Ofattbart

Snart är det Lilla jul! Dagar, veckor och månader försvinner i ett huj. Nyss var det oktober och nu har mer än halva november gått. Ofattbart vad det går undan.

På Udden klagar vi över kyla. Minusgraderna har gjort sitt intåg utanför huset och det märks förstås också inomhus. Tur att vi har tillgång till varma kläder och kan elda i spis och kakelugn.

Ett par element är i gång men fler avhåller vi oss från att koppla på tills vidare, även om jag än så länge har ett lågt elpris tack vare ett lång­tids­kon­trakt. Det gäller lyckligtvis fram till i höst nästa år.

Men handledsvärmare vore ju bra. Ett par såna vet jag bestämt att jag har, men inte var. I dag gick jag igenom ett antal tänkbara för­va­rings­plat­ser utan resultat. Usch, vad irriterande.

Det är inte så värst länge sen jag såg dom tycker jag. Men nu har dom gömt sig på ett bra ställe. Troligen ett som jag själv har valt.

Jag ser dom framför mig. Stickade i rött garn prydda med små svarta små pärlor. En julklapp från min exsvägerska för många år sen.

Det är ju faktiskt inte svårt att fixa ett par nya, förutsatt att man har garn, strumpstickor och kan sticka. Stickor har jag tror jag, men inget garn. Faktiskt vet jag inte heller säkert om jag kan sticka längre. Det är antagligen närmare 40 år sen sist.

På nätet finns en mängd leverantörer och modeller har jag konstaterat, men vi har ju en skicklig hantverkare på ön, Annika Baarman-Sundblom, som bland mycket annat gör såna. I fjol köpte jag ett par i julklapp, så i bästa fall har hon kvar av dom.

Om jag beställer ett par lär dom andra dyka upp kan jag tänka mig. 😀

Tillbaka i byn

Faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord är tillbaka i byn. I måndags hämtade jag det hos en sommargranne som sålde det på öns bytesbörs. Jag föll genast för det utan att känna till dess historia.

Sommargrannen berättade att nattduksbordet hade tillhört Alda och Arthur Holmström och att det var inköpt på auktionen efter faster Aldas död 1967. Faster Alda var född 1893, så möbeln är förmodligen från början eller mitten av 1900-talet.

Om mina minnen av paret skrev jag i ett inlägg 2016. Faster Alda var alltså min fostermors och mormors faster, inte min, men jag kallade henne också faster eftersom de vuxna gjorde det.

Om jag minns rätt stod nattduksbordet vid farbror Höppes säng när jag var liten. Det var då blåmålat bekräftade sommargrannen som hade gjort sig besväret att omsorgsfullt avlägsna färgen.

I lådan förvarades chokladen som jag fick en bit av när jag hälsade på. Där låg också spelkorten. Som jag nämnde i inlägget spelade jag Svälta räv med farbror Höppe på hemvägen efter skoldagens slut.

Mellan lådan och skåpet låg tidningar vad jag minns. Vad som fanns i skåpet nertill har jag ingen koll på. Möjligen en potta?

I går ersattes den tidigare möbeln med faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord. Det passar perfekt mellan väggen och kaminen och gör mig varm om hjärtat för att jag vet vem det tillhört. 😊

Trist

I dag blev jag jättelessen … Min gamla trotjänare DMC-FZ200 sa upp bekantskapen. 😥 Den har visserligen ett antal år på nacken, men jag hade inte väntat mig att den skulle dö ännu på ett tag. Sista bilderna jag tog var på min hängpelargon som fortfarande har några blommor.

Tydligen köpte jag den 18.3.2015, så man kan tycka att sju år inte är nån ålder, men med tanke på hur flitigt jag har använt den ska jag inte gnälla. Av mina totalt 59.577 bilder gissar jag att cirka 50.000 är tagna med den här kameran. Inte att undra på att den blev trött.

Men, det finns ju företag som tillverkar kameror och säljer dylika, så jag har redan beställt en ny. 😊

Mina skriverier fortsätter. Jag är nu framme vid händelserna 2008-2009. I stället för dag­boks­an­teck­nin­gar har jag fått förlita mig på gamla blogginlägg. Dag­boks­an­teck­nin­garna var sporadiska 2008 och upphörde helt under våren.

Lyckligtvis har jag sparat inläggen i datorn, för på bloggen är dom äldsta från 2010 har jag noterat. Bilderna före 2011 har också försvunnit, de sista är från oktober 2011. Tydligen städar WordPress efter hand.

Jag kan tycka att mina äldsta blogginlägg var bra mycket roligare än de senaste åren. Riktigt vad det beror på vet jag inte. En anledning är förstås att jag var mycket aktivare då och att det fanns en hel del nytt i samband med att jag ganska nyligen hade installerat mig på Udden.

Det är lite synd om Husse. Eftersom jag numera bara kan koncentrera mig på en sak i taget innebär mina ”skrivdagar” – fyra den här veckan – att jag är mer osällskaplig än vanligt. Men han klagar inte. Han är för all del inte bortskämd, jag är en ganska tystlåten person också i vanliga fall. Inbunden kan man med fog påstå.

Dagsprogram

I dag har Husse och jag hjälpts åt att förbereda vintern. Båten är uppdragen, vattentunnan tömd, vattenslangen upphängd i boden, forsythian har fått skyddsnät och hammocken har fått sitt vinterskydd.

Eftersom jag ändå var i tagen, hängde jag upp ljusslingan vid trappan redan nu. I vanliga fall brukar jag vänta till november, men dit är det ju inte så långt längre.

