Tankar om tid

”Jag har ont om tid” eller ”Jag hinner inte” säger vi ibland. I båda fallen är orsaken dålig planering, en dålig ursäkt med andra ord.

Ju äldre vi blir, desto mer ont om tid har vi innan den tar slut för gott. Det är kanske därför vi upplever att tiden går fortare med stigande ålder?

När vi sitter inlåsta på åldringsvården är det dock en fördel. Synen medger inte längre läsning eller tevetittande och hörseln är nedsatt. Mattiderna är de enda avbrotten under dagen, resten av tiden sitter eller ligger vi i vårt rum utan annan sysselsättning än våra irrande tankar.

Att pigga pensionärer har ont om tid kan hänga ihop med att vi blir långsammare med åren. Allt tar längre tid så dagar och veckor tycks försvinna i rasande fart. Eller är det så att ”tiden går fort när man har roligt”? Som pensionär har man inga andra förpliktelser än självdeklarationen och att se till att hålla sig vid liv, dvs äta, dricka och ta sina mediciner.

Motsatsen – att tiden går långsamt när man väntar eller har långtråkigt – är också ett välkänt fenomen. Tiden i en sjukhussäng kan kännas olidligt lång, liksom väntan på en ledig taxi då det är snöstorm eller ösregn.

Numera har vi en uppsjö manicker och mojänger som ska spara vår tid. Ha, vilken praktmiss vi går på! Hur vi än bär oss åt kan vi inte spara tid. ”Ja, men vi får ju tid över till annat” säger du. Javisst, men spara den går inte.

Ändå är tiden är obefintlig. Det är bara vi människor som hittat på att mäta den. Naturen har sin egen tide­räkning, årstiderna avlöser varandra regelbundet utan vår inblandning. Allt annat levande – utom människan – lever i nuet.

Det är givetvis praktiskt att mäta tiden, men nackdelen är att vi blir slavar under klockan. Vi glömmer att vår tid är begränsad och att njuta av den tid vi har fått att förvalta. Vi uppmanas ofta att leva i nuet, men hur många av oss gör det medvetet?

Mattjuven fångad

Det var ju förmätet att tro att äppeltjuven inte hade några släktingar. I ett par dar har det legat mus­lortar i Mias matskål på mornarna. I brist på äpplen dög tydligen kattmaten. Men i går blev mattjuven mat i sin tur.

Det är första gången Mia lät bli att släppa bytet för att fortsätta jaga det. Hon satt bara rakt upp och ner med musen mellan käkarna tills den dog. Precis som matte har hon blivit latare med åren. 😀

Nattvandraren

Numera sover Mia nästan tjugo timmar per dygn – men inte hela nätterna. Det har fått en del kon­sekvenser.

Innan vi går och lägger oss ska eventuella skålar med nötter eller godis gömmas i skafferiet och brödkorgen ställas in i torkskåpet. I annat fall vaknar vi av att hon rotar efter ätbart både på köksbord och diskbänk.

Om vi glömmer att stänga dörren till skåpet där sophinken står, rotar hon i den och får den oftast att ramla ur. I bästa fall är soporna av det torra slaget.

I natt uppträdde ett nytt fenomen. Jag vaknade en kvart över två av att hon krafsade på dörren till soporna, men den var ordentligt stängd så hon misslyckades i sina ambitioner. En stund senare hörde jag svagt att hon åt på nånting, men kunde inte lista ut vad det var.

När jag klev upp och tände lampan satt hon på köksbordet och tuggade i sig grässtrån från julblomman vi fick. Det var förstås inget vanligt gräs, men tydligen förvillande likt det hon äter ute.

Jag bar henne tillbaka i sängen (numera ligger hon mellan oss allt som oftast) där hon la sig snällt och började spinna. En stund senare – hur lång vet jag inte – vaknade jag av att hon saliverade. Ett omiss­kännligt tecken på att hon mår illa.

Jag hann bara vända mig om mot henne så började hulkandet. Snabbt som ögat föste jag bort henne från kudden. Gräset hade gjort verkan.

Konstigt nog fick hon inte upp nåt, bara lite vätska som hamnade på påslakanet. Som alltid när hon har kräkts, hoppade hon ner från sängen. När jag kollade vart hon tog vägen låg hon på köksgolvet.

Innan jag hann somna om hoppade hon tillbaka upp i sängen och la sig mellan oss som tidigare. Sen var det Husses tur att stiga upp. Mia satt nu på diskbänken och pillade ner burkar med mina kosttillskott från hyllan ovanför diskbänken.

Vid det här laget har hon kommit på att hon alltid får upp nåndera av oss med den väck­nings­sig­na­len. Jag har svårt att tro att hon är hungrig, hon vill bara ha sällskap. Men det är klart, finns det nåt ätbart, desto bättre.

Men vi älskar henne förstås lika mycket ändå! ❤

Tekollektion

I dag fick jag för mig att ordna hyllan med kaffe och te. Två sorters kaffe hittade jag, varav den ena används dagligen. Tesortimentet var desto mer imponerande: 20 tesorter, varav ca hälften i oöppnade förpackningar.

Blandningar och smaksättningar av olika slag undviker jag, därav så många oöppnade förpackningar. Samtliga har jag fått i present. Synnerligen otacksamt att ge mig såna presenter med andra ord.

Jag dricker bara tre sorter regelbundet: svart Earl Grey, grönt ekologiskt Oolong och kamomill. Förtjusningen i Lapsang Souchong och Green Gunpowder har försvunnit med åren. Men vem vet, plötsligt kanske jag får smak för dom igen, så dom får stå kvar, liksom en liten förpackning svart te jag köpte i Chinatown 1988. 🙂

Läge för sagogryn

Eftersom vi inte åt risgrynsgröt i julas, föreslog jag att vi skulle ha det i efterhand. Det godkände Husse, men om han hade vetat vad det innebar hade han förmodligen tackat nej.

