30.1 – Kroppsligt och andligt

Igår åt jag fiskbiff, lämnade mammas kistklädsel, fick en adrenalinkick och förlorade en omgång. Idag var dödsannonserna införda och prästen har ringt.

FiskFiskbiff
Det bästa jag kan säga om fiskbiffen jag köpte från fiskbilen i Kimito förra fredagen är att den hade en svag bismak av fisk.

Ytan på biffen påminde om plast och konsistensen var gummi- eller svamplik. Den var nog så hårdtuggad och smakade som sagt inte mycket. Aldrig mer fiskbiff från den försäljaren!

Kistklädsel
Innan hon dog talade mamma om att hon ville bli begravd i sin julklapp om det gick för sig. Hon fick ett naturvitt sidennattlinne av mig i julklapp den 9.12 när jag hälsade på henne på sjukhuset i Helsingfors, eftersom jag antog att vi inte skulle ses på julafton. Jag blev förstås både glad och rörd.

Några av hennes vänner i stan ville skicka en vinröd sidenhalsduk till henne, men då var hon redan så dålig att det inte gick att nå henne, så jag talade om att hon i så fall får ha den på sig i kistan om dom tyckte det var OK? Det tyckte dom och i tisdags anlände den.

Eftersom hon inte fick sin vinröda kista, blev det i alla fall lite vinrött. 🙂 Igår åkte jag och lämnade nattlinne och halsduk till begravningsentreprenören och i morgon får jag se hur klädseln tar sig ut på mamma när jag ser henne i kistan.

Hon tyckte inte att jag skulle se henne sen hon dött, men jag trotsar henne en sista gång. Jag vet ju att hon ser likadan ut som när vi sågs sista gången så det blir ingen obehaglig överraskning. På nåt sätt vill jag försäkra mig om att det bara är ”skalet” som är kvar.

Adrenalinkick
Igår eftermiddags fick jag en adrenalinkick igen. Lägenhetstömmaren ringde och talade om att ”dubbeltömmaren” (se inlägg 28.1) hade saboterat en del av ägodelarna. I botten på en av sop­säckarna hade han öst ner kaffeservisen och slängt kastruller och pannor ovanpå så porslinet var krossat.

Arg 3Lägenhetstömmaren pratade om förstörelse för ”flera hundra euro” så jag erbjöd mig givetvis genast att kompensera honom. Jag fick ju betalt för allt lösöre redan den 23.1.

Han lugnade mig genast och sa att jag inte behövde det, men tyckte det var för jävligt att slänga riktiga grejer på sophögen. Jag kunde bara hålla med honom och talade om för honom att det skulle bli ett bistert mejl igen till Realia.

I mejlet nämnde jag inga belopp, men frågade på vilket sätt dom hade tänkt ersätta förstörda ägo­delar som redan var sålda. Idag fick jag svar. Vikarien meddelade att kollegan skulle besvara det när han är tillbaka nästa vecka. Det ska bli intressant att se vad han skriver.

Förlorat parti
I går kväll kom Trollkarlen på välkommet besök och föreslog en omgång ”marjas” när vi hade druckit ur kvällsteet. Eller rättare sagt frågade han om jag hade lust att förlora ett parti. 😀

Senast spelade vi den 23.1.2013 så det var ett tag sen. Till skillnad från Trollkarlen som spelar flera gånger per vecka har jag inte rört spelkorten sen dess så jag kände mig lite ringrostig.

Det blev riktigt spännande på slutet. Han stod på 11 och jag på 10 (man vinner vid 12 poäng), men han lyckades klå mig den här gången också. Det var honom väl unt. Killar kan bli väldigt sura om dom förlorar till ett fruntimmer har jag märkt. 😉

Skönt att få fokusera på nåt annat än död och begravning. Hjärnan kändes nästan nymornad när kortspelet var avslutat.

