Födelsedag

Mamma 2

Idag har jag tänkt lite extra på mamma. Om hon hade levt, skulle hon ha fyllt 85 år idag (på bilden är hon 83). Tänk att det råkade finnas en enda bukett vita rosor i butiken så hon fick sina favorit­blommor på graven. 🙂

Min sista mamma

Idag för en vecka sen begravdes mamma. Det känns fortfarande lite overkligt och jag får påminna mig själv om att min sista mamma inte är kvar längre. Det här inlägget är min katharsis.

Under mammas sjukhusvistelse i Helsingfors mejlade en av hennes väninnor och skrev bland annat: ”Man har bara en mor.” (Den frasen fick jag också via SMS av en annan dam.) Min första tanke var att besvara det med: ”Ja, och hon dog redan 1999”, men jag ändrade mig och skrev i stället att ”mammas och min relation är komplicerad” eftersom jag inte ansåg att hon behövde veta mer än så.

TelefonDet borde jag aldrig ha gjort! Det fick till följd att mamma ringde upp nån dag senare och var full­komligt rosen­rasande. Väninnan hade vidarebefordrat min kommentar och nu ville mamma veta vad jag menade med det?

Mina försök till förklaring nådde inte fram, mamma var inte mottaglig. Hon sa att jag trots allt jag sagt anklagade henne för att hon lämnade bort mig när jag var liten och för att inte bry mig om henne, etc, etc. Jag minns inte längre hur samtalet slutade, men överens var vi inte.

Det som den här och mammas andra väninnor inte visste, var att jag har haft många mammor under åren – fostermor, biologisk mor, styvmor, ”reservmamma” och svärmor. Dom visste inte heller att den mor jag fick kärlek och trygghet hos under mina första levnadsår är den som jag alltid har be­trak­tat som min mamma och hon dog som sagt 1999.

Men självfallet ville jag inte säga det till mamma… Hon hade nog svårt ändå eftersom hon aldrig förlät sig själv för att hon ”övergav” mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga henne om att det var det bästa valet hon kunde göra i dåvarande situation och att jag inte dömde eller tyckte illa om henne för den skull. Hon hörde vad jag sa, men kunde inte ta till sig det.

Hos min biologiska mor bodde jag 1963-1973, sen flyttade jag till ett internat och vidare till Sverige på hösten 1974. Efter det umgicks vi sporadiskt och med vissa kommunikationsavbrott fram tills hon blev änka 1998. Sen dess har vi träffats regelbundet ett par, tre gånger per år. Efter en veckas samvaro blev vi irriterade på varandra, så vi höll oss till den tidsgränsen.

Att mamma och jag hade olika värderingar och var väldigt olika som personer gjorde inte saken bättre. Under åren har vi haft många kontroverser som tidvis har slutat med avbruten kontakt. Så slutade också den här konflikten. Mamma ringde senare samma dag och talade om att det här var vårt sista samtal, hon ville inte ha nåt med mig att göra i fortsättningen. Jag kunde förstås ha tagit henne på orden om jag inte hade förstått vad som låg bakom.

Eftersom hon inte ville prata med mig, skrev jag ett brev till henne samma dag, dvs den 1.10.2013 där jag bemötte allt hon hade anklagat mig för:

Hej mamma!

Eftersom jag av allt att döma inte kan uttrycka mig korrekt verbalt, försöker jag sätta orden på papper i stället.

Nej, mamma, jag är inte hård, men jag vet att jag uppfattas så av många i min omgivning. Ändå har mitt skyddspansar blivit tunnare med åren. Du har kanske rätt i att jag saknar empati, det kan jag inte själv bedöma? Och underlig är det säkert många (fler än dina väninnor) som tycker att jag är, men jag kan inte vara någon annan än mig själv. Om det ska klassas som psykiska problem är jag heller inte kompetent att bedöma.

BrevSjälvklart tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt och sorgligt att du har drabbats av cancer på nytt, hur kan du tro något annat? Om jag kunde trolla bort den skulle jag göra det omedel­bart! Givet­vis vill jag att du ska må så bra som möjligt och litar på att du får den vård du behöver.

