1.2 – Omväxling förnöjer(?)

Jag har åkt i onödan, våldgästat, träffat kassören, haft besök och tränat ”snöhävning”.

Åkt i onödan
I måndags åkte jag till Kimito och ZasData för att få en adapter till. Tanken var god: Från dator­pro­jektorns VGA till standard-HDMI och vidare till mikro-HDMI. Det var en onödig resa visade det sig dan därpå när jag provade anslutningen på kursen.

Precis som förra gången blev jag tvungen att låna Husses dator för att kunna använda projektorn. Det går ju för all del bra det också, men jag känner mig förstås mer hemma med min egen ”burk”.

Nästa tisdag ska jag väl ändå kunna använda min egen dator hoppas jag. Adaptern jag beställde från Asus parts kom med posten igår.

Våldgästat
Ärendena i Kimito krävde mindre tid än beräknat, så jag ringde Grisen/Tvillingen och frågade vad hon hade för sig. ”Kommer du förbi?” undrade hon.

Jag svarade jakande och påtalade att det blir en snabbvisit. Men tydligen hade vi mycket att avhandla eftersom det hann gå en dryg timme innan jag reste mig och tackade för förplägnaden.

Träffat kassören
Helt fantastiskt, solen visade sig igår! Vår lilla utflykt söderut blev ljusare än väntat. Kassörens vänliga mottagande gjorde också sitt till. Därmed är hembygdsföreningens bokslut avklarat och verksamhets­granskarna får ta över.

Besök
Idag gästades Udden av Vik Husse. Vi diskuterade bland annat politik och miljö – förutom vädret förstås. Full snöstorm kräver en del kommentarer.

Tränat ”snöhävning”
När vår besökare åkte hade snöyran lyckligtvis upphört, annars hade vår ”vägmästare” fått rycka ut en tredje gång idag. Nu var det lämpligt att börja ett träningspass i ”snöhävning”.

På stigen framför huset hade en stor hög drivsnö lagt sig. Min förhoppning om kall, lätt snö grusades omgående när jag började skotta… Blöt och tung var den.

Men skam den som ger sig. Efter ett par timmar hade jag skottat fram stigarna och snyggat till par­keringen. Största jobbet hade vägmästaren redan gjort.

9.11 – Lite gnäll följt av leenden

Felfrekvensen har ökat igen, jag har motionerat och administrerat, träffat en bekant och Silverpilen ler förnöjt.

luftvarmepumpenÖkad felfrekvens
Felfrekvensen har ökat igen. Under helgen som var greps luftvärmepumpen av dödsryckningar. Den har en längre tid kvidit av smärta så jag blev inte värst överraskad.

Redan för flera veckor sen ringde jag leverantören och bad honom komma och ta en titt, men han har inte hörts av. Eftersom han inte gick att nå på telefon i måndags ringde jag Strandells i stället, dom säljer samma fabrikat.

Första beskedet jag fick var att dom kunde åtgärda pumpen ”inom två veckor”. Bättre än inget, men nöjd var jag inte. Nån timme senare ringde herr Strandell och meddelade att på fredag förmiddag (11.9) skulle dom komma. Ett nytt litet mirakel. 🙂

Sen var det kameran, en av mina kärare ägodelar. Den ”hängde sig” helt plötsligt då jag skulle tanka över bilder till datorn. Den gick inte ens att stänga av. Fullständigt obegripligt?!

Men jag är ju inte tappad bakom en vagn så jag löste problemet genom att ta ut batteriet och vips var den sig själv igen. Fast jag fattar inte hur det kom sig att den betedde sig som den gjorde?

vinterliktMotionerat och administrerat
Udden har nu full vinter om man ser till snömängden. Förhoppningen om att vi skulle få plusgrader igen grusades av ymniga snöfall så det var bara att plocka fram snö­skott­nings­atti­ral­jer­na igår.

”Vägmästaren” hade redan röjt vägen och sett till att jag kunde ta ut svängarna när skulle ta mig ut från parkeringen men alla mina stigar på tomten behövde förstås skottas. Efter två timmars arbete var jag nöjd och Silverpilen hade fått kupé‑ och motorvärmarsladdar.

Resten av dagen gick åt till diverse administration för både väglagets och hem­bygds­före­ningens räkning så jag kände mig riktigt belåten när jag väl gjorde kväll. Troligen fick jag för mycket frisk luft för jag somnade framför teven redan innan 22-nyheterna var slut.

Träffat en bekant
Idag hade jag tid på macken efter lunch för att få dom nya vinterdäcken monterade. En dryg timme skulle det ta så jag knallade raka spåret till Holmbergs för att få nåt ätbart, magen skrek av hunger.

