Mia

av

Mattjuven fångad

Det var ju förmätet att tro att äppeltjuven inte hade några släktingar. I ett par dar har det legat mus­lortar i Mias matskål på mornarna. I brist på äpplen dög tydligen kattmaten. Men i går blev mattjuven mat i sin tur.

Det är första gången Mia lät bli att släppa bytet för att fortsätta jaga det. Hon satt bara rakt upp och ner med musen mellan käkarna tills den dog. Precis som matte har hon blivit latare med åren. 😀

av

Nattvandraren

Numera sover Mia nästan tjugo timmar per dygn – men inte hela nätterna. Det har fått en del kon­sekvenser.

Innan vi går och lägger oss ska eventuella skålar med nötter eller godis gömmas i skafferiet och brödkorgen ställas in i torkskåpet. I annat fall vaknar vi av att hon rotar efter ätbart både på köksbord och diskbänk.

Om vi glömmer att stänga dörren till skåpet där sophinken står, rotar hon i den och får den oftast att ramla ur. I bästa fall är soporna av det torra slaget.

I natt uppträdde ett nytt fenomen. Jag vaknade en kvart över två av att hon krafsade på dörren till soporna, men den var ordentligt stängd så hon misslyckades i sina ambitioner. En stund senare hörde jag svagt att hon åt på nånting, men kunde inte lista ut vad det var.

När jag klev upp och tände lampan satt hon på köksbordet och tuggade i sig grässtrån från julblomman vi fick. Det var förstås inget vanligt gräs, men tydligen förvillande likt det hon äter ute.

Jag bar henne tillbaka i sängen (numera ligger hon mellan oss allt som oftast) där hon la sig snällt och började spinna. En stund senare – hur lång vet jag inte – vaknade jag av att hon saliverade. Ett omiss­kännligt tecken på att hon mår illa.

Jag hann bara vända mig om mot henne så började hulkandet. Snabbt som ögat föste jag bort henne från kudden. Gräset hade gjort verkan.

Konstigt nog fick hon inte upp nåt, bara lite vätska som hamnade på påslakanet. Som alltid när hon har kräkts, hoppade hon ner från sängen. När jag kollade vart hon tog vägen låg hon på köksgolvet.

Innan jag hann somna om hoppade hon tillbaka upp i sängen och la sig mellan oss som tidigare. Sen var det Husses tur att stiga upp. Mia satt nu på diskbänken och pillade ner burkar med mina kosttillskott från hyllan ovanför diskbänken.

Vid det här laget har hon kommit på att hon alltid får upp nåndera av oss med den väck­nings­sig­na­len. Jag har svårt att tro att hon är hungrig, hon vill bara ha sällskap. Men det är klart, finns det nåt ätbart, desto bättre.

Men vi älskar henne förstås lika mycket ändå! ❤

av

Lilla jul och första advent på Udden

I går var det lilla jul i Finland. På Udden inskränkte sig firandet till rökt skinka och kålrotslåda som förrätt, följt av lutfisk och bechamelsås (låter finare än vit sås). Däremot varken julgran eller julklappar. Ett synnerligen enkelt firande med andra ord, helt i min smak.

Mia ”firade” lilla julafton på ett av sina favoritgömställen, i kökets ena överskåp, men föredrog efter ett tag att göra oss sällskap framför teven. Varför hon gillar att ligga där vet jag inte, men hon kanske anser att hon får vara ostörd där.

Kvällen avslutades med ett gammalt avsnitt av Beck och innan vi släckte sänglampan låg vi och läste en stund. Efter att ha läst ut Unbroken har jag övergått till Sture Bergwalls självbiografi: Bara jag vet vem jag är.

Så här uttalar sig Aftonbladet om boken: ”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters till synes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”

Första advent
I dag var det dags att tända första adventsljuset. Den traditionen följer jag gärna. I övrigt var dagen som många andra söndagar, dvs tvättdag. Att jag tvättade på en söndag tyckte mamma illa om. Ännu värre är förstås första advent, men det hindrar mig inte. 😀

Före middagen grävde jag fram en flaska glögg. Den innehöll precis så mycket att vi kunde fylla var sin glöggmugg som aperitif. Glögg tillhör en av mina favoriter. Kall eller varm går ner lika bra. I dag blev det dock en varm.

Sen var det så småningom dags för middag. Bara uppvärmda rester, bortsett från tratt­kanta­rell­såsen. Festligare än så blev det inte.

