utflykt

av

Utflykt trots hinder

I går bestämde sig Uddmor för att åka och handla. Husse hade röjt snön runt bilarna, så det var bara att ta av kapellet och sopa bilen. Trodde jag.

Det visade sig att kapellet hade frusit fast och det rejält. Handkraften räckte inte till, så Husse föreslog att jag skulle koppla på motor‑ och kupévärmaren en stund. Medan den gick fick jag den ljusa idén att också starta motorn.

Att öppna dörren på förarsidan var omöjligt, den satt som berg. Skam den som ger sig. Jag kunde öppna dörren på passagerarsidan och då borde det gå att öppna den envisa dörren inifrån genom att knuffa på den. Det gjorde det nu inte.

I stället frikopplade jag växeln och startade motorn. Arbetet med att lossa kapellet fortsatte och så småningom lyckades jag. Nästan klart för avfärd. Fast först måste jag torka av vindrutan. Tydligen är det fortfarande så mycket fukt i bilen att det bildas rimfrost på insidan som nu hade tinat.

I med ettans växel och lätt gas. Inget hände. Med mera gas hördes ett knastrande. Däcken hade frusit fast i marken, men jag kom loss och kunde svänga ner på byvägen.

Nästa problem uppstod vid korsningen till stora vägen som har förkörsrätt. Eftersom jag var tvungen att sakta in för att kolla att kusten var klar tog jag mig inte fram i den lösa snön. För att lyckas fick jag backa och ta fart ett par gånger och hoppas på att inga bilar var i vägen. Nu äntligen fick jag hårt underlag under däcken.

Vägen till Dalsbruk var visserligen plogad, men krävde njurbälte. Vägen var så knölig att jag trodde däcken skulle lossna. Nutida snöröjningsverktyg verkar inte lämpade för uppgiften.

Vi har lyckligtvis en väg på var sida om sjön, så när jag hade handlat tog jag den vägen hem även om den är något längre. Den var i perfekt skick jämfört med den första.

Mellan kyrkbyn och infarten till byn återkom knölarna, men som tur är den sträckan rätt kort. Och med god fart kom jag över snövallen vid tomtgränsen och tog mig in på parkeringsplatsen. Slutet gott, allting gott. 😊

av

6.7 – Variation

Jag fick min önskan uppfylld, har slipat och målat, besökt fastlandet, gjort skansrent och haft otur med vädret.

Uppfylld önskan
Min önskan om 20 mm i regnmätaren (se föregående inlägg) blev uppfylld! Det blev till och med mer: 22,5 mm.

Slipat och målat
I höstas beklagade jag mig över att min blomställning i var­dags­rum­met tar så stor plats och att jag saknar fönsterbrädor. Då föreslog Husse att jag kunde få överta en blombräda som han inte längre har använd­ning för.

Jag tackade gladeligen ja och fick den efter hans nästa besök i stan. Sen dess har den stått ute i boden och väntat. Den var nämligen lackad och jag ville ha den vit, men hur länge den än stod där blev den aldrig det. 😀

I förrgår slog inspirationen till. Nu skulle den slipas och målas. Husse lånade ut sin slipmaskin så jag kom undan med minimal arbetsinsats.

Sen kluddade jag på vit färg på undersidan att börja med. I och med att färgen måste torka minst ett dygn har jag inte slutfört jobbet än, men i morgon kan det kanske bli av?

Besökt fastlandet
Igår, medan färgen fortsatte torka, tog Husse och jag en (lång) tur till fastlandet. På mitt initiativ, hör och häpna. Jag ville nämligen visa honom Kalliolaakson Linna, en fantastisk skapelse gjord för hand under 25 år.

Blev han imponerad? Nä, inte ett dugg. Eller åt­min­sto­ne verkade det så. Han har antagligen sett mycket mer imponerande byggnadsverk under sina resor runt om i världen.

