Isolerad från omvärlden

I morse värmde jag kaffevattnet på vedspisen. Strax efter åtta gick strömmen på grund av stormen. Ett ganska vanligt fenomen i våra trakter i samband med hårda stormar.

När jag felanmälde fick jag besked om att strömmen preliminärt skulle vara tillbaka 11:30. Suck. Ingen frukost vid datorn med andra ord. Ingen morgontoalett heller för den delen.

Vid nio-snåret åkte Husse på ärenden. Han ringde en stund senare och talade om att en björk blåst över vägen, men att han lyckats få undan den.

Kl 11:31 meddelade elvakten via SMS: ”Strömmen kommer tillbaka på adressen Xxvägen cirka 17.09. 16:30.” Dystert besked.

Kl 11:49 fick jag ett nytt meddelande: ”Xxvägen omfattas inte mer av strömavbrottet, men fel­lokaliseringen kan fortfarande slå av strömmen i området.” Så bra, nu kunde jag tvätta mig och klä på mig och ladda telefonen. Batteriet var på upphällningen.

Nöjet var kortvarigt. 12:30 gick strömmen igen. ☹

Vid ett-tiden var det min tur att ge mig av. Det första jag såg halvvägs nere i backen var en stor björk som låg på trekvart över vägen. Toppen hade fastnat i trädkronorna på andra sidan så jag kon­sta­terade att Silverpilen kunde ta sig under den.

Bara ett tjugotal meter längre fram låg nästa hinder. Det såg jag inte tidigare eftersom vägen är krokig. En lång, kraftig tallgren låg tvärs över vägen.

Jag plockade undan det mesta av kvistarna men orkade inte rubba tallgrenen så jag ringde vår ”väg­mästare”. Jag ringde också och avbokade tiden jag hade att passa och meddelade Husse att vägen var blockerad. Sen backade jag upp tillbaka, parkerade och gick in till Mia.

En kort stund senare hörde jag en traktor och en motorsåg. Efter ytterligare en stund knackade vägmästaren på och talade om att tallhindret var undanröjt. Det var en brusten talltopp medde­lade han.

Den stora björken kunde han ännu inte åtgärda med de verktyg han hade med sig, så den står kvar. Förhoppningsvis har den inte kasat ner i morgon när vi ska i väg igen. Fast med Husses bil går det att åka längs ”sopstigen” genom skogen till grannens väg, så det ordnar sig.

Ganska exakt klockan fyra återkom strömmen. Den hade blinkat till ett tag tidigare, men försvann igen. Den här gången var läget lyckligtvis stabilt och har så förblivit.

Vid det här laget har stormen Aila dragit vidare. Med tanke på oväder på andra håll i världen får vi vara tacksamma för att olägenheterna åtminstone för Uddens del var mycket lindriga.

Bloggnostalgi

I dag fick jag för mig att leta rätt på mitt första blogginlägg sen jag flyttade tillbaka till Finland. Det visade sig vara daterat den 16.2.2008.

16.2 – Modersmålsövningar
” När ingen väg ur mottin stod att finna…” Texten är lånad från HBL (Hufvudstadsbladet) och fångade min blick för att den innehåller en stilkonflikt. Det är ordet ”motti” [måtti] som förstör den i övrigt poetiska meningen.

Enligt Finlandssvenska ordboken är ordet finska, vilket jag redan hade listat ut. Det står också att det är ett militärt uttryck. Förklaringen lyder: ”område där en truppstyrka helt inringats av fienden; äv. om den inringade truppstyrkan”.

I Lea Lampéns finsk-svenska ordbok är översättningen bula/knöl och anges också som krigsterm.

Att vara ”i mottin” har jag hört tidigare, men jag har aldrig reflekterat över den exakta betydelsen. Det har alltid framgått av sammanhanget att det har rört sig om en penibel situation. Nu vet jag varför.