I morgon är det arbetsdag igen. För min del individuell datorhandledning på eftermiddagen. Husse har inget inbokat, men han kommer säkert på nåt han behöver göra. 😊

av

Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊

 

 

av

Shortsväder, syrenröjning och curlingmatte

Shortsväder
Senaste dagarna har vi haft shortsväder. Ännu sent på eftermiddagen härom dagen visade ”pessi­mist­termometern” 19 °. Inte alls illa så här års. 😊

Syrenröjning
Husse har uträttat storverk. I går kapade han dom gamla syrenerna vid husgaveln ner mot sjön och började flisa allt som gick att flisa. Fliset har han brett ut i ett dike som han tycker kan täckas igen. I dag fortsatte han och avslutade med att bära upp stammarna som ska huggas till ved.

Jobbet i sig var inte tungt tyckte han, men i gassande sol blev det synnerligen svettigt. Jag försökte påpeka att man kan dela upp arbetet på flera dar, men det klingade för döva öron.

För min del bestod arbetet i att putsa. Bland annat invid husväggen för att buskarna inte ska ligga mot sockeln och väggen, dels vid uthuset och en del andra ställen där grönskan började bli påträngande.

På Udden trivs syrenerna alldeles utmärkt och växer på ett flertal ställen på tomten. Som jag nämnt tidigare hyser jag nån slags hat-kärlek till dom. Så länge dom blommar, är täta och fina är dom helt OK, men när dom sprider sig hejvilt eller blir gamla och glesa gillar jag dom inte.

Curlingmatte
Alla som känner mig eller läser bloggen vet att jag är en riktig fjaskmatte. I söndags tyckte Husse att måttet var mer än rågat.

Vi var bjudna på middag till sommargrannen psykologen halv sex och gav oss av i god tid. Jag sa ”kommer snart” som vanligt till Mia där hon satt uppe på backkrönet.

Det fick till följd att hon började följa efter oss, men stannade nedanför backen. Så snart vi försvann utom synhåll började hon beklaga sig högljutt i diverse tonarter. Det skar i hjärtat på mig, men Husse hävdade bestämt att hon snart skulle ge upp och gå hem tillbaka.

Men si det gjorde hon inte. Efter ett par hundra meter stod jag inte ut längre. Husse sa några väl valda ord om det, men jag vände om och bar henne tills vi kom i kapp Husse som hade stannat och pratade med sommargrannens granne.

Den fortsatta färden var inte lång, men synnerligen långsam för Mias del. Till råga på allt kom det en bil som hon måste hoppa undan för. Efter det satte hon sig på vägen och beklagade sig så snart jag försvann ur synhåll.

Alltså vände jag om och hämtade henne igen. ”Kom nu, maten kallnar säger värdinnan” hörde jag Husse ropa. När vi väl kom in visade det sig att vi var en kvart försenade. Det var värdinnan förstås inte så glad för. Lyckligtvis godtog hon min ursäkt som jag SMSade dan därpå då jag tackade för senast.

Hos sommargrannen har Mia varit tidigare, så väl där gick allt bra när hon fått kolla runt lite. Efter en stund ville hon gå ut, så jag släppte ut henne.

Husse var säker på att hon skulle gå hem tillbaka men det var jag bombis på att hon inte skulle. När hon väl vet var matte är, väntar hon snällt tills det är dags att gå hem. Vilket hon också gjorde. Direkt när vi var på väg dök hon upp i köket.

”Felet” är att jag ända sen hon var liten har vant henne vid att få följa med om jag går till fots. Tar jag bilen stannar hon hemma. Så i fortsättningen gäller bil om hon råkar vara ute när vi ska i väg. Oavsett hur nära väg det är!

av

Skönt

Svaret på blodanalysen (se föregående inlägg) kom faktiskt på lördagen. Veterinären konstaterade att inga värden var alarmerande på nåt sätt. Värdet på vita blodkroppar var dock under det normala, vilket jag tolkade så att Mia hade en infektion av nåt slag.

Enligt veterinärens råd skulle jag genast börja ge henne antibiotika. Men eftersom jag bara hade en liten mängd hemma och det var helg, så väntade jag till kvällen.

Klockan tre på natten mellan lördag och söndag hoppade hon upp i sängen, la sig mellan oss och spann för fulla muggar. Det hade hon inte gjort på nästan en vecka, så vi blev förstås jätteglada.

Sen dess har det bara gått framåt. Hon äter, dricker, går på toa och tigger mat precis som tidigare. Oändligt skönt att se henne i form igen! 🥰

I helgen hade vi ”sommarskrivkurs”. Det kändes inge’ bra att åka i väg på lördag eftermiddag (vi började 15.00), men jag kunde ju inget göra för att Mia skulle må bättre, så jag litade på att Husse skulle höra av sig om läget förvärrades.