Men när du säger att du inte vill leva längre, vet jag inte hur jag ska hantera det…? Om det verkligen är din önskan måste jag ju respektera den, oavsett vad jag tycker. Som du sa, vi bestämmer över (och ansvarar för) vårt eget liv. Ingen kan göra någon annans val.

Du undrar varför jag behandlar dig så här? (Enligt dagens första telefon­samtal.) Jag upplever att jag behandlar dig som jag alltid har gjort, bortsett från att jag avskyr att gräla med dig. De kontroverser vi haft under gångna år betraktar jag som avklarade för länge sedan och hyser varken agg eller bitterhet. Jag ankla­gar dig alltså inte för något som helst och in­stämmer helt i att du har varit snäll och hjälp­sam.

Att du inte vill att jag kommer på besök (planerat till torsdag 3.10) känns förstås ledsamt att höra. Ännu ledsammare var det givetvis att höra att du vill bryta kontakten helt och att det senare telefon­samtalet idag skulle vara det sista. Jag beklagar innerligt om/att jag sårat dig och inte är (kanske aldrig har varit?) den dotter du förväntar dig.

Jag kan bara hoppas att dina beslut orsakas av ditt sjukdomstillstånd och att du – när du för­hopp­ningsvis mår bättre – kan tänka dig att ompröva dem. Till dess skickar jag en varm styrke­kram från mig och Mia.

Eftersom jag inte fick nån reaktion på brevet beslöt jag åka och hälsa på henne oanmäld. Antingen skulle hon be mig flyga och fara eller så skulle hon uppfatta det som en försoningsgest.

Hon såg ut som om hon inte riktigt trodde sina ögon och öron när jag kom in i rummet och sa ”Hej mamma”. ”Men hej, är du här?” svarade hon. Lyckligtvis uppfattade hon besöket som försoning och blev både glad och rörd. För säkerhets skull intygade jag att jag inte hade kommit för att gräla.

Jag frågade om hon hade läst mitt brev, jag såg att det låg hopvikt på hyllan till sängbordet. ”Ja, flera gånger.” svarade hon. Med det fick ärendet bero. Varken hon eller jag kommenterade innehållet eller upptakten till brevet, utan pratade om annat.

En annan av hennes väninnor talade nyligen om att det märktes på många sätt att jag var viktig för mamma. Det har mamma aldrig talat om för mig, men på senare år har hon sagt att jag är duktig och att jag är det enda hon har, så det kanske får uppfattas som ett slags kärleksförklaring?

Hur som helst fick väninnans uttalande mig att tänka till och komma i håg min biologiska far (jag har haft många pappor också). När han blev ensamstående och äldre framgick det hur viktig jag var. Det samma kanske gällde mamma? Dessutom kom jag på att bara för att jag inte kunde besvara hennes moderskänslor betydde det inte att hon inte hyste dom, åtminstone på äldre dar.

Därför kändes det extra hjärtevärmande att mamma kallade mig ”gullegryn” när jag besökte henne under den sista månaden hon levde. Det tog oss alltså drygt 61 år att nå den punkten.

Mamma 22 jan

Sista bilden på mamma tog jag den 22.1.2014, dvs fyra dagar innan hon dog. Det var också sista gången jag kunde prata med henne.

Jag sörjer inte mamma, men jag sörjer att vi inte hade en bättre relation långt tidigare. Det är själv­fallet inte ens fel när två träter, så jag har naturligtvis stor del i det dåliga förhållandet. Troligen kan det – åtminstone delvis – förklaras av att jag aldrig accepterade eller respekterade henne som min mamma.

Det låter hemskt att säga, men alla som jag har pratat med som har vuxit upp hos foster­föräldrar eller släktingar delar min uppfattning. Den mamma man växte upp med är ens riktiga mamma, oavsett vem ens biologiska mor är. Därför påstår jag i sten att blod inte är tjockare än vatten.

Jag uppskattade mamma på många andra sätt och tror att jag förstod henne bättre än hon förstod mig i många avseenden. Tack vare henne har jag lärt mig många viktiga saker om mig själv. Jag är oändligt tacksam för att vi kom varandra närmare innan det var för sent.