Vid ett av borden fick jag syn på en f d kursdeltagare som jag inte har sett på länge så jag frågade om jag fick göra henne sällskap. Det fick jag sa hon, men talade om att hon inte blir långvarig för hon har en tid att passa.

Vi hann ventilera en hel del ändå tyckte jag. Bland annat hade hon sett på FB att jag har blivit med karl. Ett mer eller mindre onödigt bihang med andra ord. Så sa hon nu inte, men det lät nästan så.

Hon menade säkert inte alls så, men ibland har jag en förmåga att tolka saker på mitt eget, underliga sätt. Det kan Husse förresten intyga. 😀

dubbdackSilverpilen ler förnöjt
Visserligen har jag så gott som nya sommardäck, men det kändes ändå lite lurigt att ta sig till Dalsbruk i vinterföret. Jag höll för säkerhets skull max 60 och kröp i alla branta kurvor för att slippa incidenter. Lyckligtvis fick jag inga möten så jag kunde köra som ”in­fö­dingar­na”, dvs mitt på vägen.

Till min stora förvåning tog åktiden bara några minuter längre än vanligt så jag var på plats i god tid. Macken höll som vanligt den utlovade väntetiden och när jag kom fram till macken såg jag på långt håll att Silverpilen sträckte på sig och log förnöjt. Första gången den har däck med ”fartränder” på. 🙂

Det gjorde den hela vägen hem också. I synnerhet då vi passerade en stor skåpbil som stod tvärs över ena körfältet med ett bakhjul i diket. Tur att det inte gick värre än så.

25.1 – Fullträffar och nitar

Jag har vunnit igen, är inte insnöad, har gått på en nit och njuter av vyerna. Mia har varit på avvänjning.

Vunnit igen
Tänk att i lördags vann jag på Lotto – igen! Fast det såg jag inte förrän jag fick ett grattismejl av den som bekostar mitt spelande. Det är jätteroligt att spela på andras bekostnad. Dessutom får jag be­hålla alla vinster under 1.000 €. Eller var det möjligen 10.000 rentav?

SnöfågelInte insnöad
Igår fick vi snö mest hela dagen, men insnöad är jag inte. Åtminstone inte beroende på snön. 😉 För närvarande är snödjupet 22 cm enligt mina mätningar.

Alla gångar var röjda efter tre timmars skottande och vår ”väg­mäs­tare” såg till att byvägen var lättframkomlig. Idag hade han också varit i farten såg jag när jag kom hem. Eminent service!

Gått på en nit
I fredags stötte jag ihop med en före detta kurs­del­ta­gare i Genböle-butiken. Hon behövde assistans med sin dator så vi kom överens om att jag skulle besöka henne idag på eftermiddagen.

När hon beskrev problemet trodde jag genast att jag hade lösningen, men där gick jag på en nit. Windows 10 har slarvat bort hennes användarkonto och det var tji att komma åt det, åtminstone med mina begränsade kunskaper. Tråkigt att inte kunna hjälpa henne, men lyckligtvis finns det lokala proffs.

Njuter av vyerna
När jag kom hem röjde jag trapptaket igen. Dels för att snön börjar bli ganska blöt och dels för att det känns bättre att göra det under kontrollerade former i stället för att ha en kompakt snövall att ta hand om.

Vintervy 2Då var jag klar stod jag kvar på trappan en god stund och njöt av vyerna. Det var helt vindstilla idag också, så all snö ligger kvar på träd och buskar. Det finns då ingen på den här planeten som skulle kunna övertala mig att flytta till ett snöfritt klimat! Sååå ljuvligt.

I morgon lär det vara slut på ögonfägnaden om MI har rätt – vinden återkommer och har med sig regn och blöt­grader. Ich.

Mia på avvänjning
Bara för att eliminera möjligheten att hennes mjölk­drickan­de är orsak till pälskliandet har hon fått avstå i en vecka. Men det har bevisligen ingen inverkan. Eventuell matallergi hos katter yttrar sig för övrigt genom eksem runt nosen har jag läst mig till och också hört av veterinären, så symtomen stämmer inte.

Hennes klåda har som vanligt minskat märkbart under vintern och pälsen på ryggen börjar återta sitt normala utseende, men då och då biter och river hon fortfarande. Tur att det är vinter ett tag till.

Mia på trappan

16.1 – Många plus och ett minus

Jag har klarat snöskottning och vedhämtning, lunchat ”på stan” och reflekterat över mina med­män­niskor.

NyskottatKlarat snöskottning
I förrgår krävde snömängden en liten insats med snösläde och -raka. För att inte sabotera onsdagens behandling tog jag det lugnt och försiktigt. Den fluffiga snön underlättade jobbet.

