Livrem, hängslen och kursstarter

Livrem och hängslen
Efter att för några dar sen ha läst vilka program Microsoft skrotar supporten på i år, insåg jag att det var dags att överge/förnya Office 2010. Igår fattade jag ett avgörande beslut.

Valet stod mellan en Office 2019-licens eller en Office 365-prenumeration. Priset för licensen var drygt 250 €, fast då ingick inte lika många appar som i Office 365. Valet föll därför på den senare där jag betalar 69 €/år.

Att hyra program blir förstås dyrare i längden, men årsavgiften känns överkomlig och så fick jag alla dom appar jag ville ha. Bland annat layoutprogrammet Publisher som räcker gott för mina enkla behov.

”Men det finns ju gratis kontorsprogram!” säger en vän av ordning och som är ekonomiskt lagd. Helt rätt! Jag har flera kunder som använder såna och har därför installerat och prövat de vanligaste.

Men att lära gamla hundar sitta är inte det enklaste. Jag har använt Office-program ända sen dom uppfanns på 1980-talet, så jag är dess värre in­doktri­nerad och helt i händerna på vanans makt.

Bytet betyder ingalunda att jag har avinstallerat Office 2010. Det kan vara bra att ha både livrem och hängslen. Åtminstone ett tag framöver tills jag vant mig vid nymodigheterna.

Så här långt känns bytet helt OK. Den markantaste förändringen är markörförflyttningen på skärmen. Textmarkören ”flyter” fram, tidigare skuttade den. Men det ingår i avdelningen petitesser och futi­liteter.

Bortsett från ändrat utseende, är dom flesta funktionerna naturligtvis samma som tidigare. En av nyheterna är dock att filerna automatiskt sparas i ”molnet”, dvs på OneDrive, men det går förstås att ändra eller så kan man spara en kopia på valfri plats.

Word 365

Bilden ovan visar vertygsfältet i Word 365

Uppgraderingen skedde förvånansvärt smärtfritt. Vad jag kan se så här långt finns alla mina an­pass­ningar kvar. Det enda som försvann var signaturerna i Outlook (e-postprogrammet), men dom har jag sparat i ett dokument så det var enkelt att kopiera och klistra in dom.

Kursstarter
I morgon har vi årets första träff i Skrivlördag. Vår ”fröken” har hotat med att knuffa ut oss ur vår bekvämlighetszon så jag är beredd på det värsta. Fast egentligen är det inget specifikt jag fasar för. Under årens lopp har jag skrivit allt från instruktionsböcker till dikter.

Nästa vecka är det min tur att vara ”fröken” efter ett års uppehåll. Hela fyra personer känner sig moti­ve­rade att delta på kursen Behöver datorn en vitamininjektion?. Husse deltar av medlidande (tror jag?).

Det innebär att alla deltagare är bekanta sen tidigare, vilket underlättar. På så sätt kan jag för­hopp­ningsvis anpassa innehållet till befintlig kunskapsnivå. Jag är övertygad om att ingen har lust att lära sig hantera registereditorn. 😀

Nästan som förr i världen

Idag har jag återupplevt min solitära tillvaro, så som den artade sig innan Husse flyttade in för drygt tre år sen. Husse hade nämligen ärende till stan och gav sig av redan i morse.

Efter min sedvanliga tre timmars start på dagen plockade jag i hop jultomtarna. I morgon förvisas dom tillbaka till lådan med julpynt. Sen satte jag i gång tvättmaskinen. Medan den tvättade tömde jag askan ur köksspisen och hämtade potatis och inlagd gurka från källaren.

Att ha potatis och gurka i källaren är nytt. Före Husses tid fanns det inget ätbart där, bara målning. Vintertid gick jag aldrig dit.

Innan tvätten var klar hann jag också byta ut dom blöta tidningarna på golvet i Silverpilen. Det är fortfarande ett mysterium varifrån vattnet kommer? Alla mina tidigare teorier har visat sig vara fel. Regnmängden inverkar heller inte, så förklara det om du kan!

Efter det var det dags att flytta över tvätten i torktumlaren. Under tiden den tumlade runt med plaggen fyllde jag på ved i vedlådan och tog en ”sop­prome­nad”. Den här gången med tre påsar i var hand.

Eftersom vi anlitar komposthögen och vedspisen blir det inte mycket sopor. Antalet påsar kom sig av att det var bra länge sen vi senast lämpade av dom. Plasten går numera till åter­vinning, liksom papper, glas och metall så det blir inte mycket att fylla påsarna med.

För ovanlighetens skull följde Mia inte med. Hon höll till uppe på vinden där våra ”hyresgäster” huserar.

Härom dagen lyckades hon faktiskt minska antalet med en, men så skönt som dom har det där uppe under isoleringen blir det säkerligen familjetillökning med jämna mellanrum. Dagens byte bestod i stället av en skogsmus som hon letade rätt på utomhus.

