Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊

 

 

Höstsol

Dragsfjärd i sept. (början av 1900-talet)

Höstsol

”Nu gulnar hösten, löven faller av, nu ligger alla fjärdar döda”, sjunger Z. Topelius i en av sina sånger. Har du sett naturens stora färgprakt dessa dagar? Har du sett hur det glimmar över skog och äng, då höstsolen lyst över allt det guld, gult, orange som naturen strör omkring sig i höstetid? – En fråga.

Varför prisar skalderna alltid våren? Visst är denna årstid med sin späda grönska ljuvlig, men våren har något av oss, längtan, aning över sig, då däremot hösten medför lugn, frid, arbetsro till naturen och människan. Det vilar helg över den, låt vara att regnet slår mot rutan. Brasan i kakelugnen och känslan av trygghet då säden blivit bärgad och höstarbetena blivit gjorda i tid, uppväger olusten av det fula vädret. Men så länge vi ha någon enstaka soldag, låt oss njuta och glädjas över den. Låt oss magasinera sol och granna höstfärger, så vi har något över för de kulna okt. dagarna, då naturen står grå och tyst omkring oss, då behöva vi plocka fram de gömda intrycken, minnas höstsolen som lekte över Dragsfjärdens vågor.

Ansv. utg. X. Söderström

Källa: Dragsfjärds ungdomsförening rf:s arkiv

Strumpbyxdax

I går var det dags. Det gällde att göra sig fin till förestående födelsedagsfirande, den här gången ”på lokal”. För en gångs skull hade jag bestämt mig för klänning. Det händer minsann inte ofta.

Klänningen köpte jag hos min ”hovleverantör” på nätet redan för nån månad sen. Jag visste ju att Husse ville fira sin födelsedag i Labbnäs med ett (för mig) stort antal inbjudna, så jag valde den med tanke på det tillfället.

Men klänning betydde strumpbyxor … Nån dag innan inventerade jag mitt lager. Trots att jag ytterst sällan använder strumpbyxor – inte ens på vintern – har jag ett ansenligt förråd sen den tiden jag använde såna dagligen på jobbet. Vi talar början 90-tal, så dom är snart antika.

Grå, mörkblå, svarta och bruna i olika etikettförsedda påsar. Det finns också påsar märkta fin­strump­byxor, respektive festdito, samtliga svarta. Men svarta var inte att tänka på tyckte jag. Ur påsen med bruna strumpbyxor hade jag valt ut ett par som jag tyckte skulle passa bra.

Förberedelserna började fyra timmar före avfärd med dusch och hårtvätt. Eftersom det var för tidigt att ta på klänningen, tog jag bara på mig underkläder och drog på mig strumpbyxorna under morgonrocken. Det lyckades utan att jag drog sönder dom och faktiskt fick jag plats med mina fylliga former. Fast det är ju en himla tur att dom töjer! 😊

Ett par timmar senare började jag fundera ut vilka smycken som passade till klänningen. Eller rättare sagt vilka jag kände för. Ett tag var jag inne på ”klimakteriekulor” (vita pärlor) för att citera en f d kollega, men övergav tanken eftersom jag inte har nån matchande ring, bara örhängen och halsband.

Det fick bli malakit i stället. Den är ju grön och stämde väl överens med färgen på klänningen. Både en ring och halsband i malakit således. Örhän­gena blev dock inte i malakit. Jag vet faktiskt inte vilken halvädelsten dom är gjorda av? Men färgen och modellen stämde, det var huvudsaken. Armband och ring nummer två i silver passade bra till.

Så var det skorna. Jag hade tänkt ut två alternativ. Dels ett par högklackade svarta i nubuck som jag köpte på rea hos Åhléns i Östersund långt innan jag flyttade hem 2007, så dom är väl vintage vid det här laget. (Om jag minns rätt kostade dom 69 kronor, dvs ca 6,75 €.) Alternativet var ett par lågklackade skor i flätat, grönt läder.

Jag valde dom högklackade trots att jag visste att jag får lida. Ryggen ogillar högklackat numera. Sen tog jag på klänningen och ställde mig framför helfigursspegeln. Aj, aj, aj! Dess värre ”skrek” dom svarta skorna och strumpbyxorna var på tok för mörka. Kontrasten till den gröna klänningen blev för stor och framför allt för dyster.

Då gällde det att tänka om. Suck. Jag prövade dom lågklackade men det blev stilbrott även om färgen var OK. Så vad skulle jag då hitta på? Det slog mig att jag har ett par hyfsat snygga beige sommarskor med kilklack, möjligen från 80-talet? Dom kanske skulle gå? Och då kanske jag kunde skippa strumpbyxorna? Nä, det kunde jag inte tyckte Husse. Faktiskt höll jag med honom.

