Ljusskillnaden börjar märkas, jag har fått loss sköldpaddan och hade fel igen. Mammas tillstånd har försämrats.

Ljusskillnad
Tack vare solskenet igår var det alldeles ljust ännu halv fyra så jag hann avsluta städningen i dags­ljus. Jämfört med nyårsdagen stiger solen upp hela 20 minuter tidigare. Idag har snötäcket fyllts på lite grann så dagen har inte varit lika ljus som igår, men nysnön lyser upp.

Sköldpaddan lösgjord
Förra gången jag dammsög åkte min lilla sköldpadda in i dammsugaren. Det handlar givetvis inte om en levande sköldpadda, utan en liten prydnadsgrej av snäckskal som jag räddade då Tigern/Lejonet var på väg att slänga bort den för många år sen.

Trots att jag vände på och pillade runt med fingret i dammsugarpåsen kunde jag inte hitta den så jag antog att det inte var meningen att jag skulle ha den längre. Igår fick det mystiska försvinnandet och dammsugarens dåliga sugförmåga sin förklaring.

Sköldpaddan hade alls inte åkt in i dammpåsen utan satt fastkilad i en del av dammsugarslangen. Tyvärr var den omöjlig att rubba eller ta ut ens med matpincetten jag använde, så jag tog till saxen och bände loss den med våld.

Givetvis gick den sönder och åkte ner i soporna. Men skillnaden i dammsugarens sugförmåga blev avsevärd. 🙂 Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Fel igen
På grund av brister i min ”elleverantörsbildning” påstod jag att mamma betalade för el till två bolag. Det stämmer för all del, men hon betalade ingalunda dubbelt. Helsingfors Energi debiterade för el­över­fö­ringen och Suomen Energiayhtiö för elförbrukningen. Rätt ska vara rätt.

Bara för att vi inte har nån valmöjlighet här på ön utgick jag från att man är hänvisad till Fortum också i stan.

Försämrat tillstånd
Idag är det en månad sen mamma kom till ön. Jämfört med i förrgår var hennes tillstånd sämre idag. Hon orkade nästan inte prata alls och besöket blev kort.

Jag såg att hennes läppar var lilafärgade och händerna blå, så jag förstår att hjärtat inte orkar så länge till. Hon satt visserligen på sängkanten och gjorde sitt bästa för att äta, men jag hörde att hon blev and­fådd bara av att sitta upp och hantera skeden.

Efter ett par skedblad sa hon att hon var trött, men ansträngde sig ändå att äta lite till. Jag talade om att hon inte behövde äta mer, men efter en liten paus ville hon i alla fall smaka på bärkrämen som var dagens dessert. Efter ett par skedblad gav hon upp så jag frågade om hon ville vila och hjälpte henne att lägga sig.

Hon frös så hela hennes magra kropp skakade. Det gick nästan inte att uppfatta vad hon sa för att läpparna darrade så, men hon bad igen om ursäkt för att hon var så trött och bara ville sova. ”Och det blir bara värre” sa hon sakta.

Hon ville också ha en värktablett så jag hämtade en och hjälpte henne få i sig den med lite vatten innan jag gick. För hennes skull önskar och hoppas jag att hon får dö så snart som möjligt, helst lugnt och stilla i sömnen. Det känns otroligt att den här bilden togs för bara drygt ett halvår sen.