Gamla tanter och farbröder

Tanter och farbröder jag minns från min barndom.

av

”Möllers”

”Möllers”, Edla Möller minns jag att tanten hette, men farbrorn har jag glömt namnet på. När jag var barn (på 1950-talet) hörde jag bara tala om Möllers eller Möller när man syftade på husbonden.

Möllers var våra närmaste grannar  på den här sidan av sjön och bodde i ett rött litet hus som tant Mina hade bott i tidigare, men henne har jag aldrig upplevt. Det röda huset står fortfarande kvar och används numera som fritidsbostad.

Någon bild på tant Edla och farbror Möller har jag tyvärr inte, men jag kan ännu se dem båda framför mig. Farbror Möller var en kraftigt byggd man med grått hår som sällan var nykammat.

Som jag minns det var han klädd i en mörk, sliten och fläckig halvpolotröja och bylsiga byxor som hölls uppe med en sliten livrem. På ena armen hade han en tatuering i form av ett ankar. Om jag inte är felunderrättad var han före detta sjöman.

MöllersTant Edla var liten och spröd, lätt kutryggig och gråhårig också hon, alltid med en rutig duk knuten under hakan och förkläde med bröstlapp. Hon deltog sällan i samtalet, för­mod­ligen på grund av sin dåliga hörsel, men hon bjöd alltid på kaffe och bullar. Hade man tur fick man nykokt kaffe på farbror Möllers order, annars till­sattes en liten sked till den befintliga kaffe­sum­pen i pannan.

Att tant Edla var syster med ”Gustu-pappas” fru visste jag inte förrän för några år sen. Vad hon hette minns jag inte heller? Kommentera gärna ni som vet!

Anledningen till att jag minns tant Edlas namn så väl hänger i hop med att hon var nästan heldöv på äldre dagar. När hon var ute sommartid och farbror Möller var kaffesugen ropade han: ”Eeedla, kaffe!” så det rungade över nejden.

På tal om kaffe. En av våra äldsta bybor har berättat om ett av farbror Kovanens besök hos Möllers. Farbror Kovanen var byns dåtida skomakare och hade finska som modersmål, men han talade bra svenska om än med kraftig finsk brytning.

Då kaffet var serverat frågade farbror Kovanen: ”E te ten kaffe eller ten te”. Uppenbarligen var kaffet på tok för svagt i hans tycke. På den tiden såg man i regel alltid botten på kaffekoppen trots att den var fylld med kaffe så jag förstår hans kommentar även om den var rysligt ohövlig.

Vad farbror Möller svarade förtäljer inte historien. Jag kan gott tänka mig att han inte blev svaret skyldig. Han var rätt så snabb i repliken.

av

Tant Aurelia och farbror Kalle

Tant Aurelia och farbror Kalle, Aurelia (farbror Kalles andra fru) och Karl Bergström, bodde i ett hus nära ”Berströms”. Gården hade farbror Kalle överlämnat för många år sedan till sonen Gösta.

Aurelia och KalleMin fosterfar och farbror Kalle var bröder, men vad jag minns umgicks vi inte särskilt ofta? Jag kommer bara i håg något enstaka kaffekalas.

Till ”Berströms” gick vi alltid och hämtade mjöl­ken. När jag blev gammal nog att få uppdraget, hände det ibland att jag stötte på farbror Kalle som var på väg i samma ärende.

Han var alltid iklädd keps, läderstövlar och stövelbyxor (som på bilden). ”Goda’” sa man då och neg så att mjölk­kannan nästan tog i marken.

Jag upplevde att han bara muttrade trumpet, men det berodde säkerligen på att han hörde dåligt. Min klasskompis ”Kate” i småskolan, hans barnbarn, har intygat att han var jättesnäll och rar.

Tant Aurelia var heller inte så munter. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg henne le? Jag tyckte jämt att hon omgavs av ett mörkt moln. Hon kanske inte hade någon orsak att vara glad?

av

Tant Tyyne och farbror Alfons

I vår by finns två större gårdar, ”Bergströms” och ”Anderssons”. Tant Tyyne och farbror Alfons (Andersson) bodde i Anderssons, mosters och mormors barn­doms­hem. Eftersom moster var kusin med farbror Alfons var vi ofta dit och hälsade på.

Tyyne och Alfons

Bröllopsfoto 1928

Tant Tyyne (född 1907) pratade så lustigt tyckte jag. Det be­rod­de på att hon hade finska som modersmål. Men baka, laga mat och allehanda inläggningar var hon en hejare på.

En vinter var vi som vanligt på besök. Jag hade ännu inte börjat skolan. Det var då jag lärde mig att det är skillnad på pojkar och flickor.

När vi hade satt i oss bullar, kakor och saft gick jag och ett av tant Tyynes barnbarn, Olof, ut och lekte i snön. Efter ett tag blev Olof kissnödig. Han ställde sig bredbent bredvid mig och med urin­strålen skrev han sitt namn i snön.