Herostratisk
Ett annat ord som jag fastnade för häromdagen är ”herostratisk”. Ett suveränt adjektiv att använda som tillmäle när man vill undvika bråk men ändå tala om vad man tycker om personen man träffar eller som det handlar om.

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”herostratisk ryktbarhet” ryktbarhet för illdåd. Om nån beskrev mig med uttrycket skulle jag säkerligen uppfatta det som en komplimang tack vare första stavelsen.

”Heros” betyder nämligen enligt samma källa hjälte eller stor man. En heroisk insats respektive heroism är ju också positivt, så då kunde jag mycket väl tänka mig att blanda ihop begreppen. Men så enkelt var det alltså inte.

Substantivet herostrat saknas däremot. Man kan alltså inte påstå att man är ”omgiven av idel herostrater” förstår jag.

Fyndigt citat
Det får mig att tänka på ett citat som Apan/Tvillingen SMSade i somras: ”… och känner mig insnärjd i ett flerdimensionellt system av mentala felunderrättelser…” Visst är det ett härligt uttryck? Den man pratar med kommer förmodligen bara att skaka på huv’et och konstatera att det har slagit runt fullständigt.

Vändagen?!?
Trots att Valentin också har namnsdag i Finland den 14 februari och att det i Helsingfors Universitetsalmanacka klart och tydligt står Alla hjärtans dag firar vi ”vändagen” i stället. Alla som älskar, är kära eller förälskade får hålla sig undan, dagen är alltså reserverad för vänner.

Det kan tyckas vara elakt att påstå det och du tycker säkert att din käresta också är din vän, men jag tolkar texten bokstavligen.

Alla hjärtans dag är i mitt tycke ett mycket bättre och vidare begrepp. Som jag vill tolka det inkluderar det allt levande, med eller utan hjärta. Vår planet är ju faktiskt i allra högsta grad levande, även om vi gör vårt bästa för att ta kål på den på diverse raffinerade sätt.

 

Kulturaktivitet och trångt i kalendern

Kulturaktivitet
I lördags var vi kulturella ett par timmar. Hembygdsföreningens medlemmar besökte Dalsbruks Bruksmuseum och Glashyttan.

Vår museiguide visade oss runt i bostäder med inredning från 1890-talet fram till 1960-talet. Vi som växte upp på 50‑ och 60-talet kände väl igen både möblering och material som var i bruk då.

Från bostäderna gick vi vidare till en bildutställning med Dalsbruksmotiv och detaljer ur järnverkets historia. Med tanke på att järnverket började sin verksamhet 1686, finns det en hel del att plocka ur.

Från utställningen tog vi en kort promenad över till Glashyttan som också ligger på museiområdet och är inhyst i det gamla tackjärnsgjuteriet. Här huserar glaskonstnären Jarl Hohenthal sen fyra år tillbaka.

Under tiden han arbetade med att blåsa och forma en flaska berättade han om till­verk­nings­pro­ces­sen och svarade på våra frågor. Som souvenir från besöket följde en brevpress som pryder skrivbordet. En ganska onyttig pryl som samlar damm, men som jag blir glad av att titta på. 😊

Trångt i kalendern
Hittills har kalendernoteringarna varit få, men nu har dom minsann förökat sig i snabb takt! För närvarande är det i stort sett bara fredagar och söndagar som är lediga i september, vilket jag hoppas dom förblir.

Dels är det flera som fyller år den här månaden, dels börjar kursverksamheten. Än så länge ser det ut som om den första kursen blir inställd, men sista dag för anmälan har inte gått ut än så det hinner ändra.

Nytt för i år är indi­viduell datahandledning som hittills har lockat tre deltagare. Det innebär att jag ringer upp den som anmält sig och kommer överens om dag och tid. Handledningen sker på plats hos deltagaren så jag misstänker att det blir en del sightseeing innan jag hittar fram.

För ovanlighetens skull är två lördagar till intecknade. Dels ett föredrag som jag ska lyssna på ”i tjänsten” och dels går höstens första Skrivlördag av stapeln.

