Fortsättning på den lilla söta ormen

Vid lunchtid i dag hörde jag ljud från verandan så jag gick ut och tittade. En av mina blompinnar som låg på den väggfasta bänken hade ramlat i golv.

Orsaken till ljudet var att den lilla söta ormen hade krälat över blompinnarna och lyckats få en att trilla ner. Nu låg ormen med den övre halvan av kroppen uppe på en av butikskassarna som hänger över en stolsrygg och andra halvan på bänken.

Den hade således till­bringat natten i verandan. Men var där är en gåta eftersom jag inte kunde hitta den nånstans i går kväll.

Husse tillkallades för att få se vårt nya husdjur. ”Oj, så liten den är!”, konstaterade han och gick till­baka in i köket. Jag gick också in. Det gällde att hitta lämpligt kärl att bära ut den i, men i hastigheten kom jag bara på vatten­skopan.

”Dit får du väl den inte?” trodde Husse och föreslog i stället att jag helt sonika skulle ta i den och bära ut den. Men si där kom mina fördomar in. Ormar är kalla och slemmiga påstår en del och det har tyvärr fastnat trots att jag egentligen vet att det inte stämmer.

Tydligen anade ormen vad jag hade i sinnet, för då jag gick ut igen för att övervinna min motvilja hade den snott sig runt en av blompinnarna för att ”hjälpa till”. Det var bara att ta pinnen och bära ut ”paketet”.

Eftersom ormar är tystlåtna varelser (så länge dom inte känner sig hotade), var Mia helt oin­tres­serad av våra förehavanden trots att hon låg i köket och dörren till verandan var öppen. Annars hade hon antagligen velat ha en klo eller två med i spelet.

Den lilla ormen fick krypa in i gräset på husets västra sida. Därifrån hade den ganska nära väg till stranden bedömde jag. Slutet gott allting gott! 😊

Vart tog den söta lilla ormen vägen…?

(Mel: Vart tog den stygga lilla loppan vägen?)

Det händer då och då att Mia tappar bort/glömmer/tappar intresset för sina jaktbyten som hon tagit med sig in. Om så var fallet också i dag är det ingen som vet, men hon är starkt misstänkt. Hon hade gott om tid att jaga medan vi var borta på ärenden ett par timmar.

För att kunna putsa tändstiftet till gräs­klip­paren (som inte ville starta) bad Husse mig hämta en nål. Då jag gick ut i verandan upptäckte jag plötsligt en orm på fönsterbrädan. En pytteliten snok konstaterade jag.

Den skulle förstås avbildas, Husse fick snällt vänta. Efter det fortsatte jag ut och beslöt flytta på ormen när han fått sin nål.

När jag var på väg hörde jag att han lyckats få i gång gräsklipparen, så jag skyndade mig för att ta över den. Jag skulle finputsa här och där med den lilla klipparen sedan Husse hade klippt det mesta med sin åkklippare.

Utan att tänka efter desto mer satte jag i gång. Ormen var glömd.

När jag var klar och gick in i verandan igen kom jag ihåg ormen. Men den var så klart puts väck. Frågan är bara vart den tog vägen? Har den gömt sig inne i huset eller har den möjligen hittat ut? Alla dörrar har stått öppna under dagen.

Om Mia hade hittat den skulle hon knappast ha ätit upp hela. Hon brukar alltid lämna kvar en bit.

I bästa fall slutar historien här och den lilla ormen lever vidare ute i det fria. I annat fall blir vi väl varse om en fortsättning så småningom. 😀

Mellan hägg och syren

De senaste dagarna har vi fått en föraning om sommar. I går och i förrgår visade termometern kortbyxor och linne-värme, så det tog jag fasta på. Trots det blev det svettigt ett tag, men jag klagar inte!

I förrgår inredde vi bersån med sommarmöblemanget och provsatt en stund. Det kändes som full sommar även om lövträden ännu inte är i sin fulla sommarskrud.

