Mia på småviltsjakt

I förrgår eftermiddag hörde jag gälla och ihållande skrik från stranden. Första tanken var att en fågel var i nöd, så jag gick ner för att försöka lokalisera ljudet.

Skrien kom från vattenbrynet till höger om den stora alen som vaktar stranden. Innan jag hann gå närma­re såg jag rörelser i det höga gräset och ryggen på Mia.

Jag såg att hon hade ett byte i munnen och trodde först det var en vattensork, men så har jag aldrig hört dom låta, så det stämde inte heller. När hon kom fram ur gräset kunde jag konstatera att hon hade fångat en mink!

Den var inte fullvuxen, i så fall hade hon aldrig fått tag i den, men fräsandet och skriken tillsammans med tanduppsättningen var imponerande nog. Hon gick en bit upp mot huset med sitt byte. Sen stannade hon och såg ut som om hon tänkte ta ett nytt tag.

Exakt vad som hände i det skedet kan jag inte avgöra. Jag såg bara att minken krumbuktade sig och att Mia tog till baktassarna som hjälp. Vips hade bytet ränt i väg in i plommonbuskarna. Mia följde förstås efter, men gav upp då minken gömde sig i strandvegetationen.

Där fortsatte den fräsa och skrika. Den kände förstås lukten av mig och förstod att den fortfarande var i fara. Enda tillhygget som fanns lämpligt till hands var krattan som Husse brukar kratta vass med. Med den slog jag i gräset, men så klart träffade jag inte minken.

När jag dammade till akterrelingen på sommargrannens båt som än så länge ligger på land, tog minken sin tillflykt ner i vattnet. Under båten hade den tydligen gömt sig.

Mia var ganska trött efter jakten. Och våt om tassarna, hon hade av allt att döma varit ut i vattnet. Jag lämnade henne där hon låg i skuggan, men gick senare ner för att se om hon tagit igen sig och bar upp henne till huset.

När Husse kom ut på trappan där hon låg sa han att hon luktade illa. Minken hade tydligen släppt i från sig ett ”doftämne” som träffat Mias haka. Som tur lyckades hon tvätta bort det mesta av odören innan vi la oss, annars hade hon inte fått dela säng med oss påpekade Husse.

I går upptäckte jag att överläppen var svullen på ena sidan. Antingen hade en minkklo eller ‑tand fått tag där. Möjligen var det då hon släppte taget?

Det känns onekligen lugnare med dom vanliga jaktbytena trots att vi inte vill ha några minkar i knutarna. Dom är mycket värre marodörer än ekorrar och mårdhundar. ☹

En låång dag

Gårdagen var lång för hela familjen. Väckning 6.30, avfärd till Halikko 8.45 för att hinna till den bokade tiden 10.15 på EHYT djurklinik för att borra upp Mias tand som var angripen av resorption (se inlägg 24.5).

Eftersom åtgärden skulle ta ett par timmar i anspråk, åkte vi på inköp och åt lunch en bit från kliniken. Tanden och röntgen av munhålan blev klar ca 11.50. Veterinären SMSade att Mia skulle vara vaken efter 12.15, så strax före det återvände vi.

Mia var visserligen vaken men lika groggy som alltid när hon har varit sövd. Fördelen var att hon inte protesterade över att vara i bur som hon gjorde på första sträckan av ditvägen.

Det skär i mig när jag hör henne jama hjärtskärande och jag känner mig som en skurk för att jag har stängt in henne. Felet är att hon som liten aldrig lärde sig att sitta i bur. Eller rättare sagt ingen lärde henne, varken hennes förra matte eller jag.

Dessutom hade hon inte fått frukost. Veterinären sa att hon inte fick inta fast föda 4-6 timmar före ingreppet. I Mias värld är det snudd på katastrof, så matfrisk som hon är (precis som matte!).

Vi passade på att uträtta ett par snabba ärenden på hemvägen, så vi var tillbaka på Udden ungefär vid halv tre-snåret.

