När är vi nöjda?

Jag hävdar att alla mina problem är i-landsproblem. Så gott som alla problem i vår del av världen är i-landsproblem. Här i skärgården kan man förstås hitta en hel del glesbygdsproblem, men dom kan ändå kategoriseras som i-landsproblem.

Mig veterligen har alla här på ön tak över huvudet, mat och kläder. Som pensionär får man dessutom betalt varje månad, oavsett om man jobbar eller inte. Det har vi våra tidigare arbetsgivare och lag­stiftningen att tacka för. Vi har alltså all anledning att vara nöjda, men gnäller ofta ändå.

Om hälsan tryter och pensionen inte räcker till för att täcka kostnaderna är läget förstås ett annat. Men gissningsvis kan vi då få stöd från våra sociala myndigheter.

Om jag bodde ute på vischan i ett u-land skulle inget av det här gälla. Vår familj skulle få hanka sig fram efter bästa förmåga. Där är livets nödtorft helt på eget ansvar och beroende av den egna arbets­insatsen.

Vi människor är tydligen funtade så att när grundbehoven är tillgodosedda, ser vi till att skapa nya. Till vår hjälp i skapandet har vi en mängd företag som gör sitt bästa för att se till att vi ständigt konsumerar det senaste eller nyaste.

Så vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att anledningen till att vi gnäller är för att vi har det för bra. Och för att människan också tycks vara funtad så att hon sällan/aldrig är nöjd.

”Det man är glad och tacksam för får man mer av.” har jag läst nånstans. Motsatsen sägs också gälla: ”Det jag oroar mig för, beklagar mig över eller saknar får jag (också) mer av.” Den livsfilosofin har jag anammat.

Saker blir inte bättre för att man gnäller eller för att man är missnöjd. Det kräver att man antingen gör en konkret insats för att ändra på sakernas tillstånd, alternativt ändrar sitt förhållningssätt.

I eftermiddags uppstod en diskussion om huruvida det var bättre förr? En kontrahent var av den upp­fattningen att det var bättre förr för att folk nöjde sig med mindre och därmed allmänt sett var nöjdare. Det ligger mycket i det. Ju högre krav, desto större risk att bli missnöjd/besviken.

Å andra sidan har Husse rätt i att ”det kan alltid bli bättre”. Eller förtydligat: ”Ingenting är så perfekt att det inte kan bli bättre.” Om vi slår oss till ro och nöjer oss med status quo upphör utvecklingen. Hade vi till exempel nöjt oss med Fords, Bells och Edisons upp­finningar skulle vi inte ha elbilar, mobiltelefoner eller LED-lampor.

Fast då infinner sig obönhörligen frågan om vi är nöjdare för att vi har allt det här?

26.9 – Storm, hushållspapper och detektivjobb

Det har stormat på Udden och jag har löst två i-landsproblem.

Storm på Udden
I natt och idag har det blåst och regnat rejält på Udden – 21 m/s varnade MI för. Det har minsann känts! Ett tag trodde jag trapptaket skulle blåsa bort.

Skadorna har lyckligtvis begränsat sig till en decimerad klotkrysantem, Husses födelsedagsblomma, och en bordsskiva som flög sin kos. På eftermiddagen hade vi elavbrott.

Enligt meddelandet jag fick från Caruna, som ansvarar för elöverföringen, visste dom inte orsaken till det: ”Avbrottet orsakades av okänd orsak.” Avbrottet varade bara i fem minuter så det var inte mycket att orda om.

Löst två i-landsproblem
Idag har har jag räddats av hushållspapper. I slutet av augusti köpte jag nämligen nya dojor, mina gamla har tyvärr fått ”små leenden” på ytterkanten.

Dess värre var jag korkad nog att inte prova dom genast. I lördags beslöt jag inviga jag dom och kunde konstatera att kanten på hälkappan satt på tok för högt upp, dom skavade.

Så vad göra? Nu var det för sent att returnera. Ett alternativ var förstås att försöka sälja dom på Kimitoöns bytesbörs på FB, men eftersom dom i övrigt kändes bekväma och lagom stora avvaktade jag.

Innan jag somnade igår kväll kom jag på en lös­ning. Om jag fyllde skohälen med hushållspapper kanske dom skulle gå att använda? Sagt och gjort. Idag dubbelvek jag tre ark hushållspapper och testade. Helt perfekt.

Fast en av papperstussarna böt jag sen ut mot en halvsula. Den är visserligen gjord för att sitta under ”fram­foten”, men det gick bra att pula ner den i hälen. Nu sitter skorna som dom ska. 🙂

Det andra problemet har minsann krävt en hel del detektivjobb! Senast jag behövde svarta refills till min Parker Gel-penna kunde Pappersboden beställa dom åt mig. Den turen hade jag inte längre fick jag besked om. Ingen av Pappersbodens leverantörer hade dom i sortimentet längre.

Via parkerpen.com i England fick jag adressen till deras grossist i Finland som informerade mig att Suomalainen kirjakauppa (finska bokhandeln) i Salo och Åbo sålde dom. Men så enkelt var det inte.

Bokhandeln i Åbo meddelade att dom inte ens har lyckats beställa dom trots att dom försökt och dito i Salo har inte Parker i sitt sortiment. Jag vidarebefordrade förstås be­skeden till grossisten och fortsatte leta.

På Amazon.com UK finns refiller men dom kan inte leverera utanför England stod det på webbsidan. Men ibland kan jag vara förskräckligt envis så jag gav mig inte. Bland mina sparade Bra-att-ha-länkar fanns Pennshoppen i Sverige.

Och voilà, där fanns refillerna att köpa och levereras också till Finland. Fraktkostnaden är dessutom lägre än för leveranser inom Finland, så jag slog förstås till direkt. Förhoppningsvis är det rätt bredd på kulan, det är det enda som ännu kan gå snett.

Det enklaste hade förstås varit att köpa en ny ”gelépenna” i Pappersboden som ägarinnan föreslog. Men nu råkar det vara så att jag har levt med min Parker i drygt 20 år, är stormförtjust i gelén och bredden på kulan, så jag överger den verkligen inte i första taget! Sådeså. 🙂