kursdag

av

21.10 – Äntligen söndag!

Veckan har varit fulltecknad, men nu är det äntligen söndag. 🙂

Onsdag
I kalendern stod ”Lustläsarna” kl 14, men jag avbokade till förmån för den planerade Oktoberfesten i Tallmo kl 15.

Husse skalade potatisen klar på Udden, sen packade vi ner allt som behövdes och åkte till Tallmo för att för­be­re­da. De inbjudna gästerna skulle bjudas på en lätt förrätt, följd av grisfötter och potatismos plus diverse tillbehör.

I stället för des­sert serverade vi kaffe/te med mockarutor (tack Nanne!), sockerskorpor och den tidigare nämnda rulltårtan (se inlägg 16.10). Med vispgrädde och ett cocktailkörsbär på blev den betydligt aptitligare än när Husse skar upp den. Fast smaken var det ju faktiskt inget fel på.

Gästerna troppade av vid sju-snåret, förhoppningsvis mätta och belåtna. En dryg halvtimme senare hade vi städat undan och åkte tillbaka till Udden, mätta och belåtna vi också.

Torsdag
Dagen började med en sorglig nyhet. Jag fick meddelande om att en av mina bästa vänner ligger på intensiven efter ytterligare en hjärninfarkt. Varför drabbas goda människor av sånt?

Eftersom det var kursdag hindrades jag från att tänka mer på det. Den här gången följde Husse med som sällskap och ”assistent”. Vädret var nämligen inte lämpat för att cirkla ved som han annars hade tänkt.

Fredag
Strax före 11 infann vi oss i Furulund där dagens deltagare i byvandringen redan hade börjat samlas. Dagens rutt gick till Kärra by.

Att byns centrum ursprungligen låg så långt bort från kyrkan hade jag inte haft en aning om! Inte heller att det hade funnits så många gårdar. Det var intressant att höra både de nya och de gamla husens ägarhistoria.

Innan jag hade tid hos frissan hann vi förse oss med kaffe och te med smörgås i Tallmo och efter besöket hos frissan bar det av hem igen. Den här dagen hann vi hem före solnedgången. Husse föreslog att vi skulle lägga ut nät innan det blev mörkt, så det gjorde vi före middagen.

Lördag
Vid sju-tiden på morgonen frågade Husse om jag ville följa med och vittja. Det ville jag inte så jag tackade nej och somnade snabbt om.

En timme senare vaknade jag av att det gick i dörren. När jag steg upp förstod jag att Husse hade fått en tung fångst – badrumsvågen stod nämligen på diskbänken med spår av blod och fiskfjäll.

Av den maffiga gäddan på åtta kilo återstod mindre än hälften då den var rensad och filead, men det räcker ju till middagsmat för flera dar. En god fångst!

För att ha god tid på oss, beslöt vi värma bastun i Tallmo redan mitt på dan. Under tiden den blev varm roade vi oss med att lösa de två senaste lördagskryssen i ÅU.

Efter bastun åkte vi tillbaka till Udden igen, där förberedelserna för kvällens fiskmiddag ”på lokal” tog vid så små­ningom. Faktiskt var jag omklädd och klar en hel timme för tidigt!

Klockan sex sammanstrålade vi med goda vänner utanför Holmbergs Four C och satte oss sen vid det reserverade bordet. Middagen var ett av helgens Äta ute-evenemang som ordnades överallt på ön. För vår del kändes fiskrätterna mest lockande, därför föll valet på Holmbergs.

Strax före nio var vi proppmätta tillbaka på Udden. Resten av kvällen tillbringades framför teven i Mias sällskap. En väldigt lagom avslutning på dagen och veckan.

av

27.2 – Från fjärrsläckning till digital säkerhet

Fjärrsläckningen fungerar, kallelserna är utdelade, jag har praktiserat kattmanikyr, fått höjd status, gått på isen och haft min sista kursdag.

Fjärrsläckning
Dom fiffiga manickerna (se inlägg 4.2) är faktiskt fiffiga och släckningen fungerar givetvis också på distans. Förra veckan släckte Husse belysningen från Vanda. Det är fördelen med trådlös kommu­ni­ka­tion.

I söndags avancerade proceduren. Han ställde in tändning och släckning via timer. Det fungerade fint den dagen, men inte igår längre. Troligen finns det möjlighet att välja återkommande nå’nstans i programmet?