Uppvaknandet fortsatte i flera timmar efter hemkomsten. Pupillerna var stora som tefat ännu på kvällen. Jag fick också för mig att hon hallucinerade. Hon stirrade stint på olika ställen i köket som om hon såg eller hörde nåt.

Och så var hon vrålhungrig. Allt jag ställde fram slukade hon på nolltid och en stund senare tiggde hon mer. Så snart Husse eller jag reste på oss kom hon fram och fjäskade för att vi skulle ge henne mer.

I tio dar får hon bara äta blötfoder och två gånger om dan skall vi rengöra munnen om möjligt stod det i föreskrifterna vi fick med oss hem. Att rengöra munnen på Mia är dömt att misslyckas. Också det en sak som jag inte har vant henne vid från unga år. Allt annat tillåter hon att jag gör.

När vi gick och la oss satt hon och vaktade spisen, precis som om det fanns ett byte under den, så i natt har vi haft gott om plats i sängarna. 😀 När jag var upp på toa vid halv fyra-tiden såg jag att hon låg raklång på golvet och lyfte bara lojt på huv’et när hon såg mig.

I morse var det full fart på mattiggeriet igen. Hon var uppe på köksbordet och på diskbänken för att hitta nåt att äta. En klädpåse på väg till klädinsamlingen rev och slet hon också i.

Men nu är hon sig själv igen. Just nu ligger hon lugnt i Husses famn som hon brukar, så troligen gör hon oss sällskap i sängen i kväll som vanligt.

I går var hon inte intresserad av att gå ut, men i dag har hon legat ute i skuggan och för en stund sen kom hon in med en ödla. Den är ju ryggradslös så den räknas som blötfoder bestämde vi. Men några andra byten får hon inte äta.

Lyckligtvis kommer hon numera alltid in med dom sen hon bitit ihjäl dom, så vi får chansen att ta dom av henne. Det kommer hon inte att gilla, men hellre det än att hon skadar såret även om det är sytt.

I priset för ingreppet ingår uppföljning om en vecka vid behov, men det känns motigt att åka hela den långa vägen igen, så jag hoppas innerligt att det inte uppstår några komplikationer! Eftersom värk­medi­cinen hon får i några dar också är inflammationshämmande ska det väl gå vägen. 😊

Ny vecka, nya tag

Jag överlevde den fullspäckade veckan och har inlett den nya med födelsedagsuppvaktning. En trevlig början. 😊

Mia fortsätter sin antibiotikakur några dar till, men i kväll byter vi till tablettform. När veterinären frågade om vi ville ha flytande eller tabletter när jag ville byta sa jag mitt dumma nöt att vi testar med flytande.

Orsaken till att jag ville testa flytande var att hon kräktes upp tabletten när vi nyss hade börjat medicineringen, men det måste ha berott på att hon var kass i magen av nåt annat skäl.

Konsekvensen av den flytande sorten blev att vi nu har medicinfläckar både här och där runt diskbänken. Jag lyfter upp henne på den när det är dags för medicinen.

Två milliliter låter inte mycket, men att ge den mängden till en katt visade sig vara väldigt opti­mis­tiskt. Hade jag varit lite fiffigare hade jag delat upp den i två ”portioner”.

Men nu återgår vi alltså till tablettform. Typen av antibiotika är exakt den samma i båda sorterna.

Den här veckans program är – åtminstone än så länge – hanterbart. I morgon har vi matgäster och på kvällen har jag ett tidningsuppdrag, nästa är på torsdag. Nåt mer är inte inplanerat, med undantag av kallelse till hembygdsföreningens årsmöte.

Det innebär att jag kanske äntligen hinner beskära de två återstående rosenbuskarna. I vanliga fall skulle det ha varit gjort för en månad sen. I går hade jag haft chansen medan tvätten torkade, men det var på tok för varmt för fysiska aktiviteter bedömde jag.

