Under(ligt)

Den gångna veckan lyckades jag underligt nog göra lite nytta. Jag har länge tittat på vedspisen i köket med sorgsna ögon och konstaterat att den behöver putsas från rost och fläckar.

I onsdags slog jag till och köpte spissvärta och på torsdagen gned jag in spisen med den. Oj, så fin den blev! 😊

Dan därpå slog städivern till, under över alla under! Tyvärr tog den slut innan jag hade städat hela huset, men det är ju bra med ”boägg”. Sovrum och veranda står i tur härnäst.

Största anledningen till att jag inte städade sovrummet var att byte av sänglinne förestod på lördagen. Dumt att damma ner om rummet är nystädat.

Däremot dammade jag av stora skänken i vardagsrummet. Det var minsann inte en dag för tidigt. Jisses vilket dammlager det låg på den!

Framtill brukar jag dra av dammet då och då, men eftersom den är be­lam­rad med fotoramar och andra prylar, undviker jag i det längsta att damma av hela. Förmodligen är det flera år sen sist. Men nu är det gjort!

På torsdagen ringde tidningschefen och beställde ett par artiklar som kräver personliga intervjuer, så veckan som kommer blir det jäktigt helt plötsligt. Tre aktiviteter var ju inbokade sen tidigare.

Skämt å sido, det ska bli roligt med lite omväxling. 😊

Onyttig

Den här veckan är jag onyttigare än vanligt. Förra veckan hade jag i alla fall tre aktiviteter i kalendern, varav en var både rolig och intressant. Jag intervjuade föreståndaren för Labbnäs semesterhem, mitt absoluta favoritställe i näromgivningen.

En tom kalender ger förstås tid över till sånt som är roligt att göra, men såna uppgifter är det också ont om. Fotografering förstås, men så här års är fotomotiven ännu inte så inspirerande. Roligast var att göra ”läxan” till Skrivlördag.

Uppgiften var att omarbeta en tidigare skrivövning. Den jag kände för hittade jag bland 2019 års övningar. Deadline för inlämning är 15.3, så jag var ute i god tid. Resultatet blev helt OK tyckte jag, sen får jag se vad vår ”fröken” tycker.

Tyvärr kommer vi inte att kunna ha vår planerade träff den 20.3. Enligt nu gällande restriktioner för Egentliga Finland är sammankomster med sex personer tillåtna, men vi är dess värre sju. ☹ Nåväl, vi kan ju ses i digital form.

Om våren hade hunnit lite längre kunde jag vara nyttig utomhus. Det är mycket roligare att städa ute än inne. Det senare börjar förresten bli högst aktuellt, men än så länge har inspirationen inte infunnit sig.

Nästa vecka är också lugn. Bara frissa och provtagning på vårdcentralen inför den kommande ”slut­be­sikt­nin­gen” på ÅUCS den 23.3.

Man kan förstås tillbringa tiden med att läsa, lösa korsord eller lägga pussel. Läser en del gör vi och löser korsord när vi känner för det, men pusslen som Husse hade med sig från stan i våras ligger fortfarande orörda. Kanske läge att ta i tu med dom?

Lovande

Jag har ett hat-kärleksförhållande till alar, men så här års tar kärleken över. Färgen på hängena antyder att den gamla alen i stranden förbereder sig för blomning. Om en dryg månad brukar det vara dags.Tittar man närmare ser man att blommorna är jättevackra. 🙂

Vårtecken

I dag uträttade Husse stordåd. Röjsågen gick varm för att få bort sly i stranden. För min del kom räfsan fram för att bli av med torrt fjolårsgräs.

På vägen till komposten upptäckte jag ett vårtecken. Vad det ska bli för växter har jag dock ingen aning om. Snödropparna på östra sidan av huset har börjat röra på sig, men är rätt blyga än så länge. Men det går åt rätt håll. 😊

Ljusare tider och nybygge

Det bästa med den här årstiden är att ljuset ökar för varje dag som går och naturen börjar vakna ur vinterdvalan. Tibasten och snödropparna står i knopp, vi kan äta middag i dagsljus och har släckt nattbelysningen utomhus.

