Filosofiska funderingar

av

Tankar om tid

”Jag har ont om tid” eller ”Jag hinner inte” säger vi ibland. I båda fallen är orsaken dålig planering, en dålig ursäkt med andra ord.

Ju äldre vi blir, desto mer ont om tid har vi innan den tar slut för gott. Det är kanske därför vi upplever att tiden går fortare med stigande ålder?

När vi sitter inlåsta på åldringsvården är det dock en fördel. Synen medger inte längre läsning eller tevetittande och hörseln är nedsatt. Mattiderna är de enda avbrotten under dagen, resten av tiden sitter eller ligger vi i vårt rum utan annan sysselsättning än våra irrande tankar.

Att pigga pensionärer har ont om tid kan hänga ihop med att vi blir långsammare med åren. Allt tar längre tid så dagar och veckor tycks försvinna i rasande fart. Eller är det så att ”tiden går fort när man har roligt”? Som pensionär har man inga andra förpliktelser än självdeklarationen och att se till att hålla sig vid liv, dvs äta, dricka och ta sina mediciner.

Motsatsen – att tiden går långsamt när man väntar eller har långtråkigt – är också ett välkänt fenomen. Tiden i en sjukhussäng kan kännas olidligt lång, liksom väntan på en ledig taxi då det är snöstorm eller ösregn.

Numera har vi en uppsjö manicker och mojänger som ska spara vår tid. Ha, vilken praktmiss vi går på! Hur vi än bär oss åt kan vi inte spara tid. ”Ja, men vi får ju tid över till annat” säger du. Javisst, men spara den går inte.

Ändå är tiden är obefintlig. Det är bara vi människor som hittat på att mäta den. Naturen har sin egen tide­räkning, årstiderna avlöser varandra regelbundet utan vår inblandning. Allt annat levande – utom människan – lever i nuet.

Det är givetvis praktiskt att mäta tiden, men nackdelen är att vi blir slavar under klockan. Vi glömmer att vår tid är begränsad och att njuta av den tid vi har fått att förvalta. Vi uppmanas ofta att leva i nuet, men hur många av oss gör det medvetet?

av

Tänkvärt

“It’s the heart afraid of breaking that never learns to dance.
It is the dream afraid of waking that never takes the chance.
It is the one who won’t be taken who cannot seem to give.
And the soul afraid of dying that never learns to live.”
Bette Midler, The Rose

I dag hittade jag ett av mina minnen på FB. Auntie Acid publicerade några rader från en sång ur albumet The Rose med Bette Midler.

Jag har läst texten tidigare, men inte förrän i dag kände jag mig speciellt träffad av en av raderna: It is the one who won’t be taken who cannot seem to give. Det tycker jag stämmer väldigt väl på mig som person.

Jag är inte frikostig med att dela med mig av mig själv har jag upptäckt. Möjligen något som kommit med stigande ålder? När jag var ung och grön hade jag inga hämningar. Nästan vem som helst som var villig att lyssna fick höra hela min livshistoria. På gott och ont.

Nu för tiden är jag mycket snålare. Kanske för att jag med åren har lärt mig att en del människor drar nytta av/missbrukar mina förtroenden?

Det är bara mina allra närmaste och käraste vänner som får svar på alla sina frågor. Förutsatt att jag uppfattar att dom är genuint intresserade, annars sluter jag mig som en mussla.

Att förklaringen till att jag är en som ”cannot seem to give” skulle vara att jag är ”one who won’t be taken” har jag aldrig tidigare tänkt på, men det känns helt rätt så som jag tolkar texten. Att nån får övertaget över mig eller kan styra/kontrollera mig tolererar jag inte.

Dock är det värt att notera ordet ”seem”. Min omgivning uppfattar mig säkert ofta som svår­till­gäng­lig, trots att jag inte är det i grund och botten. Det gäller bara att vinna mitt förtroende, vilket för all del kan ta lång tid. 😊

av

När är vi nöjda?