Kallelserna utdelade
Hembygdsföreningens årsmöte närmar sig. Förra torsdagen postade jag de första kallelserna och på fredagen fick styrelsens medlemmar sina distributionslistor. Idag fick medlemmarna som har e-post sin kallelse, så då hoppas vi bara på stor uppslutning!

Praktiserat kattmanikyr
Eftersom Mias utevistelser är synnerligen begränsade, betyder det att hennes klor inte slits som de brukar. Följden är oundviklig – hon fastnar jämt med klorna överallt.

På förmiddagen i lördags låg hon i Husses famn som vanligt då vi kom fram till att man kanske kunde korta av dom? Sagt och gjort, jag hämtade nageltången och skred till verket.

Jag hade väntat mig att hon skulle protestera hejvilt eller springa i väg och gömma sig, men hon sa inte ett pip. Hon snusade bara lite på nageltången och tittade förstrött på medan nagelbitarna föll av. Lätt som en plätt!

Höjd status
Jag brukar ju hävda att jag saknar tävlingssinne. Då kan man fråga sig hur det kommer sig att jag nappar på att delta i en tävling? En fototävling på gurushots.com närmare bestämt. Den här tävlingen hette ”Newbie Of The Month” så jag tyckte den kunde vara lämplig.

Och faktiskt, tillräckligt många har röstat på mina bilder för att jag skulle uppnå statusen ”Skilled”. Före den fanns ett par nivåer som jag alltså passerade. Kul. Det är bara ett par dar kvar innan tävlingen är slut så jag lär antagligen få nöja mig med den nivån, men vackert så.

Gått på isen
I fredags var det ju egentligen länkdag, men som så ofta hade vi viktigare saker för oss. I lördags tog Husse sig en tur medan jag författade hemläxan till Skrivlördag, men igår hängde jag på.

Trots snön gick det bra att ta sig fram. Under nysnön låg ett lager med skare som bar hyfsat. Om det inte hade blåst hade promenaden varit riktigt behaglig. Nu gick vi halva vägen i motvind som verk­li­gen bet i kinderna.

Sista kursdagen
Idag var det dags för kursavslut på Vardags-IT. Temat för dagen var säkerhet, dator­‑ så väl som  nätsäkerhet.

Faktum är ju att det inte finns nån digital säkerhet. Alla hinder går att ta sig förbi om man är tillräckligt skicklig. Men för den skull behöver man inte bjuda in angripare och vara oskyddad mot skadliga program tycker jag.

De flesta tycker säkert att det är bra med bilbälte och så bör säkerhetstänket i datorvärlden också fungera. Fast jag erkänner gärna att jag är lite nojig i det avseendet.

Googla ditt namn eller sök bilder med ditt namn så får du se vad världen vet om dig! I all synnerhet om du har figurerat i media.

av

21.2 – Pensionärsliv

Vi har varit ”på länk” och bjudna på middag. Agendan har vidare utgjorts av bidragsansökan, kalen­der­test, kursdag, årsmötesdetaljer och avfrostning. Jo, och så var det där med pep(p)eroni.

”På länk”
”På länk”  har inget med webben att göra. ”På länk” heter det i Finland när man går eller springer en runda ute i det fria. Det gjorde vi i fredags. Fast vi sprang inte om nu nån trodde det. 😀

Redan i höstas föreslog jag(!) att vi skulle ta en promenad runt byn åtminstone en gång per vecka. Husse var genast med på noterna och efter lite diskussion om lämplig dag kom vi fram till fredagar efter lunch.

Fredagens länk var den tredje i ordningen… Antingen har vi haft viktigare saker för oss eller så har vädret varit motbjudande. Latmasken har också förhindrat oss ska medges. Men några länkar till ska vi nog hinna med i år.

Bjudna på middag
I lördags var jag befriad från matlagning, herr och fru grannen bjöd på middag. När två duktiga kockar står för middagen är det inte konstigt att rätterna blir många och väl­smakande.

Dessutom smakar ju maten alltid bättre när nån annan har lagat den, så vi smörjde kråsen efter bästa förmåga. Tack igen! 🙂

Söndagspyssel
Söndagen tillbringades med att skriva en bidragsansökan för hembygdsföreningens räkning, övnings­uppgifter till kursdeltagarna och ett kalendertest.

Ungdomsföreningen vill nämligen använda Googles kalender för sin lokaluthyrning och jag hade fått i uppdrag att skissa på ett förslag, vilket jag gjorde. Enligt Husses utsago funkar förslaget som tänkt, så tiden var väl använd.

