitrosorna. Formen och omfånget på min mage gör att dom krullar ihop sig nedanför magen och skär in i höfterna.

Om man googlar på trosor hittar man givetvis många fler varianter och modeller. Men numera är det lätt att välja för min del – ”tanttrosor” är det som gäller, dvs maximodellen.

Frågan är då vad jag ska göra av alla mina bikinitrosor? Bränna upp eller slänga i soporna? Jag har i flera år försökt slita ut dom, men tyvärr inte lyckats. Dels beroende på antalet, dels beroende på att jag av allt att döma har köpt onödigt god kvalitet.

Skur‑ eller mattrasor är inte ett tips jag tar till mig! 😀