Jag hävdar att alla mina problem är i-landsproblem. Så gott som alla problem i vår del av världen är i-landsproblem. Här i skärgården kan man förstås hitta en hel del glesbygdsproblem, men dom kan ändå kategoriseras som i-landsproblem.

Mig veterligen har alla här på ön tak över huvudet, mat och kläder. Som pensionär får man dessutom betalt varje månad, oavsett om man jobbar eller inte. Det har vi våra tidigare arbetsgivare och lag­stiftningen att tacka för. Vi har alltså all anledning att vara nöjda, men gnäller ofta ändå.

Om hälsan tryter och pensionen inte räcker till för att täcka kostnaderna är läget förstås ett annat. Men gissningsvis kan vi då få stöd från våra sociala myndigheter.

Om jag bodde ute på vischan i ett u-land skulle inget av det här gälla. Vår familj skulle få hanka sig fram efter bästa förmåga. Där är livets nödtorft helt på eget ansvar och beroende av den egna arbets­insatsen.

Vi människor är tydligen funtade så att när grundbehoven är tillgodosedda, ser vi till att skapa nya. Till vår hjälp i skapandet har vi en mängd företag som gör sitt bästa för att se till att vi ständigt konsumerar det senaste eller nyaste.

Så vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att anledningen till att vi gnäller är för att vi har det för bra. Och för att människan också tycks vara funtad så att hon sällan/aldrig är nöjd.

”Det man är glad och tacksam för får man mer av.” har jag läst nånstans. Motsatsen sägs också gälla: ”Det jag oroar mig för, beklagar mig över eller saknar får jag (också) mer av.” Den livsfilosofin har jag anammat.

Saker blir inte bättre för att man gnäller eller för att man är missnöjd. Det kräver att man antingen gör en konkret insats för att ändra på sakernas tillstånd, alternativt ändrar sitt förhållningssätt.

I eftermiddags uppstod en diskussion om huruvida det var bättre förr? En kontrahent var av den upp­fattningen att det var bättre förr för att folk nöjde sig med mindre och därmed allmänt sett var nöjdare. Det ligger mycket i det. Ju högre krav, desto större risk att bli missnöjd/besviken.

Å andra sidan har Husse rätt i att ”det kan alltid bli bättre”. Eller förtydligat: ”Ingenting är så perfekt att det inte kan bli bättre.” Om vi slår oss till ro och nöjer oss med status quo upphör utvecklingen. Hade vi till exempel nöjt oss med Fords, Bells och Edisons upp­finningar skulle vi inte ha elbilar, mobiltelefoner eller LED-lampor.

Fast då infinner sig obönhörligen frågan om vi är nöjdare för att vi har allt det här?

av

Tänk så fel man kan ha

Dom senaste 15 åren har jag bestämt och envist hävdat att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig att bo i hop med en man igen. Tänk så fel man kan ha!

Sen några månader gör jag just det… Fast tillvänjningsprocessen har för all del inte varit smärtfri. Om den nya mannen i mitt liv hade tillhört kategorin genomsnittsmän – förutsatt att det finns en sån? – hade jag fortfarande varit ensamboende. Men lyckligtvis gör han inte det. 🙂

Eftersom jag är allergisk mot alla former av krav och ytterligt mån om min själv­stän­dig­het har det krävt att han har stor förmåga att ta hänsyn. Det har han. Men fortfarande uppstår missförstånd då och då. Jag (miss)upp­fattar i bland hans förslag som ”diktatorfasoner”, vilket får mig att reagera på ett negativt sätt.

hjarta

Av de män som sen länge tillhör kategorin ex har ingen någonsin accepterat mig som jag är fullt ut eller ens på allvar försökt lära känna mitt rätta jag känns det som. Det gör den här mannen utan tvekan. Varför just han är så annorlunda funtad vet jag inte, men oändligt glad för!