Då gällde det att hitta ett par bruna strumpbyxor som var lagom. Inte för mörka och inte för ljusa. Själv­klart hade jag ett par såna också. Av med dom mörka och på med en ljusare nyans. Nu var jag äntligen nöjd. Husse godkände också.

Frisyren var enklast. Jag behövde ju inte göra nåt åt håret eftersom det ännu inte har vuxit ut mer än ett par centimeter efter 12 millimeters trimningen. 👍

Ett undantag

Snårvindan har blommat ut för i år. I vanliga fall gillar jag inte vita blommor, men dom här är ett undantag. Kanske beroende på att dom omges av ett hav av grönska.

Växten är giftig att äta om man nu skulle komma på den idén och sprider sig i raketfart har jag läst. Lyckligtvis växer det avbildade exemplaret på en plats där växten kan sprida sig utan att inkräkta på trädgårds- eller odlingsväxter.

 

Shortsväder, syrenröjning och curlingmatte

Shortsväder
Senaste dagarna har vi haft shortsväder. Ännu sent på eftermiddagen härom dagen visade ”pessi­mist­termometern” 19 °. Inte alls illa så här års. 😊

Syrenröjning
Husse har uträttat storverk. I går kapade han dom gamla syrenerna vid husgaveln ner mot sjön och började flisa allt som gick att flisa. Fliset har han brett ut i ett dike som han tycker kan täckas igen. I dag fortsatte han och avslutade med att bära upp stammarna som ska huggas till ved.

Jobbet i sig var inte tungt tyckte han, men i gassande sol blev det synnerligen svettigt. Jag försökte påpeka att man kan dela upp arbetet på flera dar, men det klingade för döva öron.

För min del bestod arbetet i att putsa. Bland annat invid husväggen för att buskarna inte ska ligga mot sockeln och väggen, dels vid uthuset och en del andra ställen där grönskan började bli påträngande.

På Udden trivs syrenerna alldeles utmärkt och växer på ett flertal ställen på tomten. Som jag nämnt tidigare hyser jag nån slags hat-kärlek till dom. Så länge dom blommar, är täta och fina är dom helt OK, men när dom sprider sig hejvilt eller blir gamla och glesa gillar jag dom inte.

Curlingmatte
Alla som känner mig eller läser bloggen vet att jag är en riktig fjaskmatte. I söndags tyckte Husse att måttet var mer än rågat.

Vi var bjudna på middag till sommargrannen psykologen halv sex och gav oss av i god tid. Jag sa ”kommer snart” som vanligt till Mia där hon satt uppe på backkrönet.

Det fick till följd att hon började följa efter oss, men stannade nedanför backen. Så snart vi försvann utom synhåll började hon beklaga sig högljutt i diverse tonarter. Det skar i hjärtat på mig, men Husse hävdade bestämt att hon snart skulle ge upp och gå hem tillbaka.

Men si det gjorde hon inte. Efter ett par hundra meter stod jag inte ut längre. Husse sa några väl valda ord om det, men jag vände om och bar henne tills vi kom i kapp Husse som hade stannat och pratade med sommargrannens granne.

Den fortsatta färden var inte lång, men synnerligen långsam för Mias del. Till råga på allt kom det en bil som hon måste hoppa undan för. Efter det satte hon sig på vägen och beklagade sig så snart jag försvann ur synhåll.

Alltså vände jag om och hämtade henne igen. ”Kom nu, maten kallnar säger värdinnan” hörde jag Husse ropa. När vi väl kom in visade det sig att vi var en kvart försenade. Det var värdinnan förstås inte så glad för. Lyckligtvis godtog hon min ursäkt som jag SMSade dan därpå då jag tackade för senast.

Hos sommargrannen har Mia varit tidigare, så väl där gick allt bra när hon fått kolla runt lite. Efter en stund ville hon gå ut, så jag släppte ut henne.

Husse var säker på att hon skulle gå hem tillbaka men det var jag bombis på att hon inte skulle. När hon väl vet var matte är, väntar hon snällt tills det är dags att gå hem. Vilket hon också gjorde. Direkt när vi var på väg dök hon upp i köket.

”Felet” är att jag ända sen hon var liten har vant henne vid att få följa med om jag går till fots. Tar jag bilen stannar hon hemma. Så i fortsättningen gäller bil om hon råkar vara ute när vi ska i väg. Oavsett hur nära väg det är!