KyrkaAnnonser och samtal med prästen
Nu kan jag släppa dödsannonserna. Båda var införda i dagens tidningar. Jag har inte sett annonsen i Husis men från ”tillförlitlig källa” har jag uppgift om att den var OK.

På eftermiddagen ringde prästen som ska ha hand om mammas jordfästning (konstigt ord). Mamma hade nog föredragit en manlig präst vet jag, men vi har ju inte så många att välja på så det blir säkert bra.

Hon ville veta om jag hade några specifika önskemål angående ceremonin? Jag talade om att mamma ville att Amazing Grace, Härlig är jorden och Time To Say Goodbye med Andrea Bocelli och Sarah Brightman skulle spelas.

Kom just på att jag bad om den engelskspråkiga versionen av Time To Say Goodbye, men det är ju förstås kantorn som ska spela den, inte nån CD som snurrar! Och nån solist lär knappast finnas. Bäst jag förklarar mig i morgon annars tror hon att jag är hel­knäpp. 😀

Hon ville också veta om det skulle bli nån minnesstund? Jag berättade att mamma ville att den skulle hållas på Udden med kaffe och konjak för den som vill. Hon undrade då om hon och kantorn för­väntas närvara? Det pratade vi aldrig om med mamma, men jag är ganska säker på att hon skulle ha sagt nej, så det sa jag också.

I morgon eftermiddag ska jag träffa henne så hon får bakgrundsinfo om mamma.

28.1 – Arrangemang

Jag har hämtat mammas tillhörigheter, ordnat begravningsdetaljer, gjort dödsannons och fått dubbeltömning.

Mammas tillhörigheter
Jag gruvade mig igår för att åka till bäddavdelningen och hämta mammas tillhörigheter, men det gick bra, dom var redan nerpackade i en plastkasse. Allt som avdelningen kunde använda bad jag dom behålla, inklusive miniorkidén som jag hade köpt till mamma.

Personalen fick också en blombukett som tack för att dom gjort mammas vistelse så behaglig som möjligt. Jag skojade med dom innan jag gick och sa att dom får ta hand om mig också så små­ningom. Dom skrattade lyckligtvis, det hade ju varit hemskt om dom sagt att dom absolut inte vill ha mig dit. 😀

UrnaBegravningsdetaljer
I anslutning till ”hämtningsturen” hade jag bokat möte med vår begravningsentreprenör. Det finns en i Kimito också, men Begravningstjänst Gratia har tidigare skött fostermors begravning och jag har haft kontakt med företaget tidigare angående dom gamla gravstenarna så det kändes naturligt att vända sig till samma ställe.

Damen jag har pratat med men inte träffat var precis så sympatisk som hon lät i telefonen. Hon hade också förmågan att lyssna, vilket jag uppskattade kolossalt. Mamma hade ju talat om vad hon ville ha i kist- och urnväg, så det gällde bara att hitta det hon ville ha och det gjorde vi.

Dödsannons
När jag kom hem satte jag mig ner och gjorde i ordning dödsannonsen. Mamma var ateist (påstod hon) och tyckte inte det var nödvändigt med ett kors i annonsen, men vi kom fram till att det fick duga om det inte fanns alternativ.

DödsannonsHos Gratia fick jag en strålande idé, jag skulle förstås ha en bild på mamma i annonsen! Det är vanligare i Sverige sa den sympatiska damen men förekommer också i Finland.

Sagt och gjort. Jag hittade en bild från påsken 2012 där mamma såg jättesöt ut så jag klippte bort övriga personer och gjorde bilden svartvit. Det blev ju himla fint tycker jag (ett par mellanlinjer saknas dock på den här bilden). Frågan är vad mamma skulle säga om det, men eftersom hon är till sin fördel kunde hon väl inte ha haft nåt emot det?

Efter att ha fått dag och tid för begravningen skickade jag annon­sen till Annonsbladet som skulle vidarebefordra den till Husis (Hufvudstadsbladet). Annonsbladet godkände den utan problem, men sent i eftermiddags ringde en jäktad dam och sa att Husis, eller rättare sagt KSF Media, vägrar publicera dödsannonser med bild på den avlidna.

