28.2 – Urnnedläggning

Kapellet

Strax efter lunch idag åkte jag till kyrkan och gick till kapellet där mammas urna väntade. Kapellet var stäm­ningsfullt upplyst med två tända ljus på vardera sidan om bordet där den stod.

Jag blev förvånad över tyngden när jag lyfte urnan, men nån har berättat för mig att det beror på att skelettet mals ner och läggs tillsammans med askan. Det kändes konstigt att bära resterna av mammas kropp. På vägen till gravplatsen gick jag och funderade på om locket säkert satt fast i fall jag skulle snubbla och tappa urnan. Lyckligtvis slapp jag såna missöden.

Min före detta granne och Trollkarlen gjorde sällskap vid nedsättningen. Före detta grannen hade med sig tre vita rosor och ett ljus som hon tände. Min minibukett kändes lite futtig men passade bra att lägga ner tillsammans med urnan.

Vi varken sjöng eller sa nåt. Jag hade tackat nej till prästens närvaro eftersom mamma inte var mycket för kyrkliga ceremonier. Den lilla proceduren var överstökad på tio minuter, sen fick vakt­mästaren ta över och fylla igen gropen efter att vi avlägsnat oss.

26.2 – Från bortgifte till bussgods

En vän försöker gifta bort mig, jag har blivit dement, ätit fastlagsbulle, fått en vårblomma och mamma slapp åka buss.

Bortgiftesförsök
Igår kväll hade en av mina vänner och jag en rolig chattstund på FB. Min vän hade nyligen blivit be­kant med en fågelskådare och hundvän i min ålder (trodde hon) som hon tyckte såg bra ut och skulle passa mig. Han hade ingen vigselring och verkade ensam så honom kunde jag väl gifta mig med?

BrudparVarifrån hon fick den idén vet jag inte, men det var ju gulligt av henne att göra ett bort­giftes­försök. (Bäst att påpeka att ordet är självuppfunnet.) Eftersom jag var på bushumör, skrev jag ett med­de­lan­de till mannen i fråga och talade om att vår gemensamma vän försökte gifta bort mig med honom. För att han inte skulle gripas av panik, la jag till att jag inte hade några som helst såna ambitioner och att det gott räckte med att bli vänner på FB.

Svaret var helt entydigt: ”… Nej tack, det har gått bra så här i 57 år så jag ska nog klara 50 år till!  Men din FB-vän kan jag bli…” Alltså var vi helt överens. En bra början.

Senaste informationen i ”ärendet” är att han redan har en kvinna, så jag kan andas ut. Men lite roligt var det ju att chocka honom. 😀

Begynnande demens
Jag har konstaterat att när mensen upphör, vidtar demensen… Igår fick jag frågan om jag hade nåt ärende till Kimito dom närmaste dagarna och svarade ett bestämt nej. I morse påminde Outlook mig om att jag hade besiktning i Kimito idag kl 11:45. Just så. 😦

Enda trösten jag kunde komma på var att allt jag skriver ner eller noterar i datorn automatiskt för­svinner ur huv’et. Det finns ju viktigare saker att använda det till än att komma i håg en massa tri­via­liteter eller hur?

Fastlagsbulle
Silverpilen klarade förstås besiktningen galant. Det är bara ett par gummin som sitter lite löst så det ska jag be killarna på macken fixa vid tillfälle. Silverpilen blev så glad över godkännandet att den axade bättre än vanligt när vi lämnade Kimito. Eller så var det kanske just därför? 😀

På hemvägen vek jag in till Grisen/Tvillingen som överenskommet och fick magen fylld i vanlig ord­ning. Hon bjöd både på kaffe och macka och fastlagsbulle. Den stora bullen var en måltid i sig kändes det som, men försvann snabbt ner, delvis beroende på att den innehöll sylt i stället för mandelmassa som jag inte alls är förtjust i.

VårblommaVårblomma
När jag var på väg att gå, sträckte värdinnan helt otippat fram ett blompaket. Det innehöll en kruk­växt som jag kan plantera utomhus så småningom hade hon blivit informerad om.

Bara för några dar sen såg jag samma sorts blomma i Dalsbruk och kände mig frestad att köpa den, men avstod. ”Någon” visste tydligen att jag inom kort skulle få en likadan.