Det känns viktigt att tillägga att jag inte anklagar mammas väninnor för deras engagemang. Dom kunde ju inte veta att dom rörde om i ett geting­bo eller vilka känslostormar det skulle förorsaka.

9.2 – Begravningsdagen

Gårdagen var tung men också hjärtinnerligt varm.

Morgon och förmiddag
Gårdagen började tidigt, jag borde kanske inte ha stigit upp redan den tiden? Tio över sju steg vi upp. En kort stund senare välte Mia blomvasen som stod på köksbordet. Vattnet rann förstås ut över bor­det och ner på golvet. Just då var hon väldigt billig, jag hade annat att tänka på… Snön som hade rasat ner från taket till exempel.

SnörasNästa irritationsmoment dök up när jag gjorde min morgontoalett. Avloppet till hand­fatet korkade igen. Jag tog upp vattenlåset bara för att konstatera att felet inte låg där, proppen satt längre ner i röret. Lyckligtvis gjorde propplösarvätskan susen så småningom så jag kunde tvätta mig klart.

Ett par timmar senare skänkte jag en tacksam tanke till ”vägmästaren” som var i farten och sandade vägen. Det milda vädret och regnet hade gjort vägen hal, men nu skulle dagens gäster kunna ta sig fram.

Mia fortsatte fresta på mitt tålamod. Hon var obehagligt pigg och uppspelt och lyckades jämt vara i fötterna på mig. Hon kände antagligen att jag hade tankarna på annat håll och gjorde sitt bästa för att få uppmärksamhet.

När jag hade skottat bort snöhögen framför trappan för andra gången (första kom i torsdags kväll) kom jag på att jag skulle hissa flaggan på halvstång. Det var lättare sagt än gjort, den hamnade på tok för långt ner vid dom första två försöken. Tredje gången blev inte heller perfekt, men det fick duga bestämde jag.

Nu började det bli dags att byta om till be­grav­nings­klädsel. Den svarta blusen jag tänkte ha på mig visade sig vara ostruken, men jag hade gott om tid så jag hann stryka den. Lite över tolv var jag färdigklädd. Jag ville inte klä mig i helsvart, så det blev andlighetens färg (mörklila) på byxorna.

Ca 12.25 kom herr grannen junior in och meddelade att skjutsen väntade. Mia fick stanna inne och var nöjd med det. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle känna sig frestad att hoppa upp på det färdigdukade bordet i vardagsrummet.

Begravningsceremoni och minnesstund
Begravningsgästerna från Helsingfors – mammas bror och svägerska, respektive tre av hennes vänner – vän­ta­de redan i kyrkan då vi kom. Resan hade gått bra och dom hade hunnit bekanta sig med varand­ra. Det var bara en av damerna i sällskapet jag inte hade träffat tidigare.

BegravningCeremonin inleddes enligt mammas önske­mål med Amazing Grace som kantorn spelade på piano, därefter talade prästen om att blomsterhyllningarna kunde börja. Mamma hade ju sagt att det räckte med en vit ros, hon ville inte ha några blomster­arrange­mang, så det hade jag vidarebefordrat till alla jag hade haft kontakt med.

Prästen tog därefter vid och vi sjöng psalm 31 (Härlig är jorden) som mamma och jag hade kommit överens om och efter jordfästningen avslutade kantorn med Time To Say Goodbye på piano, också den enligt mammas önskemål. Jag tror att mamma hade varit nöjd med arrangemangen. Också med den kvinnliga prästen.

Totalt tror jag vår lilla skara i kyrkan bestod av ett drygt ett tjugotal personer. Fler än jag hade räknat med, men en del av mina vänner hade ju också träffat mamma genom åren. Till minnesstunden på Udden infann sig 18 personer som fick kaffe, smörgåstårta och konjak till påtåren precis som mamma hade önskat.

Ett stort och varmt tack till alla som närvar eller hedrade minnet av mamma på annat sätt!