”Vrångkukar” skulle dom kallas i Jämtland. 😦 Det var bara att acceptera en av deras symboler i stället (jag valde solnedgången) och göra ett nytt original, men jag bad kontakten på Annonsbladet hälsa dom från mej att det var första och sista gången jag är annonskund hos dom.

Till råga på allt står det på deras webbsida att privatkunder själva kan bestämma hur deras annonser ska se ut. Jo, pyttsan, det gäller inte dödsannonser åtminstone.

Det kan tyckas en aning kufiskt att ha med en katt i en döds­annons, men Mia var faktiskt mammas katt från början. Hon bad mig alltid krama henne när vi pratades vid så jag tyckte hon skulle få vara med bland dom sörjande.

Dubbeltömning!
På förmiddagen idag ringde lägenhetstömmaren och sa att han fått konkurrens. Det hade dykt upp en kille som hade order om att tömma lägenheten. ”Va?!” gastade jag och fattade ingenting.

När jag fick prata med killen i fråga och bett honom förklara vem som gett honom upp­dra­get, hänvisade han till samma namn som jag har haft kontakt med på Realia. Jag förklarade att jag bara hade beställt slutstädning och den hade jag dessutom avbokat.

Killen kunde bara konstatera att han fått order om att utföra jobbet så jag kunde inte gärna vara arg på honom, men bad honom hälsa sin chef att han skulle framföra till min kontaktperson att han hade fått det om bakfoten.

För mig är tömning (tyhjennys) och slutstädning (loppusiivous) två vitt skilda saker, men tydligen förstod kontakten inte min finska. Jag skrev genast ett mejl både till honom och hans vikarie (själv var han på kurs den här veckan) och förtydligade med stora bokstäver att jag aldrig nånsin har beställt nån tömning och senare avbokat beställningen på slutstädning.

Jag fick faktiskt svar ganska omgående där vikarien bad om ursäkt för att informationen inte gått fram. Förhoppningsvis behöver jag inte ha nåt ytterligare informationsutbyte i det här ärendet.

Sista besöket

Priser

I mammas bokföringshäfte hittade jag den här lappen när jag sorterade hennes tillhörigheter. Att hon skulle dö samma dag fem månader senare visste hon förstås inte.

Nu har hon sluppit alla plågor. Två timmar efter mitt besök hos henne idag fick jag meddelande om att hon dött lugnt och stilla. Jag är innerligt tacksam för att hon inte behövde lida längre.

25.1 – Packa ner, lasta och packa upp

Jag och Silverpilen har hämtat oss efter torsdagens ”utflykt”, i går började uppackningen och idag har jag fortsatt.

Torsdagens utflykt
Tjugo över nio i torsdags dök Vik Husse upp och blev varmt välkomnad av både mig och Mia. Hon har lärt sig att han alltid har med sig torkad fisk till henne och det här var inget undantag. En halv timme senare rullade Silverpilen nerför backen med Helsingfors som resmål. Det var dags att tömma mammas lägenhet.

Mammas bostadVäglaget var minst sagt lurigt från Bjärnå till Kyrkslätt. För det mesta kändes det som om jag bok­stav­ligen gled fram (jag kör dubbfritt). Asfalten var belagd med en tunn ishinna så det gällde att försöka ha ett hjulpar på den ljusgrå delen av vägytan där jag inbillade mig att det var isfritt.

Ca 12:20 rattade jag in på macken i Gräsviken där min ”eskort” (f d klass­kompi­sen) redan väntade, sen följde jag honom som en skugga tills vi nådde slutmålet. Han var vänlig nog att lova mig en hjälpande hand med dom största och tyngsta prylarna så vi parkerade båda utanför ingången till mammas lägenhet.