Efter intagen lunch och en rundvandring i utrymmena åkte vi vidare. Eftersom vi hade bestämt oss för att åka färja tillbaka till ön, fortsatte vi till Salo. Efter en kort avstickare in till stan fortsatte resan hemåt via Kokkila, där vi tog färjan över till Kimitoön.

Skansrent
Dagens program inkluderade inte målning. Just när jag hade tänkt mig att öppna målburken kom det en regnskvätt. För att slippa målfläckar på oönskade ställen vill jag nämligen hålla till utomhus.

I stället tvättade jag badrumsmattorna och torkade golvet. När det var dags att hänga mattorna på tork hade solen hunnit övermanna regnmolnen.

Otur med vädret
Vid kaffetid dök ”skyddslingen” upp som avtalat. Husse anslöt strax därefter och vi gick ut i bersån för att avnjuta eftermiddagskaffet i det vackra vädret.

Tyvärr höll det inte i sig, men vi hann i alla fall avsluta kaffet innan regn­drop­parna tvingade oss att flytta inomhus. Det blev inte värst många droppar den här gången heller, så mattorna blev inte ens våta innan jag tog in dom.

För i morgon utlovar MI dock stabilt bersåväder.

av

18.7 – Ingen rast och ingen ro

Vi har varit på utflykt, tjänstgjort, jobbat och simmat. Jag har skrivit protokoll, kokat ärtsoppa och ska steka ”sjalar”. Mia har fångat en vattensork igen.

På utflykt
I onsdags åkte vi med vår guide till Krogarudden (kallas Krögar­udden lokalt). Syftet var att ta en titt på lämningarna efter krogen och klippristningarna där.

Med tanke på att krog och ristningar härstammar från 1600-talet är det inte så konstigt att tidens tand har utplånat det mesta, men visst kunde man fortfarande urskilja stenar från husgrunden och bok­stäver i berget. (Klicka på bilden för att läsa texten.)

Tjänstgjort
På torsdagen hämtade vi AV-utrustning i Kimito och förberedde material till söndagens evenemang i Dragegården. På fredagen kollade vi att tekniken fungerade och att allt som behövdes fanns.

Framåt halv ett var allt så gott som klart. Förberedelserna tog bara ca 1,5 timme tack vare ett halv­dussin människor som hjälptes åt. Vi hann till och med få oss en slurk kaffe med nygräddad munk innan övriga i styrelsen dök upp och det var öppningsdags.

Evenemanget blev verkligen lyckat. Vädret var perfekt och folk strömmade till. Slipstenen drogs runt, mattorna blev beundrade och vi fick sälja kaffe/te med munk.

Jobbat och simmat
Idag har vi mest ägnat oss åt ”hemarbete” ute i det fria. Först en stund i Tallmo och därefter på Udden. Husse klöv ved och jag städade bort utblommade lupiner medan ärtsoppan kokade.

Som avslutning på arbetsdagen beslöt vi ta ett dopp före middagen. Det kändes rysligt kallt, men det var uppenbarligen inbillning för vattentermometern visade 21 grader.

Skrivit protokoll
Väglagets årsmöte gick av stapeln som planerat på lördag eftermiddag. Mötet lockade ett dussin deltagare och styrelsens förslag godkändes utan diskussion så det var snabbt avklarat.

Eftersom jag var engagerad i Dragegården på söndagen blev protokollskrivningen av först på måndag. Dess bättre nådde jag bägge protokolljusterarna samma dag, så den uppgiften är också överstökad.

Kokat ärtsoppa
Att laga ärtsoppa är tacknämligt, den sköter sig själv när den väl börjat koka så man kan göra annat under tiden (se ovan). Nu återstår bara att steka ”sjalar”, dvs stora plättar som vi ska äta med lönnsirap och/eller sylt och vispgrädde. Mums filibabba!

Mia har fångat en vattensork igen
I morse jagade Mia upp Husse redan vid halv fem-tiden för att få gå ut. I regel brukar hon komma in tillbaka ganska snart, men först då frukosten var avklarad halv nio dök hon upp. Då hade matte redan börjat oroa sig förstås.