Kväll
När dom sista gästerna hade gått plockade jag undan och upptäckte att flaggan fortfarande vajade i topp när jag gick ut med slaskvattnet så jag skyndade mig att hala den. Direkt efter begravningen ska den hissas helt fick jag lära mig så det hade jag gjort innan kaffet serverades.

Precis som dagen hade börjat slutade den. Mia välte samma blomvas igen. End skillnaden var att vattnet rann ut åt andra hållet. 😦 Men jag förlät henne förstås igen (efter en stund).

3.2 – Ombyte förnöjer

Jag har tagit 190 steg, fått en stödperson, skänkt bort mammas dator, möblerat om och bytt till mammas telefon.

190 steg190 steg
ÅU fyller 190 år och firar det på olika sätt. Bland annat genom att be läsarna skicka in en bild som är tagen 190 steg från bostaden.

I förrgår beslöt jag delta och knallade i väg i sydostlig riktning, resultatet framgår av bilden intill. Hade jag gått åt motsatt håll hade jag kommit upp i skogen, så Mia och jag bor alltså mellan sjö och skog.

Stackars Mia, när hon såg att jag pulsade i väg ut på isen skulle hon givetvis hänga med. Jag hörde hennes jamande, så jag vände mig om och talade om att jag strax kommer tillbaka.

Mia följer matteNär det inte gick fort nog, fortsatte hon försöka ta sig fram i mina spår. Synen fick mig verkligen att känna mig älskad och uppskattad, men förmodligen var hon bara orolig över att bli övergiven. :-/

Stödperson
Igår tittade fru grannen in som hastigast. Jag blir stressad av människor som står i dörröppningen så jag övertalade henne att sitta ner och vila sina fötter. ”Gissa hur långt jag har gått?” sa hon med ett brett leende. ”Hemifrån och hit” gissade jag tack vare hennes min och hade rätt. Max 200 meter med andra ord. 😀

Hon hade läst mitt blogginlägg och erbjöd sig att vara stöd­person på lördag. Hon lovade också att jag skulle slippa köra bil, jag skulle bli hämtad sa hon. Jag försökte protestera, det är som sagt inte lång väg till herr och fru grannen, men hon insisterade så jag godtog förslaget. Tänk om alla hade lika omtänksamma och vänliga grannar som jag.

På tal om vänliga och go’a grannar: Grannen på udden mittemot ville bjuda på fiskmiddag igår men jag tackade nej eftersom jag hade lovat att Vik Husse skulle få mat. Jag bad förstås om att få ha inbjudan innestående. 🙂

Dator som gåva
I lördags gjorde jag i ordning mammas dator eftersom Vik Husse var intresserad av att överta den. Ju mer jag ”grottade” i den, desto fler nackdelar hittade jag.

Batteriet håller inte längre laddningen, om det har funnits en inbyggd mikrofon har den i så fall slutat fungera och webbkamera saknas. Dessutom har den för lite minne och är alldeles erbarmligt lång­sam. Windows Vista (Home Basic) var som bekant inget höjdaroperativ.

Jag talade om för VH när han kom igår vilka nackdelar den hade och konstaterade att den troligen är lika gammal som hans befintliga. Jag hittade ett häfte bland mammas tillhörigheter där det stod ”2006 My computer” så den har några år på nacken.

Jag sa att han gärna fick överta den om han ville ha den, den går ju att använda som reservdator i nödfall, men rekommenderade honom att köpa en ny(are) eftersom hans dator med Windows XP inte längre stöds av Microsoft efter den 8 april i år. Efter lite funderande tyckte han det var en bra idé och stoppade ner den i medhavd kasse.

Mammas byråOmmöbleringar
Innan fru grannen och VH kom igår drog jag på mig mina Power Grab och satte i gång. Det är dom bästa ”bärhandskar” jag nånsin ägt! Nu skulle mammas byrå få sin slutliga placering.

Jag tömde den gamla byrån och bar ut den först, för jag visste att den var mycket lättare än mammas. Sen tog jag ett stadigt grepp om mammas byrå och lyckades bära in den i sovrummet utan att ens behöva ställa ner den på vägen. Lätt som en plätt.

