Min sista mamma

Idag för en vecka sen begravdes mamma. Det känns fortfarande lite overkligt och jag får påminna mig själv om att min sista mamma inte är kvar längre. Det här inlägget är min katharsis.

Under mammas sjukhusvistelse i Helsingfors mejlade en av hennes väninnor och skrev bland annat: ”Man har bara en mor.” (Den frasen fick jag också via SMS av en annan dam.) Min första tanke var att besvara det med: ”Ja, och hon dog redan 1999”, men jag ändrade mig och skrev i stället att ”mammas och min relation är komplicerad” eftersom jag inte ansåg att hon behövde veta mer än så.

TelefonDet borde jag aldrig ha gjort! Det fick till följd att mamma ringde upp nån dag senare och var full­komligt rosen­rasande. Väninnan hade vidarebefordrat min kommentar och nu ville mamma veta vad jag menade med det?

Mina försök till förklaring nådde inte fram, mamma var inte mottaglig. Hon sa att jag trots allt jag sagt anklagade henne för att hon lämnade bort mig när jag var liten och för att inte bry mig om henne, etc, etc. Jag minns inte längre hur samtalet slutade, men överens var vi inte.

Det som den här och mammas andra väninnor inte visste, var att jag har haft många mammor under åren – fostermor, biologisk mor, styvmor, ”reservmamma” och svärmor. Dom visste inte heller att den mor jag fick kärlek och trygghet hos under mina första levnadsår är den som jag alltid har be­trak­tat som min mamma och hon dog som sagt 1999.

Men självfallet ville jag inte säga det till mamma… Hon hade nog svårt ändå eftersom hon aldrig förlät sig själv för att hon ”övergav” mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga henne om att det var det bästa valet hon kunde göra i dåvarande situation och att jag inte dömde eller tyckte illa om henne för den skull. Hon hörde vad jag sa, men kunde inte ta till sig det.

Hos min biologiska mor bodde jag 1963-1973, sen flyttade jag till ett internat och vidare till Sverige på hösten 1974. Efter det umgicks vi sporadiskt och med vissa kommunikationsavbrott fram tills hon blev änka 1998. Sen dess har vi träffats regelbundet ett par, tre gånger per år. Efter en veckas samvaro blev vi irriterade på varandra, så vi höll oss till den tidsgränsen.

Att mamma och jag hade olika värderingar och var väldigt olika som personer gjorde inte saken bättre. Under åren har vi haft många kontroverser som tidvis har slutat med avbruten kontakt. Så slutade också den här konflikten. Mamma ringde senare samma dag och talade om att det här var vårt sista samtal, hon ville inte ha nåt med mig att göra i fortsättningen. Jag kunde förstås ha tagit henne på orden om jag inte hade förstått vad som låg bakom.

Eftersom hon inte ville prata med mig, skrev jag ett brev till henne samma dag, dvs den 1.10.2013 där jag bemötte allt hon hade anklagat mig för:

Hej mamma!

Eftersom jag av allt att döma inte kan uttrycka mig korrekt verbalt, försöker jag sätta orden på papper i stället.

Nej, mamma, jag är inte hård, men jag vet att jag uppfattas så av många i min omgivning. Ändå har mitt skyddspansar blivit tunnare med åren. Du har kanske rätt i att jag saknar empati, det kan jag inte själv bedöma? Och underlig är det säkert många (fler än dina väninnor) som tycker att jag är, men jag kan inte vara någon annan än mig själv. Om det ska klassas som psykiska problem är jag heller inte kompetent att bedöma.

BrevSjälvklart tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt och sorgligt att du har drabbats av cancer på nytt, hur kan du tro något annat? Om jag kunde trolla bort den skulle jag göra det omedel­bart! Givet­vis vill jag att du ska må så bra som möjligt och litar på att du får den vård du behöver.

Men när du säger att du inte vill leva längre, vet jag inte hur jag ska hantera det…? Om det verkligen är din önskan måste jag ju respektera den, oavsett vad jag tycker. Som du sa, vi bestämmer över (och ansvarar för) vårt eget liv. Ingen kan göra någon annans val.