I regel brukar trappan också vara ”sommarklädd” vid det här laget, men på grund av den sena och hittills kalla våren har den fått vänta. I går eftermiddag tyckte jag det var dags.

Medan Husse klippte gräs i Tallmo befriade jag trappmattan från allsköns skräp och la på sommar-dito. Sen hämtade jag bordet, soffan och stolen som brukar stå där.

I dag letade jag rätt på stolsdynan. Att den låg i en plastsäck märkt ”Int’ så noga utefiltar och ‑dynor” var ju lite oväntat. Plastsäcken den borde ha legat i var tom. Antar jag var så deppig i höstas för att sommaren var slut så jag la den i fel säck. 😀

Inte helt otippat var Mia den första som intog stolen. Det är hennes favoritplats ända till i höst. Där har hon full koll på allt som rör sig både på och utanför tomten.

Nu saknas bara ett par stolar och de odlade sommar­blom­mor­na jag köper hos Tallbo trädgård. De vilda vår­blommorna är dock desto fler!

Härom dagen stal jag lite mat av pollinerarna. Jag kunde inte låta bli att plocka en bukett sommar-gyllen. Men övriga fångade jag bara på bild.

På tomten har forsythian snart blommat ut, men i stället har min gula ribes börjat blomma. Om vinden ligger på från rätt håll känner man en härlig doft av nejlika och insekterna har fullt upp med att samla pollen.

I dag kom Husse med en stor bukett häggkvistar som doftar i köket. Sen är det inte långt kvar tills Uddens alla syrener parfymerar omgivningen. Och liljekonvaljerna inte att förglömma!

Ännu för några år sen fanns det bara ett fåtal på tomten, men dom har förökat sig i rask takt, vilket gläder mig. Vi har för all del inte långt till andra växtställen, men dom här är ju ”bara våra”.

För mig finns ingen ljuvligare årstid än våren! 😊

Jubileum och snygg i håret

Jubileum
I dag firar jag 13 års jubileum! Den 20 maj 2007 återvände jag till mitt hemland efter 32 år ”i för­sking­ringen”, närmare bestämt Sverige. Det betyder att jag vid det här laget har bott i Finland längre än i Sverige.

2007 var också året jag började blogga. ”En utvandrares vedermödor” hette den första bloggen och beskrev allt man måste göra och tänka på i samband med flytt till ett annat land. Om landet hade varit ett annat än Finland skulle byråkratin förmodligen ha varit ändå ohyggligare, men den räckte gott och väl som den var.

Bloggen handlade också om avsked och reflektioner kring flytten. Då flytten närmade sig stod jag en dag vid kyl­skåpet för att hitta nåt ätbart. Plötsligt började tårarna rinna nerför kinderna. Det slog mig att jag högst antagligen aldrig skulle återse de människor som hade varit en del av mitt liv hittills.

Sorgen avtog ganska snart. Mitt beslut om att flytta var väl övervägt. Dessutom skulle jag ju flytta till byn och huset där jag vuxit upp, inte till ett främmande land. Jag var på väg hem. 😊

Och här sitter jag nu på Udden och mår lika gott som för 13 år sen. Min barndomsvän  och bloggkollega frågade en gång med fasa i rösten nåt i stil med ”Men hur i all världen kan du tänka dig att bo där ute på vischan?” En annan nära vän var övertygad om att jag skulle gripas av lappsjuka.

Både deras och andras farhågor har kommit på skam. Jag trivs som fisken i vattnet och brukar påstå att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen. Att åka bort innebär för övrigt en tidsgräns på några timmar för att jag ska känna så. Udden har alltid haft och kommer alltid att ha en given plats i mitt hjärta. ❤

Snygg i håret
Strax innan jag satte mig vid dagens middagsbord blev jag fullkomligt häpen. Husse sa att jag var snygg i håret! Det kan jag inte minnas att han nånsin sagt tidigare?