Inget bussgods
För flera år sen skojade mamma och jag om hur hennes kropp skulle transporteras efter hennes död, förutsatt att hon avled i Helsingfors. Vi kom underfund med att det enklaste och billigaste sättet var att skicka henne som bussgods, sen skrattade vi gott åt saken.

Den avlidnes kropp ska tydligen hanteras med respekt för den döde, men lustigt nog finns det inga regler för hanteringen av askan/urnan fick jag besked om av begravningsbyrån. Diskussionen uppstod i samband med att mammas urna var klar att hämta.

Begravningsbyrån hade inget ärende till Åbo, så jag föreslog att urnan kunde skickas per post. Tyvärr visade det sig att dom som handhar kremeringen saknar rutiner för postförsändelser, annars hade mamma fått åka buss eller postbil, precis som vi skojade om. 😀

25.2 – Frostbiten, överflödig och nöjd

Jag har frusit, blivit inställd och har nytt inkråm.

Kall promenad
I söndags kände jag för en ”kamerapromenad”. Solen gjorde sitt bästa för att titta fram så jag tyckte jag skulle passa på att sänka blodtrycket. Jag har nämligen nyligen läst att solljus har den goda för­mågan.

Jag frågade Mia om hon ville följa med och det ville hon, men stannade i ”flyet”, dvs nedanför backen, och såg väldigt upptagen ut när jag ropade hej då och fortsatte. Hon kollade dock noga åt vilket håll jag gick i korsningen.

Eftersom mina promenader sker i snigelfart och stoppas upp av ständiga bildmotiv, höll mina händer och fötter på att få frostskador efter bara ett par hundra meter trots att jag var varmt klädd. Men man är ju viking (och envis!), så jag tog en åkar­brasa och fortsatte. Jag hade inget mål utan gick planlöst vägen fram.

Promenaden slutade vid spången över bäcken där ”genvägen” på G-vägen går. Den genvägen anlitas troligen inte av fler än mig och djuren numera, men det är en fin liten skogsstig tycker jag. Spången var delvis be­gravd under is och bäcken var istäckt så det var inte så mycket att se eller fotografera, men desto mer längs skogsstigen.

Bildpromenad

Bilden i mitten föreställer inte bäcken, utan är tagen vid sjöin-/utloppet.

När jag bestämt mig för att vända tillbaka insåg jag att det gällde att gå raskt och utan avbrott för att få upp värmen. Vinden var obarmhärtigt kall. Halvvägs gjorde jag ändå ett par undantag, men sen knallade jag raka spåret hemåt.

Mia satt kvar nere i flyet såg jag då jag svängde in på ”Udden-vägen”. Jag sa hej på långt håll och blev mött av en kisse som betedde sig som om jag hade varit borta en hel dag. Oj, vad glad hon var!

Efter en kvart i stugvärmen kändes extremiteterna normalvarma igen, men nästa gång ska jag utrusta mig med nåt slags element eller göra upp eld på vägen. 😉

Inställd
Igår fick jag meddelande om att jag inte behövs på onsdag. Den planerade kursen hade bara fyra an­mälda så den blev inställd. Jag blev ju inte överdrivet lessen för det, att få tiden att gå tillhör ju inte mina största problem även om det hade varit roligt att träffa välbekanta deltagare.

Nytt inkråm
Igår ringde jag min favoritrörmokare och vidarebefordrade servicekillens utsago om vattenkranen till tvättmaskinen. Han mindes inte riktigt hur kranen såg ut så han ville veta om den var kantig eller rund?

VattenkranJag blev dödsimpad av att han överhuvudtaget kom ihåg vem jag var och var jag bodde – vi träffades senast 2007!! Att han skulle minnas hur kranen såg ut kan väl ingen vettig människa begära? Den killen har minsann järnkoll på sina kunder. 🙂

När jag talade om att (hatten på) kranen var kantig sa han att det går att byta inkråmet så jag slipper köpa ny kran. Det var ju en trevlig överraskning även om det antagligen är inkråmet som kostar mest. Han skulle befinna sig i krokarna dagen därpå och frågade om jag var hemma då?

I regel brukar hant­verkarna på ön säga ”i morgon” eller ”nästa vecka” och sen hör man inget på en månad eller mer och blir tvungen att jaga dom med blåslampa. Antingen för att dom har för mycket att göra, inte kan säga nej eller för att dom inte har en susning om hur dom ska planera jobben. Hur som helst blir man (= jag) vansinnig över att bli bemött på det sättet!