På söndagen visste jag ju att hon mådde mycket bättre, men ringde ändå på lunchpausen för att kolla läget. Mia satt i Husses famn meddelade han och talade om att getingarna hade hittat/gjort ett nytt hål och försökt sig på ett nytt anfall. Med mera tejp hade han kväst invasionen.

Kolonin dör så småningom men med tanke på att drottningen övervintrar på frostfri plats, kan vi räkna med att hon bor kvar i vinter och bildar en ny koloni i vår om vi inte kan bli av med henne på nåt sätt. Raid-burken ligger nära till hands igen.

Resten av veckan är helt tom för min del. Husse har ett tand­läkar­besök, men inget annat inbokat han heller så det känns som rena semestern. Det känns verkligen skönt! 😊

av

Eländes elände

Mia är konvalescent igen. Sen i onsdags kväll har hon mått jättedåligt. Efter kräkningarna sent på onsdag kväll trodde jag hon skulle repa sig i fall hon ätit nåt olämpligt, men så enkelt var det inte. Eftersom jag upptäckte spolmaskar i spyorna fick hon maskmedel följande dag.

På torsdag förmiddag åt hon lite grann, men har varken druckit eller varit på sin innetoa. Eventuellt har hon uträttat sina behov utomhus eftersom hon mest legat ute.

I morse ringde jag veterinären och fick tid till i dag 12.30. Nu är hon groggy på grund av det lugnande medlet hon fick, men har ätit lite grann.

Veterinären tog temp, blodprov och gav henne dropp, men kunde inte hitta orsaken till hennes tillstånd. Han påpekade att hon var för fet för att kunna komma åt att trycka på hennes inre organ. (Helt och hållet mattes fel.)

I samråd med veterinären gav jag henne en första dos paraffinolja när vi kom hem i fall hon har för­stopp­ning igen. Blodprovet har gått i väg till ett labb (i Kuopio!) för analys och svaret kommer för­hopp­ningsvis redan i morgon.

Ett annat elände inträffade i går kväll. Plötsligt var vi omgivna av getingar i köket. Efter att ha släppt ut ett tjugotal upptäckte Husse varifrån dom kom.

Under väggfästet till gardinstången i köket fanns ett litet hål som snabbt fylldes på med nya getingar. Det förklarar prasslet och alla konstiga ljud som hörts i sommar. Dom har alltså sitt bo i innerväggen!

Snabbast möjligt pillade jag dit en bit häftmassa. Som hämnd fick vi var sitt stick. Husse fick ett mellan ögonbrynen och jag fick ett på överarmen. Tur att det finns Etono!

Eftersom mängden getingar blev övermäktig tog jag till slut till Raidflaskan trots att det bar mig emot. Prasslet i väggen fortsätter, så i dag klistrade jag tejp över häftmassan. Men antagligen är dom fullt sysselsatta med att göra ett nytt hål innan säsongen är slut. ☹

av

Mia på småviltsjakt

I förrgår eftermiddag hörde jag gälla och ihållande skrik från stranden. Första tanken var att en fågel var i nöd, så jag gick ner för att försöka lokalisera ljudet.

Skrien kom från vattenbrynet till höger om den stora alen som vaktar stranden. Innan jag hann gå närma­re såg jag rörelser i det höga gräset och ryggen på Mia.

Jag såg att hon hade ett byte i munnen och trodde först det var en vattensork, men så har jag aldrig hört dom låta, så det stämde inte heller. När hon kom fram ur gräset kunde jag konstatera att hon hade fångat en mink!

Den var inte fullvuxen, i så fall hade hon aldrig fått tag i den, men fräsandet och skriken tillsammans med tanduppsättningen var imponerande nog. Hon gick en bit upp mot huset med sitt byte. Sen stannade hon och såg ut som om hon tänkte ta ett nytt tag.

Exakt vad som hände i det skedet kan jag inte avgöra. Jag såg bara att minken krumbuktade sig och att Mia tog till baktassarna som hjälp. Vips hade bytet ränt i väg in i plommonbuskarna. Mia följde förstås efter, men gav upp då minken gömde sig i strandvegetationen.

Där fortsatte den fräsa och skrika. Den kände förstås lukten av mig och förstod att den fortfarande var i fara. Enda tillhygget som fanns lämpligt till hands var krattan som Husse brukar kratta vass med. Med den slog jag i gräset, men så klart träffade jag inte minken.

När jag dammade till akterrelingen på sommargrannens båt som än så länge ligger på land, tog minken sin tillflykt ner i vattnet. Under båten hade den tydligen gömt sig.