Jag blev dödsimponerad och beslöt mig omgående för att göra det samma. Men det gick nu inte alls bra, Olof bara skrattade åt mina krumbukter och något läsbart blev det inte. Då förstod jag vilken skillnad det är på pojkar och flickor. 🙂

av

Tant Jenny & farbror Harald

Tant Jenny och farbror Harald (Dahlqvist) bodde i Söderby. Med dem umgicks moster och morbror flitigt. Om jag minns rätt, var farbror Harald i samma ålder som moster (född 1907), tant Jenny var yngre.

Efter kaffe med dopp spelades ofta ”Marjas” och herrarna drack grogg på brännvin, varmt vatten och socker. Om inte damerna deltog, satt de och pratade medan de handarbetade.

Dottern Britta och jag var nästan jämnåriga så vi lekte tillsammans under tiden, ständigt förföljda av hennes livliga lillebror Svante. Vid ett av besöken höll Britta och jag till i hennes vindsrum. Store­bror Bjarne (f 1941) hade rummet intill och därifrån hördes dragspelsmusik så vi gick in och ställde oss på trös­keln och lyssnade. ”Vad vill du höra?” frågade han mig plötsligt.

Det hade jag inte väntat mig… Jag kände mig blyg över uppmärksamheten och drabbades av tung­häfta. Nån favoritlåt hade jag heller inte i den åldern, jag kanske nyss hade börjat skolan?

När han inte fick nåt svar föreslog han Tom Dooley som var populär just då. Sen dess har jag alltid förknippat den låten med Bjarne (han avled 2014).

Höbärgning i Söderby

”Höjäng” i Söderby i slutet av 1950-talet. Harald och Jenny till vänster, morbror till höger

Efter höstslakten hade tant Jenny gjort blodkorv som hon tog ut ur ugnen precis när vi kom på besök en kväll. Godare blodkorv har jag aldrig ätit sen dess!

Något år efter att jag börjat skolan fick jag för mig att jag skulle stanna ensam hemma medan moster och morbror hälsade på i Söderby. ”Ring om du vill att vi kommer hem” sa moster innan de gick. Ett par timmar gick bra – ända tills jag hörde konstiga, skrämmande ljud sedan jag lagt mig. Jag kunde omöjligt lista ut var de kom ifrån och beslöt till slut att övervinna min stolthet och ringa.

”Vi kommer genast” lovade moster. En kort stund senare kom jag på orsaken till ljudet och ringde upp på nytt, men då var moster och morbror redan på hemväg sa tant Jenny. När de kommit hem kom moster och satte sig på sängkanten och bekräftade orsaken till ljudet. Det var isen som slog råkar.

Ljudet hade jag ju hört många gånger förr, men inte reflekterat över det. I min ensamhet växte det till något skrämmande och hotfullt. Det var också första och enda gången.

Mitt sista minne av tant Jenny är när hon låg och vilade i det lilla rummet till höger om ingången. Cytostatikan hade fått det mesta av hennes hår att försvinna och hon såg blek och trött ut, men hon log lika vänligt som alltid när Britta och jag tittade in.

Efter mosters död hittade jag ett brev från tant Jenny, skrivet 1964 på Mjölbolsta där hon låg. Hon skrev bland annat att hon skulle bli hemskickad eftersom läkarna nu inte kunde göra mer för henne. Hon dog ganska snart därefter, hösten 1965.

av

Tant Sissi

Tant Sissi (Schöldström), förnamnet har jag tyvärr glömt – för mig var hon bara tant Sissi. För sommargrannen psykologen var hon kanske faster Sissi, men de facto var det hennes fars faster. Fast det visste jag inte när jag var liten.

Tyvärr har jag ingen bild på tant Sissi men jag minns henne som en spröd liten kvinna med stålgrått hår och knut i nacken. Som illustration har jag i stället valt huset där hon bodde.

Huset (Nybondas) byggdes av morbror och moster och där hade morbror butik i slutet av 1920-talet. På bilden tagen 1927 ses därför moster med sonen Eiler i famn, morbror (fosterfar), mormor med morbror Bjarne i famn och morfar längst ner.

Nybondas 1927 (nuv Hemliden)

Sen vi fick telefon var det viktigt att vänta till andra signalen. Om det blev bara en, var samtalet till Schöldströms eftersom vi hade gemensam telefontråd.

En gång skrämde jag nästan slag på tant Sissi som då var rätt gammal. Möjligen 80 eller mer? Jag vet att jag inte hade börjat skolan, jag var kanske 5-6 år gammal. Moster hade upptäckt att det lyste på övervåningen hos tant Sissi trots att det var mitt på dan så hon bad mig springa upp och tala om det.

Redan då hade jag förmågan att tolka ord bokstavligen. Alltså sprang jag allt vad mina knubbiga ben bar mig och var följaktligen väldigt andfådd när jag kom fram. Då jag hade knackat på och öppnat dörren till köket tror jag inte ens att jag hälsade, utan flåsade fram med­delandet direkt: ”Det brinner på vinden”. På vår lokala dialekt brinner lamporna nämligen.