Idag dök han upp vid elva-snåret så nu förstår du varför han är min favorit. ”Min” rörmokare har kort inställningstid och håller vad han lovar. Han får mig att känna mig viktig som kund och därmed har han vunnit mitt hjärta. 🙂

22.2 – Administration och ätbart

Jag har bokat tid, efterlyser god saltgurka, har gripits av grönsakssug, medverkar till en ny förening, har fått en ätlig blomma och äntligen tömt askan.

GravstenTid bokad
Igår beställde jag tid för urnnersättningen. Efter­som mamma ville ligga till höger, på­pe­ka­de jag att gropen ska grävas till höger på den befintliga graven. Efter en kort stund ringde kyrkvaktmästaren upp och ville förhöra sig om hur jag menade. Det hedrar honom. 🙂

Jag förklarade att om man står med ansiktet vänt mot gravstenens framsida, ska mamma ligga till höger, dvs mot kyrkan till. Han tackade för specificeringen och förklarade att det inte alltid är entydigt hur man menar. Det instämde jag helhjärtat i och gjorde parallellen med höger och vänster på en bil, vilket händige släk­tingen har lärt mig, tack för det! Då var saken solklar.

Urnan läggs ner den 28.2 kl 13.00. Det blir en synnerligen stillsam tillställning med högst två när­va­rande. Alla som ville komma i håg mamma deltog ju i den kyrkliga ceremonin.

God saltgurka?
Varför smakar saltgurkan som ättiksgurka? Jag har än en gång köpt en variant av saltgurka, den här gången från Sagu, men blev ytterst besviken, den var inte ett dugg salt.

Tidigare kunde man köpa rysk saltgurka med vitlökssmak i lösvikt från Kompis i Dalsbruk, men senast jag frågade fanns den tyvärr inte i sortimentet längre. Tror bestämt jag har beklagat mig över det tidigare?

GrönsakerEftersom Kompis får ny ägare inom kort, ställer jag höga förväntningar på att den dyker upp igen. I vilket fall ska jag fråga efter den. Den var lika smaskig som min ryska bekants egeninlagda.

Grönsakssug
Det händer inte så ofta, men nu har det hänt igen – plötsligt har jag blivit sugen på färska grönsaker. Antar kroppen är helt urlakad på alla viktiga näringsämnen och därför skriker efter påfyllning. 😀

Det bar mig emot att köpa importerad paprika eftersom jag på Matfuskets FB-sida har läst om hur mycket gift den innehåller, men beslöt ändå att ta den. I den här åldern spelar lite mer eller mindre gift ingen större roll resonerade jag. Vilket förstås är helt fel! Vid det här laget är jag redan så gift­bemängd så jag verkligen borde vara försiktig. Ekologisk sallad och inhemsk lök och gurka kanske uppvägde?

Ny förening under bildande
Idag deltog jag och Dapnias ordförande i ett informellt möte hos mannen från Sierra Leone och hans fru. Vi beslöt att grunda en ideell förening vars primära syfte är att hälpa invånarna i den fattiga byn där paret har sitt afrikanska hem.

Efter att ha spånat om ett par namnförslag och en verksamhetsbeskrivning, beslöt vi träffas nästa lör­dag för att officiellt bilda föreningen, besluta om stadgar och ansöka om registre­ring. En både kon­struk­tiv och trevlig eftermiddag. 🙂

RågkakaÄtlig blomma
När jag kom hem efter mötet hittade jag en papperskasse på trappan med följande meddelande: ”Hälsningar från Åbo saluhall”. Först trodde jag sista ordet var mitt förnamn och kunde inte för mitt liv begripa vem som hade besökt den saluhallen nyligen, men när jag hade tagit in kassen och tittat närmare såg jag avsändarens namn. Det var som­mar­gran­nen psykologen som hade förärat mig ”souveniren”.

Kassen innehöll en pinfärsk riven rågkaka. ”Hålet” smakade alldeles utmärkt. Enligt vad jag förstod av vår efterföljande SMS-kommunikation fick jag den i stället för en blomma. Bra tänkt. Trots grön­saks­suget går min gräns vid blommor, även om jag gärna äter krasse eller gurkört.