Kursdag
För ovanlighetens skull hade vi kursdag på måndag eftersom en av kursdeltagarna skulle fira resten av veckan på annan ort. Det gick ju lika bra, vi är alla pensionärer och har således aldrig ledigt på sportlovet. 😉

Årsmötesdetaljer och avfrostning
Tisdagen kunde därför vikas för annan sysselsättning i form av årsmötesdetaljer och ‑förberedelser. Den aktiviteten gick utmärkt att kombinera med frysavfrostning.

Husse påstod att jag har pratat om att frosta av frysen redan i ett halvår, men det vägrar jag gå med på! Men i fjol var det nog. Möjligen samtidigt som jag nämnde att jag borde städa? 😀

Vädret var idealiskt för avfrostning. Ute var det lika kallt som i frysen, så det var bara att pytsa ut backarna på trappan medan frysen töade.

Pep(p)eroni
Både Husse och jag gillar peperoni, dom där gröna sakerna som får överläppen att fyllas av svett­pärlor. Pepperoni är däremot en välkryddad korv.

Men nu har det uppstått förvirring. På en glasburk i mitt kylskåp står det pepperoni klart och tydligt. Alltså borde burken innehålla korv. Fast det gör den inte, den innehåller grekisk peperoni.

Dom som etiketterar burkarna hos Rainbow (S-gruppens varumärke), vet alltså inte skillnad mellan korv och grönsaker. 😀

av

1.4 – Gammalt och nytt

Silverpilen är godkänd, jag har hittat en gammal nyhet, ska på kurs och har gjort en ny bekantskap.

Silverpilen godkänd
I onsdags efter lunch styrde jag norrut igen. Den här gången var avsikten att komma hem med ett godkänt besiktningsprotokoll, vilket jag också gjorde.

Axe for herHittat en gammal nyhet
Efter ombesiktningen åkte jag över till S-Market för proviantering. Bland annat var min deodorant på upphällningen. Till min stora förtjusning hittade jag ”Axe for Her” längst upp på en hylla. Det var en nyhet. Hittills har jag köpt den ”manliga” versionen för att den inte innehåller alu­mi­nium.

För att kontrollera ingredienserna i Axe for Her googlade jag när jag kom hem och noterade att pro­dukten verkligen inte är ny, redan 2012 fanns den att köpa i USA. Men det är klart, det är ju lång väg från USA till Kimito så fyra års försening för man ha förstående för. 😉

På kurs
Igår anmälde jag mig till kortkursen i blågröna alger (cyanobakterier) som försiggår nästa lördag. Alla mikroskopiska organismer, speciellt i vatten, fascinerar mig.

Ny bekantskap
Sent på eftermiddagen igår parkerade jag utanför Holmbergs café. Jag skulle leverera min första glada överraskning som utlovat.

Samtidigt parkerade mottagaren, också hon för tidig, så vi gick genast fram till dörren. På den stod det ”Abonnerad för privat tillställning”. Snopet, men det finns ju lyckligtvis fler matställen i Dalsbruk. Vi beslöt oss för Port Side i stället.

FiskmiddagUnder tiden vi väntade på maten åt vi sallad och inledde bekantskapen. Att träffa en helt obekant män­niska kan ju vara knepigt, men vi hade inga som helst problem att få samtalet att flyta. Det visade sig också att vi hade flera gemensamma värderingar när det gäller våra medmänniskor.

Så småningom framgick det att jag kände en av hennes söner. Vid det här laget borde jag ha vant mig vid att världen här är liten, men jag blev ändå överraskad. Hon såg så ung ut att ha en son i hans ålder tyckte jag, men hon blev mamma i unga år förklarade hon.

Det hann gott och väl bli Mias mattid innan vi skildes. Vi kom överens om att hon gör ett besök på Udden nån gång när vi kan sitta ute och håller kontakten via FB till dess.

Vilken trevlig eftermiddag! Jag kände mig jätteglad hela vägen hem. Hoppas hon gjorde det samma. 🙂

av

1.11 – Vintermånadsinledning

Igår var det elfritt och kursdag, idag medlemsadministration och luggfritt. Mia är morgonpigg.

ElstolpeElfritt
Det var konstigt tyst i huset igår när jag slutligen steg upp. I vanliga fall hörs antingen kyl eller frys, men nu var det tvärtyst – Udden var elbefriad. Jag som tänkte få morgonkaffe… Jag väntade ett tag i förhoppning om att elavbrottet skulle bli kortvarigt men det drog ut på tiden.

