9.2 – Begravningsdagen


Gårdagen var tung men också hjärtinnerligt varm.

Morgon och förmiddag
Gårdagen började tidigt, jag borde kanske inte ha stigit upp redan den tiden? Tio över sju steg vi upp. En kort stund senare välte Mia blomvasen som stod på köksbordet. Vattnet rann förstås ut över bor­det och ner på golvet. Just då var hon väldigt billig, jag hade annat att tänka på… Snön som hade rasat ner från taket till exempel.

SnörasNästa irritationsmoment dök up när jag gjorde min morgontoalett. Avloppet till hand­fatet korkade igen. Jag tog upp vattenlåset bara för att konstatera att felet inte låg där, proppen satt längre ner i röret. Lyckligtvis gjorde propplösarvätskan susen så småningom så jag kunde tvätta mig klart.

Ett par timmar senare skänkte jag en tacksam tanke till ”vägmästaren” som var i farten och sandade vägen. Det milda vädret och regnet hade gjort vägen hal, men nu skulle dagens gäster kunna ta sig fram.

Mia fortsatte fresta på mitt tålamod. Hon var obehagligt pigg och uppspelt och lyckades jämt vara i fötterna på mig. Hon kände antagligen att jag hade tankarna på annat håll och gjorde sitt bästa för att få uppmärksamhet.

När jag hade skottat bort snöhögen framför trappan för andra gången (första kom i torsdags kväll) kom jag på att jag skulle hissa flaggan på halvstång. Det var lättare sagt än gjort, den hamnade på tok för långt ner vid dom första två försöken. Tredje gången blev inte heller perfekt, men det fick duga bestämde jag.

Nu började det bli dags att byta om till be­grav­nings­klädsel. Den svarta blusen jag tänkte ha på mig visade sig vara ostruken, men jag hade gott om tid så jag hann stryka den. Lite över tolv var jag färdigklädd. Jag ville inte klä mig i helsvart, så det blev andlighetens färg (mörklila) på byxorna.

Ca 12.25 kom herr grannen junior in och meddelade att skjutsen väntade. Mia fick stanna inne och var nöjd med det. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle känna sig frestad att hoppa upp på det färdigdukade bordet i vardagsrummet.

Begravningsceremoni och minnesstund
Begravningsgästerna från Helsingfors – mammas bror och svägerska, respektive tre av hennes vänner – vän­ta­de redan i kyrkan då vi kom. Resan hade gått bra och dom hade hunnit bekanta sig med varand­ra. Det var bara en av damerna i sällskapet jag inte hade träffat tidigare.

BegravningCeremonin inleddes enligt mammas önske­mål med Amazing Grace som kantorn spelade på piano, därefter talade prästen om att blomsterhyllningarna kunde börja. Mamma hade ju sagt att det räckte med en vit ros, hon ville inte ha några blomster­arrange­mang, så det hade jag vidarebefordrat till alla jag hade haft kontakt med.

Prästen tog därefter vid och vi sjöng psalm 31 (Härlig är jorden) som mamma och jag hade kommit överens om och efter jordfästningen avslutade kantorn med Time To Say Goodbye på piano, också den enligt mammas önskemål. Jag tror att mamma hade varit nöjd med arrangemangen. Också med den kvinnliga prästen.

Totalt tror jag vår lilla skara i kyrkan bestod av ett drygt ett tjugotal personer. Fler än jag hade räknat med, men en del av mina vänner hade ju också träffat mamma genom åren. Till minnesstunden på Udden infann sig 18 personer som fick kaffe, smörgåstårta och konjak till påtåren precis som mamma hade önskat.

Ett stort och varmt tack till alla som närvar eller hedrade minnet av mamma på annat sätt!

Kväll
När dom sista gästerna hade gått plockade jag undan och upptäckte att flaggan fortfarande vajade i topp när jag gick ut med slaskvattnet så jag skyndade mig att hala den. Direkt efter begravningen ska den hissas helt fick jag lära mig så det hade jag gjort innan kaffet serverades.

Precis som dagen hade börjat slutade den. Mia välte samma blomvas igen. End skillnaden var att vattnet rann ut åt andra hållet. 😦 Men jag förlät henne förstås igen (efter en stund).

6 thoughts on “9.2 – Begravningsdagen

  1. Även jag hade en egen liten minnesstund här i Trelleborg, där jag mindes stunder från 60-talet då din mamma säkert hade många oroliga stunder, då hon flög kors och tvärs mellan olika länder och vi gjorde vårt bästa för att utforska vuxenvärlden. Så i min egen lilla stund fnissade jag åt våra upptåg och kände en moders oro för sin unga tonårsdotter…

    Gilla

    • Ja, suck. Mamma hade det nog inte lätt med mig i den åldern (heller). :-/ Det medgav hon också när jag på senare år tog upp ämnet. Men det är väl inte så ovanligt kan jag tänka mig. Tur att jag har nöjt mig med hundar och katter i stället för barn. 😀

      Gilla

  2. Hörde att begravningen var fin och varm och vacker.
    Skönt att allt var så planerat och förberett så det kunde bli såsom
    Raili ville ha det. Det har varit en hel del med det jordiska att ordna. Sedan kommer tomheten. Vi hoppas på att ses under våren.

    Gilla

    • Så bra, just som mamma ville ha det. Det skulle inte vara någon sorglig tillställning tyckte hon och jag höll med henne. Ser fram mot sammanträffande! 🙂

      Gilla

  3. Jag läser din upplevelse och är glad för att du är så generös och vill dela med dej. Du väcker all möjliga minnen till liv 🙂
    Jag har varit föräldralös i 12 år. Kanske just därför känns det lätt och fint att leva mig in i den här tiden i din tillvaro. Jag önskar dej fridfulla dagar framöver. Och så hopas jag du vill äta middag med oss i Lammala Norrgårds Lillstuga nångång….hälsar Sanna

    Gilla

    • Mina skriverier har en terapeutisk effekt upplever jag och är förstås glad om mina läsare har utbyte av att läsa dem. Tack för dina vänliga ord och din inbjudan. 🙂

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.