Äntligen
I flera dar har jag glömt/förträngt att jag behöver tömma askan ur köksspisen… Mina nästan dagliga brasor genererar ett visst avfall.

Idag kom jag änt­li­gen till skott. Tömningen tar inte mer än ett par minuter så jag fattar inte varför jag inte gjorde det direkt när jag kom på att det var dags? Typiskt mig, troligen fanns det nåt viktigare (eller roligare) att syssla med. Men nu är det tomt i ”askbägaren”.

Asktömning

20.2 – Från proffs till fyrfotade djur

Tvättmaskinen är som ny, jag har hittat en massa klasskompisar och lämnat underlag till bo­upp­teck­ningen. Mia gillar snöfritt och har sett en jättehund.

FilterTvättmaskinen åtgärdad
Mellan klockan 11 och 13 igår var det aviserat att ser­vice­killen som skulle fixa E10-felet på tvätt­ma­ski­nen skulle dyka upp. Han kom innan klockan hann slå elva, helt fantastiskt!

Efter att det första filtret var åtgärdat körde han nåt slags självtestprogram på maskinen och kon­staterade att det fanns fler fel. Inne i maskinen satt ytterligare ett filter som också var igenkorkat.

För att slippa ingrepp i tvättmaskinen i fortsättningen, rekommenderade han ett filter som sattes in mellan vattenkranen och slangen. Självfallet fick han montera ett sånt. Nu kanske jag ska rengöra det lite oftare än vart sjunde år.

Det visade sig att det också fanns ett annat problem. Vattenkranen fungerar inte längre… Det kommer vatten oavsett om den står i ON- eller OFF-läge, så den behöver jag byta vid tillfälle. Fast jag upptäckte ju hur han gjorde för att stänga vattnet manuellt, så i värsta fall kan jag tillämpa samma metod. Alltid lär man sig nåt nytt.

Jag frågade om servicekillen ville ha kaffe och det ville han, så efter avslutat arbete fick han kaffe och smörgås, det närmade sig lunch. Jobbet hade tagit nästan en timme i anspråk.

När han hade åkt provkörde jag omgående i och med att maskinen var laddad med tvätt och genom­blöt efter diverse provspolningar. Vilken skillnad! Nu tog det bara ett par minuter att fylla maskinen jämfört med det det tiodubbla tidigare. Skönt med proffs. 🙂

Klasskompisar
Det är inte så dumt med FB. Igår hittade en före detta klasskompis från Lönkan mig och jag blev ansluten till gruppen Nya Svenska Samskolan 1888-1977. I den gruppen hittade jag förstås många fler klasskompisar.

Förutom elever fanns också några lärare med i gruppen, bland annat en av mina favoritlärare som undervisade i engelska. Kul.

Bouppteckning
I eftermiddags hade jag tid hos boupptecknaren för genomgång av dödsboets skulder och tillgångar. Jag lämnade i från mig allt väsentligt i materialväg och fick lära mig att föregående gene­rations bo­uppteckning är viktig att spara.

Den som gjordes efter min styvfar hade mamma inte kvar, men det går förstås alltid att få en kopia. I och med att mamma och styvfar hade äktenskapsförord och inbördes testamente, ska ju barnen till min styvfar ha ut sitt farsarv om dom inte redan fått det. Men det får proffset reda ut.

Mia ser en hästMia gillar snöfritt
Sen snön försvann har Mia börjat trivas ute igen. Av allt att döma är näbbmössen i farten, såna har hon fångat flera av. Synd bara att hon inte kommer åt mössen som härjar i väggarna och på mellan­taket.

Jättehund
När jag hämtade posten vid lunchtid hörde jag en ljus röst i backen och inom kort dök ett lite ovan­ligare ”fordon” upp – en häst med en ung dam sadeln. Den unga damen pratade i telefon, därav rösten. Ekipaget stannade på krönet en liten stund så jag hann in och hämta kameran.

Mia satt på trappan, fullkomligt för­häxad. Eftersom vi har hästar i byn, passerar dom då och då, men det var nog länge sen Mia såg nån. Hon satt blickstilla och fortsatte att titta stint på ”jättehunden” trots att jag pratade med henne.

När jag gick in såg hon ut som om hon tänkte följa med för säkerhets skull, men just då gick hästen vidare så hon satt kvar för att kolla vart dom tog vägen. Förutom jakttagen det mest spännande som hänt idag antar jag. 🙂