Med sig hade hon en död vattensork och talade högljutt om vilket sjå det hade varit att få tag i den. Pälsen var inte brun som de jag har sett tidigare, utan gråsvart, men alla andra kännetecken stämde så det gick inte att ta fel.

Efter en snabb förrätt ut matskålen tuggade hon i sig hela sorken. Bara galla och lever återstod när hon var klar. Sen putsade hon sig och tog en välbehövlig siesta. Duktig flicka. 🙂

av

10.11 – Lyckat och misslyckat

Fars dag var lyckad, liksom dagens utflykt, men hårslingor är klart misslyckat.

LabbnäsLyckad fars dag
Jag hade tur. Ingen gjorde anspråk på fadern jag lånade (se inlägg 4.11) för att få chansen att smörja kråset i Labbnäs. Ett eget litet bord fick vi också. Det gladde mig att det blev just bord nummer 2, mitt själstal.

Maten uppfyllde med råge både förväntningar och magen. Jag hade tänk mig att bara plocka go’bitar, men det visade sig att alla rätter kunde räknas till den kategorin. Mycket att plocka på tallriken och mycket gott. (Bilden är dock från ett annat tillfälle.)

Mindre lyckat var förstås att jag inte kunde betala kalaset. Labbnäs kan enbart hantera kontanter och dom jag hade räckte inte. Men det ordnade sig på bästa sätt, jag fick ett kontonummer och betalade direkt när jag kom hem. Det händer verkligen inte ofta att jag äter på krita, men som tur kan man det på vår lilla ö. 🙂

Lyckad utflykt
Dagens lilla utflykt var också lyckad. Jag hade en Kimito-ärenden-dag. Viktigaste ärendet var tand­läkaren, men på god andra plats kom blombeställning till vår byäldste som fyller 90 på lördag.

MagnetMen jag hann också med att tanka, proviantera mat och sprit, köpa mina favoritljus hos den rara damen på Kimitöns Låstjänst och in­för­skaf­fa doftolja hos Wuorio. Dessutom hade Wuorio en kyl­skåpsmagnet som jag bara inte kunde motstå! 😀

Hela utflykten var avverkad på två och en halv timme så jag var ganska effektiv om man betänker att restiden kräver ca 45 minuter. Det är fördelen med att ha inköpslista och komma ihåg att ta den med sig.

Misslyckat med hårslingor
I fredags blev jag minst sagt gramse när jag gick ut på bryggan. På vardera sidan om den låg en ”flotta” med hårslinga som redan hade fått nya rottrådar. Tydligen är det nån boende vid sjön som tycker att vi har för lite av växten. Av varje liten del blir det nämligen nya plantor, så bästa sättet att föröka den är alltså att riva loss delar och låta dom ligga kvar i sjön.

Det kan givetvis vara fråga om nån som har försökt minska på förekomsten, men då gäller det verk­ligen att se till att man fångar upp alla växtdelar och tar med sig dom upp på land, precis som herr och fru grannen gjorde i somras. Varifrån storm­vin­darna har fört dom till min strand är ju omöjligt att avgöra, annars skulle jag gärna upplysa om följderna.

Det finns många vattenväxter som renar vattnet, men just hårslinga och hornsärv har jag inte hittat några såna uppgifter om, så jag betraktar dom som ”otyg”, men förmodligen gör dom nån nytta fast jag inte vet vilken? Sjöfåglarna kanske betar av dom?

HårslingaHur som helst har vi mer än nog av dom i vår grunda vik sommartid, det kan fru grannen intyga som trasslar in sig i dom när hon simmar och alla som är ute och ror. Just när man ror är risken stor att växterna bryts av och därmed bildar nya skott om man inte tillämpar en speciell roddteknik.

Enligt Den virtuella floran saknar hår­slingan övervintringsskott men det har man svårt att tro när man ser förekomsten i vår vik! Att den företrädesvis växer i näringsfattiga sjöar är ju i sig ett positivt tecken, men som sagt, på sen­som­maren är den minst sagt frodig.

