Hos tantpetaren

I dag hade jag tid hos ”tantpetaren”, dvs gynekologen. Här på ön finns ingen kommunal gynekolog, så man får kontakta en privat aktör. Tack vare tipset från en av damerna i hembygdsföreningens styrelse fick jag namn och kontaktuppgifter.

Bara varannan vecka tjänstgör en gynekolog från den privata aktören på ön, men det var ändå inte så värst svårt att få en tid. Av bekräftelsen jag fick via SMS framgick att det var en kvinnlig gynekolog och att hon hade ett finskt namn, så jag antog att jag skulle bli tvungen att göra mig förstådd på majoritetsspråket.

Så var det nu inte alls. Hon pratade svenska lika bra som jag, så jag kunde andas ut. Jag klarar mig gott på finska, men behärskar inte namn och uttryck som rör en gynekologisk undersökning. En del kropps­delar är det också lite si och så med.

När jag senast besökte en gynekolog minns jag inte … Någon gång i mitten på 2000-talet gissar jag. Eftersom det här var mitt första besök fick jag svara på en del frågor innan jag blev ombedd att ta av ben­kläderna.

Kommunens barnmorska tar cellprov och gör vissa undersökningar, men hon är alltså inte utbildad gynekolog (tror jag). Henne träffade jag för ca 10 år sedan, så nu var det verkligen hög tid att träffa ett proffs. Det tyckte dom på cancerkliniken också när jag var på kontrollbesök i mars.

I undersökningen ingick kontroll av papillomvirus (HPV) och cellprov. Den behagliga damen kollade också brösten och så frågade hon om jag också ville att hon skulle göra en ultra­ljuds­under­sök­ning av livmoder och äggstockar.

”Varför skulle jag inte vilja det?”, undrade jag. Hon förklarade att den kostade extra, så jag frågade förstås hur mycket. ”105 €” (ca 1.049 kronor) svarade hon. Jag tackade ja. Ganska skönt att få veta hur det står till där inne.

Jag har ju ingen aning om vad övriga åtgärder kostade, så jag får antagligen en chock när jag får fakturan på totalbeloppet men det kan jag kosta på mig vart 20e år tycker jag. 😉

Att ultraljudsundersökningen gjordes vaginalt var en nyhet, men så klart effektivare än att göra den externt. När jag väl hade värmt upp staven med den kalla gelen kändes det inte obehagligt.

Det enda hon hittade var ett myom, alltså en godartad muskeltumör, men i min ”aktningsvärda ålder” växer dom väldigt långsamt förklarade hon. Allt såg bra ut i övrigt konstaterade hon. Om proven visar något oroväckande hör hon av sig om 2-3 veckor, annars inte.

Inte min dag

Förmiddagen förlöpte utan incidenter, men efter vår kaffetid (12.30-13.00) började eländet. Dagens uppgift var att skriva ut inbetalningskort för vägavgiften till våra vägdelägare.

Trots att jag hade verkställt kopplingen mellan databasen och huvud­doku­men­tet ville Word på inga villkor skriva ut avierna. Visserligen var marginalerna för smala, men det brukar gå bra om man tvingar utskriften att fortsätta. Men inte i dag.

Efter några sidor hängde sig Word och försöket att skriva ut bara en del av sidorna fungerade inte heller. Till slut var jag tvungen att skriva ut sida för sida. Med tanke på att antalet sidor var 74, tog det en stund.

Etikettutskriften fungerade däremot smärtfritt. Det var bara det att etiketterna inte alls behövdes. När jag tog fram kuverten visade det sig att dom hade fönster. Det hade jag glömt. Onödigt arbete således.

Nästa steg var att skära utskrifterna till A5-format, kuvertera och frankera. Det gick också bra. Fast när jag kontrollerade kuverten med listan på fastighetsägare hade jag en dubblett. Tur att jag kollade.

Till min egen avi behövdes ju varken kuvert eller porto. Då upptäckte jag att det stod 31.10.2020 på förfallodatum! Suck. Att göra om hela jobbet vägrade jag. Hoppas folk begriper att det ska stå 2021.

Så förflöt tre timmar av min dyrbara tid. 😉 Om allt hade fungerat hade jag varit klar på mindre än halva tiden.

En timme senare var det dags att börja med middagen. Nya malörer. Hälften av potatisen kokade sönder och de stekta fiskbitarna var helt smakbefriade trots att jag hade strött över fiskkrydda (som jag trodde innehöll salt).

