Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊

 

 

Shortsväder, syrenröjning och curlingmatte

Shortsväder
Senaste dagarna har vi haft shortsväder. Ännu sent på eftermiddagen härom dagen visade ”pessi­mist­termometern” 19 °. Inte alls illa så här års. 😊

Syrenröjning
Husse har uträttat storverk. I går kapade han dom gamla syrenerna vid husgaveln ner mot sjön och började flisa allt som gick att flisa. Fliset har han brett ut i ett dike som han tycker kan täckas igen. I dag fortsatte han och avslutade med att bära upp stammarna som ska huggas till ved.

Jobbet i sig var inte tungt tyckte han, men i gassande sol blev det synnerligen svettigt. Jag försökte påpeka att man kan dela upp arbetet på flera dar, men det klingade för döva öron.

För min del bestod arbetet i att putsa. Bland annat invid husväggen för att buskarna inte ska ligga mot sockeln och väggen, dels vid uthuset och en del andra ställen där grönskan började bli påträngande.

På Udden trivs syrenerna alldeles utmärkt och växer på ett flertal ställen på tomten. Som jag nämnt tidigare hyser jag nån slags hat-kärlek till dom. Så länge dom blommar, är täta och fina är dom helt OK, men när dom sprider sig hejvilt eller blir gamla och glesa gillar jag dom inte.

Curlingmatte
Alla som känner mig eller läser bloggen vet att jag är en riktig fjaskmatte. I söndags tyckte Husse att måttet var mer än rågat.

Vi var bjudna på middag till sommargrannen psykologen halv sex och gav oss av i god tid. Jag sa ”kommer snart” som vanligt till Mia där hon satt uppe på backkrönet.

Det fick till följd att hon började följa efter oss, men stannade nedanför backen. Så snart vi försvann utom synhåll började hon beklaga sig högljutt i diverse tonarter. Det skar i hjärtat på mig, men Husse hävdade bestämt att hon snart skulle ge upp och gå hem tillbaka.

Men si det gjorde hon inte. Efter ett par hundra meter stod jag inte ut längre. Husse sa några väl valda ord om det, men jag vände om och bar henne tills vi kom i kapp Husse som hade stannat och pratade med sommargrannens granne.

Den fortsatta färden var inte lång, men synnerligen långsam för Mias del. Till råga på allt kom det en bil som hon måste hoppa undan för. Efter det satte hon sig på vägen och beklagade sig så snart jag försvann ur synhåll.

Alltså vände jag om och hämtade henne igen. ”Kom nu, maten kallnar säger värdinnan” hörde jag Husse ropa. När vi väl kom in visade det sig att vi var en kvart försenade. Det var värdinnan förstås inte så glad för. Lyckligtvis godtog hon min ursäkt som jag SMSade dan därpå då jag tackade för senast.

Hos sommargrannen har Mia varit tidigare, så väl där gick allt bra när hon fått kolla runt lite. Efter en stund ville hon gå ut, så jag släppte ut henne.

Husse var säker på att hon skulle gå hem tillbaka men det var jag bombis på att hon inte skulle. När hon väl vet var matte är, väntar hon snällt tills det är dags att gå hem. Vilket hon också gjorde. Direkt när vi var på väg dök hon upp i köket.

”Felet” är att jag ända sen hon var liten har vant henne vid att få följa med om jag går till fots. Tar jag bilen stannar hon hemma. Så i fortsättningen gäller bil om hon råkar vara ute när vi ska i väg. Oavsett hur nära väg det är!

Skönt

Svaret på blodanalysen (se föregående inlägg) kom faktiskt på lördagen. Veterinären konstaterade att inga värden var alarmerande på nåt sätt. Värdet på vita blodkroppar var dock under det normala, vilket jag tolkade så att Mia hade en infektion av nåt slag.

Enligt veterinärens råd skulle jag genast börja ge henne antibiotika. Men eftersom jag bara hade en liten mängd hemma och det var helg, så väntade jag till kvällen.

Klockan tre på natten mellan lördag och söndag hoppade hon upp i sängen, la sig mellan oss och spann för fulla muggar. Det hade hon inte gjort på nästan en vecka, så vi blev förstås jätteglada.

Sen dess har det bara gått framåt. Hon äter, dricker, går på toa och tigger mat precis som tidigare. Oändligt skönt att se henne i form igen! 🥰

I helgen hade vi ”sommarskrivkurs”. Det kändes inge’ bra att åka i väg på lördag eftermiddag (vi började 15.00), men jag kunde ju inget göra för att Mia skulle må bättre, så jag litade på att Husse skulle höra av sig om läget förvärrades.