Det kanske är bra med många aktiviteter? Ju mindre jag gör, desto latare blir jag har jag märkt. 😀

Städning med förhinder

Utomhusstädningen i förrgår stötte inte på några hinder. Gräset blev hastigt och lustigt för långt på ”parad­sidan” av huset. För en gång skull var lilla gräsklipparen med på noterna och startade snällt efter en extra sup.

Dagens städning inomhus var inte lika smärtfri. När jag drog i gång dammsugaren var suget mer eller mindre obefintligt. Ungefär lika effektivt som om jag hade blåst av dammet. Dammpåsen var inte full, men jag bytte ändå. Ingen skillnad.

Nästa åtgärd var att damma av filtret, men det hade jag tydligen gjort nyligen så det gjorde heller ingen skillnad.

Då var det förstås stopp i röret/slangen. Igen. Att vända slangen för att suga ut hindret hade heller ingen effekt. Suget var fortfarande lika dåligt.

Då återstod att ta i sär röret. På min dammsugare är det en knepig procedur, så när Husse kom hem stod jag i badrummet och satte på ett plåster. Den lilla skruvmejseln jag hade försökt trycka in knappen för att lossa röret med hade rivit upp ett sår på handleden.

Han undrade vad jag hade haft för mig, så jag svarade: ”Jag har jobbat på egen hand.” Sen förklarade jag vari problemet bestod.

Att få den rackarns lilla knappen att ge med sig lyckades inte för Husse heller. Fast då upptäckte han en knapp på ett annat ställe och kunde lossa slangen från röret. (Den hade jag glömt trots att jag har använt den tidigare.)

Efter ett par manuella provblåsningar kom vi fram till att stoppet låg i röret, inte i slangen. ”Har du nåt man kan rensa röret med?”, undrade Husse.

Jag föreslog järntråd som fanns ute i boden. När jag gick ut på trappan en stund senare såg jag att det kom damm- och grästussar på löpande band ur röret. Och efter en avslutande manuell blåsning verkade det äntligen tomt, så då kunde jag äntligen börja städa. Tack igen Husse!

Vid middagsbordet konstaterade han: ”Det är säkert ingen annan som försökt skära upp pulsådern bara för stopp i röret.” 😀

Nästan högtidligt – men tidskrävande

Trots 25 år i datorbranschen är jag fortfarande lika förtjust över att handha en sprillans ny dator. Det är snudd på högtidligt att bekanta sig med en ny individ, men också tidskrävande.

Med start i fredags efter att vi hämtat datorn har jag suttit parkerad framför den så gott som hela helgen. Men nu börjar det mesta vara installerat, liksom anpassningar och inställningar som jag vill ha dom.

Starten var dock inte helt smärtfri. När jag hade kopplat alla kablar startade datorn snällt, men efter en stund ”dog” bildskärmen. Första tanken var förstås att den också borde ha förnyats … Men skam den som ger sig.

Eftersom inte ens strömknappen lyste, började jag misstänka att det var fel på eluttaget och flyttade kontakten till ett annat uttag. Ingen skillnad. Skärmen var fortfarande svart.

För att göra en lång historia kort, beklagade jag mig för Husse som pillade lite lätt på elkabelns ände som satt i skärmen och voilá, då fick skärmen liv igen! Han konstaterade att det måste vara fel på elkabelns anslutning, så jag bytte till en ny elkabel. Problemet löst! 😊

I eftermiddags hittade jag Lenovo Vantage, ett program som följde med datorn, men som också finns att hämta gratis i Microsoft Store. Så här beskrivs det där (min fetstil): ”Din Lenovo-dator har unika funktioner som du inte hittar på någon annan dator, och Lenovo Vantage gör det enkelt att få ut så mycket som möjligt av din enhet. Via ett lättanvänt gränssnitt kan du anpassa dina inställningar, förbättra Wi-Fi-säkerheten, uppdatera drivrutiner, begära support och mycket annat. Allt i Lenovo Vantage är skräddarsytt för dig: Där hittar du praktisk information och rekommendationer baserat på din enhet och hur du använder den.