Fru grannen slog ihop händerna och kommenterade min lilla övning lite ironiskt med ”oj, vad braaaa du är som klarar dig utan hjälp”. Jag hade nämligen förvarnat om att jag kanske skulle behöva ett handtag. Men jag lever som jag blivit lärd: Man försöker själv först och sen ber man om hjälp om man inte lyckas. Det där är väldigt svårt att lära om. Dessutom gillar jag utmaningar. 🙂

Byrån blev jättefin på sin nya plats, men klockan elva igår kväll började jag ångra att jag hade flyttat ut den förra, så nya tag med Power Grab och in med den igen. Mia tittade intresserat på mina förehavanden.

Det innebar att mina två karmstolar som stod längs samma vägg inte längre fick plats. Den ena kunde jag placera, men inte den andra. Jag beslöt sova på saken och ta nya tag idag.

Idag fortsatte alltså ”flyttrumban”. Jag testade flera olika kombinationer innan jag hittade en som jag är nöjd med. Jag lyckades klämma in den ena överlopps stolen ungefär där den stod från början, annars hade jag ingen stans att slänga kläderna insåg jag.

En heminredare skulle kräkas över min möblering men det är ju jag och Mia som ska bo här. Den slutliga mö­bleringen tillgodoser både krav på förvaringsutrymmen och praktiskhet så jag är nöjd och belåten.

Mammas telefon
Idag sa jag upp mammas mobilabonnemang. Vid det här laget vet nog de flesta av hennes vänner och bekanta att hon inte längre är med oss.

BlombildOm jag minns rätt, köpte hon ny telefon 2011, så den är sprillans ny jämfört med min gamla från (december) 2006. Jag gillar för all del den gamla ”härveln” men batteriet håller inte laddningen längre än högst ett par dar och ett nytt batteri gjorde ingen större skillnad så jag bestämde mig för att ta arvgodset i besittning.

Fördelen är att nästan alla mina tillbehör går att fortsätta använda, jag behöver bara en ny datakabel eftersom kontakten (självklart :-() är annorlunda på den. Jag kan för all del utnyttja Bluetooth-över­föring och ‑säkerhetskopiering men det går mycket snabbare via kabel.

Bland fotona i mammas telefon hittade jag en blombukett som hon fotade den 7 oktober under sin första vistelse på Storkärrs sjukhus. Jag tror det är buketten som fru grannen ordnade – eller eventuellt den jag skickade till henne innan jag besökte henne den 11.10? Hur som helst var den tydligen uppskattad. 🙂

1.2 – Kallt och vitt

Jag har tagit avsked, träffat prästen och är ett dödsbo. Snömusklerna är uppvärmda och jag har tagit en promenad med Mia.

Avsked
Igår eftermiddag såg jag mammas kropp för allra sista gången. I stort sett såg hon ut som hon gjorde den 26.1 men var förstås kall och utsände givetvis ingen energi, men hon var jättefin i sitt siden­natt­linne och den vinröda sidenhalsduken.

PrästMöte med prästen
Direkt efter besöket i kapellet hade jag tid hos prästen. En sympatisk ung dam som lyssnade och ställde frågor i drygt en timme. Jag blev överraskad när jag upptäckte att tiden hade gått så fort.

Om jag var i hennes kläder nästa lördag skulle jag ändå inte veta vad jag skulle säga. Det blev många avvikningar från den röda tråden och jag fick en känsla av att jag pratade mer om mig än om mamma. Men hon löser det säkert.

Jag blev förvånad över att ceremonin bara tar ca en halv timme. Alla begravningar jag har varit på tidigare har känts som flera timmar, men det beror antagligen på att jag upplever dom som känslo­mässig tortyr.

Hon frågade om jag hade nån stödperson under ceremonin? Jag svarade förstås nej. Det tyckte hon att jag skulle ha och avrådde mig från att köra bil. Hm, så långt har jag inte ens tänkt, jag har nog förutsatt att jag ska klara allting ”alldeles själv” som jag är van att göra. Men om nån frivilligt erbjuder sig att vara stöd­per­son så tackar jag ju förstås inte nej.