Min kontaktman Lasse, som skulle handha den slutgiltiga tömningen, stod redan och väntade trots att klockan bara var 12:40 så vi gjorde förstås sällskap i hissen. En vänlig, social och pratsam man.

Medan min guide och jag tog hand om det som skulle följa med till Udden, gick Lasse omkring i lägen­heten och värderade innehållet. Det var förstås ganska fort gjort. Dels var lägenheten inte så stor och dels är han ju proffs på sånt.

Jag antog med glädje hans bud och vi skakade hand. Han tyckte han kunde passa på att börja packa ner han också, så vi sprang om varandra med prylar hit och dit. Efter en stund anslöt mammas hyggliga kompis med utlovat kaffe och tilltugg.

Självfallet gav jag mig inte tid att sitta ner för att äta och dricka, utan tog en kaffeslurk och en bröd­bit då och då medan jag fortsatte packa med god hjälp av mammas kompis. Alla mammas pärmar och papper var ju viktigt att få med och hennes personliga tillhörigheter ville jag förstås gärna ta hand om.

Mina medhjälpare gav sig av en efter en alltmedan mina kollin ökade i antal. Kvart över tre kom jag på att jag nog borde söka upp Tontti-Huoltos kontor som avtalat för att lämna tillbaka dom nycklar som inte behövdes längre.

FullastatPå tillbakavägen slog jag en signal till Vik Husse för att kolla läget. På Udden var allt frid och fröjd fick jag veta, så jag lovade slå en signal på nytt när jag var på hemväg och ute ur stan.

Tio i fem var Silverpilen fullproppad – enda lediga utrymmet var bakom ratten. Sikten i höger back­spegel och i bakrutan var klart begränsad, men jag beslöt att jag såg tillräckligt för att undvika plåt­skador.

Halv sex hade jag krånglat mig genom rusningstrafiken och ut ur stan. Nu stod det Hangö på skyl­tar­na så jag meddelade Vik Husse att jag var på väg åt rätt håll.

I mörkret såg det inte lika halt ut, utom när det kom mötande trafik, så jag spände mig inte lika mycket som på ditvägen men höll absolut inte mer än lagstadgad hastighet för säkerhets skull. Inte ett enda fordon körde jag om heller. 😉

20-nyheterna hade nyss börjat när jag parkerade på Udden. Bra jobbat tyckte jag och pussade Silver­pilen ömt som tack för att den än en gång tagit mig fram och tillbaka utan missöden.

Uppackning
Efter besöket hos mamma började jag uppackningen igår. Det viktigaste var ett kvitto som jag hade lovat skicka till en firma. Mamma hade tidigare talat om att det låg ”i gula mappen med Betalda‑Obetalda räkningar”.

Nåt kvitto fanns inte i den gula mappen och nån pärm/mapp med obetalda räkningar fanns inte heller. Jag hade sökt igenom alla papper och precis gett upp då jag ändå tyckte att jag skulle ta en titt till i (den blå) pärmen med betalda räkningar.

Vita byrånDär låg kvittot tack och lov. Jag har full förståelse för att mamma inte kom i håg exakt rätt i det till­stånd hon befann sig, tvärtom var det häpnadsväckande att hon alls mindes var det låg.

Idag har uppackningen och sorteringen fortsatt och Silver­pilen är tömd. Mammas lilla, vita byrå som jag trots allt bestämde mig för att behålla var det sista som återstod. Men hur sjutton skulle jag få in den?

Efter lite tankemöda kom jag på en ypperlig lösning. Nu står den i verandan (på rätt köl) och väntar på att få komma in i sitt nya hem. Men innan det blir verklighet måste den gamla byrån tömmas och flyttas ut.

Alla som har varit på Udden vet att det inte finns några lediga utrymmen, det blir alltid frågan om att ersätta nåt befintligt. 😀

22.1*) – Beredskap och kamomillte

Igår skrev jag listor och stämde av torsdagens program, idag hälsade jag på mamma, förberedde för morgondagen och dricker kamomillte.