På söndagen visste jag ju att hon mådde mycket bättre, men ringde ändå på lunchpausen för att kolla läget. Mia satt i Husses famn meddelade han och talade om att getingarna hade hittat/gjort ett nytt hål och försökt sig på ett nytt anfall. Med mera tejp hade han kväst invasionen.

Kolonin dör så småningom men med tanke på att drottningen övervintrar på frostfri plats, kan vi räkna med att hon bor kvar i vinter och bildar en ny koloni i vår om vi inte kan bli av med henne på nåt sätt. Raid-burken ligger nära till hands igen.

Resten av veckan är helt tom för min del. Husse har ett tand­läkar­besök, men inget annat inbokat han heller så det känns som rena semestern. Det känns verkligen skönt! 😊

Eländes elände

Mia är konvalescent igen. Sen i onsdags kväll har hon mått jättedåligt. Efter kräkningarna sent på onsdag kväll trodde jag hon skulle repa sig i fall hon ätit nåt olämpligt, men så enkelt var det inte. Eftersom jag upptäckte spolmaskar i spyorna fick hon maskmedel följande dag.

På torsdag förmiddag åt hon lite grann, men har varken druckit eller varit på sin innetoa. Eventuellt har hon uträttat sina behov utomhus eftersom hon mest legat ute.

I morse ringde jag veterinären och fick tid till i dag 12.30. Nu är hon groggy på grund av det lugnande medlet hon fick, men har ätit lite grann.

Veterinären tog temp, blodprov och gav henne dropp, men kunde inte hitta orsaken till hennes tillstånd. Han påpekade att hon var för fet för att kunna komma åt att trycka på hennes inre organ. (Helt och hållet mattes fel.)

I samråd med veterinären gav jag henne en första dos paraffinolja när vi kom hem i fall hon har för­stopp­ning igen. Blodprovet har gått i väg till ett labb (i Kuopio!) för analys och svaret kommer för­hopp­ningsvis redan i morgon.

Ett annat elände inträffade i går kväll. Plötsligt var vi omgivna av getingar i köket. Efter att ha släppt ut ett tjugotal upptäckte Husse varifrån dom kom.

Under väggfästet till gardinstången i köket fanns ett litet hål som snabbt fylldes på med nya getingar. Det förklarar prasslet och alla konstiga ljud som hörts i sommar. Dom har alltså sitt bo i innerväggen!

Snabbast möjligt pillade jag dit en bit häftmassa. Som hämnd fick vi var sitt stick. Husse fick ett mellan ögonbrynen och jag fick ett på överarmen. Tur att det finns Etono!

Eftersom mängden getingar blev övermäktig tog jag till slut till Raidflaskan trots att det bar mig emot. Prasslet i väggen fortsätter, så i dag klistrade jag tejp över häftmassan. Men antagligen är dom fullt sysselsatta med att göra ett nytt hål innan säsongen är slut. ☹

Mia på småviltsjakt

I förrgår eftermiddag hörde jag gälla och ihållande skrik från stranden. Första tanken var att en fågel var i nöd, så jag gick ner för att försöka lokalisera ljudet.

Skrien kom från vattenbrynet till höger om den stora alen som vaktar stranden. Innan jag hann gå närma­re såg jag rörelser i det höga gräset och ryggen på Mia.

Jag såg att hon hade ett byte i munnen och trodde först det var en vattensork, men så har jag aldrig hört dom låta, så det stämde inte heller. När hon kom fram ur gräset kunde jag konstatera att hon hade fångat en mink!

Den var inte fullvuxen, i så fall hade hon aldrig fått tag i den, men fräsandet och skriken tillsammans med tanduppsättningen var imponerande nog. Hon gick en bit upp mot huset med sitt byte. Sen stannade hon och såg ut som om hon tänkte ta ett nytt tag.

Exakt vad som hände i det skedet kan jag inte avgöra. Jag såg bara att minken krumbuktade sig och att Mia tog till baktassarna som hjälp. Vips hade bytet ränt i väg in i plommonbuskarna. Mia följde förstås efter, men gav upp då minken gömde sig i strandvegetationen.

Där fortsatte den fräsa och skrika. Den kände förstås lukten av mig och förstod att den fortfarande var i fara. Enda tillhygget som fanns lämpligt till hands var krattan som Husse brukar kratta vass med. Med den slog jag i gräset, men så klart träffade jag inte minken.