Mia jublar över det minskade snötäcket och börjar hitta jaktbyten igen. Ett om dagen får räcka än så länge. Man ska inte förta sig när man är otränad. 😉

Dagens maxtemperatur blev drygt 9°, så det kändes verkligen vårlikt när vi gav oss av på dagens byrunda i eftermiddagssol. Den här gången behövdes inga dubbar bedömde vi, men oj vad fel vi hade! På sina ställen var byvägen rena halkbanan fortfarande.

När vi närmade oss Udden igen mötte vi ett yngre par som bor i andra änden av byn. Jag hade tänkt nöja mig med att heja, men Husse var tydligen pratsugen så vi stannade och bytte några ord.

Med sig hade de sin halvårsvalp, en kungspudel. En för sin ålder mycket väluppfostrad kille som lystrade till namnet Osku. Honom träffar jag gärna igen. Matte och Husse också förstås! 😀

Vår vik har fått en ny sevärdhet har jag noterat från köksfönstret. Vår nyaste sommargranne konstruerar en brygga. Den ville jag gärna ta en närmare titt på, så vi beslöt att göra det och ta vägen hem över isen.

Jisses vilket bygge! Ett så proffsigt bryggbygge har jag inte sett i den här viken under hela min livstid! Det man först slås av är längden och de höga pålarna. Längst in i viken är det hiskligt långgrunt, så för att komma förbi vassdjungeln gäller det att ta till ordentligt. Fiffigt att bygga den på isen.

Jag vill inte vara nån olyckskorp, men misstänker att kon­struk­tio­nen ändå inte tål vinterns och dylagrets hantering. Om några år är bryggan ganska säkert sned och vind. Så har det gått med alla andra som inte är av ponton­modell. Men jag kan ju ha fel den här gången.

Husse passade på att plocka några dunkavlar i stranden. Kaveldunet behövs som foder i knipholken vi är ”fodervärdar” till. När vi kom fram till Uddens strand, hämtade Husse stegen för att kunna skaka av kaveldunet inne i holken.

Det lyckades så där konstaterade han. Hela han var översållad av dun och moln av dun flög omkring. Om alla fröna gror kommer vi att ha väldans gott om dunkavlar så småningom. Men inte mig emot, jag gillar dom. 😊

Sängvärm(ar)e

I sovrum ska det vara högst +18 grader så sover man gott hävdar Husse. Där är vi inte överens. För min del behövs minst ett par grader till. Möjligen beroende på att jag ligger nära ett fönster som avger kyla.

Nuförtiden känner jag mig ofta kall om nacken och övre delen av ryggen. I sängen saknar jag mormors bäddjacka som jag fick ärva av mamma. Undrar vart den tog vägen? Jag kanske har lagt den i klädin­samlingen i ett svagt ögonblick?

Innan Husse flyttade in, använde jag elfilt för att värma upp sängen när det var som kallast. Jag är också ägare till en varmvattenflaska som har gjort nytta vid behov. Och flanellnattlinnen förstås. Sagolikt skönt att lägga sig utan att huttra.

I början på månaden då vi hade en extra kall period bytte jag till flanellakan i sängarna. Jätteskönt att krypa ner i en säng som inte känns kall och som omedelbart reflekterar kroppsvärmen!

Dessutom har jag två fri­villi­ga sängvärmare numera. På ena sidan värmer Husse och på den andra värmer Mia för det mesta.

Det är på gott och ont. Om jag hunnit lägga mig före halv tolv blir det så hett att svetten bryter fram. Det är dags för nattens första vallning och täcket åker av. Mina sängvärmare uppskattas inte längre.

Nästa kommer en timme senare, sen får jag sova ett par timmar innan nästa tar vid. Troligen ett öde jag delar med många av mina jämnåriga medsystrar.

Men nu är det slut på ”flanellakanssäsongen”. Vi har fått töväder och varmare nätter. Bara jag hittar ett bra alternativ till bäddjackan ska jag nog klara resten av vintern. 😉

Epilog: I dag var postlådan välfylld (se föregående inlägg). 😊

Vad göra (när man inte har nåt att göra)?