Mina fördomar har också kommit på skam när det gäller djupsinnighet. Jag har för det mesta bara känt män som är ”enkla varelser” som nöjer sig med mat, sex och sömn för att uttrycka det lite småelakt. Att prata om känslor och diskutera värderingar har aldrig varit aktuellt. Det gör den här mannen.

Att han dessutom är uppriktig, omtänksam och generös gör förstås det hela ändå bättre. Han har givetvis många andra egenskaper som jag också uppskattar. Faktiskt kan jag inte komma på en enda som jag har svårt för eller som jag ogillar? Just därför är han an­tag­li­gen den sista stora kärleken i mitt liv. 🙂

av

Ja, jag är en underlig typ

Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap och känner mig aldrig ensam. Med åren har behovet av ”egen tid” blivit allt större och jag brukar hävda att jag är snudd på eremit och asocial. Kanske som en följd av mitt tidigare yrke som utbildare och konsult där jag ständigt träffade nya människor och ville ge också av mig själv i stället för enbart kunskaper? Eller så har min personlig­het förändrats med stigande ålder?

”Du som är så social!” får jag jämt höra. Jovars, visst är jag det – men det har sitt pris. Under fliken ”Om Uddmor” (ovanför bilden längst upp) lyder första stycket: ”Som den Drake jag är, både syns och hörs jag när jag väl bestämmer mig för att vara social. Jag ogillar stora sällskap, men kan sitta och prata med dig i timmar om livets stora gåta.”

Att umgås med en till två personer går alltså bra. I synnerhet om jag känner dom väl, men ett större sällskap med obekanta innebär att jag känner mig helt utmattad dagarna efter. Dess värre gäller det också umgänget med mina närstående. Efter några dagar vill jag dra mig undan och vara för mig själv, åtminstone en del av tiden, för att ”ladda upp” igen.

eremit

Bästa sättet att ladda upp är att vistas i naturen och/eller göra nåt som jag verkligen gillar. Om jag då får vara ostörd blir jag snart tillräckligt social igen för att kunna umgås ett tag.

Det finns en etikett för mig och andra som jag upptäckte jag för flera år sen: Introvert. I en gammal artikel i Svenska Dagbladet finns en utmärkt beskrivning som jag till största delen känner igen mig i.

På skoj gjorde jag nyss ett (icke-vetenskapligt) test som tidningen Kom i Form har på sin sajt. Resultatet blev inte alls oväntat:
”Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången. Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor. Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar. Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar.”

Att det har med dopaminhalten att göra var en nyhet, det hade jag ingen aning om. Men nu vet ni alltså hur det ligger till. När jag är social är jag ”laddad”, i annat fall behöver och vill jag vara för mig själv i mitt lilla ”kloster” på Udden. 🙂

av

Fördelen med att vara man

Om jag vore man skulle jag:

  • Vara fysiskt starkare
  • Inte behöva oroa mig för mustasch/skäggväxt
  • Sean ConneryTycka att det är helt OK med hår på benen
  • Slippa raka bikinilinjen
  • Strunta i att bröstvårtorna inte längre sitter mitt på bröstet
  • Aldrig haft PMS-besvär eller mens
  • Aldrig ha behövt oroa mig för att bli gravid
  • Ha haft en annan befordringsgång (troligen)
  • Inte behövt vänta på att bli uppbjuden på dans (utom vid damernas)
  • Oftare ha fått gehör för mina idéer
  • Aldrig ha intresserat mig för nagellack eller kosmetika
  • Inte behöva veta vad tajts är för nåt
  • Ha kunnat flirta och ragga hejvilt utan att anses lättfotad
  • Ha haft ”de grå tinningarnas charm” i stället för ”gråsprängd”
  • Ha kunnat påstå att rund mage tyder på pondus
  • Inte ha förväntats intressera mig för mode och heminredning
  • Inte ha behövt hävda mig lika mycket
  • Ha kunnat kissa stående (och skriva mitt namn i snön!)
  • Inte ha behövt bry mig om östrogenminskning eller klimakterium
  • etc
av

Det enda som är sant…

Jag har modifierat ett av mina favoritordspråk: ”Det enda som är sant, är att ingenting är sant.” Det hänger i hop med att jag nu är inne på min andra ”illusionsbok”.

