En konjak till kaffet kanske?

När jag äntligen hade lärt mig uppskatta whisky övergick jag till att bekanta mig med konjak. Fast jag har ju gjort fel. Konjak ska man smutta på, inte dricka, har Husse påpekat. Så nu får jag börja om. 😉

När jag flyttade hem och gick till Alko (Systemet) för att köpa konjak fick jag syn på en etikett som tilltalade mig: Apteekkarin konjakki (Apotekarens konjak). Anledningen till min förtjusning var att min farfar var apo­tekare – eller för att låna pappas uttryck: Giftblandare.

Den kändes väldigt lagom, både smak‑ och prismässigt och har gillats/accepterats av alla som ”tvingats” smaka på den. Senast jag var på Alko fanns den inte längre i Dalsbruks­bu­ti­ken så jag fick nöja mig med en Monopol, men den går väl ner den också så småningom. Det var pappas märke om han inte hade råd med nån bättre sort.

Sen jag lärde känna Husse har mitt förhållande till konjak ändrats en aning. I hans gömmor hittade jag en fantastiskt vacker konjaksflaska av en sort som jag inte var bekant med: Cognac Frapin VIP XO.

Den var så klart inte alls jämförbar med Apotekarens VS, så jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle bjuda gästerna på den. ”Nej, nej, det är ju min kakkonjak!” fick jag till svar. Om jag minns rätt vågade jag därför inte ens smaka på den.

I en kaka duger det gott med konjak av sämre kvalitet tycker jag, men Husse är alltså av annan upp­fattning. Till hans försvar ska sägas att han faktiskt har bjudit av den till våra gäster också.

Men nu är flaskan tom. Dom sista dropparna gick åt till att dränka kakbottnen med till Svenska dagenfesten den 6.11. Husse hade åtagit sig att fixa tre gräddtårtor till evene­manget.

”Fyllkakorna” fick idel beröm och det med all rätt! Vi som är vana vid hans tårtor tyckte dom smakade som vanligt, men för publiken var dom ju en nyhet.

”Vill du ha tomflaskan?” frågade Husse. Han tänkte förstås på den man här i byn som hällde över billig konjak i en fin flaska för se om ”finsmakarna” märkte nån skillnad. Det gjorde dom inte.

”Javisst, gärna!” svarade jag. Så nu vet ni vad som väntar på Udden om ni tackar ja till konjak! 😀

Några änglatofflor färre

En av mina närmaste vänner har lärt mig att dammråttor kallas änglatofflor. Såna har vi för det mesta gott om på Udden, elegant insvepta i katthår och spindelnät.

Man hittar dom lite varstans i huset, både på väntade och oväntade ställen. Med tanke på mitt städ­intresse ligger dom i regel kvar ända tills dom börjar bli påträngande eller tills jag snavar över dom.

I förrgår låg en sån toffel i vägen för mig i sov­rum­met och för några dar sen upptäckte jag en hel koloni bakom en stol. Att änglatofflor har stor reproduktionsförmåga visste jag, men det här var ju att ta i!

Det finns två lägen som kan få mig att plocka fram dammsugaren. Antingen ovan nämnda eller för att jag helt plötsligt känner mig inspirerad. Det senare händer dess värre alltmer sällan.

Idag var lägena synkroniserade för en gångs skull. Köket och ”norra salongerna” (bad‑ och sovrum) är därför befriade från de illa sedda tofflorna. Sen tog inspirationen slut.

I ”södra salongen” har vi än så länge inte snavat över dom, bara diverse flugkadaver, så i väntan på att någotdera läget ska infalla inom snar framtid, står dammsugaren parkerad i var­dags­rummet.

Gamla trotjänare

I min garderob finns en del ”antikviteter”. De äldsta plaggen är från 70-talet. Alltså snart 50 år gamla. Vissa av dom ser ut därefter, men hemma till vardags duger dom gott ett tag till.

Till trotjänarna hör ett blommigt trikånattlinne som jag fortfarande använder. Jag minns att jag köpte det hösten 1989 då jag nyss hade flyttat till Östersund. I samband med att jag bekantade mig med stan, lät jag mig lockas att gå in i en källar­lokal där man hade klädutförsäljning och köpte det för en billig penning.

Nattlinnet har alltså fyllt 30 år. Tyget börjar bli rätt så tunt, men är mjukt och skönt mot huden. Venti­la­tionen under­lättas av stora hål under armarna och sömmarna uppe på axlarna visar tydliga tecken på att ge upp. Men än så länge håller det ihop.

Varje gång jag tar på det efter bastun beslutar jag att det är den sista. Men sen åker det ändå ner i tvättmaskinen och rena plagg vill jag inte kasta i soporna.

Jag kunde gott sy igen hålen, men det blir aldrig av. Det ska ju ändå pensioneras snart. Så där håller jag på, år ut och år in.

I samma lokal fyndade jag en jacka som också används fortfarande. Det första jag såg var färgen. Den var grön, dvs en av mina favoritfärger. Alla gröna nyanser går bra utom dom som innehåller mycket gult. Den här var lagom blågrön.

Tyvärr visade det sig att den inte fanns i min storlek men jag köpte den ändå. Storlek 46 var ju att ta i, men fördelen var att den fort­farande är rymlig.

Dock används jackan enbart på tomten. Eller på sin höjd vid besök till mina närmaste grannar. Dom är rätt svårchockade numera.

2010 gjordes ett undantag. ”Skyddslingen” fångade mig på bild då jag tog en skidtur på isen. På den syns min flotta sportklädsel kompletterad med fyndjackan.

Mina övriga trotjänare ska jag förskona dig från. Men om du kommer oanmäld kan det gott hända att du får se ett exemplar! 😀

90, 112 och 114

Om jag släktas på kvinnorna i min närmaste släkt kan jag i bästa fall bli 85-90 år gammal. Än så länge känns det långt dit, men ju äldre man blir, desto fortare går åren känns det som.

För en stund sen slog det mig att min biologiska mor skulle ha fyllt 90 idag. Igår städade jag bort alla handlingar som jag arkiverade under hennes sista sjukdomstid. Bland dem låg också dödsannonsen som Hufvudstadsbladet inte godkände eftersom den innehöll bild på henne. Annonsbladet godkände den däremot.

I morgon är det den 28.10. Om min fostermor levde skulle hon fylla 112. Bilden togs julen 1983, hon var då 76 år. Jag har också haft en bild på henne när hon fyllde 91, men den har jag slängt. På den var hon inte längre sig själv upp­levde jag. Demensen hade satt sina spår. Den 21 januari 1999 dog hon.

Sen är det bara några dagar till mormors födel­se­dag den 4.11. Om hon levde skulle hon fylla 114. Hon var två år äldre än sin syster, min fostermor, och dog vid 86 års ålder.