Klarat vedhämtning
Eftersom jag inte visste vad som räknas som bära/lyfta tungt, tog jag det säkra före det osäkra och bar in fyra vedträn åt gången ända tills jag kom på att snösläden var idealisk för ändamålet. Den kunde jag lasta med ved och dra efter mig, sen bar jag in en mindre mängd åt gången. Problemet löst. 🙂

Ännu bättre lyckades vedhämtningen igår kväll. Tack vare den hjälpsamme unge mannen som var på besök har jag nu ved för minst ett par dar framåt. Efter det kan jag utan tvivel återgå till mina vanliga vedhämtningsrutiner.

Lunch ”på stan”
Igår blev det bråttom. Jag hade tänkt kliva upp vid nio, men vaknade först en timme senare och klockan tolv hade jag lovat vara på plats 25 km bort för att äta lunch med en mysig person som jag inte träffar så ofta. Innan dess behövde jag värma upp Silverpilen och hade dessutom ett par ärenden att uträtta.

LunchFör att varsko henne ringde jag och frågade om det var OK att jag kom en kvart-tjugo över? Jadå, det gick så bra sa hon. Exakt kl 12 var jag på plats.

Det där slår sällan fel. Om jag förvarnar om en för­se­ning hinner jag i tid, men om jag inte hade ringt hade jag garanterat blivit försenad. Lustigt fenomen.

Lunchen intogs på Café Adéle och var lika god som alltid. Jag var för all del inte hungrig, jag hade ju nyligen ätit frukost, men jag klämde ner en liten portion ändå medan vi pratade om ditt och datt.

Reflekterat över mina medmänniskor
Visst är det märkligt att en del människor man träffar alltid är glada och positiva, medan andra kon­sekvent luftar sitt missnöje och beklagar sig? Och dom som verkligen har anledning gör det sällan har jag märkt. Ingenting blir väl bättre av att man är negativ?

SurDet blev väldigt tydligt just igår. Alla jag träffade under dagen utstrålade positiva vibbar – utom en. En man som jag inte kan minnas att jag nånsin sett le, än mindre hört säga nåt positivt nånsin. Alltid lika butter och sur. Är det inte fel på det ena så är det på det andra.

Igår var det snön. Vi råkade packa våra inköp samtidigt i samma kassa och följdes åt ut ur butiken. Jag hade tänkt nöja mig med att hälsa för att slippa höra klagolåten, men så lätt skulle jag inte slippa undan… ”Nu vräker snön ner igen och jag som hade skottat överallt igår” beklagade han sig.

Tja, vad svarar man på det? Att det är högst normalt med snöfall den här årstiden? Att vi alla är ut­satta för samma väder och prövningar? Eller att han i så fall borde göra nåt åt det usla vädret?

Att falla in i hans klagan föll mig aldrig in. Några tröstande ord hade jag inte heller på lager. Det är förresten ingen idé har jag lärt mig. Såna människor hittar bara på nåt annat att beklaga sig över.

GladSom tur är drabbas jag sällan av negativitetsspridarna. Ingen i vän­‑ och bekantskapskretsen tillhör ”minusmänniskorna”. Tvärtom! I regel lyckas min umgängeskrets få mig på gott humör.

Senast idag har jag förlängt mitt liv genom hjärtliga skratt tack vare en slagfärdig och humoristisk besökare. Tack för det! 🙂

1.2 – Kallt och vitt

Jag har tagit avsked, träffat prästen och är ett dödsbo. Snömusklerna är uppvärmda och jag har tagit en promenad med Mia.

Avsked
Igår eftermiddag såg jag mammas kropp för allra sista gången. I stort sett såg hon ut som hon gjorde den 26.1 men var förstås kall och utsände givetvis ingen energi, men hon var jättefin i sitt siden­natt­linne och den vinröda sidenhalsduken.

PrästMöte med prästen
Direkt efter besöket i kapellet hade jag tid hos prästen. En sympatisk ung dam som lyssnade och ställde frågor i drygt en timme. Jag blev överraskad när jag upptäckte att tiden hade gått så fort.

Om jag var i hennes kläder nästa lördag skulle jag ändå inte veta vad jag skulle säga. Det blev många avvikningar från den röda tråden och jag fick en känsla av att jag pratade mer om mig än om mamma. Men hon löser det säkert.

Jag blev förvånad över att ceremonin bara tar ca en halv timme. Alla begravningar jag har varit på tidigare har känts som flera timmar, men det beror antagligen på att jag upplever dom som känslo­mässig tortyr.

Hon frågade om jag hade nån stödperson under ceremonin? Jag svarade förstås nej. Det tyckte hon att jag skulle ha och avrådde mig från att köra bil. Hm, så långt har jag inte ens tänkt, jag har nog förutsatt att jag ska klara allting ”alldeles själv” som jag är van att göra. Men om nån frivilligt erbjuder sig att vara stöd­per­son så tackar jag ju förstås inte nej.

