31.8 – Sista sommardagen

På Udden har sommarens sista dag varit behagligt stillsam.

DimmaMorgon
I morse väckte Mia mig tio i sex och ville prompt ut i dimman. Hon fick som hon ville förstås. Det är liksom ingen idé att försöka tvinga henne stanna inne, hon bara fortsätter att tjata så jag ändå inte kan somna om.

Tio över åtta ringde hon på sin dörrklocka. Dags att stiga upp och servera oss frukost. Dimman låg fort­farande tät över Udden och termometern visade bara 12°. Men mer kan man väl inte begära då sommaren är slut?

Lunch
Förmiddagen förlöpte med sysselsättning vid datorn, lite blompyssel och bergsputsning(!). Berget jag blottlade 2012 har redan koloniserats, mest av några olika mossor, men nån enstaka planta hade också satt rot. Ändå brukar jag vara där och städa bort jord och löv med jämna mellanrum. Naturen har uppenbarligen bestämt att berget inte ska vara kalt.

SquashröraSen uppfann jag ett nytt recept. Av Daphnias ordförande fick jag tips om vad jag kunde använda squashen till (som jag fick av fru grannen mittemot för flera veckor sen). Hon föreslog att jag kunde göra en soppgrund av kokt, mosad squash och t ex krossade tomater.

Krossad tomat med vitlök hade jag köpt hem så nu kände jag för att kocka. Det blev en squash- och tomatstuvning, men den kan förstås med fördel späs ut och användas som soppa eller kom­plet­te­ras med ytterligare ingredienser. Fast jag tycker den är god som den är. Här är ingredienserna jag rörde ihop:
1 medelstor squash, 1 förpackning (370 g) krossad tomat med vitlök, 1 dl chiafrön (kan minskas till ½ dl), 1 stor/2 små lökar, 2 msk kokosolja, 1 dl vispgrädde, 2 stora vitlöksklyftor, salt och ½ tsk gurk­meja. Slutligen klippte jag ner ett par kvistar färsk basilika. En riktigt mumsig och nyttig röra tycker jag.

Eftermidddag
Klockan hade som så ofta hunnit bli över ett innan jag gjorde morgontoalett och klädde på mig. Det var snart dags för veckans siktdjups‑ och pH-mätning. Termometern hade kravlat sig upp till 20-strecket och solen sken. Absolut shorts- och linneväder.

Mias byteMia följde med ner till stranden och sa inte ett knyst när jag rodde i väg. Hon var förresten fullt upp­tagen med att fånga en slända. Skönt att hon känner sig trygg. 20 minuter senare var jag tillbaka och blev genast varmt hälsad välkommen hem.

På väg upp från stranden ville Mia prompt in i förrådet under huset så jag öppnade dörren och fortsatte upp till trappan. Högst tre minuter senare kom hon med en skogsmus mellan tänderna. För­modligen hade hon hittat den i förrådet. Duktig kisse. 🙂

Framåt tre tog jag portion nummer två av min röra, den här gången kall. Den smakade nästan lika bra som när den var varm. Efter lite småpyssel beslöt jag vila middag.

Jag hade redan lagt mig på sängen under filten när jag kom på en bättre idé. Om det här var sista som­mar­dagen skulle jag självfallet vila i hammocken i stället. Sagt och gjort.

Efter en stund fick jag sällskap. Först av en mygga, sen av Mia, men hon låg bara en kort stund innan hon hörde eller såg nåt jaktbart och hoppade ner. Det upprepades två gånger.

Mia i hammocken 2Sista gången hon hoppade upp kändes det dragit om fötterna och luften hade blivit påtagligt kylig men för att inte störa henne låg jag kvar ett tag. Medan jag vilade ögonen på min ståtliga ek, upptäckte jag en skogs­duva högst upp och önskade att jag hade haft kameran till hands. Det hade blivit en fin bild på pippin.

Efter en god stunds fågelskådning och mediterande över hur fåglarna kan veta att kvisten dom landar på håller, bestämde jag att det var dags att kliva upp. Det skrämde förstås i väg duvan så där rök sista chansen att föreviga den. Mia lät sig inte bekomma, hon låg kvar på filten i sovställning.

