Dagarna före nyårsafton tillbringades med diverse planering och matförberedelser. På söndags­kvällen blev det så upp till bevis.

Det började inte så bra. Dagen till ära hade jag bestämt mig för att ha klänning, vilket givetvis krävde strumpbyxor, så jag tog fram plastpåsen märkt ”Feststrumpbyxor”.

Första paret, mönstrade med små rosetter, var tyvärr för korta. Mina yppiga lår fyllde ut för mycket på bredden. Nästa par (omönstrade) hölls inte uppe i midjan, resåren hade dött för länge sen. Men det finns ju gummiband. 🙂

Att tro att gummibandet skulle sitta kvar var onödigt optimistiskt. Inte ens när jag spände åt det så mycket det gick hölls det kvar ovanpå resåren. Tredje paret fungerade äntligen.

Finklädda och med Mia i bur åkte vi till Tallmo lite före fem. Hon hade fått bekanta sig med huset två dagar tidigare och hade funnit sig till rätta utan större protester. Fast nu skulle det ju bli en längre vistelse. Husse räknade med att gästerna skulle vara kvar åtminstone till två-tiden på natten.

Strax före sex dök de första gästerna upp. När alla var samlade fick dom en välkomstdrink, följd av förrätt och mellanrätt. Så långt allt väl.

Enligt tidsschemat Husse hade gjort upp var vi 20 minuter försenade i det här skedet, men potatisen och fänkålen kokade och fisken låg i ugnen så det skulle nog gå vägen ändå.

Tyvärr hade jag glömt att minska på värmen sen batongen gräddades, så fisken stektes i 250 graders värme en god stund innan jag upptäckte missen. Suck.

Grädden som jag tänkt hälla över fisken räckte inte till, så jag fick dryga ut den med crème fraîche. Det gjorde att fisken såg ut som om den låg under ett lager cement när jag tog ut den ur ugnen. Och att vi hade beslutat dekorera den med citronskivor hade jag förträngt.

Den andra varmrätten lyckades jag värma utan problem och den andra satsen potatis blev klar i tid. Nu var vi på banan igen – trodde jag, men missarna var inte slut. Desserten var tänkt att deko­reras med ett par blad citronmeliss, men det glömde jag förstås också. 😦

Lyckligtvis var det ingen av gästerna som visste hur det var tänkt tröstade jag mig med. Efter des­serten höll vi paus ett tag innan vi serverade kaffe och Husses gräddtårta. Jag kunde äntligen börja slappna av.

Tolvslaget firades med ett litet fyrverkeri som Mia och jag såg det sista av genom fönstret. Sen skå­lade vi in det nya året och satte oss till bords igen för att umgås, med eller utan drinkar. Den ena dråpliga historien efter den andra avlöste varandra.

Klockan närmade sig två var det nån som kon­sta­te­rade. Mia hade somnat på en stol så henne gick det ingen nöd på. Men det fick Husse och mig att (äntligen) reagera. Nattmaten! Den hade vi ju glömt!!

”Jasså det var därför ni satt kvar!” halkade ur mig högst obetänkt. Det framkallade allmänt skratt, ingen tog illa vid sig tack och lov. Husse föreslog att vi genast skulle rätta till vår tabbe, men gästerna sa att dom var proppmätta och inte ville ha nåt mer. Med det lät vi oss nöja.

Gästerna satt kvar och samtalen fortsatte, alla såg ut att trivas. Men vid halv fyra var det nån som såg på klockan och tyckte att det verkligen var hög tid att bryta upp. Därmed avrundades nyårsnatten.

Ett nyårsfirande helt i klass med ”forn­stora dar”, dvs 30-40 år bakåt i tiden för min del. Bortsett från alla missar och tabbar vill säga. Men det viktigaste var ju att gästerna trivdes!