Viktiga funktioner:
-Anpassa din Lenovo-dator med anpassade inställningar.
-Skydda datorn och uppdatera systemprogramvara och drivrutiner.
-Kom åt systemets användarhandbok, kontrollera garantistatus och få support.
-Se attraktiva och exklusiva erbjudanden på Lenovos produkter och tjänster.
Lenovo Vantage har utvecklats särskilt för Windows 10.

Mest imponerad var jag över möjligheten att uppdatera datorns BIOS. Det är första gången jag har sett att man kan göra det med hjälp av ett program avsett för användare. Så då gjorde jag det förstås. 😊

Det fanns en hel del annat matnyttigt också i programmet, så det var en mycket angenäm bekant­skap. Till skillnad från många andra nya datorer hittade jag inga ”skräpprogram”, möjligen för att den här modellen är avsedd för företag och hemmakontor. I Windows fanns dock en del ”krafsappar”, men det är ju enkelt att avinstallera dom.

Att det i datorpriset ingår tre års garanti hade jag missat, så det blev också en trevlig överraskning. På en skala från 1-5 får Lenovo M910S 4 poäng utan tvekan. Ett bra köp! Fast så säger väl alla som har köpt nåt som motsvarar förväntningarna? 😀

Nöden är uppfinningarnas moder och spänningen stiger

Nöden är uppfinningarnas moder
I söndags uppstod ett delikat problem. Var skulle vi tina den djupfysta forellen som vi skulle ha till middag kommande dagar?

Ofta ställer jag in frysvaror att tina i mikron, då slipper Mia bli frestad. Men i det här fallet gick det inte, fisken var för stor.

Ute i verandan var uteslutet. Mia skulle garanterat hugga in på firren när hon kände doften. Ve­ran­daskåpet gick inte heller, där huserar ju mössen.

I köket på diskbänken var otänkbart eftersom hon utan problem skulle kunna komma åt fisken. Så var kunde den tina ostört?

”I tvättmaskinen” föreslog jag halvt på skämt, men det var ju faktiskt bästa stället, så där hamnade den. I dag åt vi upp den, så nu är den oåtkomlig för andra än magsyran och eventuella inälvs­para­siter.

Alla problem har en lösning. 😊

Spänningen stiger
I dag ringde teknikern på Kimito Telefon igen en gång. Efter hand som iordningställandet av den nya datorn fortskrider, desto fler uppgifter om användarkonton och lösenord behöver han.

Men nu ser det ut som om leveransdagen är nära. Han skulle höra av sig igen i morgon, då han förhoppningsvis fått ”kälken”, dvs kabinettet till den andra interna hårddisken.

Husse övertygade mig nämligen om att det är korkat att flytta över en gammal hårddisk till en ny maskin och försöka få den att passa i det nya chassit. En ny SSD-disk (Solid State Drive) på 500 GB får jag för ca 60 €.

På min fråga framkom det att den nya datorn inte har samma typ av anslutning för bildskärmen som den jag har, men det gick att lösa med en omkopplare. För säkerhets skull tar jag med mig skärmen när jag hämtar nya datorn så jag får testa att den verkligen funkar. Att åka 100 km ytterligare i fall den inte gör det verkar himla onödigt.

Det ska bli sååå spännande att bekanta sig med och tafsa på en sprillans ny dator igen! 😊

Kreativ helg, dödsdom och musjakt

Kreativ helg
Lördag-söndag hade vi skrivarhelg i Kojan. Perfekt miljö för kreativa skrivövningar. Flera av dom företogs också utomhus i strålande sen­som­mar­väder.

Vår ”standardgrupp” var den här gången utökad med en ny deltagare. Hon fann sig väl i våra dåliga skämt och vårt raljerande och var också hon en van skribent.