Det bästa vore att rotrycka plantorna, men då måste man långt ner på stjälken för att dom inte ska brista. En sån där tång som man plockar upp skräp med skulle kanske funka? Det vore ju värt att pröva! Frågan är var får man tag i såna? Eller om du har en bättre idé så tas den emot med tack­sam­het!

av

5.10 – Oplanerat och planerat

Jag har varit på utflykt, fått en ny kund, är inne i en ”period” och har deltagit i ett diskussionstillfälle.

Oplanerad utflykt
Det är ju tur att man dubbelkollar… I fredags räknade jag ihop summan för debiterade vägavgifter och jämförde med vägenhetsberäkningen. Det diffade på 70,21 €!

Jag kom ganska omgående på vem jag hade glömt att debitera så jag skrev ut en avi och tog mig en promenad till vederbörandes postlåda igår efter lunch med kameran runt halsen. För att få variation beslöt jag ta den gamla genvägen ”över bergarna” tillbaka.

SjöskymtNya skogsvägar och stigar upptrampade av djuren gjorde mig ytterst förvirrad. En stor del av skogen hade också försvunnit sen sist så dom gamla landmärkena saknades. Stigen jag försökte hitta fanns helt enkelt inte längre. Som tur hade ingen flyttat på bergen så efter en del kryssande kom jag rätt till slut och kunde se sjön skymta mellan träden och strax därefter såg jag sommargrannen psykologens takkrön.

Det var en skön liten utflykt i sol och värme. Jag gillar att gå i skogen. Och just den här dagen hade älgflugorna tydligen ledig dag till all lycka. Inte en endaste en besvärade mig, däremot tyckte myggorna att jag var oemotståndlig.

Oväntad förfrågan
I fredags ringde en finsktalande herre och undrade om jag kunde hjälpa honom med datorn? Mot ersättning påpekade han vänligt nog. Jag blev så paff så jag glömde fråga honom hur han hade hittat mig, men det får jag chans till på tisdag då vi träffas.

Då jag frågade var han bodde i tron att han ville ha hembesök, påpekade han att han inget hade emot att komma till Udden, så det blir ”hemhjälp” vid köksbordet. Passar mig utmärkt och så sparar han utgiften för min reskostnad.

Inne i en period
Firma Kerstin Forsbom måtte tro att jag har dött – jag har inte köpt mat av henne på hela veckan. Anledningen är att jag är inne i en matlagningsperiod som omväxling. Förra helgens fläskfilé har räckt ända till idag i och med att jag kompletterade den med en (färdiglagad) laxfrestelse och igår fick jag för mig att det skulle sitta fint med köttfärs(limpa). Den lär räcka lika länge om jag inte lessnar.

Planerat diskussionstillfälle
När jag hade plockat in den torra tvätten i eftermiddags drog jag på mig ”tantvarningskavajen” och åkte söderut. Kl 16 hölls ett dis­kus­sions­till­fälle i Brukshallen/motionshallen i Dalsbruk angående bäddavdelningens fortsatta öde. Ämnet lockade en nästan fullsatt hall, dock var jag den enda re­pre­sen­tanten från vår by vad jag kunde se.

KommundirektörenEfter inledning av kommundirektören och omsorgsnämndens ordförande fick politikerna fem minuter var, sen var det fritt fram att ställa frågor. Det blev fler kommentarer än frågor tyckte jag, men alla kan ju inte vara lika konkreta som jag. 😉

Jag ville ha svar på frågan hur mycket man sparar om man lägger ner bäddavdelningen i Dalsbruk och i stället genomför en utbyggnad av Kimitos bäddavdelning som sägs kosta 4-5 miljoner €. Svaret var inte lika konkret. ”Jag har siffrorna här, men vill inte gå in på detaljer. Huvudsakligen på personal­kost­nader” svarade kommundirektören. Men nån siffra fick vi inte.