”Men vad är det du säger? Brinner det på vinden?” sa tant Sissi med panik i blicken. Eftersom hon hade bott i Sverige hade hon kvar en lätt rikssvensk brytning. Hon sprang omgående i väg uppför trapporna så fort hon orkade. Varför jag stod kvar och väntade har jag inte riktigt klart för mig. Möjligen för­vän­tade jag mig nån slags belöning för mitt ärende?

När hon kom ner tillbaka såg hon märkbart lättad ut och tackade för beskedet. Hon hade förstås för­stått att det handlade om ett språkligt missförstånd.

Om det var den gången eller en annan gång kan jag inte avgöra, men jag minns att jag vid nåt tillfälle fick med mig en bukett narcisser som tack till moster. Utanför köksingången blommade det alltid så fint i hennes rabatt och den härliga doften av tant Sissis narcisser kommer jag i håg än.

av

Faster Alda & farbror Höppe

Faster Alda och farbror Höppe, Alda och Arthur Holmström i ”Steinkullan”, besöktes också ofta, mest av moster och mig. I regel tittade vi in i samband med att vi hämtade posten i det lilla posthuset som låg nära deras hus. Faster (född 1893) var egentligen mosters (och mormors) faster, men mamma och jag kallade henne också faster. Min mammas mosters faster för att vara exakt. 🙂

Faster Alda hade jag stor respekt för. Det hade många andra i byn också förresten. Hon ut­strå­lade stor auktoritet och kunde vara ganska barsk om något/någon inte passade henne. Rak i ryggen och ”hög­bröstad”  som hon var, ingav hon onekligen respekt. Fast i grund och botten hade faster Alda nog ett gott och varmt hjärta, det var bara hennes image som kunde avskräcka.

Ett av de första, och ett bestående minne, är en vaccination jag fick hos henne. På den tiden kom hälsosystern (Inga Boström) hem till folk. Med händerna lutade mot fasters soffa och rumpan bar stod jag oroligt och väntade på sticket som skulle komma, pinsamt medveten om att de vuxna stod bakom mig och tittade på.

Alda och HöppeHos faster Alda fick jag också min första fylla. Mamma, moster och jag var på väg efter posten men vek först in hos faster. Det var en varm och het sommardag så faster frågade om jag ville ha mjöd. Det fanns visst någon flaska kvar i källaren trodde hon.

Mjöd ville jag förstås gärna ha och drack säkert en hel del. Påföljden blev att jag inte längre kunde gå rakt. Mamma och moster varnade mig för att vingla omkring på berget ovanför posthuset (då flyttat intill ”Kovanens”) men jag kunde ju inte annat.

Hemvägen var om möjligt ännu vingligare. Till slut blev mamma irriterad och sa åt mig att gå ordent­ligt så jag inte ramlade och stötte mig. ”Men jag kan inte” svarade jag förtvivlat.

Tillbaka på Udden tog det inte lång stund förrän jag blev illamående och kräktes. Då förstod de vuxna äntligen vad det var fråga om och la mig ute på en filt för att jag skulle få sova ruset av mig.

Stackars faster. Hon blev alldeles förtvivlad när hon fick reda på vad som hänt, men efteråt har vi alla fått oss ett gott skratt åt händelsen.

Farbror Höppe utstrålade hennes raka motsats, mild och vänlig som han alltid var. Hur han hade fått det smeknamnet har jag ingen aning om?

Honom spelade jag allt som oftast Svälta räv med på vägen hem från skolan. En bidragande orsak till kortintresset var säkerligen cho­klad­plattan han hade i lådan i sitt nattduksbord. Vid den tiden var han redan så sjuklig och svag att han mest låg även om han var påklädd.

En gång satt farbror Höppe i köket och rökte. Han rökte cigarretter utan filter i ett munstycke av ben minns jag. Faster var för tillfället ute så jag frågade om jag inte kunde få smaka på hans cigarrett? Han nekade i det längsta, men gav efter för mitt tjatande till slut. Efter det höll jag mig till chokladen. 😀

av

Tant Lina & farbror Otto

Röda pallenMoster (fostermor) har berättat att jag fick den lilla pallen i present av tant Lina och farbror Otto (Alina & Otto Gustafson). Jag minns att den hade grädd­vita ben och röd sits med en nalle på, men moster målade om den.

Dom bodde i Lönnbacka, granne med Marthastugan. Tant Lina minns jag som en rar och vänlig tant med silvergrått hår i en knut bak i nacken. Det hade förresten nästan alla gamla tanter när jag var liten. Hon hade jättegoda bullar och kakor och det fanns också alltid en välfylld karamellskål som hon bjöd av.

Att tant Lina var syster till mormors och mosters styvfar fick jag veta den 27.12.2015 (se inlägg samma datum). Min före detta granne talade också om att farbror Otto (född 1885) var bror med ”Oppstu-Göstas” far trots att han hette Karlsson.

Lina o Otto