Nu återstår bara blommorna som än så länge klarat kylan och nattfrosten. Tåligast är gazanian (diamantblomman), men hängpelargonen jag har i en balkonglåda vid trappan blommar också fortfarande, liksom svartögat vid ”pumphuset”, så jag lugnar mig ett tag till.

Bland löven framför trappan hittade jag en luggsliten liten viol som också blommar än.

För ovanlighetens skull följde Mia med oss till stranden och iakttog våra förehavanden. Det verkar som om hon har blivit räddhågsen på äldre dar och behöver sällskap om hon ska vara ute. Hon kanske känner sig sårbar om hon är ensam?

Kommande vecka är tack och lov lugnare än den förra! Från tisdag till lördag var det dagliga aktiviteter.

På tisdagen gjorde jag bort mig. Klockan 14 infann jag mig i Kimito hos damen som hade beställt datorhandledning, men dörren var låst och när jag ringde upp kom jag till hennes telefonsvarare och lämnade ett meddelande.

Jag antog att hon glömt vår överenskommelse och åkte hem igen – 50 kilometers resa i onödan. Senare ringde hon upp och påpekade att det var veckan därpå vi skulle träffas. Suck. Jag hade glömt att radera datumet vi först hade kommit överens om.

Onsdagens aktivitet gick för all del i underhållningens tecken. På kvällen såg och hörde vi Mark Levengoods enmans­show i Villa Lande. En makalös underhållare som verkligen har förmågan att aktivera skrattmusklerna!

I går kväll grattade vi Husses moster och smörjde kråset med go’saker från kaffebordet. I synnerhet minskade den smaskiga hallontårtan betydligt. 😀

Skriverier

De senaste veckorna har upptagits av skriverier, tidvis varvade med middagsgäster.

Skriverierna har fördelat sig mellan enstaka tidningsuppdrag och innehåll till min bok. Tack vare flitigt dag­boks­skrivande sen 1960-talet har jag kunnat återge gamla händelser. Jag har nu hunnit fram till sånt som inträffade 2006. Det betyder att jag har varit tvungen att plöja igenom mängder med anteckningar för att kunna plocka ut väsentligheter.

Min ursprungliga idé kom dock på skam. Jag hade tänkt skriva om relationen till min biologiska mor, men eftersom vi under flera perioder varken sågs eller ens kom­mu­ni­ce­rade med varandra var jag tvungen att tänka om. Det får bli en mindre, fristående del i stället.

Av dagboksanteckningarna har jag lärt mig att minnet verkligen inte är att lita på! Gamla händelser jag har berättat om för enstaka personer har i en del fall visat sig vara felaktiga, både tids‑ och detalj­mässigt.

Om jag nånsin publicerar boken har jag möjlighet att rätta till felaktigheterna sent omsider. Å andra sidan har personerna i fråga förmodligen glömt detaljerna för länge sen. 😀

Dagböckerna har också avslöjat att jag har varit en synnerligen flitig brevskrivare. Brev på tvåsiffrigt antal sidor förekommer rätt ofta. Men det var förstås före digitalåldern. Numera skriver jag bara korta SMS eller mejl vid behov. På så sätt har jag koll på vad som sagts eller som vi kommit överens om.

Efter alla år med ett jobb som innebar ständig telefonkontakt med människor undviker jag att prata i telefon. Men undantag finns förstås.

Jättehatt

I dag gjorde Husse ett storfynd och ett par mindre. Det här är den största svamphatt jag nånsin sett! Nu smörstekta och avsmakade till dagens middag. Tack till Moder natur för go’sakerna! 😊

Självförverkligande och annat pyssel

Rödhaken är min favoritfågel. Enligt boken Animal Messengers är den ett tecken för självförverkligande. Samma dag jag började skriva på min bok flög en rödhake in i verandan vid två tillfällen. I dag fick jag ett nytt besök. Det tolkar jag så att jag är på rätt väg. 🙂

Redan före min pensionering pratade jag om ”när jag blir pensionär ska jag skriva min bok”. Att skriva om sina närmaste så länge dom lever kan vara kinkigt. Jag ville därför inte börja så länge mina mammor (fostermor, biologisk mor och styvmor) och fäder (fosterfar, biologisk far och styvfar) levde. Nu är de alla borta sen många år och kan inte lägga sig i eller kommentera mina skriverier. Om allt går bra är jag klar med den före min begravning. 😀

Det innebär att jag sitter vid datorn mer än vanligt och att hushållssysslorna är ner­priori­terade ytterligare. Fast just i dag har jag paus. Jag hade en del annat angeläget att pyssla med.

Artikeln från gårdagens Äppeldag i Söderlångvik skulle korrekturläsas och skickas till chefen, räkningar betalas, väglagets bokföring uppdateras osv. Jag behövde också ägna mig åt kroppshygien eftersom jag inte deltog i gårdagens bastande på grund av uppdraget i Söderlångvik.

Det slog mig när jag såg mig i spegeln att jag saknar skrattrynkor numera. Eller så har jag aldrig haft några? I stället är munnen ”inom parentes”, dvs omgiven av djupa fåror, och mungiporna pekar neråt. När jag är allvarlig ser jag ut som en riktig surkärring. Jag tycker mig också märka att håret börjar tunnas ut. Suck. ☹ Bäst att inte tända lampan över spegeln i fortsättningen.

Sen var det dags för matlagning. I flera dar har jag bjudit på snabblagat, men i dag tog jag mig i kragen och stekte köttfärsbiffar med lök. Som vanligt höll dom inte ihop riktigt, men var å andra sidan porösa och saftiga. I morgon blir det repris så jag slipper tänka ut nåt annat.