När jag dammade till akterrelingen på sommargrannens båt som än så länge ligger på land, tog minken sin tillflykt ner i vattnet. Under båten hade den tydligen gömt sig.

Mia var ganska trött efter jakten. Och våt om tassarna, hon hade av allt att döma varit ut i vattnet. Jag lämnade henne där hon låg i skuggan, men gick senare ner för att se om hon tagit igen sig och bar upp henne till huset.

När Husse kom ut på trappan där hon låg sa han att hon luktade illa. Minken hade tydligen släppt i från sig ett ”doftämne” som träffat Mias haka. Som tur lyckades hon tvätta bort det mesta av odören innan vi la oss, annars hade hon inte fått dela säng med oss påpekade Husse.

I går upptäckte jag att överläppen var svullen på ena sidan. Antingen hade en minkklo eller ‑tand fått tag där. Möjligen var det då hon släppte taget?

Det känns onekligen lugnare med dom vanliga jaktbytena trots att vi inte vill ha några minkar i knutarna. Dom är mycket värre marodörer än ekorrar och mårdhundar. ☹

En låång dag

Gårdagen var lång för hela familjen. Väckning 6.30, avfärd till Halikko 8.45 för att hinna till den bokade tiden 10.15 på EHYT djurklinik för att borra upp Mias tand som var angripen av resorption (se inlägg 24.5).

Eftersom åtgärden skulle ta ett par timmar i anspråk, åkte vi på inköp och åt lunch en bit från kliniken. Tanden och röntgen av munhålan blev klar ca 11.50. Veterinären SMSade att Mia skulle vara vaken efter 12.15, så strax före det återvände vi.

Mia var visserligen vaken men lika groggy som alltid när hon har varit sövd. Fördelen var att hon inte protesterade över att vara i bur som hon gjorde på första sträckan av ditvägen.

Det skär i mig när jag hör henne jama hjärtskärande och jag känner mig som en skurk för att jag har stängt in henne. Felet är att hon som liten aldrig lärde sig att sitta i bur. Eller rättare sagt ingen lärde henne, varken hennes förra matte eller jag.

Dessutom hade hon inte fått frukost. Veterinären sa att hon inte fick inta fast föda 4-6 timmar före ingreppet. I Mias värld är det snudd på katastrof, så matfrisk som hon är (precis som matte!).

Vi passade på att uträtta ett par snabba ärenden på hemvägen, så vi var tillbaka på Udden ungefär vid halv tre-snåret.

Uppvaknandet fortsatte i flera timmar efter hemkomsten. Pupillerna var stora som tefat ännu på kvällen. Jag fick också för mig att hon hallucinerade. Hon stirrade stint på olika ställen i köket som om hon såg eller hörde nåt.

Och så var hon vrålhungrig. Allt jag ställde fram slukade hon på nolltid och en stund senare tiggde hon mer. Så snart Husse eller jag reste på oss kom hon fram och fjäskade för att vi skulle ge henne mer.

I tio dar får hon bara äta blötfoder och två gånger om dan skall vi rengöra munnen om möjligt stod det i föreskrifterna vi fick med oss hem. Att rengöra munnen på Mia är dömt att misslyckas. Också det en sak som jag inte har vant henne vid från unga år. Allt annat tillåter hon att jag gör.

När vi gick och la oss satt hon och vaktade spisen, precis som om det fanns ett byte under den, så i natt har vi haft gott om plats i sängarna. 😀 När jag var upp på toa vid halv fyra-tiden såg jag att hon låg raklång på golvet och lyfte bara lojt på huv’et när hon såg mig.

I morse var det full fart på mattiggeriet igen. Hon var uppe på köksbordet och på diskbänken för att hitta nåt att äta. En klädpåse på väg till klädinsamlingen rev och slet hon också i.

Men nu är hon sig själv igen. Just nu ligger hon lugnt i Husses famn som hon brukar, så troligen gör hon oss sällskap i sängen i kväll som vanligt.

I går var hon inte intresserad av att gå ut, men i dag har hon legat ute i skuggan och för en stund sen kom hon in med en ödla. Den är ju ryggradslös så den räknas som blötfoder bestämde vi. Men några andra byten får hon inte äta.

Lyckligtvis kommer hon numera alltid in med dom sen hon bitit ihjäl dom, så vi får chansen att ta dom av henne. Det kommer hon inte att gilla, men hellre det än att hon skadar såret även om det är sytt.