Mia var ganska trött efter jakten. Och våt om tassarna, hon hade av allt att döma varit ut i vattnet. Jag lämnade henne där hon låg i skuggan, men gick senare ner för att se om hon tagit igen sig och bar upp henne till huset.

När Husse kom ut på trappan där hon låg sa han att hon luktade illa. Minken hade tydligen släppt i från sig ett ”doftämne” som träffat Mias haka. Som tur lyckades hon tvätta bort det mesta av odören innan vi la oss, annars hade hon inte fått dela säng med oss påpekade Husse.

I går upptäckte jag att överläppen var svullen på ena sidan. Antingen hade en minkklo eller ‑tand fått tag där. Möjligen var det då hon släppte taget?

Det känns onekligen lugnare med dom vanliga jaktbytena trots att vi inte vill ha några minkar i knutarna. Dom är mycket värre marodörer än ekorrar och mårdhundar. ☹

av

En låång dag

Gårdagen var lång för hela familjen. Väckning 6.30, avfärd till Halikko 8.45 för att hinna till den bokade tiden 10.15 på EHYT djurklinik för att borra upp Mias tand som var angripen av resorption (se inlägg 24.5).

Eftersom åtgärden skulle ta ett par timmar i anspråk, åkte vi på inköp och åt lunch en bit från kliniken. Tanden och röntgen av munhålan blev klar ca 11.50. Veterinären SMSade att Mia skulle vara vaken efter 12.15, så strax före det återvände vi.

Mia var visserligen vaken men lika groggy som alltid när hon har varit sövd. Fördelen var att hon inte protesterade över att vara i bur som hon gjorde på första sträckan av ditvägen.

Det skär i mig när jag hör henne jama hjärtskärande och jag känner mig som en skurk för att jag har stängt in henne. Felet är att hon som liten aldrig lärde sig att sitta i bur. Eller rättare sagt ingen lärde henne, varken hennes förra matte eller jag.

Dessutom hade hon inte fått frukost. Veterinären sa att hon inte fick inta fast föda 4-6 timmar före ingreppet. I Mias värld är det snudd på katastrof, så matfrisk som hon är (precis som matte!).

Vi passade på att uträtta ett par snabba ärenden på hemvägen, så vi var tillbaka på Udden ungefär vid halv tre-snåret.

Uppvaknandet fortsatte i flera timmar efter hemkomsten. Pupillerna var stora som tefat ännu på kvällen. Jag fick också för mig att hon hallucinerade. Hon stirrade stint på olika ställen i köket som om hon såg eller hörde nåt.

Och så var hon vrålhungrig. Allt jag ställde fram slukade hon på nolltid och en stund senare tiggde hon mer. Så snart Husse eller jag reste på oss kom hon fram och fjäskade för att vi skulle ge henne mer.

I tio dar får hon bara äta blötfoder och två gånger om dan skall vi rengöra munnen om möjligt stod det i föreskrifterna vi fick med oss hem. Att rengöra munnen på Mia är dömt att misslyckas. Också det en sak som jag inte har vant henne vid från unga år. Allt annat tillåter hon att jag gör.

När vi gick och la oss satt hon och vaktade spisen, precis som om det fanns ett byte under den, så i natt har vi haft gott om plats i sängarna. 😀 När jag var upp på toa vid halv fyra-tiden såg jag att hon låg raklång på golvet och lyfte bara lojt på huv’et när hon såg mig.

I morse var det full fart på mattiggeriet igen. Hon var uppe på köksbordet och på diskbänken för att hitta nåt att äta. En klädpåse på väg till klädinsamlingen rev och slet hon också i.

Men nu är hon sig själv igen. Just nu ligger hon lugnt i Husses famn som hon brukar, så troligen gör hon oss sällskap i sängen i kväll som vanligt.

I går var hon inte intresserad av att gå ut, men i dag har hon legat ute i skuggan och för en stund sen kom hon in med en ödla. Den är ju ryggradslös så den räknas som blötfoder bestämde vi. Men några andra byten får hon inte äta.

Lyckligtvis kommer hon numera alltid in med dom sen hon bitit ihjäl dom, så vi får chansen att ta dom av henne. Det kommer hon inte att gilla, men hellre det än att hon skadar såret även om det är sytt.

I priset för ingreppet ingår uppföljning om en vecka vid behov, men det känns motigt att åka hela den långa vägen igen, så jag hoppas innerligt att det inte uppstår några komplikationer! Eftersom värk­medi­cinen hon får i några dar också är inflammationshämmande ska det väl gå vägen. 😊