Felfrekvensen har ökat igen, jag har motionerat och administrerat, träffat en bekant och Silverpilen ler förnöjt.

Ökad felfrekvens
Felfrekvensen har ökat igen. Under helgen som var greps luftvärmepumpen av dödsryckningar. Den har en längre tid kvidit av smärta så jag blev inte värst överraskad.

Redan för flera veckor sen ringde jag leverantören och bad honom komma och ta en titt, men han har inte hörts av. Eftersom han inte gick att nå på telefon i måndags ringde jag Strandells i stället, dom säljer samma fabrikat.

Första beskedet jag fick var att dom kunde åtgärda pumpen ”inom två veckor”. Bättre än inget, men nöjd var jag inte. Nån timme senare ringde herr Strandell och meddelade att på fredag förmiddag (11.9) skulle dom komma. Ett nytt litet mirakel. 🙂

Sen var det kameran, en av mina kärare ägodelar. Den ”hängde sig” helt plötsligt då jag skulle tanka över bilder till datorn. Den gick inte ens att stänga av. Fullständigt obegripligt?!

Men jag är ju inte tappad bakom en vagn så jag löste problemet genom att ta ut batteriet och vips var den sig själv igen. Fast jag fattar inte hur det kom sig att den betedde sig som den gjorde?

Motionerat och administrerat
Udden har nu full vinter om man ser till snömängden. Förhoppningen om att vi skulle få plusgrader igen grusades av ymniga snöfall så det var bara att plocka fram snö­skott­nings­atti­ral­jer­na igår.

”Vägmästaren” hade redan röjt vägen och sett till att jag kunde ta ut svängarna när skulle ta mig ut från parkeringen men alla mina stigar på tomten behövde förstås skottas. Efter två timmars arbete var jag nöjd och Silverpilen hade fått kupé‑ och motorvärmarsladdar.

Resten av dagen gick åt till diverse administration för både väglagets och hem­bygds­före­ningens räkning så jag kände mig riktigt belåten när jag väl gjorde kväll. Troligen fick jag för mycket frisk luft för jag somnade framför teven redan innan 22-nyheterna var slut.

Träffat en bekant
Idag hade jag tid på macken efter lunch för att få dom nya vinterdäcken monterade. En dryg timme skulle det ta så jag knallade raka spåret till Holmbergs för att få nåt ätbart, magen skrek av hunger.

Vid ett av borden fick jag syn på en f d kursdeltagare som jag inte har sett på länge så jag frågade om jag fick göra henne sällskap. Det fick jag sa hon, men talade om att hon inte blir långvarig för hon har en tid att passa.

Vi hann ventilera en hel del ändå tyckte jag. Bland annat hade hon sett på FB att jag har blivit med karl. Ett mer eller mindre onödigt bihang med andra ord. Så sa hon nu inte, men det lät nästan så.

Hon menade säkert inte alls så, men ibland har jag en förmåga att tolka saker på mitt eget, underliga sätt. Det kan Husse förresten intyga. 😀

Silverpilen ler förnöjt
Visserligen har jag så gott som nya sommardäck, men det kändes ändå lite lurigt att ta sig till Dalsbruk i vinterföret. Jag höll för säkerhets skull max 60 och kröp i alla branta kurvor för att slippa incidenter. Lyckligtvis fick jag inga möten så jag kunde köra som ”in­fö­dingar­na”, dvs mitt på vägen.

Till min stora förvåning tog åktiden bara några minuter längre än vanligt så jag var på plats i god tid. Macken höll som vanligt den utlovade väntetiden och när jag kom fram till macken såg jag på långt håll att Silverpilen sträckte på sig och log förnöjt. Första gången den har däck med ”fartränder” på. 🙂

Det gjorde den hela vägen hem också. I synnerhet då vi passerade en stor skåpbil som stod tvärs över ena körfältet med ett bakhjul i diket. Tur att det inte gick värre än så.