Husse har länge påpekat att död vass flyter omkring i stranden. Han har påbörjat bärgningen men behöver hjälp, så med lite tur kan jag assistera honom beroende på hur mycket tid som går åt till artikelskriverierna.

Och i morgon börjar sommaren. Eller åtminstone sommarmånaden. Det är hög tid att möblera i bersån, bara jag får den rengjord och målad. Sen kan man hoppas på tillräcklig sol och värme för att kunna njuta av vistelsen.

En annorlunda dag och fullbokad vecka

I morse hade jag ställt telefonen på väckning kl 8 för att kunna boka tid hos veterinären. Dels för ett urinprov, dels tandputsning och ‑koll. Vi fick tid till 10.15.

Urinprovet ville jag ta för att få reda på om Mias urinvägsbesvär beror på bakterier eller nåt annat. Tandkollen var närmast för att avlägsna tandsten.

Mia sövdes och blåsan gick att tömma genom att trycka på den. Veterinären konstaterade att Ph-värdet var högre än det borde, nämligen 7,0. Mellan 5 och 6 är normalt. Svar på bakterieodlingen får vi senast om ett par dar.

Veterinären gjorde också en ultraljudsundersökning för att kolla om det fanns urinsten eller -grus i blåsan, men lyckligtvis hittade hon inget. Skönt att höra. Njursvikt kunde alltså uteslutas.

Sen var det dags för tänderna. Oj, oj, oj! Särskilt mycket tandsten hade hon inte, men däremot var tre kindtänder redan förintade på grund av tandresorption, en tandsjukdom som man inte känner orsaken till.

Ytterligare en tand är angripen och måste tas bort. Dock går det inte att dra ut tanden, utan den måste borras bort eftersom det angripna området sitter strax under tandköttet.

Undra på att hon inte har varit sig själv! Hon har haft gräslig tandvärk, stackars kisse. 😥 Nu förstår jag varför hon var mycket piggare så länge hon fick inflammationshämmande värkmedicin i samband med urinvägsbesvären.

När jag bokade tid nämnde jag också att veterinären skulle kolla om hon lider av artros, som är vanligt hos katter i Mias ålder. Hon har nyligen fyllt elva år.

Röntgen hade veterinären inte tid med i dag, men hon kollade rörligheten i lederna. Båda arm­bågarna var stela och den vänstra knakade när hon böjde den, vilket är ett tecken på artros eller början till det. Den högra höften var stelare än den vänstra.

Så att bli gammal är minsann ingen dans på rosor för katter heller. ☹

Den här veckan har blivit fullbokad på nolltid. Jag som behöver ”ladda upp” mellan aktiviteterna får snällt vänta till nästa vecka. Den är än så länge stillsam.

I dag veterinären, i morgon provianteringsdag och besök hos en god vän, två tidningsuppdrag på onsdag, styrelsemöte i väglaget på torsdag, tandhygienisten på fredag och ytterligare ett tidningsuppdrag på lördag.

Chefen på tidningen var i nöd på grund av ”stort manfall”, så uppdragen föll på mig. Att säga nej till sånt jag gillar har jag svårt för.

Dessutom är arvodena mer än välkomna. Jag kollade nyss priserna hos veterinären som är specialiserad på vård av katt‑ och hundtänder. Minst ett par hundra euro får jag räkna med. Huvvaligen säger dom i Norrland.

Otacksamt

Att avmaska en utekatt är otacksamt. I går fick Mia sista tabletten med avmaskningsmedel, i dag satte hon i sig ett nytt byte. Alla gnagare bär förstås inte på inälvsmask, men många gör det. Suck.

Ändrade planer

På dagens att-göra-lista fanns bara två saker: Tömma Mias ”toalettavfall” och gå upp på vinden med hushållspappersbalen. Sen ut på isen i det fina vädret, eventuellt på skidor. Men det blev ändrade planer.