I samband med att jag sökte Illusionen om Gud hos Adlibris, dök titeln Illusionen om vetenskapen också upp. Den lät minst lika intressant, så den köpte jag också.

Boken är skriven av Peter Stenumgaard, teknologie doktor, som till vardags arbetar som forskningschef och adjungerad professor står det i författarpresentationen. Då borde han ju veta vad han skriver om kan man tycka.

Illusionen om vetenskapenÄn så länge är jag bara halvvägs, men kan redan nu konstatera att innehållet bekräftar flera av mina förutfattade meningar. Att boken överlappar och kompletterar Illusionen om Gud var en positiv över­raskning.

Så här långt har jag kommit fram till att jag passar in under etiketten rationalist. Den avgörande meningen löd: ”Man menade att människan inte behövde något annat än en tro på ett högsta väsen, en tro på själens odödlighet och en slags lag om goda gärningar.” Där har ni min ”religion” i ett nötskal. Några bevis behöver jag inte, i det av­seen­det kan jag räknas som agnostiker.

Men tillbaka till illusionerna… Herr Stenumgaard är i gott sällskap. Flera författare går dessutom ett eller flera steg längre och anklagar vetenskapen för att vara vår tids nya religion. Bland de mest kritiska jag har läst är Susan B. Martinez och Mary Midgely.

Det ligger självfallet i vår mänsliga natur att drivas av vetgirighet, men dilemmat uppstår när vi tolkar resultaten eller drar slutsatser av våra utforskningar. Så länge det är en människa inblandad, existerar inga objektiva fakta hävdar jag.

Den som är det minsta bekant med kvantfysik håller givetvis med mig. Oavsett hur vi bär oss åt, på­verkar vi (omedvetet) utfallet av våra experiment och studier. Resultatet blir alltså en subjektiv sanning. Därav följer att det finns mängder av forskningsresultat som är diametralt motsatta varan­dra.

Min slutsats är därför att ingenting är sant ur objektiv synvinkel. Var och en av oss har sin egen sanning som jag redan konstaterade i ett inlägg 17.2.2011.

Förklaringen till varför det är så kanske ligger i teorin som presenteras i boken Fältet av Lynne McTaggart som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg (3.1.2012). I mina öron låter den teorin övertygande, men det är kanske ytterligare en illusion? 😀

av

Att leva mitt i naturen

Mitt natur­­‑ och människointresse har alltid varit stort. Fast med åren har människointresset svalnat betydligt har jag upptäckt. ”Det är med vänner som med skor – de gamla är bekvämast” har någon före mig insett. Jag instämmer helhjärtat.

StrandenFöljden är att naturintresset tar över mer och mer. Och då är det en klar fördel att leva och bo mitt i naturen, även om det innebär nästan längst bort i byn. Udden omges av vatten och ”lummig grönska” om jag uttrycker det lite poetiskt.

Mindre poetisk blir jag då det är pollensäsong, eller som nu, björkfröperiod. Tvi för björkfrön som lägger sig som en matta överallt, fastnar under fötterna och följer med in i huset. Än så länge har dom inte grott inomhus men det är väl bara en tidsfråga med tanke på min städfrekvens. 😀

Just nu har ormbunkarna dessutom börjat skicka ut sina sporer, så allting på trappan är täckt av ett snusbrunt lager. Ja, och så är det förstås min omåttliga popularitet hos bitande och blodsugande insekter, mårdhundar som tränger sig på och fläskängrar i skafferiet… Listan kan göras ganska lång.