På hemvägen satt jag och funderade på om jag ska ställa upp i nästa kommunalval som obunden kandidat. Det skulle faktiskt vara intressant att delta i och följa beslutsfattandet på nära håll. Fast det förutsätter ju att jag får tillräckligt många röster förstås. Enligt uppgift kan jag räkna med två, men det räcker ju inte så långt. 😀

av

11.7 – Mer och mindre matnyttigt

Silverpilen har varit på utflykt, jag har fått ett läckert erbjudande, sett svanfamiljen och har en gäst i vattentunnan.

På utfärdSilverpilen på utflykt
Med tanke på hur Silverpilens parkering ser ut, kan man av rubriken få för sig att jag glömt att lägga i växeln och att bilen rullat nerför backen… Så illa är det inte. Åtminstone inte den här gången, bäst att tillägga.

Faktiskt satt jag vid ratten både vid avfärd och hemkomst igår. Utflykten gick till norra ändan av ön där f d klasskompisen och hans sambo håller till sommar­tid. Nästan lika fin utsikt som på Udden har dom och lika nära till stranden. Fast med den skillnaden att dom ser ut över havet i stället för sjön.

Det kändes högtidligt att bli välkomnad med champagne. I och med att Silverpilen ville hem till kvällen inskränkte sig intaget till ett smakprov, men den festliga stämningen var ju inte beroende av mängden. Kaffe och blåbärspaj med glass satt också fint.

Så gick den eftermiddagen i som vanligt trevligt sällskap och med många samtalsämnen.

Läckert erbjudande
 Vik Husse hedrade oss med en tevisit idag. Med sig hade han två pinfärska munkar som vi åt som förrätt innan vi kastade oss över jordgubbar med glass. Varken magert eller särskilt nyttigt men o så gott.Vädret medgav dukning i bersån så vi fick för all del också i oss D-vitamin och frisk luft.

Innan besöket avslutades kom han med ett särdeles utmärkt erbjudande. Uppslag till idén hade han fått i butiken när han fick syn på flundrafiléer. Vad skulle jag säga om stekt fiskfilé med bearnaise? Tillredningen skulle ske på Udden under tiden potatisen kokade.

SvanmatJag har aldrig ätit stekt fisk med bearnaise tidigare, så det erbjudandet tackade jag givetvis ja till utan att tveka det minsta. Konstigare saker har man ju ätit och en egen kock är minsann inte fy skam. 🙂

Svanfamiljens matställe Både igår och idag råkade jag titta ner mot sjön när svanfamiljen hade mattid. Gäddnaten en bit utanför min brygga gör inte bara nytta som vattenrenare och syresättare, den fungerar också bra som svanföda har jag konstaterat. I synnerhet ungarna tycktes gilla den.

Allting har sin plats och sitt ändamål i naturen även om vi inte vill eller kan förstå det alla gånger.

Gäst i vattentunnan Härom dagen upptäckte jag att jag har en ”inneboende” i vattentunnan.  En väldigt blyg och försynt liten krabat som dök på direkten när min hand närmade sig. Står jag kvar tillräckligt länge kommer den upp och hämtar syre, sen försvinner den blixtsnabbt ner i djupet igen.

Jag gissar att det är en dykare av nåt slag. Säker kan jag förstås inte vara eftersom den vägrar visa sig annat än när den behöver andas. Jag kunde förstås fånga in den, men troligen skulle jag inte bli så mycket klokare av att titta närmare på den så jag låter bli. Den får bo där så länge den vill för min del. 🙂

av

25.1 – Packa ner, lasta och packa upp

Jag och Silverpilen har hämtat oss efter torsdagens ”utflykt”, i går började uppackningen och idag har jag fortsatt.

Torsdagens utflykt
Tjugo över nio i torsdags dök Vik Husse upp och blev varmt välkomnad av både mig och Mia. Hon har lärt sig att han alltid har med sig torkad fisk till henne och det här var inget undantag. En halv timme senare rullade Silverpilen nerför backen med Helsingfors som resmål. Det var dags att tömma mammas lägenhet.