I priset för ingreppet ingår uppföljning om en vecka vid behov, men det känns motigt att åka hela den långa vägen igen, så jag hoppas innerligt att det inte uppstår några komplikationer! Eftersom värk­medi­cinen hon får i några dar också är inflammationshämmande ska det väl gå vägen. 😊

Ny vecka, nya tag

Jag överlevde den fullspäckade veckan och har inlett den nya med födelsedagsuppvaktning. En trevlig början. 😊

Mia fortsätter sin antibiotikakur några dar till, men i kväll byter vi till tablettform. När veterinären frågade om vi ville ha flytande eller tabletter när jag ville byta sa jag mitt dumma nöt att vi testar med flytande.

Orsaken till att jag ville testa flytande var att hon kräktes upp tabletten när vi nyss hade börjat medicineringen, men det måste ha berott på att hon var kass i magen av nåt annat skäl.

Konsekvensen av den flytande sorten blev att vi nu har medicinfläckar både här och där runt diskbänken. Jag lyfter upp henne på den när det är dags för medicinen.

Två milliliter låter inte mycket, men att ge den mängden till en katt visade sig vara väldigt opti­mis­tiskt. Hade jag varit lite fiffigare hade jag delat upp den i två ”portioner”.

Men nu återgår vi alltså till tablettform. Typen av antibiotika är exakt den samma i båda sorterna.

Den här veckans program är – åtminstone än så länge – hanterbart. I morgon har vi matgäster och på kvällen har jag ett tidningsuppdrag, nästa är på torsdag. Nåt mer är inte inplanerat, med undantag av kallelse till hembygdsföreningens årsmöte.

Det innebär att jag kanske äntligen hinner beskära de två återstående rosenbuskarna. I vanliga fall skulle det ha varit gjort för en månad sen. I går hade jag haft chansen medan tvätten torkade, men det var på tok för varmt för fysiska aktiviteter bedömde jag.

Husse har länge påpekat att död vass flyter omkring i stranden. Han har påbörjat bärgningen men behöver hjälp, så med lite tur kan jag assistera honom beroende på hur mycket tid som går åt till artikelskriverierna.

Och i morgon börjar sommaren. Eller åtminstone sommarmånaden. Det är hög tid att möblera i bersån, bara jag får den rengjord och målad. Sen kan man hoppas på tillräcklig sol och värme för att kunna njuta av vistelsen.

En annorlunda dag och fullbokad vecka

I morse hade jag ställt telefonen på väckning kl 8 för att kunna boka tid hos veterinären. Dels för ett urinprov, dels tandputsning och ‑koll. Vi fick tid till 10.15.

Urinprovet ville jag ta för att få reda på om Mias urinvägsbesvär beror på bakterier eller nåt annat. Tandkollen var närmast för att avlägsna tandsten.

Mia sövdes och blåsan gick att tömma genom att trycka på den. Veterinären konstaterade att Ph-värdet var högre än det borde, nämligen 7,0. Mellan 5 och 6 är normalt. Svar på bakterieodlingen får vi senast om ett par dar.

Veterinären gjorde också en ultraljudsundersökning för att kolla om det fanns urinsten eller -grus i blåsan, men lyckligtvis hittade hon inget. Skönt att höra. Njursvikt kunde alltså uteslutas.

Sen var det dags för tänderna. Oj, oj, oj! Särskilt mycket tandsten hade hon inte, men däremot var tre kindtänder redan förintade på grund av tandresorption, en tandsjukdom som man inte känner orsaken till.

Ytterligare en tand är angripen och måste tas bort. Dock går det inte att dra ut tanden, utan den måste borras bort eftersom det angripna området sitter strax under tandköttet.

Undra på att hon inte har varit sig själv! Hon har haft gräslig tandvärk, stackars kisse. 😥 Nu förstår jag varför hon var mycket piggare så länge hon fick inflammationshämmande värkmedicin i samband med urinvägsbesvären.

När jag bokade tid nämnde jag också att veterinären skulle kolla om hon lider av artros, som är vanligt hos katter i Mias ålder. Hon har nyligen fyllt elva år.

Röntgen hade veterinären inte tid med i dag, men hon kollade rörligheten i lederna. Båda arm­bågarna var stela och den vänstra knakade när hon böjde den, vilket är ett tecken på artros eller början till det. Den högra höften var stelare än den vänstra.