Du undrar varför jag behandlar dig så här? (Enligt dagens första telefon­samtal.) Jag upplever att jag behandlar dig som jag alltid har gjort, bortsett från att jag avskyr att gräla med dig. De kontroverser vi haft under gångna år betraktar jag som avklarade för länge sedan och hyser varken agg eller bitterhet. Jag ankla­gar dig alltså inte för något som helst och in­stämmer helt i att du har varit snäll och hjälp­sam.

Att du inte vill att jag kommer på besök (planerat till torsdag 3.10) känns förstås ledsamt att höra. Ännu ledsammare var det givetvis att höra att du vill bryta kontakten helt och att det senare telefon­samtalet idag skulle vara det sista. Jag beklagar innerligt om/att jag sårat dig och inte är (kanske aldrig har varit?) den dotter du förväntar dig.

Jag kan bara hoppas att dina beslut orsakas av ditt sjukdomstillstånd och att du – när du för­hopp­ningsvis mår bättre – kan tänka dig att ompröva dem. Till dess skickar jag en varm styrke­kram från mig och Mia.

Eftersom jag inte fick nån reaktion på brevet beslöt jag åka och hälsa på henne oanmäld. Antingen skulle hon be mig flyga och fara eller så skulle hon uppfatta det som en försoningsgest.

Hon såg ut som om hon inte riktigt trodde sina ögon och öron när jag kom in i rummet och sa ”Hej mamma”. ”Men hej, är du här?” svarade hon. Lyckligtvis uppfattade hon besöket som försoning och blev både glad och rörd. För säkerhets skull intygade jag att jag inte hade kommit för att gräla.

Jag frågade om hon hade läst mitt brev, jag såg att det låg hopvikt på hyllan till sängbordet. ”Ja, flera gånger.” svarade hon. Med det fick ärendet bero. Varken hon eller jag kommenterade innehållet eller upptakten till brevet, utan pratade om annat.

En annan av hennes väninnor talade nyligen om att det märktes på många sätt att jag var viktig för mamma. Det har mamma aldrig talat om för mig, men på senare år har hon sagt att jag är duktig och att jag är det enda hon har, så det kanske får uppfattas som ett slags kärleksförklaring?

Hur som helst fick väninnans uttalande mig att tänka till och komma i håg min biologiska far (jag har haft många pappor också). När han blev ensamstående och äldre framgick det hur viktig jag var. Det samma kanske gällde mamma? Dessutom kom jag på att bara för att jag inte kunde besvara hennes moderskänslor betydde det inte att hon inte hyste dom, åtminstone på äldre dar.

Därför kändes det extra hjärtevärmande att mamma kallade mig ”gullegryn” när jag besökte henne under den sista månaden hon levde. Det tog oss alltså drygt 61 år att nå den punkten.

Mamma 22 jan

Sista bilden på mamma tog jag den 22.1.2014, dvs fyra dagar innan hon dog. Det var också sista gången jag kunde prata med henne.

Jag sörjer inte mamma, men jag sörjer att vi inte hade en bättre relation långt tidigare. Det är själv­fallet inte ens fel när två träter, så jag har naturligtvis stor del i det dåliga förhållandet. Troligen kan det – åtminstone delvis – förklaras av att jag aldrig accepterade eller respekterade henne som min mamma.

Det låter hemskt att säga, men alla som jag har pratat med som har vuxit upp hos foster­föräldrar eller släktingar delar min uppfattning. Den mamma man växte upp med är ens riktiga mamma, oavsett vem ens biologiska mor är. Därför påstår jag i sten att blod inte är tjockare än vatten.

Jag uppskattade mamma på många andra sätt och tror att jag förstod henne bättre än hon förstod mig i många avseenden. Tack vare henne har jag lärt mig många viktiga saker om mig själv. Jag är oändligt tacksam för att vi kom varandra närmare innan det var för sent.

Det känns viktigt att tillägga att jag inte anklagar mammas väninnor för deras engagemang. Dom kunde ju inte veta att dom rörde om i ett geting­bo eller vilka känslostormar det skulle förorsaka.