26.2 – Från bortgifte till bussgods


En vän försöker gifta bort mig, jag har blivit dement, ätit fastlagsbulle, fått en vårblomma och mamma slapp åka buss.

Bortgiftesförsök
Igår kväll hade en av mina vänner och jag en rolig chattstund på FB. Min vän hade nyligen blivit be­kant med en fågelskådare och hundvän i min ålder (trodde hon) som hon tyckte såg bra ut och skulle passa mig. Han hade ingen vigselring och verkade ensam så honom kunde jag väl gifta mig med?

BrudparVarifrån hon fick den idén vet jag inte, men det var ju gulligt av henne att göra ett bort­giftes­försök. (Bäst att påpeka att ordet är självuppfunnet.) Eftersom jag var på bushumör, skrev jag ett med­de­lan­de till mannen i fråga och talade om att vår gemensamma vän försökte gifta bort mig med honom. För att han inte skulle gripas av panik, la jag till att jag inte hade några som helst såna ambitioner och att det gott räckte med att bli vänner på FB.

Svaret var helt entydigt: ”… Nej tack, det har gått bra så här i 57 år så jag ska nog klara 50 år till!  Men din FB-vän kan jag bli…” Alltså var vi helt överens. En bra början.

Senaste informationen i ”ärendet” är att han redan har en kvinna, så jag kan andas ut. Men lite roligt var det ju att chocka honom. 😀

Begynnande demens
Jag har konstaterat att när mensen upphör, vidtar demensen… Igår fick jag frågan om jag hade nåt ärende till Kimito dom närmaste dagarna och svarade ett bestämt nej. I morse påminde Outlook mig om att jag hade besiktning i Kimito idag kl 11:45. Just så. 😦

Enda trösten jag kunde komma på var att allt jag skriver ner eller noterar i datorn automatiskt för­svinner ur huv’et. Det finns ju viktigare saker att använda det till än att komma i håg en massa tri­via­liteter eller hur?

Fastlagsbulle
Silverpilen klarade förstås besiktningen galant. Det är bara ett par gummin som sitter lite löst så det ska jag be killarna på macken fixa vid tillfälle. Silverpilen blev så glad över godkännandet att den axade bättre än vanligt när vi lämnade Kimito. Eller så var det kanske just därför? 😀

På hemvägen vek jag in till Grisen/Tvillingen som överenskommet och fick magen fylld i vanlig ord­ning. Hon bjöd både på kaffe och macka och fastlagsbulle. Den stora bullen var en måltid i sig kändes det som, men försvann snabbt ner, delvis beroende på att den innehöll sylt i stället för mandelmassa som jag inte alls är förtjust i.

VårblommaVårblomma
När jag var på väg att gå, sträckte värdinnan helt otippat fram ett blompaket. Det innehöll en kruk­växt som jag kan plantera utomhus så småningom hade hon blivit informerad om.

Bara för några dar sen såg jag samma sorts blomma i Dalsbruk och kände mig frestad att köpa den, men avstod. ”Någon” visste tydligen att jag inom kort skulle få en likadan.

Inget bussgods
För flera år sen skojade mamma och jag om hur hennes kropp skulle transporteras efter hennes död, förutsatt att hon avled i Helsingfors. Vi kom underfund med att det enklaste och billigaste sättet var att skicka henne som bussgods, sen skrattade vi gott åt saken.

Den avlidnes kropp ska tydligen hanteras med respekt för den döde, men lustigt nog finns det inga regler för hanteringen av askan/urnan fick jag besked om av begravningsbyrån. Diskussionen uppstod i samband med att mammas urna var klar att hämta.

Begravningsbyrån hade inget ärende till Åbo, så jag föreslog att urnan kunde skickas per post. Tyvärr visade det sig att dom som handhar kremeringen saknar rutiner för postförsändelser, annars hade mamma fått åka buss eller postbil, precis som vi skojade om. 😀

2 tankar om “26.2 – Från bortgifte till bussgods

Kommentarer inaktiverade.