Kväll
Klockan var halv sju när jag kom in. Inte att undra på att det började kännas kyligt! När jag har tankat över dagens bilder till datorn och publicerat det här inlägget är det snart tid för kvällste och tevefåtöljen. Och så snart Mia har kommit in för natten är sista sommardagen slut . 🙂

9.2 – Begravningsdagen

Gårdagen var tung men också hjärtinnerligt varm.

Morgon och förmiddag
Gårdagen började tidigt, jag borde kanske inte ha stigit upp redan den tiden? Tio över sju steg vi upp. En kort stund senare välte Mia blomvasen som stod på köksbordet. Vattnet rann förstås ut över bor­det och ner på golvet. Just då var hon väldigt billig, jag hade annat att tänka på… Snön som hade rasat ner från taket till exempel.

SnörasNästa irritationsmoment dök up när jag gjorde min morgontoalett. Avloppet till hand­fatet korkade igen. Jag tog upp vattenlåset bara för att konstatera att felet inte låg där, proppen satt längre ner i röret. Lyckligtvis gjorde propplösarvätskan susen så småningom så jag kunde tvätta mig klart.

Ett par timmar senare skänkte jag en tacksam tanke till ”vägmästaren” som var i farten och sandade vägen. Det milda vädret och regnet hade gjort vägen hal, men nu skulle dagens gäster kunna ta sig fram.

Mia fortsatte fresta på mitt tålamod. Hon var obehagligt pigg och uppspelt och lyckades jämt vara i fötterna på mig. Hon kände antagligen att jag hade tankarna på annat håll och gjorde sitt bästa för att få uppmärksamhet.

När jag hade skottat bort snöhögen framför trappan för andra gången (första kom i torsdags kväll) kom jag på att jag skulle hissa flaggan på halvstång. Det var lättare sagt än gjort, den hamnade på tok för långt ner vid dom första två försöken. Tredje gången blev inte heller perfekt, men det fick duga bestämde jag.

Nu började det bli dags att byta om till be­grav­nings­klädsel. Den svarta blusen jag tänkte ha på mig visade sig vara ostruken, men jag hade gott om tid så jag hann stryka den. Lite över tolv var jag färdigklädd. Jag ville inte klä mig i helsvart, så det blev andlighetens färg (mörklila) på byxorna.

Ca 12.25 kom herr grannen junior in och meddelade att skjutsen väntade. Mia fick stanna inne och var nöjd med det. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle känna sig frestad att hoppa upp på det färdigdukade bordet i vardagsrummet.

Begravningsceremoni och minnesstund
Begravningsgästerna från Helsingfors – mammas bror och svägerska, respektive tre av hennes vänner – vän­ta­de redan i kyrkan då vi kom. Resan hade gått bra och dom hade hunnit bekanta sig med varand­ra. Det var bara en av damerna i sällskapet jag inte hade träffat tidigare.

BegravningCeremonin inleddes enligt mammas önske­mål med Amazing Grace som kantorn spelade på piano, därefter talade prästen om att blomsterhyllningarna kunde börja. Mamma hade ju sagt att det räckte med en vit ros, hon ville inte ha några blomster­arrange­mang, så det hade jag vidarebefordrat till alla jag hade haft kontakt med.

Prästen tog därefter vid och vi sjöng psalm 31 (Härlig är jorden) som mamma och jag hade kommit överens om och efter jordfästningen avslutade kantorn med Time To Say Goodbye på piano, också den enligt mammas önskemål. Jag tror att mamma hade varit nöjd med arrangemangen. Också med den kvinnliga prästen.

Totalt tror jag vår lilla skara i kyrkan bestod av ett drygt ett tjugotal personer. Fler än jag hade räknat med, men en del av mina vänner hade ju också träffat mamma genom åren. Till minnesstunden på Udden infann sig 18 personer som fick kaffe, smörgåstårta och konjak till påtåren precis som mamma hade önskat.

Ett stort och varmt tack till alla som närvar eller hedrade minnet av mamma på annat sätt!

Kväll
När dom sista gästerna hade gått plockade jag undan och upptäckte att flaggan fortfarande vajade i topp när jag gick ut med slaskvattnet så jag skyndade mig att hala den. Direkt efter begravningen ska den hissas helt fick jag lära mig så det hade jag gjort innan kaffet serverades.

Precis som dagen hade börjat slutade den. Mia välte samma blomvas igen. End skillnaden var att vattnet rann ut åt andra hållet. 😦 Men jag förlät henne förstås igen (efter en stund).