AnteckningsblockListor
Enligt mammas önskemål sa jag upp hennes lägenhet i stan strax efter jul. Igår skrev jag listor, dels på viktiga kontakt­personer som har med bostaden att göra och dels på saker som ska följa med till Udden. Resten får en firma ta hand om.

Avstämningar
För säkerhets skull kollade jag att tömningsfirman kom ihåg tidpunkten. Jodå, men det visade sig att tömningen inte sker på torsdag, utan vi träffas bara för en överenskommelse. Själva tömningen sker först efter det. Det beskedet innebar att vi ändrade tiden till 13.00.

Jag har självfallet också bokat Vik Husse till Mia. Han lovade snällt nog dyka upp ca 9.30 i morgon så jag hinner in­formera honom om var han hittar mat och dryck, både till sig själv och Mia.

Min ”storstadsguide” (f d klasskompisen) ringde och kollade att planeringen håller och vi kom överens om var vi ska träffas på torsdag. Gräsviken var lämpligaste alternativet och den skylten kommer jag i håg, så det ska väl gå bra. Tur att det finns mobiltelefoner om, utifall att.

Jag har också lovat ringa mammas kompis som bor i närheten när jag är på plats. I senaste mejlet undrade hon om jag använder mjölk och socker i kaffet. Hon ville bjuda på mat, men det tackade jag nej till för att inte slösa med tiden, så hon lovade vänligt nog ställa upp med kaffe och smörgås.

Hälsat på mamma
Mamma sov som vanligt då jag kom men jag ville inte väcka henne utan satt tyst bredvid henne och följde hennes andhämtning. Hon såg mycket bättre ut idag, färgen på på läppar och händer var normal igen.

Mammas händerNär maten kom vaknade hon till och frågade hur länge jag hade varit där. ”Bara en liten stund” försäkrade jag. Jag frågade om hon ville äta i sängen och det sa hon ja till så jag höjde huvudändan på sängen och föreslog att jag kunde mata henne.

När hon såg sopptallriken försökte hon ta i skeden, men orkade inte lyfta den så jag matade henne och gav tabletten hon skulle ha. Det blev bara några skedblad innan vi övergick till efterrätten. Idag serverades änglamat så jag förstod att hon skulle uppskatta den mer än soppan.

Det blev trots allt inte så många skedblad av den heller. Hon sa att hon inte orkade hålla upp ögonen så jag frågade om hon ville vila. Efter att ha begärt att få lite mjölk sänkte jag sängen tills hon tyckte att hon låg bra, sen pussade jag henne på pannan och sa att jag skulle gå så hon fick vila.

Innan jag gick öppnade hon ögonen, log och tackade för att jag hade kommit. Det var en hjärte­vär­mande belöning för besöket.

Förberedelser
Innan jag drog kapellet över Silverpilen förberedde jag för morgondagens avfärd. Spolarvätska fyllde jag nyligen på, så det behövdes inte, men min trotjänare är nu omgjord till ”lastbil”. En kartong, några kassar och en frysväska rymmer säkert dom grejer som ska följa med till Udden.

Kamomillte
Sen ett par veckor dras jag med ”magkatarr”. Nåt sånt existerar inte enligt dom sajter jag kollat på, utan det handlar om magsäcksinflammation, dvs gastrit, har jag lärt mig. Strunt samma, jag känner väl igen besvären från tidigare. Fast det var många år sen sist.

ÖrtteBland tipsen på naturmedel/läkeörter hittade jag malva- och kamomillte. Nåt malvate gick inte att uppbringa i S-Market, men väl kamomillte så det köpte jag och har nyss druckit.

I Nya naturläkarboken läste jag ett annat tips värt att pröva: 1-2 teskedar vanlig grädde och lika delar vatten vid behov. Enkelt, bra och biverkningsfritt.

