av

Motivationsbrist

Vad motiverar dig att stiga upp när du vaknar? Eller är du som jag, fullkomligt omotiverad?

Första tanken då jag äntligen bestämmer mig för att vakna är vilken veckodag det är, därefter om jag har nåt program för dagen. I nio fall av tio har jag ingen aktivitet inplanerad så jag övergår till att fundera på vad jag ska sysselsätta mig med.

Det finns givetvis massor att göra, men inget som känns lockande. Så jag gör som vanligt … Äter frukost framför datorn, läser nya blogginlägg, kollar dagens teveprogram och avrundar med FB.

Vid det laget närmar sig kaffetiden (ca 12.30) så jag tar ett korsord och sätter mig på toa en stund. När jag är klar har Husse för det mesta redan dukat bordet. Jag behöver bara slå på vattenkokaren och göra i ordning dagens andra kafferanson.

Efter kaffet sätter jag mig vid spisluckan för att ta dagens andra pipa och fortsätter med korsordet. Sista kaffeslatten dricker jag framför datorn och fortsätter skrollandet på FB.

Så går det minst ett par timmar. När jag ser att klockan är över tre försöker jag ta mig i kragen och klä på mig. Efter det uträttar jag dagens måsten, som bland annat kan bestå i att tömma slaskhinken och hämta dricksvatten.

Efter lite annat småpyssel är det dags att ta i tu med middagen. Om det inte finns rester att värma blir jag tvungen att laga mat. Helst för två dagar.

Vid 18-snåret är middagen klar, vi äter och Husse tar hand om disken. Efter det kollar han tevenyheter och jag fortsätter vid datorn, alternativt med ett korsord.

Klockan åtta brukar jag göra honom sällskap till Sveriges nyheter på TV4. Resten av kvällen går åt till tevetittande för min del. Husse föredrar oftast sin bok om det inte råkar vara nåt program han vill se.

Framåt midnatt är jag redo att övergå till min kvällslektyr. Just nu råkar det vara They Poisoned the World – Life and Death in the Age of Forever Chemicals skriven av Mariah Blake.

I regel läser jag en timme innan jag somnar för att stiga upp ca tio timmar senare till en ny omotiverad dag.

PS. Det finns givetvis undantag från det här dagsprogrammet, men undantag bekräftar regeln som bekant. Letargin är dock mer eller mindre konstant.

av

Despoter och maktmissbrukare

Under många år har jag valt att läsa biografier om en del ökända politiska ledare som har gått till historien. Dit hör förstås massmördare som Hitler, Lenin, Stalin och Mao med flera.

Mitt läsintresse kommer sig av att jag är nyfiken på och försöker förstå varför och hur deras despotism uppstod. Jag kan inte påstå att jag har hittat några entydiga svar. För mig känns det ofattbart att någon kan utsätta sitt och andra folk för förtryck, lidande och död.

Någon biografi om Pol Pot eller Nordkoreas ledare finns mig veterligen inte. Men det räcker att läsa om de som – trots svåra umbäranden – har lyckats fly landet för att få en uppfattning om förhållandena.

Den senaste tiden har jag tagit del av skriverierna om vår östra granne och ”den nya tsaren”.  Senast läste jag Anna Politkovskajas bok om det andra kriget i Tjetjenien.

Hennes namn torde vara bekant från rapporterna om mordet på henne 2006. Med tanke på vad hon skrivit om sitt hemland var mordet ingen överraskning.

En annan journalist som skrivit en hel del om vår östra granne och nuvarande styre är Masha Gessen. Tack vare att hon numera är bosatt i USA är hon fortfarande vid liv.

Den stora hungersnöden i Ukraina ”Den röda hungersnöden” av Anne Applebaum var också skakande läsning. Hon har även skrivit om de sovjetiska lägren under Stalins tid.

Jag tror jag snart är klar med litteratur om ryskt ledarskap och ryska förhållanden. Det räcker att titta på tevenyheterna för att få aktuell information. 😥

Glad överraskning

Det behövs inte så mycket för att göra mig glad … I dag gladdes jag storligen åt att krolliljan som jag planterade för mååånga år sen har slagit ut i blom.

I flera år syntes bara blad, inga blommor. Om jag minns rätt blommade den första gången för två år sen, men inte i fjol. Möjligen beroende på torkan.

Den trängs med borstspirean, men verkar tydligen tåla det. Där den skuggas av buskaget är den vinröd, men belyst är den klarröd. Eller så är det kameran som gör det?

Hur som helst är jag jätteglad. 😊

av

Plan med trevligt förhinder

Efter att ha rivit upp nässlor vid komposten, insåg jag att det var för varmt (för mig) att hålla till i solen med tänkt arbetsuppgift, så jag beslöt att klippa bort dom utblommade plymspireorna i stället. Dom ligger i skugga på eftermiddagen.

Den mindre busken var snabbt åtgärdad, men när jag tänkte ta itu med den stora hörde jag ett dämpat fågelkvitter från holken ovanför. Där bor ett svartvit flugsnapparpar och deras avkomma.

Medan jag stod där såg jag ett fågelhuvud i holköppningen. Antagligen mamman som kände sig störd av min närvaro. Ljudet inifrån holken upphörde.

Jag skyndade mig genast in efter kameran och hoppades att hon satt kvar tills jag fick en bild. Det gjorde hon.