Resten av svampsåsen som jag värmde i mikron spillde jag delvis ut på diskbänken. Inte ens att äta lyckades helt. Jag tappade ett fiskben i grönsakerna och en potatisbit på golvet – förutom den som landade i famnen.

Tur att dagen snart är slut. Fast än hinner det förstås hända mycket. :-/

En mysig herre

I dag träffade vi en nyfiken och social yngling med fyra tassar och lång svans. Vi har träffat honom tidigare, men inte vetat vad han heter. Nu vet vi. Vi frågade hans matte som talade om att han heter Findus och är tre år gammal. 😊

Fynd i skogen

I dag föreslog Husse en tur i skogen för att leta ”trattisar” (trattkantareller). Han utrustade sig med en hink och jag hängde på med kameran om halsen och utrustades med en svampkorg. Värst mycket svamp hittade jag inte, men desto fler bildobjekt. 😊

Det första var blommande lummer, en stund senare bad han mig titta på en stor svamp, som jag antog var en fårticka. Några minuter senare fick jag syn på en stor gräsulvslarv. Jag hade inte förväntat mig en sån mitt i skogen, men dom finns förstås lite här och där.

Nästa fynd var en svamp, men eftersom jag inte är nån svampkännare, nöjde jag mig med att beundra och fotografera dess vackra färg. Därefter mera lummer och så en vit sten som stack fram under kam­mossan.

Den kunde jag inte låta bli att gräva fram och placera på en stubbe intill. I närheten fanns faktiskt en hel del trattisar, men dom var än så länge för små för att plockas tyckte jag. Om ingen rubbar stenen, hittar jag dom vid ett senare tillfälle.

När vi vände tillbaka hemåt hade jag nästan fyllt botten på korgen med trattisar och passerade ett glest snår med getpors (skvattram). Innan vi nådde bebyggelsen fick jag syn på ett av mina absoluta favoritmotiv: en bit murket trä som pryddes av olika sorters lav. Oj, så fint! Naturen är den överlägset skickligaste konstnären!

Dagens sista fynd blev en nästan fyrkantig chokladfärgad sten som jag stoppade i fickan. Husse såg långt på mig när jag visade honom den. Han tycker antagligen att jag är helknäpp. 😀

Så tuktas en berså

Bersån trimmade jag senast 2017, så det är inte att undra på att den växt sig på tok för hög. Borstspirean på ena sidan var lika hög den. I förrgår beslöt jag att det nu var dags att röja.

Kl 15.20 hade jag kommit en god bit på väg.

Kl 17.38 var jobbet klart tack vare att Husse assisterade på slutrakan. Till sist flyttade vi hammocken. Här står den lite mer skyddad från stormvindarna i vinter.

Skönt att ha det gjort. I går flisade Husse alla kvistar igen, så snart är diket han vill fylla ”fullt som ett vårdike”. 😉

Frivilligt uppdrag

Den 16 september godkände chefredaktören mitt förslag om att skriva en artikel om hittekatter. Några dar senare besökte jag en djurskötare i Brusaby för en intervju.

Just då fanns det två katter och två kattungar i Djurhuset. Den helsvarta honan hade antingen blivit illa behandlad eller var förvildad och hade inget förtroende för människor. Vid det här laget hade hon accep­terat djurskötaren, men andra skötare gjorde hon utfall mot.

Den andra katten var mager som en skrika, men lät sig kelas med, så troligen har den haft en ägare. De två kattungarna var i mycket dåligt skick då de lämnades in, men var nu under vård. Tyvärr gick mamman och ett syskon inte att rädda, utan måste avlivas.

Enligt Suomen eläinsuojelu, SEY (Finlands djurskydd), överges mer än 20 000 katter årligen i vårt land. Helt horribelt. Det skär i mitt hjärta när djur vanvårdas eller far illa på annat sätt. 😥

Jag kan bara önska och hoppas att de här katterna får ett nytt hem där de får god omvårdnad och behandlas med kärlek och respekt.

Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊

 

 

Höstsol

Dragsfjärd i sept. (början av 1900-talet)

Höstsol

”Nu gulnar hösten, löven faller av, nu ligger alla fjärdar döda”, sjunger Z. Topelius i en av sina sånger. Har du sett naturens stora färgprakt dessa dagar? Har du sett hur det glimmar över skog och äng, då höstsolen lyst över allt det guld, gult, orange som naturen strör omkring sig i höstetid? – En fråga.

