Utflykt trots hinder

I går bestämde sig Uddmor för att åka och handla. Husse hade röjt snön runt bilarna, så det var bara att ta av kapellet och sopa bilen. Trodde jag.

Det visade sig att kapellet hade frusit fast och det rejält. Handkraften räckte inte till, så Husse föreslog att jag skulle koppla på motor‑ och kupévärmaren en stund. Medan den gick fick jag den ljusa idén att också starta motorn.

Att öppna dörren på förarsidan var omöjligt, den satt som berg. Skam den som ger sig. Jag kunde öppna dörren på passagerarsidan och då borde det gå att öppna den envisa dörren inifrån genom att knuffa på den. Det gjorde det nu inte.

I stället frikopplade jag växeln och startade motorn. Arbetet med att lossa kapellet fortsatte och så småningom lyckades jag. Nästan klart för avfärd. Fast först måste jag torka av vindrutan. Tydligen är det fortfarande så mycket fukt i bilen att det bildas rimfrost på insidan som nu hade tinat.

I med ettans växel och lätt gas. Inget hände. Med mera gas hördes ett knastrande. Däcken hade frusit fast i marken, men jag kom loss och kunde svänga ner på byvägen.

Nästa problem uppstod vid korsningen till stora vägen som har förkörsrätt. Eftersom jag var tvungen att sakta in för att kolla att kusten var klar tog jag mig inte fram i den lösa snön. För att lyckas fick jag backa och ta fart ett par gånger och hoppas på att inga bilar var i vägen. Nu äntligen fick jag hårt underlag under däcken.

Vägen till Dalsbruk var visserligen plogad, men krävde njurbälte. Vägen var så knölig att jag trodde däcken skulle lossna. Nutida snöröjningsverktyg verkar inte lämpade för uppgiften.

Vi har lyckligtvis en väg på var sida om sjön, så när jag hade handlat tog jag den vägen hem även om den är något längre. Den var i perfekt skick jämfört med den första.

Mellan kyrkbyn och infarten till byn återkom knölarna, men som tur är den sträckan rätt kort. Och med god fart kom jag över snövallen vid tomtgränsen och tog mig in på parkeringsplatsen. Slutet gott, allting gott. 😊