För varje år prutar jag lite mer. Trappan är klar för sommarvistelse, men det är mycket som är annorlunda i år jämfört med bilden. Blommorna är färre, sommarmattorna ligger kvar på vinden och så saknas Mia förstås.

Allting har blivit tyngre och tar längre tid än förr har jag märkt. ”Det är åldern”, säger Husse. Och så är det väl.

Jag är inte heller som förr har jag kommit på. Inte direkt nån dysterkvist men heller inte nån glädjespridare. Härom dagen kom jag på mig själv med att känna mig glad. Men det gick snart över.

Ändå är jag lyckligt lottad jämfört med många andra. Jag ser och hör, slipper värk och rör mig obehindrat, har mat för dagen, tak över huv’et och bor i ett fredligt land på en naturskön plats.

Lite glad blir jag förstås av vårens blomprakt, fåglarna och fjärilarna som besöker oss och doften från min gullrips som också blommar just nu.

Dess värre har jag ingen aning om vad som skulle göra mig riktigt glad … Det kanske räcker med att vara nöjd och tacksam? 😊