I går var jag nämligen till frissan och återfick en frisyr jag trivs med. Den där idén om att ”odla” längre hår har jag alltså släppt. Hon fick således helt rätt min ovan nämnda barndomsvän – hon trodde att jag skulle ge upp efter ett tag.

Det är egentligen bara fördelar med kort hår. Inget som hänger över kragen, det går åt mindre schampo, är lättare att torka och blåser inte i ansiktet. Och om det regnar, torkar det på nolltid. Tanter i min ålder och med mitt gråa hår ska ha det kortklippt, sådeså. 😉

(Bilden är lånad – riktigt så här ser jag inte ut. Än så länge, bäst att tillägga.)

Mathörna

I ett undanskymt hörn av sovrummet ligger likrester utspridda. Ett av dom är troligen från en på­trän­gande kollega, alternativt försmådd friare. Matvraket/mördaren själv sitter längst upp och bevakar sin mathörna. 🙂

Tvångsstädning

I söndags kom Husse på att han skulle ta en titt på luftvärmepumpens filter. Med tanke på att den inte varit i drift på nästan tre år, kunde man tänka sig att dammansamlingarna inte var så stora. Å andra sidan blev filtren inte putsade på flera år före det, så en städning var påkallad.

Trots att filtren såg rätt hyfsade ut blev dammolnen imponerande. Avdamningen ledde till att dammsugaren kom fram, men jag nöjde mig med att bara städa ”det värsta” i köket. På Husses initiativ fick långa köksmattan dock komma ut i friska luften och blev avdammad den också.

I dag inträffade nästa tvångsstädning. På förmiddagen skulle rörmokaren dyka upp, vilket innebar att golvet behövde friläggas.

Ut med isoleringsskivorna som Husse monterade för ett par år sen, våt­rums­mattan och bad­rums­mattan plus attiraljerna som hänger på väggen ovanför toastolen. Dagens besök gällde nämligen rensning av avloppsröret som var bäst att komma åt genom att lyfta av toastolen.

Gissa vad jag hittade under isoleringsskivorna…? Nä, förresten, det vill du inte. ☹ Alltså krävdes en golvrengöring.

Husse undrade om det verkligen var nödvändigt med tanke på kom­mande arbete så jag talade om för honom att jag inte ville skämmas. Lagom tills rörkillarna parkerade bilen var badrummet i ”besöks­vänligt” skick.

Killarna jobbade i ca en och en halv timme. Arbetsledaren i allt från stående till hukande och liggande ställning för att komma åt. Knepigast var muttern till vattenröret som satt illa till bakom toastolen.

Tur att han inte är modell större annars hade han inte fått plats i Uddens trånga badrum. Hans hant­langare som är mycket längre hade antagligen inte fått plats. Jag har nån gång tidigare konstaterat att man kan sitta på toa och borsta tänderna samtidigt.

Efter avslutat arbete bjöd vi killarna på kaffe och smörgås, så klockan hade slagit tolv innan de åkte. Sen var det dags för ny städning.

Spåren var klart färre än vid första städningen. Dom var jätteduktiga på att städa efter sig! Jag såg dock min chans att komma åt de återstående kattsandshögarna under duschkaret (se inlägget 23.2) i och med att isoleringsskivorna var borta.

Mias kattsand består av lerkross, så då förstår du vilken konsistens den får när den blir blöt och sedan torkar. Efter bästa förmåga skrapade jag ut lerkakorna och torkade med blöt trasa tills golvfärgen blev synlig.

Resultatet blev ingalunda perfekt. Det skulle förutsätta att duschkaret lyfts bort och det fanns inte med på dagordningen den här gången. Men klart bättre blev det i alla fall.

Två och en halv timme senare var städningen avslutad. Det tog alltså längre tid att städa än att rensa rören! Fast då ingick för all del lite annan golvtorkning och mattdamning också. Skönt att ha det gjort. 😊