Såg ett tips på FB som jag beslöt prova – risgrynsgröt i ugn. Receptet var på 10 portioner så jag såg fram mot att göra risgrynspudding också.

I nästan en vecka har vi ätit antingen risgrynsgröt eller ‑pudding som dessert. Med lite tur blir puddingen äntligen slut i morgon. Men nu är jag döless på risgryn i alla former!

Vid dagens middag diskuterade vi sagogrynsgröt. Det bjöd min exsvärmor i Jämtland på till söndags­frukost. Här kallas den också Helmigröt har jag sett och påstås vara en traditionell rätt i Finland, men det är en klar överdrift.

Husse googlade och kunde upplysa om att sagogrynsgröten är internationell. Skillnaden är att man i stället för potatis­­stärkelse tillverkar sagogrynen av maniok eller kärnor från sagopalmen, därav namnet sagogryn.

Döm om min förvåning när jag såg Dahliahemmets meny för i dag – till frukost fick de boende Helmigröt. Innan jag åt den hos exsvärmor visste jag inte ens att den fanns!

Så nästa gång jag blir grötsugen kan det vara läge för sagogrynsgröt. 😊

Mask

Du har väl mask? Ett av dom populäraste orden i Finland just nu är ordet mask. Man ser ofta uppmaningen ”Använd mask” på anslag till dörrar till offentliga platser.

Om man ska ut och fiska är den fullt begriplig, likaså om man ska på maske­rad. Uppmaningen har inget med tips till rånare eller terrorister att göra.

Att en del människor tar på sig en (osynlig) mask när de känner sig obekväma, alternativt inte vågar eller vill visa sitt rätta jag känner vi också till. Många anlägger också en mask för att vårda sitt utseende.

Både djur och människor kan få mask, men de senaste åren är mask något vi associerar till ett vid det här laget välbekant virus. Med mask avses alltså mun‑ och nässkydd  i olika varianter. För sjukvårdspersonal gäller andningsskydd.

I pluralis blir mask lättare att särskilja. Maskar agnar man med eller medicinerar mot. Masker täcker en del av eller hela ansiktet.

På grund av maskerna är det tidvis svårt att känna igen vänner och bekanta. Och om man som jag är ”glasögonorm” blir sikten i stort sett noll när jag maskförsedd kommer in i en varm lokal.

Nyttan med mask har debatterats en hel del, men klart är att man inte smittar sin omgivning lika lätt om man har mask. I viss mån förhindrar masken också att man blir smittad. Men viruset är som bekant luft­buret och kan överleva länge på ytor av olika slag.

Av allt att döma får vi stå ut med mask ett bra tag till med tanke på mutationer och smittvågor. Det sägs att barn som är födda under pandemin blir skrämda av människor utan mask eftersom de är vana att se oss med en.

Troligen kommer mask att förknippas med smittskydd länge till i stället för med trevliga tillställningar som maskerader. 😥

Chokladfrossa

Erkänner med en gång: Jag är chokladberoende. Med Fazers blå kan man muta mig till en hel del, men chokladkonfekt är heller inte fy skam.

I julklapp fick jag ett helt kilo(!) Anthon Berg chokladkonfekt av Husses son. En så stor ask har jag aldrig sett tidigare! Asken får nätt och jämnt plats på bordet.

Innehållet minskar för varje dag. Marsipanbitarna kommer dock att bli kvar längst, marsipan äter jag endast ”i nödfall”. 😀

Nyårsinledning

Det nya året inleddes med att jag drack ur det sista ur champagneglaset klockan 01:17. Gästerna lämnade oss nästan en timme tidigare, men det tog en stund att städa undan. Disken sparades dock till nästa dag.

Vi fick två vackra blombuketter, varav den ena var ett veritabelt konstverk. Den andra var också tjusig på sitt sätt – en stor bukett med röda och vita rosor. Färska blommor i alla former är alltid välkomna, i synner­het så här års.

Julporslin
I går kom jag plötsligt på att jag har glömt att duka med julporslinet i år, men det går ju bra att göra det än. Tallrikarna från Åsas tomtebod (designade för Fyrklövern) tillhör mina favoriter.

Snyltgäst
Före jul fick vi en låda äpplen av en av styrelseledamöterna i hembygdsföreningen. När det blev kallt, tog vi in den och ställde den på golvet i vardagsrummet. Jag är inte stormförtjust i äpplen, så det är mest Husse som har ätit av dom, men han fick oväntad konkurrens.

När jag skulle flytta på lådan i julas upptäckte jag ett halvätet äpple med tydliga bitmärken. Eftersom Mia inte äter äpplen var det enkelt att lista ut vem som var den skyldige – en mus förstås.

Jag la ner äpplet på golvet och har noterat att det har blivit mindre för varje dag. I går var den sista biten borta. Men nu är det slut på serveringen. Frågan är vad musen nu tänker ge sig på?

Mia hör den då och då, men den visar sig inte så hon har ingen chans att fånga den. Den bor under huset vad jag förstår och använder en ingång bakom bokhyllan miss­tänker jag. Lurig liten rackare. 😀

Finväder
Nyårsdagen bjöd på sol från klarblå himmel över nysnön. Som omväxling var det också vindstilla och bara några minus­grader. Det var dock ett kort nöje, i dag snö och blåst. I morgon lovar MI 0-gradigt med regn och dimma. Men omväxling förnöjer påstås det ju.