Dödsdom
I dag ringde Kimito Telefon som jag lämnade in datorn hos. Nån uppenbar orsak till att den hade lagt av hade man inte hittat, men en vidare felsökning skulle medföra höga arbetskostnader och högst troligen svårigheter att hitta nya delar.

Jag blev rekommenderad att köpa en ny. Ett inte helt oväntat besked. Med 13 år på nacken är min trotjänare redan en antikvitet i datorvärlden.

Jag hade ju redan hittat en värdig efterföljare, men förutsättningen är att min andra interna hårddisk går att bygga in i den. Det skulle dom kolla och återkomma om.

Musjakt
I dag hade Husse fått nog. Han greppade resolut min skräp­plockare och knep den runt musen som Mia hade tagit med sig in och släppte den i rhododendronbusken.

Det dröjde inte länge innan hon kom in med den igen. Men innan hon hann släppa den ur käkarna pytsade jag ut henne och stängde dörren.

Nu återstår ”bara” en. För n:te gången hade hon med sig ett levande byte in i förrgår och för n:te gången överlistade musen henne och gömde sig nånstans i sovrummet där hon inte kom åt. Tidigt i morse hörde jag att jakten var i full gång, men den luriga musen räddade sig undan igen.

Felet är förstås mitt. Jag har låtit henne komma in med både levande och döda byten under årens lopp, så hon tycker förstås att det är OK.

I år har det rört sig om upp till tre om dagen tidvis, så tillgången är god. Enda fördelen med den flitiga jakten är att hon har gått ner i vikt. Flera hundra gram faktiskt. 😉

Men nu införs ny rutin på Udden. När vi släpper ut henne första gången på morgonen stänger vi dörren till köket och får finna oss i att bli väckta när hon ska in igen. Och innan vi öppnar dörren gäller det att kolla om hon har nåt i munnen.

Nästan normaltid och akut problem

Nästan normaltid
Dom senaste veckorna har Mia varit ganska påfrestande. Sovit hela dagarna och gått på jakt efter 21, vilket har betytt att hon inte kommit in förrän vid ett- halvtvåtiden på natten. Och som bekant kan jag inte somna lugnt om hon inte ligger bredvid mig.

Till råga på allt har hon väckt oss redan vid halvfemsnåret och propsat på att få gå ut. Men nu har hon nästan återgått till normaltid och kommer in senast vid elva-tiden. Dess värre ska hon fort­fa­rande ut runt halv fem nästa morgon.

Men det blir väl ordning på det också när dagarna blir kortare och det ljusnar senare.

Akut problem
I går kväll gav jag upp. Min stationära dator är bevisligen dödssjuk.

Dom första problemen började redan i mitten på juni och har stadigt förvärrats sen dess, trots försök till diverse felsökning och åtgärder. I dag har jag kopplat ur alla enheter och lämnat in den till en tekniker som förhoppningsvis kan få liv i den igen.

Husse undrade om det kanske är dags för en ny stationär och hur mycket sådana kostar? Eftersom jag inte kunde svara på rak arm ställde han en följdfråga: ”Rör det sig om 50 eller 5.000 €?” Jag gissade på hundralappar.

Min nuvarande är köpt 2007, men har fått nytt inkråm och blivit uppgraderad några gånger, så den är inte så antik som det kan verka och är faktiskt hyfsat snabb (den har en 4-kärnig processor) trots en del gamla komponenter.

Som av en händelse ramlade jag över en perfekt modell för mig när jag sökte en bild till det här inlägget. Lenovo har en som uppfyller det mesta av mina krav. Prislapp: 599,90 €, dvs i samma prisklass som en lite vassare bärbar. I priset ingick för övrigt tangentbord och mus.

Men först ska vi höra vad teknikern kommer fram till.

Jag tackar min lycka för att min bärbara är pigg och kry, annars skulle jag gripas av svåra abstinens­besvär. Nästan allt jag gör, gör jag ju med datorns hjälp!