Först kom jag på att jag borde tvätta. Tvättmaskinen var redan fylld, så jag startade den. När den första centrifugeringen satte gång hörde jag ett bekant rassel från badrummet och rusade in. Just så, det räckte alltså inte med en gång.

Eftersom Uddens badrum är modell mini och följaktligen väldigt trångt, ställde jag upp Mias låda med kattsand på tvättmaskinen medan jag gjorde morgontoalett. Och så glömde jag att flytta bort den. Samma tavla gjorde jag i fjol den 23.2 ser jag av fotodatum. ☹

Det är som bekant bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag: Fallskärmshoppare och jungfrur.

Vibrationerna från centrifugen hade igen skakat ner kattlådan på golvet. Fast den här gången hade den mesta sanden lyckligtvis landat på badrumsmattorna.

I fjol åkte en hel del ner i duschkaret som var blött efter sköljvattnet från tvättmaskinen. Geggan som uppstod var nästan obeskrivlig.

Jaha, då var det bara att sätta i gång och städa. För att inte belasta dammsugaren med en massa katt­sand, sopade jag upp det mesta innan jag gick ut och dammade av mattorna. Sen slutputs med dammsugaren och fuktig trasa.

Den påtvingade städningen framkallade mera städlust konstigt nog. Både sovrum och kök fick sig en omgång. Men nu så skulle jag ta i tu med det jag skulle. Mia följde med ut.

När jag tömde påsen med Mias förbrukade kattsand på komposthögen upptäckte jag ett intressant bildmotiv, så jag gick in och hämtade kameran. En ”isskulptur” hade fångat min blick.

Efter bilderna kom jag på att soppåsen behövde flyttas från verandan till vedlidret. (Påsarna hänger där tills vi har vägarna förbi sopkärlet som ligger en bit bort genom skogen.) Fortfarande med kameran i handen. Mia passade på att inspektera utrymmet, men var klar ganska snart så jag kunde stänga dörren.

Sen tog jag en titt i postlådan som hänger ute på ved­liders­väggen. Där låg väglagets handlingar efter verkställd granskning som utlovat, men ingen annan post.

Mia hade nu förflyttat sig till Husses par­ke­rings­plats där hon satt och spanade. Den är snöfri så hon slapp bli kall om rumpan. Snö tillhör inte längre favoriterna. Annat var det när hon var ung.

Då var det äntligen dags för pappersbalen. Mia passade på att meddela att hon ville in i stugvärmen igen så jag släppte in henne.

Hittills har balen stått i vindstrappan i väntan på annat ärende, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var när jag bar upp balen? Just precis nu, slår det mig att jag skulle hämta toapapper för att fylla på behållaren i badrummet. Bäst att göra det med en gång, annars glömmer jag igen.

Nu återstår bara turen på isen i det fina vädret. Tyvärr har solen redan försvunnit bakom träd­topparna, klockan har hunnit bli drygt 17. Ingen tur på isen i dag dådå. 😀

Snart kommer Husse och bjuder på pizza. Det blir ett bra avslut på den här ”hektiska” dagen. 😉

 

Resklar

I dag hjälpte Husse mig att hämta ner adventsljusstakarna från vinden. Några av dom bor i en dragspelsväska. När den var nästan tom passade Mia på att provsitta den en stund medan hon tvättade sig. Dom bilderna blev dock suddiga eftersom hon rörde på sig, så jag bad henne posera i stället. 😉

Kreativ helg, dödsdom och musjakt

Kreativ helg
Lördag-söndag hade vi skrivarhelg i Kojan. Perfekt miljö för kreativa skrivövningar. Flera av dom företogs också utomhus i strålande sen­som­mar­väder.

Vår ”standardgrupp” var den här gången utökad med en ny deltagare. Hon fann sig väl i våra dåliga skämt och vårt raljerande och var också hon en van skribent.

