Faster Alda och farbror Höppe, Alda och Arthur Holmström i ”Steinkullan”, besöktes också ofta, mest av moster och mig. I regel tittade vi in i samband med att vi hämtade posten i det lilla posthuset som låg nära deras hus. Faster (född 1893) var egentligen mosters (och mormors) faster, men mamma och jag kallade henne också faster. Min mammas mosters faster för att vara exakt. 🙂

Faster Alda hade jag stor respekt för. Det hade många andra i byn också förresten. Hon ut­strå­lade stor auktoritet och kunde vara ganska barsk om något/någon inte passade henne. Rak i ryggen och ”hög­bröstad”  som hon var, ingav hon onekligen respekt. Fast i grund och botten hade faster Alda nog ett gott och varmt hjärta, det var bara hennes image som kunde avskräcka.

Ett av de första, och ett bestående minne, är en vaccination jag fick hos henne. På den tiden kom hälsosystern (Inga Boström) hem till folk. Med händerna lutade mot fasters soffa och rumpan bar stod jag oroligt och väntade på sticket som skulle komma, pinsamt medveten om att de vuxna stod bakom mig och tittade på.

Hos faster Alda fick jag också min första fylla. Mamma, moster och jag var på väg efter posten men vek först in hos faster. Det var en varm och het sommardag så faster frågade om jag ville ha mjöd. Det fanns visst någon flaska kvar i källaren trodde hon.

Mjöd ville jag förstås gärna ha och drack säkert en hel del. Påföljden blev att jag inte längre kunde gå rakt. Mamma och moster varnade mig för att vingla omkring på berget ovanför posthuset (då flyttat intill ”Kovanens”) men jag kunde ju inte annat.

Hemvägen var om möjligt ännu vingligare. Till slut blev mamma irriterad och sa åt mig att gå ordent­ligt så jag inte ramlade och stötte mig. ”Men jag kan inte” svarade jag förtvivlat.

Tillbaka på Udden tog det inte lång stund förrän jag blev illamående och kräktes. Då förstod de vuxna äntligen vad det var fråga om och la mig ute på en filt för att jag skulle få sova ruset av mig.

Stackars faster. Hon blev alldeles förtvivlad när hon fick reda på vad som hänt, men efteråt har vi alla fått oss ett gott skratt åt händelsen.

Farbror Höppe utstrålade hennes raka motsats, mild och vänlig som han alltid var. Hur han hade fått det smeknamnet har jag ingen aning om?

Honom spelade jag allt som oftast Svälta räv med på vägen hem från skolan. En bidragande orsak till kortintresset var säkerligen cho­klad­plattan han hade i lådan i sitt nattduksbord. Vid den tiden var han redan så sjuklig och svag att han mest låg även om han var påklädd.

En gång satt farbror Höppe i köket och rökte. Han rökte cigarretter utan filter i ett munstycke av ben minns jag. Faster var för tillfället ute så jag frågade om jag inte kunde få smaka på hans cigarrett? Han nekade i det längsta, men gav efter för mitt tjatande till slut. Efter det höll jag mig till chokladen. 😀