Elvakten (Fortum sähkövahti) meddelade via SMS att avbrottet var noterat kl 9.43 men kunde inte lämna besked om när det skulle vara åtgärdat. Just så.

Tur man har ved och spis. Lagom tills kaffevattnet började sjuda var elen tillbaka. Typiskt. Fast det blev ju varmt och skönt i köket. Inget ont som inte har nåt gott med sig. 🙂

En kort stund senare meddelade elvakten att felet var åtgärdat kl 10.21. Så bra, då fick jag det bekräftat från säker källa.

En halv timmes elavbrott kan ju gott klassas som i-landsproblem, men minuterna känns långa när man inte har hunnit få morgonkaffe. Lyckligtvis händer det inte så ofta.

Kursdag
Strax efter halv tre sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia i vanlig ordning och satte mig nyduschad och -parfymerad i Silverpilen för avfärd till Kasnäs brygga där M/S Aura väntade på att ta mig till Långnäs. Det var dags för tredje torsdagen av fem i Hitis-Rosala skola.

Dom två lektioner vi hinner med innan vi måste bryta för att jag ska hinna med sista färjan tillbaka går jätte­fort. Vid det här laget är jag inkörd på tre lektioner och tycker därför att vi borde ha hunnit längre, men det viktigaste är ju att kursdeltagarna känner att dom hänger med.

AdministratörMedlemsadministration
I inkorgen låg två mejl från vår ordförande i morse innehållande namn och mejladresser till med­lem­mar som saknades helt eller inte var kompletta i medlemslistan. Jag registrerade dom nya uppgifterna och modifierade mejlutskicket till brevform för de medlemmar som inte använder mejl och kuverterade. Det visade sig vara fem personer så det var ingen betungande uppgift.

Luggfritt
I eftermiddags hade jag tid hos nya frissan. Det kändes lite spännande… Ungefär som att byta tand­läkare eller gynekolog, man vet inte riktigt vad som väntar. Ska personkemin och kom­muni­kationen fungera?

Jag är jättenöjd! En väldigt rar ung dam som genast fattade hur jag menade och som med säker hand ”klippte till” mig. Fast om min förra frissa skulle se mig nu skulle hon antagligen rynka lite på näsan – den glesa pannluggen som hon brukar propsa på är puts väck.

Självklart kunde jag ha sagt i från när jag ledsnade på den men det har liksom gått på rutin. Jag hade inget bra alternativ tyckte jag. Men den nya frissan var genast klar över hur hon skulle göra i stället, så jag köpte gärna förslaget. Skönt att vara luggfri! Bara lite luggsliten. 🙂

Mia o höstastrarMorgonpigg kisse
Att katter har eller föredrar regelbundna tider och åter­kom­mande rutiner gäller bara delvis i Mias fall. Hon har övergått från sovmorgnar till uppstigning i ottan, vilket betyder väckning runt fem, senast sex. Utom i morse när hon hörde regnet och väckte mig första gången tio över fyra.

Igår avvek hon delvis. Hon väckte mig tio över fem, blev utsläppt halv sex och kom in tillbaka vid sju, men sen la hon sig i sängen hos mig och så sov vi båda till 9.30. Det är liksom mera mattes takter.

Att försöka ignorera hennes väckning eller övertala henne att stanna inne går givetvis inte heller – hon är ju katt. Efter en stunds jamande i allt mer utdraget och lidande tonfall, hoppar hon till slut upp med framtassarna på dörrhandtaget för att framföra sitt budskap och det går ju liksom inte att ta miste på.

av

26.2 – På och i is

Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.

NorruddenLångholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.

I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skid­mun­dering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.

Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.

Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.

När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.

”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom till­baka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.

SöderuddenDet visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.

Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.

Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min giss­ning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.

Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.

I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.

SolnedgångVinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.

Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.

Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdelta­garna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.

Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂

 

av

5.2 – Kursdag och jaktnatt

Jag har ”sloschat” mig fram och tillbaka från Hitis-Rosala skola och hittat ett nytt an­vänd­nings­om­råde för tumstocken.

Töväder
Nattens stormvindar hade bedarrat och lämnat efter sig ett nytt lager snö när jag så småningom masade mig ut idag. Stigen fram till dörren såg lika orörd ut som den gör vid sommarstugorna.