Dödsdom
I dag ringde Kimito Telefon som jag lämnade in datorn hos. Nån uppenbar orsak till att den hade lagt av hade man inte hittat, men en vidare felsökning skulle medföra höga arbetskostnader och högst troligen svårigheter att hitta nya delar.

Jag blev rekommenderad att köpa en ny. Ett inte helt oväntat besked. Med 13 år på nacken är min trotjänare redan en antikvitet i datorvärlden.

Jag hade ju redan hittat en värdig efterföljare, men förutsättningen är att min andra interna hårddisk går att bygga in i den. Det skulle dom kolla och återkomma om.

Musjakt
I dag hade Husse fått nog. Han greppade resolut min skräp­plockare och knep den runt musen som Mia hade tagit med sig in och släppte den i rhododendronbusken.

Det dröjde inte länge innan hon kom in med den igen. Men innan hon hann släppa den ur käkarna pytsade jag ut henne och stängde dörren.

Nu återstår ”bara” en. För n:te gången hade hon med sig ett levande byte in i förrgår och för n:te gången överlistade musen henne och gömde sig nånstans i sovrummet där hon inte kom åt. Tidigt i morse hörde jag att jakten var i full gång, men den luriga musen räddade sig undan igen.

Felet är förstås mitt. Jag har låtit henne komma in med både levande och döda byten under årens lopp, så hon tycker förstås att det är OK.

I år har det rört sig om upp till tre om dagen tidvis, så tillgången är god. Enda fördelen med den flitiga jakten är att hon har gått ner i vikt. Flera hundra gram faktiskt. 😉

Men nu införs ny rutin på Udden. När vi släpper ut henne första gången på morgonen stänger vi dörren till köket och får finna oss i att bli väckta när hon ska in igen. Och innan vi öppnar dörren gäller det att kolla om hon har nåt i munnen.

Nästan normaltid och akut problem

Nästan normaltid
Dom senaste veckorna har Mia varit ganska påfrestande. Sovit hela dagarna och gått på jakt efter 21, vilket har betytt att hon inte kommit in förrän vid ett- halvtvåtiden på natten. Och som bekant kan jag inte somna lugnt om hon inte ligger bredvid mig.

Till råga på allt har hon väckt oss redan vid halvfemsnåret och propsat på att få gå ut. Men nu har hon nästan återgått till normaltid och kommer in senast vid elva-tiden. Dess värre ska hon fort­fa­rande ut runt halv fem nästa morgon.

Men det blir väl ordning på det också när dagarna blir kortare och det ljusnar senare.

Akut problem
I går kväll gav jag upp. Min stationära dator är bevisligen dödssjuk.

Dom första problemen började redan i mitten på juni och har stadigt förvärrats sen dess, trots försök till diverse felsökning och åtgärder. I dag har jag kopplat ur alla enheter och lämnat in den till en tekniker som förhoppningsvis kan få liv i den igen.

Husse undrade om det kanske är dags för en ny stationär och hur mycket sådana kostar? Eftersom jag inte kunde svara på rak arm ställde han en följdfråga: ”Rör det sig om 50 eller 5.000 €?” Jag gissade på hundralappar.

Min nuvarande är köpt 2007, men har fått nytt inkråm och blivit uppgraderad några gånger, så den är inte så antik som det kan verka och är faktiskt hyfsat snabb (den har en 4-kärnig processor) trots en del gamla komponenter.

Som av en händelse ramlade jag över en perfekt modell för mig när jag sökte en bild till det här inlägget. Lenovo har en som uppfyller det mesta av mina krav. Prislapp: 599,90 €, dvs i samma prisklass som en lite vassare bärbar. I priset ingick för övrigt tangentbord och mus.

Men först ska vi höra vad teknikern kommer fram till.

Jag tackar min lycka för att min bärbara är pigg och kry, annars skulle jag gripas av svåra abstinens­besvär. Nästan allt jag gör, gör jag ju med datorns hjälp!