Så att bli gammal är minsann ingen dans på rosor för katter heller. ☹

Den här veckan har blivit fullbokad på nolltid. Jag som behöver ”ladda upp” mellan aktiviteterna får snällt vänta till nästa vecka. Den är än så länge stillsam.

I dag veterinären, i morgon provianteringsdag och besök hos en god vän, två tidningsuppdrag på onsdag, styrelsemöte i väglaget på torsdag, tandhygienisten på fredag och ytterligare ett tidningsuppdrag på lördag.

Chefen på tidningen var i nöd på grund av ”stort manfall”, så uppdragen föll på mig. Att säga nej till sånt jag gillar har jag svårt för.

Dessutom är arvodena mer än välkomna. Jag kollade nyss priserna hos veterinären som är specialiserad på vård av katt‑ och hundtänder. Minst ett par hundra euro får jag räkna med. Huvvaligen säger dom i Norrland.

Otacksamt

Att avmaska en utekatt är otacksamt. I går fick Mia sista tabletten med avmaskningsmedel, i dag satte hon i sig ett nytt byte. Alla gnagare bär förstås inte på inälvsmask, men många gör det. Suck.

Ändrade planer

På dagens att-göra-lista fanns bara två saker: Tömma Mias ”toalettavfall” och gå upp på vinden med hushållspappersbalen. Sen ut på isen i det fina vädret, eventuellt på skidor. Men det blev ändrade planer.

Först kom jag på att jag borde tvätta. Tvättmaskinen var redan fylld, så jag startade den. När den första centrifugeringen satte gång hörde jag ett bekant rassel från badrummet och rusade in. Just så, det räckte alltså inte med en gång.

Eftersom Uddens badrum är modell mini och följaktligen väldigt trångt, ställde jag upp Mias låda med kattsand på tvättmaskinen medan jag gjorde morgontoalett. Och så glömde jag att flytta bort den. Samma tavla gjorde jag i fjol den 23.2 ser jag av fotodatum. ☹

Det är som bekant bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag: Fallskärmshoppare och jungfrur.

Vibrationerna från centrifugen hade igen skakat ner kattlådan på golvet. Fast den här gången hade den mesta sanden lyckligtvis landat på badrumsmattorna.

I fjol åkte en hel del ner i duschkaret som var blött efter sköljvattnet från tvättmaskinen. Geggan som uppstod var nästan obeskrivlig.

Jaha, då var det bara att sätta i gång och städa. För att inte belasta dammsugaren med en massa katt­sand, sopade jag upp det mesta innan jag gick ut och dammade av mattorna. Sen slutputs med dammsugaren och fuktig trasa.

Den påtvingade städningen framkallade mera städlust konstigt nog. Både sovrum och kök fick sig en omgång. Men nu så skulle jag ta i tu med det jag skulle. Mia följde med ut.

När jag tömde påsen med Mias förbrukade kattsand på komposthögen upptäckte jag ett intressant bildmotiv, så jag gick in och hämtade kameran. En ”isskulptur” hade fångat min blick.

Efter bilderna kom jag på att soppåsen behövde flyttas från verandan till vedlidret. (Påsarna hänger där tills vi har vägarna förbi sopkärlet som ligger en bit bort genom skogen.) Fortfarande med kameran i handen. Mia passade på att inspektera utrymmet, men var klar ganska snart så jag kunde stänga dörren.

Sen tog jag en titt i postlådan som hänger ute på ved­liders­väggen. Där låg väglagets handlingar efter verkställd granskning som utlovat, men ingen annan post.

Mia hade nu förflyttat sig till Husses par­ke­rings­plats där hon satt och spanade. Den är snöfri så hon slapp bli kall om rumpan. Snö tillhör inte längre favoriterna. Annat var det när hon var ung.

Då var det äntligen dags för pappersbalen. Mia passade på att meddela att hon ville in i stugvärmen igen så jag släppte in henne.

Hittills har balen stått i vindstrappan i väntan på annat ärende, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var när jag bar upp balen? Just precis nu, slår det mig att jag skulle hämta toapapper för att fylla på behållaren i badrummet. Bäst att göra det med en gång, annars glömmer jag igen.

Nu återstår bara turen på isen i det fina vädret. Tyvärr har solen redan försvunnit bakom träd­topparna, klockan har hunnit bli drygt 17. Ingen tur på isen i dag dådå. 😀

Snart kommer Husse och bjuder på pizza. Det blir ett bra avslut på den här ”hektiska” dagen. 😉