Och allt det här borde jag känna till och vara van vid eftersom jag är uppvuxen här, men det har jag givetvis glömt för länge sen eller aldrig noterat. Som barn märkte jag inga avigsidor, jag bara var.

Listan över glädjeämnen och positiva naturupplevelser överträffar ändå allt jag nyss beklagat mig över. Att följa med när vårblommorna slår ut, se flyttfåglar och fjärilar dyka upp, uppleva den första skira grönskan och känna solen börja värma är värt alla små olägenheter.

Ända fram till nu blir det bara bättre och bättre, men snart blir kvällarna mörka och naturen börjar förbereda sig för sin årliga vila. Årstidernas växling är utan tvivel en del av tjusningen med att bo mitt i naturen.

Våren och sommaren är mina favoritårstider just för att naturen är som finast då, men vackra höst­dagar har också sin charm, liksom vinterdagar med snökristaller som glittrar i sol.

KrabbspindelNästan varje dag lär jag mig nåt nytt. Ofta är det en insekt eller en blomma som fångar mitt intresse och som jag inte vetat namnet på tidigare.

Igår såg jag t ex en krabbspindel i för­svars­ställ­ning eller möjligen i attackläge, idag har jag njutit av att se flera olika arters sländor flyga omkring i jakt på byte och haft nöjet att stoppa ner näsan i en väldoftande flox.

Ingen dag är den andra lik. I naturen finns det alltid nya saker att upptäcka, förundras över och gläd­jas åt. 🙂

av

Självständighet på gott och ont

Sedum

Under dagens filosoferande i bersån diskuterades bland annat självständighet, respektive osjälv­stän­dig­het. I vilken ålder är det optimalt att bli självständig? När är det för tidigt och när är det för sent och vilka blir konsekvenserna?

Om man fortfarande bor hemma hos sin dominanta gamla mor vid 64 års ålder har tåget garanterat gått. Att först i den åldern bli tvungen att fatta egna beslut leder ovillkorligen till att man inser att det är för sent att göra egna val.

Den person som exemplet gällde, tillbringade resten av sitt liv med att tycka att livet hade gått till spillo. Fullt förståeligt. Om man aldrig vågar eller vill hävda sig leder det givetvis till att någon annan lever ens liv.

Att bli självständig i alltför tidig ålder är förstås inte heller bra… Det blir svårt att ta hän­syn till sin omgivning och att ta till sig andras goda råd och synpunkter eftersom man är van att alltid fatta egna beslut. Det slutar ofta med ”Själv är bästa dräng” trots att ett annat val kanske hade varit bättre.

Så, tillbaka till frågan när det är optimalt? I normala fall är tonårsperioden den ålder då man börjar frigöra sig från sina föräldrar och det kan jag tycka är sunt.

”När ungarna fyllt 15 ska dom flytta hemifrån” sa min salig far. Det ligger något i det. Fri­görel­se­pro­cessen leder antingen till konflikter eller till att man fogar sig. Och om man fogar sig alltför länge, tappar man bort sitt jag till slut.

I en del fall kan tonåren förstås redan vara för sent. Om t ex den ena föräldern är en tyrann, är risken stor att man blir så kuvad att frigörelsen aldrig kommer till stånd. Ett bra exempel på det är filmen om pianisten David Helfgotts liv som jag såg i fredags. Davids far lyckades nästan förstöra livet för sin extremt begåvade son genom sin dominans.

En ”kard­borre­förälder” är lika illa. Om man alltid blir behandlad som mammas/pappas lilla gulle och aldrig får chansen att betraktas som vuxen får det också negativa konsekvenser. I stället för att ta eget ansvar när föräldrarna inte längre finns, flyttar man över ansvaret till någon annan och förväntar sig att gullandet ska fortsätta.

Det är bäst att påpeka att jag varken har barn eller utbildning i psykologi så mina slutsatser ska tas med en stor nypa salt. 🙂

av

Troende, religiös eller andlig sökare?