Dödsbo
Jag hade kontakt med mammas bank igår och blev upplyst om att bankfullmakten inte gäller längre, nu behövs en fullmakt för dödsbo. Därmed uppstod en ganska komisk situation – eftersom jag är mammas enda barn är det jag som är dödsboet.

Jag frågade därför om banken vill att jag ska skriva en fullmakt till mig själv? Nej, det ville dom inte, det räckte med att dom får mammas personbevis där det framgår att jag är hennes enda barn fick jag besked om. Så bra. 🙂

Snö!Snömuskelträning
Jag blev lite chockad när jag öppnade ytterdörren i för­mid­dags – snömängden var påtagligt större än jag hade förväntat mig trots att jag hörde snöplogen klockan åtta. Mia blev tydligen också förvånad och eftersom jag inte hade sopat eller skottat gick hon ingenstans utan satt bara på trappan en kort stund.

Jag skottade stigen upp till parkeringen i samband med att jag hämtade tidningen och efter lunch var jag redo att ta i tu med resten. Efter knappt tre timmar var jag klar och blev inte ens svettig. Vikt­minsk­ningen (som fortsätter) kanske bidrog?

Promenad med Mia
Efter hand som jag skottade upp gångar, inspekterade Mia dom och hejade på. När jag hade skottat klart såg hon ut som om hon ville gå en promenad, så vi knallade i väg nerför backen.

Hon såg konfunderad ut när det var lika vitt överallt. Av allt att döma hade hon tänkt sig gå ner mot sjön till, men stod bara och tittade en stund. Vi fortsatte en bit till men då ville hon inte gå längre utan vände om.

Då vi kom tillbaka till inloppet eller ”flyet” stod hon och spanade igen, fast åt andra hållet. Jag trampade upp en stig åt henne på isen vid vägkanten som hon följde ett stycke men sen hoppade hon åt sidan och var tydligen på jakthumör.

Jag stod kvar och iakttog henne medan hon lyssnade och snusade. Hon gjorde ett jakthopp men lyckades inte pricka sitt byte. I stället grävde hon en ”toalettgrop” i snön och både kissade och bajsade i den. Snö har ändå vissa fördelar. 🙂

Efter toalettbestyren tyckte hon att vi kunde gå hem igen, så det blev ingen långpromenad precis. Det passade mig perfekt, jag var vrålhungrig.

30.1 – Kroppsligt och andligt

Igår åt jag fiskbiff, lämnade mammas kistklädsel, fick en adrenalinkick och förlorade en omgång. Idag var dödsannonserna införda och prästen har ringt.

FiskFiskbiff
Det bästa jag kan säga om fiskbiffen jag köpte från fiskbilen i Kimito förra fredagen är att den hade en svag bismak av fisk.

Ytan på biffen påminde om plast och konsistensen var gummi- eller svamplik. Den var nog så hårdtuggad och smakade som sagt inte mycket. Aldrig mer fiskbiff från den försäljaren!

Kistklädsel
Innan hon dog talade mamma om att hon ville bli begravd i sin julklapp om det gick för sig. Hon fick ett naturvitt sidennattlinne av mig i julklapp den 9.12 när jag hälsade på henne på sjukhuset i Helsingfors, eftersom jag antog att vi inte skulle ses på julafton. Jag blev förstås både glad och rörd.

Några av hennes vänner i stan ville skicka en vinröd sidenhalsduk till henne, men då var hon redan så dålig att det inte gick att nå henne, så jag talade om att hon i så fall får ha den på sig i kistan om dom tyckte det var OK? Det tyckte dom och i tisdags anlände den.

Eftersom hon inte fick sin vinröda kista, blev det i alla fall lite vinrött. 🙂 Igår åkte jag och lämnade nattlinne och halsduk till begravningsentreprenören och i morgon får jag se hur klädseln tar sig ut på mamma när jag ser henne i kistan.

Hon tyckte inte att jag skulle se henne sen hon dött, men jag trotsar henne en sista gång. Jag vet ju att hon ser likadan ut som när vi sågs sista gången så det blir ingen obehaglig överraskning. På nåt sätt vill jag försäkra mig om att det bara är ”skalet” som är kvar.