Då jag kom tillbaka från min lilla promenad satt hon på trappan och väntade. Antagligen för att hon var orolig för att jag skulle missa hennes mattid. 😀

Som avrundning på hushållsbestyren tömde jag slaskhinken*). Det tillhör Husses huvuduppgifter men den blir förmodligen fylld en gång till idag så jag ville avlasta honom.

 

*) För den som missat det/för mina nytillkomna bloggföljare bör förklaras att Udden saknar kommu­nalt vatten och avlopp. Allt avloppsvatten samlas i en sluten tank som töms ungefär var tredje månad. För att minimera mängden som går ner i tanken hälls disk‑ och sköljvatten därför över i en slaskhink som töms på komposthögen.

Bokslutstider

Inom många områden görs en sammanfattning av det gångna årets intressantaste händelser. Så nu sitter jag här och försöker komma i håg vad som hände i fjol och vad som var intressantast.

Eftersom jag har ”teflonminne” tog jag datorkalendern till hjälp och bläddrade igenom månad för månad. Bortsett från föreningsaktiviteter och diverse sociala begivenheter hittade jag inte ett smack som kan rubriceras som intressant.

Jag lever tydligen ett högst ointressant liv. Om det beror på att jag är pensionär eller på att jag saknar behov av intressanta händelser låter jag vara osagt, men jag tippar på det senare.

Det beror förstås på hur man definierar intressant. För min del är det unika händelser som glatt mig speciellt eller som lämnat ett bestående minne. Men några såna hittade jag alltså inte.

Av det kan man dra slutsatsen att jag är ”jämn­tjock” i humöret. Det ska till en hel del innan jag jublar, även om jag hade flera anledningar att vara glad och tacksam också i fjol.

Fast jag jublade faktiskt då hembygdsföreningens balansräkning äntligen stämde efter att jag hade rättat till ett par missar. Sifferbaserade bokslut är enklare, trots att dom i det stora hela är totalt ointressanta.

Å andra sidan innehöll det gångna året heller inga ovanligt stora besvikelser eller bedrövelser så jag ska inte klaga. Det är bra som det är, så länge det är som det är. 🙂

Slutet på 2019 och början på 2020

Fjolåret avslutades i feststämning, 2020 inleddes mindre behagligt. Idag blev jag glatt över­raskad.

I år var vi till all lycka gäster i stället för värdpar. Du kanske minns våra upplevelser och erfarenheter från 2017 års nyårsfirande?

En del av gårdagens gäster har firat nyår tillsammans i 31 år! Det kan man kalla tradition. Jag tillhör det senaste tillskottet i skaran så jag har bara hunnit med tre år i samma sällskap.

Kvällen inleddes kl 18.00 med varm glögg. Den smakade utmärkt med tanke på den kalla vinden och en temperatur nära noll. Efter glöggen intog vi våra namngivna platser runt middagsbordet och blev serverade grönsakssoppa, varm också den.

Före varmrätten uppstod en liten paus. Kvällens värdpar kunde inte hitta kork­skru­ven.

Värden tog därför på sig ytterrocken och knallade över till grannhuset för att låna en. Under tiden hade vi kommit på flera mer eller mindre fiffiga sätt att öppna en vinflaska, men innan vi hann för­verkliga nån av idéerna var värden tillbaka med en korkskruv i högsta hugg. Vi kunde slappna av efter den skräckartade upplevelsen. 😉

När vinet var uppkorkat följde varmrätt, ostbricka, dessert och slutligen kaffe med hembakat. Mellan rätterna fick vi ett par välbehövliga bensträckare och andhämtningspauser. Sen umgicks vi fram till tolvslaget och skålade så in det nya året med champagne som sig bör.

Kvällen fortsatte i drygt en timme till medan vi drack ur våra glas. Framåt halv två påtalade jag hem­färd. Mia hade då varit instängd längre än vanligt så jag kände att det var hög tid.

Hon hade roat sig på egen hand visade det sig. På täcket i Husses säng(!) låg en död skogsmus. Varför hon hade lämnat den just där vet bara hon. Kanske som present till Husse för att han kliar henne på magen innan vi somnar på kvällarna? Musliket förpassades raskt till ”krematoriet” (köksspisen).

Sömnen infann sig ganska omgående, men redan efter en dryg timme vaknade jag av en vådlig hals­bränna. Dock inte lika förskräcklig som den jag skrev om i augusti. En Rennie gjorde ingen verkan så jag hasade mig upp i halvliggande ställning och beslöt stå ut.

Troligen slumrade jag till ett tag, men vid halv fem gick jag upp och tuggade i mig två till. Sen kunde jag äntligen sova.

Om de första timmarna på det nya året inte var värst behagliga, fick jag full kompensation i form av dagens mejl från GuruShots:

Det gladde mig särskilt att båda mina ”älsklingsobjekt” var bildmotiv. Så om du råkar befinna dig i Wien den 23–25 januari föreslår jag att du gör ett besök på Hinterland Galerie. Mer info hittar du på GuruShots Facebooksida.

God fortsättning på 2020!