GråttNär jag hade skottat mig fram till parkeringen såg jag till min glädje att ”vägmästaren” hade varit i farten. Uppfarten och vändplanen var nyröjd. Skönt, då tog jag mig utan problem ut till stora vägen.

Avresa
Mia föredrog att stanna inne när hon såg att jag var på väg. Delvis beroende på vädret men främst för att hålla koll på vår senaste besökare som har gömt sig under/bakom köksspisen.

Prick 14.30 visade Silverpilens klocka när jag startade motorn. Vägen till Kasnäs var blöt och moddig, men jag hade ändå nio minuter till godo då jag nådde kajen.

Vyerna såg lite annorlunda ut jämfört med november då jag senast åkte. Det mulna och gråa vädret fick landskapet att se ut som en bild i svartvitt. Hamnen i Rosala gick i gråskala och det dugg­regnade då jag körde i land.

Hitis-Rosala skolaNy kurslokal
Den här gången skulle vi hålla till i Hitis-Rosala skola. Rektorn var på väg till fastlandet med samma färja som jag kom med så vi träffades bara som hastigast. Hon är bekant sen jag jobbade i Björkboda och Dalsbruks skola för några år sen.

Dom första kursdeltagarna var redan på plats då jag kom. Meningen var att köra i gång 15.45, men vi kom fram till att 16.00 är mer realistiskt. Även om restiden från färjan är kort, tar det sin lilla tid att packa upp alla medhavda kollin och ställa i ordning.

Visa större karta

Dagens grupp bestod av 10 deltagare och nästa vecka ansluter ytterligare en, så det är en ovanligt stor grupp. Dom flesta deltog i höstens kurs, vilket är en fördel, annars är det svårt att hinna be­dö­ma för­kun­ska­perna och anpassa innehållet.

Hemresa
Skolans klocka visade 17.33 då vi började packa i hop och 17.48 var jag nere i hamnen. Silverpilen fick hela bildäcket för sig själv – jag var den enda som åkte med sista färjan för dagen. Båtresan fördrev jag med att återgälda ett missat samtal så tiden gick fort.

Jag var rätt ensam på vägen också. En bil bakom mig och två mötande på 13 kilometer. Ingen större rusning alltså. Så dags har väl dom flesta hunnit äta middag och sätta sig framför TVn kanske?

Mia sträckte nyvaket på sig när jag kom in i köket. Hon hade inte försökt ta sig ut noterade jag. Så länge det finns ett byte inne i huset lämnar hon det inte har jag konstaterat tidigare. Skönt att vara hemma igen.

————————————-

Epilog
Med hjälp av tumstocken har jag petat fram musen som gömt sig bakom spisen. Jakten pågår för fullt. På Udden är det minsann aldrig tråkigt. 😀

 

 

av

23.1 – På hugget

Igår använde jag huvudet, idag resten av kroppen. Och en del redskap.

Mia på bushumörKursdag
Igår gällde som vanligt fil- och mapphantering i Windows 7. En kursdag i veckan är idealiskt. Det tror jag bestämt jag har konstaterat tidigare?

Mia tyckte det var OK att stanna inne när jag åkte, men hade ledsnat innan jag kom hem. Innerdörren stod på glänt så hon hade gjort sitt bästa för att ta sig ut. Stackars kisse, jag har full förståelse för att fyra timmar är för lång tid att vara instängd.

Fast hon var nog mest sällskapssjuk. Efter en snabbtur ut kom hon in igen och var på bushumör så jag lekte med henne en god stund innan jag ägnade mig åt annat.

Strandröjning
Idag kände jag för att röja i stranden. Redan före lunch var jag arbetsklädd och försåg mig med diverse redskap och knallade ner. Mia hängde på.

På väg ner kollade jag för säkerhets skull hur fläkthuset såg ut. Tack och lov syntes inte den minsta tillstymmelse till isbildning.

StrandröjningVädret var alldeles ljuvligt. Vindstilla, några minusgrader och strålande sol igen. Mor­go­nens dimma hade lyft och bytts mot en rökstrimma från udden mittemot. Tack vare skaren, det tunna snölagret och isen gick det utmärkt att ta sig fram överallt där jag inte kommer åt vår eller höst.

Efter att ha gått loss på en del grenar på stora alen fortsatte jag längs stranden åt andra hållet. Tre timmar senare hade jag fått nog och konstaterade att det enda som syntes av allt arbete var en massa fotspår och några små kvist- och vasshögar. 😦

Om inspirationen och det fina vädret håller i sig fortsätter jag med vassen i morgon.