Mammas bostadVäglaget var minst sagt lurigt från Bjärnå till Kyrkslätt. För det mesta kändes det som om jag bok­stav­ligen gled fram (jag kör dubbfritt). Asfalten var belagd med en tunn ishinna så det gällde att försöka ha ett hjulpar på den ljusgrå delen av vägytan där jag inbillade mig att det var isfritt.

Ca 12:20 rattade jag in på macken i Gräsviken där min ”eskort” (f d klass­kompi­sen) redan väntade, sen följde jag honom som en skugga tills vi nådde slutmålet. Han var vänlig nog att lova mig en hjälpande hand med dom största och tyngsta prylarna så vi parkerade båda utanför ingången till mammas lägenhet.

Min kontaktman Lasse, som skulle handha den slutgiltiga tömningen, stod redan och väntade trots att klockan bara var 12:40 så vi gjorde förstås sällskap i hissen. En vänlig, social och pratsam man.

Medan min guide och jag tog hand om det som skulle följa med till Udden, gick Lasse omkring i lägen­heten och värderade innehållet. Det var förstås ganska fort gjort. Dels var lägenheten inte så stor och dels är han ju proffs på sånt.

Jag antog med glädje hans bud och vi skakade hand. Han tyckte han kunde passa på att börja packa ner han också, så vi sprang om varandra med prylar hit och dit. Efter en stund anslöt mammas hyggliga kompis med utlovat kaffe och tilltugg.

Självfallet gav jag mig inte tid att sitta ner för att äta och dricka, utan tog en kaffeslurk och en bröd­bit då och då medan jag fortsatte packa med god hjälp av mammas kompis. Alla mammas pärmar och papper var ju viktigt att få med och hennes personliga tillhörigheter ville jag förstås gärna ta hand om.

Mina medhjälpare gav sig av en efter en alltmedan mina kollin ökade i antal. Kvart över tre kom jag på att jag nog borde söka upp Tontti-Huoltos kontor som avtalat för att lämna tillbaka dom nycklar som inte behövdes längre.

FullastatPå tillbakavägen slog jag en signal till Vik Husse för att kolla läget. På Udden var allt frid och fröjd fick jag veta, så jag lovade slå en signal på nytt när jag var på hemväg och ute ur stan.

Tio i fem var Silverpilen fullproppad – enda lediga utrymmet var bakom ratten. Sikten i höger back­spegel och i bakrutan var klart begränsad, men jag beslöt att jag såg tillräckligt för att undvika plåt­skador.

Halv sex hade jag krånglat mig genom rusningstrafiken och ut ur stan. Nu stod det Hangö på skyl­tar­na så jag meddelade Vik Husse att jag var på väg åt rätt håll.

I mörkret såg det inte lika halt ut, utom när det kom mötande trafik, så jag spände mig inte lika mycket som på ditvägen men höll absolut inte mer än lagstadgad hastighet för säkerhets skull. Inte ett enda fordon körde jag om heller. 😉

20-nyheterna hade nyss börjat när jag parkerade på Udden. Bra jobbat tyckte jag och pussade Silver­pilen ömt som tack för att den än en gång tagit mig fram och tillbaka utan missöden.

Uppackning
Efter besöket hos mamma började jag uppackningen igår. Det viktigaste var ett kvitto som jag hade lovat skicka till en firma. Mamma hade tidigare talat om att det låg ”i gula mappen med Betalda‑Obetalda räkningar”.

Nåt kvitto fanns inte i den gula mappen och nån pärm/mapp med obetalda räkningar fanns inte heller. Jag hade sökt igenom alla papper och precis gett upp då jag ändå tyckte att jag skulle ta en titt till i (den blå) pärmen med betalda räkningar.

Vita byrånDär låg kvittot tack och lov. Jag har full förståelse för att mamma inte kom i håg exakt rätt i det till­stånd hon befann sig, tvärtom var det häpnadsväckande att hon alls mindes var det låg.