Adrenalinkick
Igår eftermiddags fick jag en adrenalinkick igen. Lägenhetstömmaren ringde och talade om att ”dubbeltömmaren” (se inlägg 28.1) hade saboterat en del av ägodelarna. I botten på en av sop­säckarna hade han öst ner kaffeservisen och slängt kastruller och pannor ovanpå så porslinet var krossat.

Arg 3Lägenhetstömmaren pratade om förstörelse för ”flera hundra euro” så jag erbjöd mig givetvis genast att kompensera honom. Jag fick ju betalt för allt lösöre redan den 23.1.

Han lugnade mig genast och sa att jag inte behövde det, men tyckte det var för jävligt att slänga riktiga grejer på sophögen. Jag kunde bara hålla med honom och talade om för honom att det skulle bli ett bistert mejl igen till Realia.

I mejlet nämnde jag inga belopp, men frågade på vilket sätt dom hade tänkt ersätta förstörda ägo­delar som redan var sålda. Idag fick jag svar. Vikarien meddelade att kollegan skulle besvara det när han är tillbaka nästa vecka. Det ska bli intressant att se vad han skriver.

Förlorat parti
I går kväll kom Trollkarlen på välkommet besök och föreslog en omgång ”marjas” när vi hade druckit ur kvällsteet. Eller rättare sagt frågade han om jag hade lust att förlora ett parti. 😀

Senast spelade vi den 23.1.2013 så det var ett tag sen. Till skillnad från Trollkarlen som spelar flera gånger per vecka har jag inte rört spelkorten sen dess så jag kände mig lite ringrostig.

Det blev riktigt spännande på slutet. Han stod på 11 och jag på 10 (man vinner vid 12 poäng), men han lyckades klå mig den här gången också. Det var honom väl unt. Killar kan bli väldigt sura om dom förlorar till ett fruntimmer har jag märkt. 😉

Skönt att få fokusera på nåt annat än död och begravning. Hjärnan kändes nästan nymornad när kortspelet var avslutat.

KyrkaAnnonser och samtal med prästen
Nu kan jag släppa dödsannonserna. Båda var införda i dagens tidningar. Jag har inte sett annonsen i Husis men från ”tillförlitlig källa” har jag uppgift om att den var OK.

På eftermiddagen ringde prästen som ska ha hand om mammas jordfästning (konstigt ord). Mamma hade nog föredragit en manlig präst vet jag, men vi har ju inte så många att välja på så det blir säkert bra.

Hon ville veta om jag hade några specifika önskemål angående ceremonin? Jag talade om att mamma ville att Amazing Grace, Härlig är jorden och Time To Say Goodbye med Andrea Bocelli och Sarah Brightman skulle spelas.

Kom just på att jag bad om den engelskspråkiga versionen av Time To Say Goodbye, men det är ju förstås kantorn som ska spela den, inte nån CD som snurrar! Och nån solist lär knappast finnas. Bäst jag förklarar mig i morgon annars tror hon att jag är hel­knäpp. 😀

Hon ville också veta om det skulle bli nån minnesstund? Jag berättade att mamma ville att den skulle hållas på Udden med kaffe och konjak för den som vill. Hon undrade då om hon och kantorn för­väntas närvara? Det pratade vi aldrig om med mamma, men jag är ganska säker på att hon skulle ha sagt nej, så det sa jag också.

I morgon eftermiddag ska jag träffa henne så hon får bakgrundsinfo om mamma.

28.1 – Arrangemang

Jag har hämtat mammas tillhörigheter, ordnat begravningsdetaljer, gjort dödsannons och fått dubbeltömning.

Mammas tillhörigheter
Jag gruvade mig igår för att åka till bäddavdelningen och hämta mammas tillhörigheter, men det gick bra, dom var redan nerpackade i en plastkasse. Allt som avdelningen kunde använda bad jag dom behålla, inklusive miniorkidén som jag hade köpt till mamma.