I brist på sysselsättning kan man fördriva tiden med mer eller mindre meningsfulla aktiviteter. I måndags hade jag träff med väglagets verksamhetsgranskare. Det var förstås meningsfullt och ett trevligt av­brott i den stillsamma vardagen.

Hemvägen gick över isen. Inte värst lyckat eftersom den tunna isskorpan på ytvattnet inte höll att gå på. Men mina Icebugs klarade vätan. 😊

I går fördrev vi eftermiddagen med att stämma av fastighetsnumren i väglagets vägenhetsförteckning mot Lantmäteriets karta med dito. Också menings­fullt i sig, fast det är knappast nån som har intresse av våra an­sträng­ningar.

Dock hittade vi igen en fastighet som inte finns med i väglagets förteckning. När vi senast kollade kartan med fastighetsgränser och ‑nummer upptäckte Husse en som inte var upptagen i förteckningen. Som tur framgick ägarens namn vid väglagets senaste styrelsemöte.

Men den här fastighetsägarens namn är en gåta, åtminstone än så länge. Varken Lantmäteriet eller Skatte­verket lämnar ut såna uppgifter, inte ens till väglag har jag lärt mig, så jag får fråga ”mina gubbar” i väglaget.

I dag tog jag itu med förberedelserna för hembygdsföreningens årsmöte. Ute i god tid kan man med fog påstå – mötet går av stapeln först den 30.3! Nu är i alla fall alla årsmöteshandlingar klara förutom verksamhetsgranskarens berättelse. Första dagarna i mars ska jag överlämna bokslutet för granskning.

Inte ens tidning och post har vi kunnat fördriva tiden med. Tidningen fanns inte i postlådan vare sig i går eller i dag. När jag ringde och klagade i går, fick jag besked om att tidningen skulle komma dagen därpå, dvs i dag, men tji fick vi. Nytt samtal och nytt löfte.

Post har vi inte heller fått dom senaste dagarna. Vi misstänker starkt att det beror på att byvägen är så hal så den är bojkottad.

Jag ringde därför väglagets ordförande och bad honom stöta på vår ”vägmästare” om behovet av sand­ning. Husse (som har fyrhjulsdrift) var i väg till Tallmo en sväng och rapporterade att vägen nu är sandad delvis.

Det går för all del utmärkt att läsa nyheterna digitalt eller slå på radion eller teven, men då prasslar det inte eller doftar trycksvärta. Så mycket post får jag inte nuförtiden så den saknar jag inte lika mycket. I bästa fall får vi både tidning och post i morgon. 😊

Udden-besökare, uppdrag och blinier

Senaste dagarna har Udden haft besökare av olika slag. På torsdag en tedrickare och två rådjur, i går morse kom sotaren på utsatt tid och ett par timmar senare anlände vedleverantören. Så livat har vi inte haft det på länge! 😀

Bäst att påpeka att rådjuren höll sig utomhus, ute på isen närmare bestämt. Dom dök upp inne i viken vid skymningsdags och skuttade sen förbi vår brygga och över till grannen. Undrar om dom tror att isen är en åker där det kan finnas mat? Eller förstår dom att dom springer på fryst vatten?

Vedleveransen innebar fysiska övningar. Vädersiarna hotade med regn på söndagen, så vi beslöt att få in det mesta av veden under tak före det. Faktiskt fick vi in hela högen på knappa två timmar. Och det var ju tur, för redan i eftermiddags kom regnet.

Vid tresnåret gav jag mig i väg på ett tidningsuppdrag. Chefen beställde nämligen för några dar sen en artikel om en av öns företagare i matbranschen.

Eftersom jag har varit kund hos företagaren tidigare, var hon välbekant. Däremot var hennes nybyggda kök en ny bekantskap. I morgon ska jag snickra ihop artikeln och skicka till henne för granskning.