Dödsbo
Jag hade kontakt med mammas bank igår och blev upplyst om att bankfullmakten inte gäller längre, nu behövs en fullmakt för dödsbo. Därmed uppstod en ganska komisk situation – eftersom jag är mammas enda barn är det jag som är dödsboet.

Jag frågade därför om banken vill att jag ska skriva en fullmakt till mig själv? Nej, det ville dom inte, det räckte med att dom får mammas personbevis där det framgår att jag är hennes enda barn fick jag besked om. Så bra. 🙂

Snö!Snömuskelträning
Jag blev lite chockad när jag öppnade ytterdörren i för­mid­dags – snömängden var påtagligt större än jag hade förväntat mig trots att jag hörde snöplogen klockan åtta. Mia blev tydligen också förvånad och eftersom jag inte hade sopat eller skottat gick hon ingenstans utan satt bara på trappan en kort stund.

Jag skottade stigen upp till parkeringen i samband med att jag hämtade tidningen och efter lunch var jag redo att ta i tu med resten. Efter knappt tre timmar var jag klar och blev inte ens svettig. Vikt­minsk­ningen (som fortsätter) kanske bidrog?

Promenad med Mia
Efter hand som jag skottade upp gångar, inspekterade Mia dom och hejade på. När jag hade skottat klart såg hon ut som om hon ville gå en promenad, så vi knallade i väg nerför backen.

Hon såg konfunderad ut när det var lika vitt överallt. Av allt att döma hade hon tänkt sig gå ner mot sjön till, men stod bara och tittade en stund. Vi fortsatte en bit till men då ville hon inte gå längre utan vände om.

Då vi kom tillbaka till inloppet eller ”flyet” stod hon och spanade igen, fast åt andra hållet. Jag trampade upp en stig åt henne på isen vid vägkanten som hon följde ett stycke men sen hoppade hon åt sidan och var tydligen på jakthumör.

Jag stod kvar och iakttog henne medan hon lyssnade och snusade. Hon gjorde ett jakthopp men lyckades inte pricka sitt byte. I stället grävde hon en ”toalettgrop” i snön och både kissade och bajsade i den. Snö har ändå vissa fördelar. 🙂

Efter toalettbestyren tyckte hon att vi kunde gå hem igen, så det blev ingen långpromenad precis. Det passade mig perfekt, jag var vrålhungrig.

27.1 – Mest yxa

Häggen har blivit ved, jag har skottat snö och det har blivit ändå glesare i stranden.

HäggvedHäggved
Gårdagens första projekt var att göra ved av häggen som jag tog ner i förrgår. Så valhänt som jag är tog det en god stund, men så småningom blev det ved till en brasa.

Snöskottning
Idag började arbetsdagen senare än vanligt, först framåt två. Jag fastnade framför datorn och in­ven­terade bland annat lagringsutrymme. På samtliga diskar inklusive molndito har jag drygt 5,3 TB (5.340 GB) att disponera. Det bör ju räcka ett tag. 😉

På agendan stod snöskottning som omväxling. Det nyfallna lagret var för all del inte så tjockt men den friska vinden hade utplånat alla stigar.

Vädret var inte värst lockande, gråmulet och nog så friska fläktar även om minusgraderna inte var så många. Lädermössan med fårskinnsfoder kom väl till pass.

Det var alltså i grevens tid jag blev klar med vassen! Och efter snöfallet syns det inte om jag har fuskat med städningen förrän isen har tinat bort.

GlesareGlesare
Egentligen hade jag tänkt uppvakta min före detta granne idag men kom fram till att om jag ska för­verkliga mina planer är jag tvungen att verkställa dom innan det kommer ännu mera snö. Dom gamla spireorna skulle bort kom jag fram till i samband med den övriga strand­röjningen.

Inte för att jag kommer att bli av med dom, men det kan få växa upp nya plantor som jag för­hopp­nings­vis kan hålla efter så dom håller sig täta och inte blir så höga.

BorstspireaDom är visserligen vackra när dom blommor och har synnerligen anspråkslösa krav på växtplats så ur den synvinkeln gillar jag dom, men vid det här laget höll dom på att ta över halva stranden och hade blivit spretiga och fula. Varför dom överhuvudtaget växer där är en gåta? Möjligen har fåglar eller några andra djur hjälpt till att sprida dom dit ner.

Kvart i sex var jag klar och kunde plocka i hop krattorna och yxan. Det är väl risk för att yxan blev ovass på kuppen men lyckligtvis finns det såna som kan avhjälpa det om jag ber snällt. 🙂