Personalen fick också en blombukett som tack för att dom gjort mammas vistelse så behaglig som möjligt. Jag skojade med dom innan jag gick och sa att dom får ta hand om mig också så små­ningom. Dom skrattade lyckligtvis, det hade ju varit hemskt om dom sagt att dom absolut inte vill ha mig dit. 😀

UrnaBegravningsdetaljer
I anslutning till ”hämtningsturen” hade jag bokat möte med vår begravningsentreprenör. Det finns en i Kimito också, men Begravningstjänst Gratia har tidigare skött fostermors begravning och jag har haft kontakt med företaget tidigare angående dom gamla gravstenarna så det kändes naturligt att vända sig till samma ställe.

Damen jag har pratat med men inte träffat var precis så sympatisk som hon lät i telefonen. Hon hade också förmågan att lyssna, vilket jag uppskattade kolossalt. Mamma hade ju talat om vad hon ville ha i kist- och urnväg, så det gällde bara att hitta det hon ville ha och det gjorde vi.

Dödsannons
När jag kom hem satte jag mig ner och gjorde i ordning dödsannonsen. Mamma var ateist (påstod hon) och tyckte inte det var nödvändigt med ett kors i annonsen, men vi kom fram till att det fick duga om det inte fanns alternativ.

DödsannonsHos Gratia fick jag en strålande idé, jag skulle förstås ha en bild på mamma i annonsen! Det är vanligare i Sverige sa den sympatiska damen men förekommer också i Finland.

Sagt och gjort. Jag hittade en bild från påsken 2012 där mamma såg jättesöt ut så jag klippte bort övriga personer och gjorde bilden svartvit. Det blev ju himla fint tycker jag (ett par mellanlinjer saknas dock på den här bilden). Frågan är vad mamma skulle säga om det, men eftersom hon är till sin fördel kunde hon väl inte ha haft nåt emot det?

Efter att ha fått dag och tid för begravningen skickade jag annon­sen till Annonsbladet som skulle vidarebefordra den till Husis (Hufvudstadsbladet). Annonsbladet godkände den utan problem, men sent i eftermiddags ringde en jäktad dam och sa att Husis, eller rättare sagt KSF Media, vägrar publicera dödsannonser med bild på den avlidna.

”Vrångkukar” skulle dom kallas i Jämtland. 😦 Det var bara att acceptera en av deras symboler i stället (jag valde solnedgången) och göra ett nytt original, men jag bad kontakten på Annonsbladet hälsa dom från mej att det var första och sista gången jag är annonskund hos dom.

Till råga på allt står det på deras webbsida att privatkunder själva kan bestämma hur deras annonser ska se ut. Jo, pyttsan, det gäller inte dödsannonser åtminstone.

Det kan tyckas en aning kufiskt att ha med en katt i en döds­annons, men Mia var faktiskt mammas katt från början. Hon bad mig alltid krama henne när vi pratades vid så jag tyckte hon skulle få vara med bland dom sörjande.

Dubbeltömning!
På förmiddagen idag ringde lägenhetstömmaren och sa att han fått konkurrens. Det hade dykt upp en kille som hade order om att tömma lägenheten. ”Va?!” gastade jag och fattade ingenting.

När jag fick prata med killen i fråga och bett honom förklara vem som gett honom upp­dra­get, hänvisade han till samma namn som jag har haft kontakt med på Realia. Jag förklarade att jag bara hade beställt slutstädning och den hade jag dessutom avbokat.

Killen kunde bara konstatera att han fått order om att utföra jobbet så jag kunde inte gärna vara arg på honom, men bad honom hälsa sin chef att han skulle framföra till min kontaktperson att han hade fått det om bakfoten.

För mig är tömning (tyhjennys) och slutstädning (loppusiivous) två vitt skilda saker, men tydligen förstod kontakten inte min finska. Jag skrev genast ett mejl både till honom och hans vikarie (själv var han på kurs den här veckan) och förtydligade med stora bokstäver att jag aldrig nånsin har beställt nån tömning och senare avbokat beställningen på slutstädning.

Jag fick faktiskt svar ganska omgående där vikarien bad om ursäkt för att informationen inte gått fram. Förhoppningsvis behöver jag inte ha nåt ytterligare informationsutbyte i det här ärendet.