Varför prisar skalderna alltid våren? Visst är denna årstid med sin späda grönska ljuvlig, men våren har något av oss, längtan, aning över sig, då däremot hösten medför lugn, frid, arbetsro till naturen och människan. Det vilar helg över den, låt vara att regnet slår mot rutan. Brasan i kakelugnen och känslan av trygghet då säden blivit bärgad och höstarbetena blivit gjorda i tid, uppväger olusten av det fula vädret. Men så länge vi ha någon enstaka soldag, låt oss njuta och glädjas över den. Låt oss magasinera sol och granna höstfärger, så vi har något över för de kulna okt. dagarna, då naturen står grå och tyst omkring oss, då behöva vi plocka fram de gömda intrycken, minnas höstsolen som lekte över Dragsfjärdens vågor.

Ansv. utg. X. Söderström

Källa: Dragsfjärds ungdomsförening rf:s arkiv

Strumpbyxdax

I går var det dags. Det gällde att göra sig fin till förestående födelsedagsfirande, den här gången ”på lokal”. För en gångs skull hade jag bestämt mig för klänning. Det händer minsann inte ofta.

Klänningen köpte jag hos min ”hovleverantör” på nätet redan för nån månad sen. Jag visste ju att Husse ville fira sin födelsedag i Labbnäs med ett (för mig) stort antal inbjudna, så jag valde den med tanke på det tillfället.

Men klänning betydde strumpbyxor … Nån dag innan inventerade jag mitt lager. Trots att jag ytterst sällan använder strumpbyxor – inte ens på vintern – har jag ett ansenligt förråd sen den tiden jag använde såna dagligen på jobbet. Vi talar början 90-tal, så dom är snart antika.

Grå, mörkblå, svarta och bruna i olika etikettförsedda påsar. Det finns också påsar märkta fin­strump­byxor, respektive festdito, samtliga svarta. Men svarta var inte att tänka på tyckte jag. Ur påsen med bruna strumpbyxor hade jag valt ut ett par som jag tyckte skulle passa bra.

Förberedelserna började fyra timmar före avfärd med dusch och hårtvätt. Eftersom det var för tidigt att ta på klänningen, tog jag bara på mig underkläder och drog på mig strumpbyxorna under morgonrocken. Det lyckades utan att jag drog sönder dom och faktiskt fick jag plats med mina fylliga former. Fast det är ju en himla tur att dom töjer! 😊

Ett par timmar senare började jag fundera ut vilka smycken som passade till klänningen. Eller rättare sagt vilka jag kände för. Ett tag var jag inne på ”klimakteriekulor” (vita pärlor) för att citera en f d kollega, men övergav tanken eftersom jag inte har nån matchande ring, bara örhängen och halsband.

Det fick bli malakit i stället. Den är ju grön och stämde väl överens med färgen på klänningen. Både en ring och halsband i malakit således. Örhän­gena blev dock inte i malakit. Jag vet faktiskt inte vilken halvädelsten dom är gjorda av? Men färgen och modellen stämde, det var huvudsaken. Armband och ring nummer två i silver passade bra till.

Så var det skorna. Jag hade tänkt ut två alternativ. Dels ett par högklackade svarta i nubuck som jag köpte på rea hos Åhléns i Östersund långt innan jag flyttade hem 2007, så dom är väl vintage vid det här laget. (Om jag minns rätt kostade dom 69 kronor, dvs ca 6,75 €.) Alternativet var ett par lågklackade skor i flätat, grönt läder.

Jag valde dom högklackade trots att jag visste att jag får lida. Ryggen ogillar högklackat numera. Sen tog jag på klänningen och ställde mig framför helfigursspegeln. Aj, aj, aj! Dess värre ”skrek” dom svarta skorna och strumpbyxorna var på tok för mörka. Kontrasten till den gröna klänningen blev för stor och framför allt för dyster.

Då gällde det att tänka om. Suck. Jag prövade dom lågklackade men det blev stilbrott även om färgen var OK. Så vad skulle jag då hitta på? Det slog mig att jag har ett par hyfsat snygga beige sommarskor med kilklack, möjligen från 80-talet? Dom kanske skulle gå? Och då kanske jag kunde skippa strumpbyxorna? Nä, det kunde jag inte tyckte Husse. Faktiskt höll jag med honom.

Då gällde det att hitta ett par bruna strumpbyxor som var lagom. Inte för mörka och inte för ljusa. Själv­klart hade jag ett par såna också. Av med dom mörka och på med en ljusare nyans. Nu var jag äntligen nöjd. Husse godkände också.

Frisyren var enklast. Jag behövde ju inte göra nåt åt håret eftersom det ännu inte har vuxit ut mer än ett par centimeter efter 12 millimeters trimningen. 👍