Idag har uppackningen och sorteringen fortsatt och Silver­pilen är tömd. Mammas lilla, vita byrå som jag trots allt bestämde mig för att behålla var det sista som återstod. Men hur sjutton skulle jag få in den?

Efter lite tankemöda kom jag på en ypperlig lösning. Nu står den i verandan (på rätt köl) och väntar på att få komma in i sitt nya hem. Men innan det blir verklighet måste den gamla byrån tömmas och flyttas ut.

Alla som har varit på Udden vet att det inte finns några lediga utrymmen, det blir alltid frågan om att ersätta nåt befintligt. 😀

av

22.7 – I blåsten

Det är blåsigt på Udden, vi har irrat i nejderna och bevistat kvällstorget.

Blåsigt
Den friska nordvästliga vinden fortsatte idag. Trots 19 grader kändes det kyligt och avskräckte från längre utomhusvistelser om man inte hittade en läplats i solen.

Enligt gårdagens väderkartor lugnar sig vinden och vi ska få ett par dagar med temperaturer på 24-28 grader. Antar det är sista rycket för i sommar. Vår lokala prognos är dock mer moderat, 22-23 grader dom närmaste tre dagarna. Men det räcker ju bra när man ska röja vass och (eventuellt) tvätta mattor.

LångsidanUtflykt
Mamma ville gärna ta en tur till ”Långsidan” idag så efter en eftermiddagslur packade vi oss i väg. Jag före­slog att vi skulle kombinera turen med loppisleverans och kvällstorg, vilket innebar att mamma fick se till att fosterfars gamla träskidor (av det ärevördiga märket Karhu) inte kasade i väg. Dom var nämligen så långa – eller Silverpilen så kort – att dom sträckte sig från bak­luckan fram på instrument­brädan.

Mamma var kartläsare. Vi beslöt att åka in från Ölmosvägen och efter ”sightseeingen” åka ut längs Kärravägen. Stranden låg vindpinad och öde men oj vad kommunen har snyggat till på området! Mamma nöjde sig med att titta ut från bilfönstret men jag klev ur som hastigast och tog ett par bilder.

Sen gällde det att ta sig till Verkviksvägen. Självfallet missade vi avtaget och fick vända tillbaka. Bara för att komplicera tillvaron föreslog jag att vi skulle köra in och kolla vad det finns på Ölmosviksvägen. Eftersom vi svängde in från vänster såg jag aldrig skylten ”Allmän väg upphör”, så än en gång har vi gjort intrång på privat väg. Suck.

Efter den lilla extraturen kom vi snart till välkända trakter och satte av mot Dalsbruk och kvällstorget.

Kvällstorg
Idag var andra måndagen som Dalsbruks byalag ordnade kvällstorg. Då jag hade parkerat på bak­sidan av sommarloppisen för att bära in grejer hördes piano­musik och jag såg att torget var väl­besökt.

KvällstorgEfter att ha lämnat av leveransen tog vi en promenad ner till torget för att ta en titt. Nybakat bröd och färska grönsaker samsades med loppisborden. Plötsligt fick jag syn på händige släktingen. Det såg bestämt ut som om han stod bakom ett loppisbord. Jodå, det stämde, han och frun hade prylar till försäljning. Fast för tillfället hade frun gått på kaffe.

Eftersom min klädstorlek stämmer bättre överens med händige släktingens än hans frus, var det ingen idé för mig att ”bläddra” i klädställningen även om det fanns en del snygga plagg.

Jag övertygade mamma om att en av klockorna var snyggare än hennes befintliga så hon slog till och köpte den. När vi redan hade betalt och gått vidare, kom händige släktingen efter oss och talade om att det fanns en matchande ring till klockan som vi kunde få för en euro. Mamma provade den, men tyckte inte riktigt att den passade henne så jag provade den i stället och köpte den på stående fot. Så nu har vi understött släkten.

Innan vi lämnade torget investerade jag i en grillad korv och mamma köpte blåbärskaka till kvällsteet så man kan absolut inte beskylla oss för nepotism. 😀