Dagens program innebar en tur till öns södra centrum, Dalsbruk, dels för uppköp och dels för att hämta tre portioner blinier. Två beställde jag tidigare i veckan hos Holmbergs, idag beställde jag en till så Husses dotter också fick smörja kråset.

Dom åt vi som en sen lunch i Tallmo medan bastun blev varm. Ingen av oss kom ihåg när vi senast åt blinier, men konstaterade att det var länge sen.

Förutom två blinier med de sedvanliga tillbehören innehöll varje portion också laxröra och rökt fisk­pastej. Dessutom två sorters dessert, så portionerna var verkligen väl tilltagna!

Den mastiga lunchen innebar att middagen blev desto enklare. Så enkel att det inte ens blev nån disk, vilket ”diskmaskinen” uppskattade. 😊

Ändrade planer

På dagens att-göra-lista fanns bara två saker: Tömma Mias ”toalettavfall” och gå upp på vinden med hushållspappersbalen. Sen ut på isen i det fina vädret, eventuellt på skidor. Men det blev ändrade planer.

Först kom jag på att jag borde tvätta. Tvättmaskinen var redan fylld, så jag startade den. När den första centrifugeringen satte gång hörde jag ett bekant rassel från badrummet och rusade in. Just så, det räckte alltså inte med en gång.

Eftersom Uddens badrum är modell mini och följaktligen väldigt trångt, ställde jag upp Mias låda med kattsand på tvättmaskinen medan jag gjorde morgontoalett. Och så glömde jag att flytta bort den. Samma tavla gjorde jag i fjol den 23.2 ser jag av fotodatum. ☹

Det är som bekant bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag: Fallskärmshoppare och jungfrur.

Vibrationerna från centrifugen hade igen skakat ner kattlådan på golvet. Fast den här gången hade den mesta sanden lyckligtvis landat på badrumsmattorna.

I fjol åkte en hel del ner i duschkaret som var blött efter sköljvattnet från tvättmaskinen. Geggan som uppstod var nästan obeskrivlig.

Jaha, då var det bara att sätta i gång och städa. För att inte belasta dammsugaren med en massa katt­sand, sopade jag upp det mesta innan jag gick ut och dammade av mattorna. Sen slutputs med dammsugaren och fuktig trasa.

Den påtvingade städningen framkallade mera städlust konstigt nog. Både sovrum och kök fick sig en omgång. Men nu så skulle jag ta i tu med det jag skulle. Mia följde med ut.

När jag tömde påsen med Mias förbrukade kattsand på komposthögen upptäckte jag ett intressant bildmotiv, så jag gick in och hämtade kameran. En ”isskulptur” hade fångat min blick.

Efter bilderna kom jag på att soppåsen behövde flyttas från verandan till vedlidret. (Påsarna hänger där tills vi har vägarna förbi sopkärlet som ligger en bit bort genom skogen.) Fortfarande med kameran i handen. Mia passade på att inspektera utrymmet, men var klar ganska snart så jag kunde stänga dörren.

Sen tog jag en titt i postlådan som hänger ute på ved­liders­väggen. Där låg väglagets handlingar efter verkställd granskning som utlovat, men ingen annan post.

Mia hade nu förflyttat sig till Husses par­ke­rings­plats där hon satt och spanade. Den är snöfri så hon slapp bli kall om rumpan. Snö tillhör inte längre favoriterna. Annat var det när hon var ung.

Då var det äntligen dags för pappersbalen. Mia passade på att meddela att hon ville in i stugvärmen igen så jag släppte in henne.

Hittills har balen stått i vindstrappan i väntan på annat ärende, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var när jag bar upp balen? Just precis nu, slår det mig att jag skulle hämta toapapper för att fylla på behållaren i badrummet. Bäst att göra det med en gång, annars glömmer jag igen.

Nu återstår bara turen på isen i det fina vädret. Tyvärr har solen redan försvunnit bakom träd­topparna, klockan har hunnit bli drygt 17. Ingen tur på isen i dag dådå. 😀

Snart kommer Husse och bjuder på pizza. Det blir ett bra avslut på den här ”hektiska” dagen. 😉