Så klart ville jag inte störa dess mer. Men innan jag gick därifrån såg jag att hon vände blicken mot fönstret. Jag förstod genast varför. Husse rörde sig i köket.

Vi väntar med spänning att om möjligt få se dom flygfärdiga ungarna. 😊

Lupinröjning

Jag vet att lupiner är en invasiv art som man inte får odla, sälja eller sprida. Därför gör jag mitt bästa för att hålla efter dom på tomten, även om jag gillar dom när dom blommar.

Dagens ”skörd” är kapad vid sommargrannens tomtgräns för att om möjligt förhindra ytterligare spridning.

av

Verklighetsflykt

Att se och höra tevenyheterna kan liknas vid skräckfilm … Krig och konflikter avlöser varandra, ebolautbrott, miljöförstöring och klimathot är vardagsmat. Jag har därför tagit min tillflykt till film, Disney-serier och böcker.

Just nu har jag fastnat för serien Perfect Crown  på Disney Plus. En fascinerande story om maktkamp och ett otillbörligt kärleksförhållande.

Att kommunikation, mimik och kroppsspråk är annorlunda i Sydkorea kunde jag räkna ut, men jag är ändå överraskad. Åtminstone i serien inlindas hot i förtäckta och omskrivande ordalag och minspelet är svårtytt.

Dramat närmar sig sin upplösning, det är bara ett par avsnitt kvar, så jag har svårt att slita mig.  Men innan läslampan släcks har jag ändå hunnit läsa några sidor ur Marian Keyes This Charming Man. En underhållande författare jag är bekant med sen tidigare och vars humor jag uppskattar.

Så fördrivs kvällarna utan att jag behöver drabbas av världshändelserna. Dagtid förhindrar korsorden att jag tänker på allvarligare saker.

Och ifall du undrar om jag aldrig gör nån nytta är svaret: Ytterst sällan. Lika aktiv som jag var för tio år sen, lika passiv är jag nuförtiden.

Men bryggan blev i alla fall målad i år. Änden längst ut två gånger till och med! 😀

av

Onödigt frodigt

För flera år sen slängde jag några vallörtsrötter på komposthögen.  Där fick dom för sig att dom trivdes. Fullt förståeligt, där är jorden extra näringsrik.

Sen dess har dom spritt sig på både härsan och tvärsan och blivit en hel skog med manshöga stjälkar. Alla som är bekant med den vet att den är nästan omöjlig att utrota tack vare sina kraftiga rötter.

Att försöka dra upp en planta med rötterna är omöjligt – sista biten av pålroten följer aldrig med. Och vips blir det en ny planta.

Eftersom den håller till på komposthögen får den fortsätta växa där, men snart måste jag börja hålla efter dom nya plantorna. Så länge den blommar är den en fröjd för ögat med sina klarblå små klockor.

På yle.fi läser jag att vallörten är en gammal läkeväxt som kan användas för att läka ihop benbrott och snygga till ärr. Den här egenskapen kanske vore värd att pröva: ”Ansiktsvatten av roten kan hjälpa grov och slapp hy att bli slätare och mer elastisk.”

Om resultatet blir bra kan jag börja sälja ansiktsvattnet till skrynkliga damer i ”övre tonåren”. 😀

Det är inte bara vallörten som frodas. Tack vare den höga koldioxidnivån i atmosfären frodas alla växter. Också dom som inte behöver växa. Men hellre oönskad grönska än ett ökenaktigt landskap!

av

Pollen- och målningssäsong

Ett gult lager täcker allt utomhus på Udden… Tallarna släpper sitt pollen som vanligt så här års. Alla skor blir också gula när man går i gräset.

Nästa ”invasion” är ormbunkarnas sporer som är bruna och som också lägger sig i ett tunt skikt på allt som finns i närheten. Eftersom ormbunkarna trivs på Udden så vi är beredda. 😊

Så var det det där med målning av bryggan. Redan i fjol köpte jag träolja, men målandet uteblev. Varför vet jag inte? Högst antagligen angreps jag av latmask.

Men nu har jag påbörjat arbetet. I går lyckades jag få 2/3 målad, sen tröt orken och ryggen, trots att jag använde roller.

Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag köpte en sju meter(?) lång brygga när det begav sig 2007. Dessutom är den förlängd med ett par meter på grund av högt vattenstånd tidvis. Suck.

Eftersom det var flera år sen jag målade den senast, hade en sorts lav (mossa?) redan parkerat sig på en del bräder. Dessutom täcktes bryggan av ett pollenlager förstås.

Jag är urdålig på förarbete. När jag ska till att måla går det undan. Alltså fuskade jag rätt så friskt. Bryggan ser ut därefter. Ganska flammig och gul på sina ställen trots att träoljan är nyanserad i grågrönt. 😀

”Man får fuska bara man inte blir upptäckt” är ett motto jag har. I det här fallet är risken för upptäckt uppenbar, men om det är nån som mår dåligt av det får hen gärna rätta till det.

”Förr i världen” fuskade jag inte alls lika mycket. Måste vara ett åldersfenomen bland många andra.

Möjligen blir det något bättre om jag målar ett lager till, men bara på yttersta änden i så fall. Så roligt är det inte att måla. Dessutom har jag en otrolig förmåga att kladda ner mig.

Min fostermor hade pippi på att måla om. Och hon fuskade med förarbetet lika mycket som jag, så det är nog av henne jag har ärvt egenskapen. 😉