Jag vet mycket väl vad besvären beror på så jag är inte orolig. Det gäller bara att låta bli att inte anstränga slemhinnan i magen. Fast morgonkaffet vägrar jag avstå från!

Lustigt nog har jag varken halsbränna eller sura uppstötningar så jag dricker hellre kamomillte än förbrukar flytande Novalucol som jag minns var dödsäckligt. Tydligen finns det tuggtabletter nu­för­tiden, men jag avstår gärna från dom också.

*) Pga tekniska problem gick det inte att publicera inlägget igår. 😦

20.1 – Skillnader

Ljusskillnaden börjar märkas, jag har fått loss sköldpaddan och hade fel igen. Mammas tillstånd har försämrats.

Ljusskillnad
Tack vare solskenet igår var det alldeles ljust ännu halv fyra så jag hann avsluta städningen i dags­ljus. Jämfört med nyårsdagen stiger solen upp hela 20 minuter tidigare. Idag har snötäcket fyllts på lite grann så dagen har inte varit lika ljus som igår, men nysnön lyser upp.

SköldpaddaSköldpaddan lösgjord
Förra gången jag dammsög åkte min lilla sköldpadda in i dammsugaren. Det handlar givetvis inte om en levande sköldpadda, utan en liten prydnadsgrej av snäckskal som jag räddade då Tigern/Lejonet var på väg att slänga bort den för många år sen.

Trots att jag vände på och pillade runt med fingret i dammsugarpåsen kunde jag inte hitta den så jag antog att det inte var meningen att jag skulle ha den längre. Igår fick det mystiska försvinnandet och dammsugarens dåliga sugförmåga sin förklaring.

Sköldpaddan hade alls inte åkt in i dammpåsen utan satt fastkilad i en del av dammsugarslangen. Tyvärr var den omöjlig att rubba eller ta ut ens med matpincetten jag använde, så jag tog till saxen och bände loss den med våld.

Givetvis gick den sönder och åkte ner i soporna. Men skillnaden i dammsugarens sugförmåga blev avsevärd. 🙂 Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Fel igen
På grund av brister i min ”elleverantörsbildning” påstod jag att mamma betalade för el till två bolag. Det stämmer för all del, men hon betalade ingalunda dubbelt. Helsingfors Energi debiterade för el­över­fö­ringen och Suomen Energiayhtiö för elförbrukningen. Rätt ska vara rätt.

Bara för att vi inte har nån valmöjlighet här på ön utgick jag från att man är hänvisad till Fortum också i stan.

Försämrat tillstånd
Idag är det en månad sen mamma kom till ön. Jämfört med i förrgår var hennes tillstånd sämre idag. Hon orkade nästan inte prata alls och besöket blev kort.

Mamma o Mia i hammockenJag såg att hennes läppar var lilafärgade och händerna blå, så jag förstår att hjärtat inte orkar så länge till. Hon satt visserligen på sängkanten och gjorde sitt bästa för att äta, men jag hörde att hon blev and­fådd bara av att sitta upp och hantera skeden.

Efter ett par skedblad sa hon att hon var trött, men ansträngde sig ändå att äta lite till. Jag talade om att hon inte behövde äta mer, men efter en liten paus ville hon i alla fall smaka på bärkrämen som var dagens dessert. Efter ett par skedblad gav hon upp så jag frågade om hon ville vila och hjälpte henne att lägga sig.

Hon frös så hela hennes magra kropp skakade. Det gick nästan inte att uppfatta vad hon sa för att läpparna darrade så, men hon bad igen om ursäkt för att hon var så trött och bara ville sova. ”Och det blir bara värre” sa hon sakta.

Hon ville också ha en värktablett så jag hämtade en och hjälpte henne få i sig den med lite vatten innan jag gick. För hennes skull önskar och hoppas jag att hon får dö så snart som möjligt, helst lugnt och stilla i sömnen. Det känns otroligt att den här bilden togs för bara drygt ett halvår sen.