Dagens inlägg är delvis inspirerat av bloggarkollegan Marcus Rosenlunds senaste inlägg med rubriken Religiös fostran à la Gandalf.

Om någon frågade mig om jag är troende skulle jag förmodligen svara med en motfråga: Troende på vad? Jag tror t ex på svarta hål, på vinden och på diverse andra fenomen som är osynliga eller omöjliga att bevisa.

Kyrkan

I fall jag i stället fick frågan om jag är religiös skulle svaret tveklöst bli nej. Att vara religiös uppfattar jag så att man antingen tolkar religiösa texter bokstavligen eller praktiserar religiösa riter och cere­monier. Jag tänker närmast på människor som går i kyrkan varje söndag för att alla andra gör det eller för att ”det hör till”.

Jag har för övrigt länge propagerat för att man skulle lägga ner allt vad religioner heter. På så sätt skulle en stor mängd liv ha skonats under historiens lopp. De kristna som nu dömer islamitiska extre­mister har tydligen glömt korstågen och korsfararnas framfart under medeltiden? Kristendomen är minst lika intolerant och blodbesudlad som andra religioner.

Andligt lagd då? Är det en etikett som passar? Nja, snarare andlig sökare i så fall. Jag vill gärna tro på att det finns en mening med våra liv och att våra s k själar är odödliga.

Jag tror obetingat på naturens ordning och att det varken finns ont eller gott, det är bara vår tolkning som avgör i vilket fack vi sätter händelser och omgivning. I mina ögon är världen inte ond, den bara är.

Vem eller vad som har skapat världen är däremot en (för alltid?) obesvarad fråga. För om Gud har skapat allting, vem skapade då Gud? Eller ska vi betrakta ett intelligent universum som den styrande och ställande faktorn enligt de nyandliga?

Jag har nyligen läst ut Introduction To Tibetan Buddhism (av John Powers) men blev överraskad när jag fick veta att man varken tror på att vi har en själ eller ett ego. Jag har tidigare läst en bok (Delusions In Science & Spirituality) där författaren bestämt hävdar att vårt s k undermedvetande är bara nys.

Så då är frågan vad vi är eller inte är förutom våra kroppar? Den frågan har jag inget entydigt svar på, därför känns andlig sökare som en bra etikett.

StenarBuddhisterna anser att vi alla besitter en s k buddhanatur, vilket kan jämföras med kristendomens på­stående om att vi är skapade som Guds avbild. I nyandliga sammanhang går man ett steg längre och säger att vi har gudomlig skapar­för­må­ga, vilket i ett kvantfysiskt sammanhang är liktydigt med kvant­fältet.

Kvantfältet innehåller allt som redan har hänt eller som kommer att hända förklarar Lynne Mc Taggart i boken Fältet. Det vi koncentrerar vårt fokus på plockas ut från kvantfältet och förverkligas, dvs manifesteras i vår fysiska värld.

Fast enligt buddhismen existerar inte någon fysisk värld… Allt vi ser, känner och upplever skapas av vårt medvetande. Ungefär som bilder på en filmduk. Och paradoxalt nog existerar inte heller vårt med­vetande, vilket man som buddhistisk munk eller nunna får lära sig via meditation.

Inom nyandligheten konstateras att vårt innersta består av ljus som ursprungligen härrör ur stjärn­stoff. Det håller vetenskapen delvis med om, förutsatt att man tolkar ljus som fotoner. Man har också konstaterat att hjärnan fungerar som en sambandscentral, men att våra tankar inte uppstår där.

Jag har alltså inte kommit särskilt långt i mitt andliga sökande, det har mest lett till en mängd nya frågor. Men tids nog får jag förstås facit om det nu är så att vi är odödliga i något avseende. Det ska i så fall bli oerhört intressant att se vad som händer efter döden! 🙂