Juni & juli i bilder

Kom på att jag hade glömt att ladda upp bilder för maj, juni och juli till mitt webbalbum. Maj känns ganska avlägset, men här hittar du junibilderna:
https://photos.app.goo.gl/FvU7q6xVRmhdkkZr8
och här är julibilderna: https://photos.app.goo.gl/LWSiCkLzvmvbgZc39

(Klicka på en bild för att se den i större storlek. För att gilla eller kommentera krävs att du loggar in på ditt Googlekonto om du har ett.)

Skönt

Svaret på blodanalysen (se föregående inlägg) kom faktiskt på lördagen. Veterinären konstaterade att inga värden var alarmerande på nåt sätt. Värdet på vita blodkroppar var dock under det normala, vilket jag tolkade så att Mia hade en infektion av nåt slag.

Enligt veterinärens råd skulle jag genast börja ge henne antibiotika. Men eftersom jag bara hade en liten mängd hemma och det var helg, så väntade jag till kvällen.

Klockan tre på natten mellan lördag och söndag hoppade hon upp i sängen, la sig mellan oss och spann för fulla muggar. Det hade hon inte gjort på nästan en vecka, så vi blev förstås jätteglada.

Sen dess har det bara gått framåt. Hon äter, dricker, går på toa och tigger mat precis som tidigare. Oändligt skönt att se henne i form igen! 🥰

I helgen hade vi ”sommarskrivkurs”. Det kändes inge’ bra att åka i väg på lördag eftermiddag (vi började 15.00), men jag kunde ju inget göra för att Mia skulle må bättre, så jag litade på att Husse skulle höra av sig om läget förvärrades.

På söndagen visste jag ju att hon mådde mycket bättre, men ringde ändå på lunchpausen för att kolla läget. Mia satt i Husses famn meddelade han och talade om att getingarna hade hittat/gjort ett nytt hål och försökt sig på ett nytt anfall. Med mera tejp hade han kväst invasionen.

Kolonin dör så småningom men med tanke på att drottningen övervintrar på frostfri plats, kan vi räkna med att hon bor kvar i vinter och bildar en ny koloni i vår om vi inte kan bli av med henne på nåt sätt. Raid-burken ligger nära till hands igen.

Resten av veckan är helt tom för min del. Husse har ett tand­läkar­besök, men inget annat inbokat han heller så det känns som rena semestern. Det känns verkligen skönt! 😊

Eländes elände

Mia är konvalescent igen. Sen i onsdags kväll har hon mått jättedåligt. Efter kräkningarna sent på onsdag kväll trodde jag hon skulle repa sig i fall hon ätit nåt olämpligt, men så enkelt var det inte. Eftersom jag upptäckte spolmaskar i spyorna fick hon maskmedel följande dag.

På torsdag förmiddag åt hon lite grann, men har varken druckit eller varit på sin innetoa. Eventuellt har hon uträttat sina behov utomhus eftersom hon mest legat ute.

I morse ringde jag veterinären och fick tid till i dag 12.30. Nu är hon groggy på grund av det lugnande medlet hon fick, men har ätit lite grann.

Veterinären tog temp, blodprov och gav henne dropp, men kunde inte hitta orsaken till hennes tillstånd. Han påpekade att hon var för fet för att kunna komma åt att trycka på hennes inre organ. (Helt och hållet mattes fel.)

I samråd med veterinären gav jag henne en första dos paraffinolja när vi kom hem i fall hon har för­stopp­ning igen. Blodprovet har gått i väg till ett labb (i Kuopio!) för analys och svaret kommer för­hopp­ningsvis redan i morgon.

Ett annat elände inträffade i går kväll. Plötsligt var vi omgivna av getingar i köket. Efter att ha släppt ut ett tjugotal upptäckte Husse varifrån dom kom.

Under väggfästet till gardinstången i köket fanns ett litet hål som snabbt fylldes på med nya getingar. Det förklarar prasslet och alla konstiga ljud som hörts i sommar. Dom har alltså sitt bo i innerväggen!

Snabbast möjligt pillade jag dit en bit häftmassa. Som hämnd fick vi var sitt stick. Husse fick ett mellan ögonbrynen och jag fick ett på överarmen. Tur att det finns Etono!

Eftersom mängden getingar blev övermäktig tog jag till slut till Raidflaskan trots att det bar mig emot. Prasslet i väggen fortsätter, så i dag klistrade jag tejp över häftmassan. Men antagligen är dom fullt sysselsatta med att göra ett nytt hål innan säsongen är slut. ☹