Slut på kortkort

Sen början på 70-talet har jag haft kort hår, om än i varierande grad. Klimakterietanter ska inte ha långt hår tycker jag, då ser man ännu äldre ut. Att jag har haft ganska tjockt hår har under­lättat frisyr­varianterna.

Men nu börjar det bli kris. På sina ställen blir håret glesare för varje år. Dessutom har jag virvlar som ställer till det, vilket innebär att jag tidvis har flera ”hål” som lyser genom hårstråna. Inte alls snyggt.

Så vad gör man då? Köper en peruk?

Nej, fullt så illa är det ändå inte. Men min korta ”stubb‑ och spretfrisyr” behöver få en värdig efter­följare. Som den på bilden här bredvid till exempel. Att jag är gråhårig och saknar modellens svanhals och söta små öron får jag förbise.

Problemet är bara att jag har svårt för pannlugg. Några spretiga testar går bra, men inte en lång lugg. Men det kan säkert min duktiga frissa lösa.

En lite ”damigare” frisyr klär nog en 65+are bättre. Nu blir det till att låta håret växa ett tag!

Städigt med hårtork

Just nu florerar ”julstädningsviruset” om man får tro Facebook. Idag fick jag en lätt släng av epi­de­min. Jag bestämde mig nämligen för att dra dammsugaren ett varv runt huset. Det gjorde Husse lite orolig, han undrade om jag inte hade sett varningen?

Ju längre jag dammsög, desto sämre blev suget. Sånt gör onekligen att man tappar sugen. Jag kollade dammsugarpåsen, men den var bara halvfull, så felet låg nån annan stans.

Nästa åtgärd blev att att vända slangen i tron att det var nåt i röret som stoppade. Men nä, det hjälpte inte heller.

Då kom Husse till undsättning. Han före­slog att jag skulle ta bort dammsugarpåsen för att se om det möjligen kunde vara själva motorn det var fel på. Sagt och gjort.

Nehe, motorn var det då inget fel på, suget var helt OK. Det slog mig då att luftfiltret kanske behövde putsas. Det gjorde det – på filtret satt en tjock dammtuss. Undra på att suget var dåligt!

Orsaken visade sig vara att dammsugarpåsen inte riktigt satt på plats. Hälften av dammet la sig på filtret i stället. Problemet löst.

Fast då uppstod nästa. Hur få bort grus och skräp som samlat sig inne i dammsugaren? ”En damm­sugare till” föreslog Husse. Sen fick han en ljus idé: ”Blås rent med hårtorken”.

Eftersom min nya, fina hårtork har turboläge skulle det säkert fungera. Förutsatt att man stod utom­hus och i medvind. Vi gick därför ut på trappan och ställde oss i rätt vindriktning.

Det gick som en dans. Husse höll upp dammsugaren och jag blåste. Rent och fint blev det. Efter ren­göring av filtret och den avslutande blåsningen blev suget perfekt igen. 🙂

Dra mej på …

För ett tag sen konstaterade jag att jag inte har några rosa underlakan längre. Jag har inte riktigt klart för mig av vilken orsak, men sådana behöver jag för att matcha flera av mina påslakan.

När jag googlade upptäckte jag att de flesta under­laka­nen i storlek 90 x 200 visade sig vara dra på lakan, ni vet såna där med gummiband runt om. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av såna, beslöt jag investera i ett.

Igår var det läge att inviga det. Och efter den pärsen blir det inga fler! Jämfört med att bädda med ett vanligt lakan tog det här minst dubbla tiden. Då ena änden var klar och jag äntligen hittade den andra, böjde sig bäddmadrassen uppåt i en snygg båge.

Efter ett ha stretat i x antal minuter låg madrassen äntligen platt, men lakanet låg inte spänt. Jag hade tyg över lite här och där. När jag bäddar ska underlakanen ligga så spända att en slant kan studsa på dom. Eller åtminstone nästan.

Jag började undra om jag köpt fel storlek, men enligt följesedeln var den rätt, så jag får lära mig tåla att lakanet skruttar i hop sig varje natt. I bästa fall krymper det något i tvätten, men några fler dra på lakan blir det då inte!

Nya bekantskaper

Trots att jag alltid har läst mycket, har jag inte träffat några livs levande författare förrän de senaste åren. Det är alltid intressant att höra hur boken har tillkommit och hur författaren har arbetat.

I lördags besökte författaren Sanna Tahvanainen vår Skriv­lör­dags­grupp för att berätta om sin senaste bok, Körsbär i snön. Det är sista delen i en trilogi om kvinnor som fängslat henne. Den första beskrev drottning Victoria, den andra Coco Chanel och den här handlar om Sylvia Plath.

För många, många år sen läste jag Sylvias enda roman, Glaskupan. Mitt bestående minne av den var hennes beskrivning av hur en mental störning kan te sig. Jag har inte läst Körsbär i snön, men fick i lördags uppfattningen att Sylvias roman var av sekundärt intresse. Det var Sylvias liv Sanna ville beskriva.

Bakom boken ligger ett synnerligen imponerande researcharbete! Hon hade läst allt hon kom över om Sylvia, besökt platserna hon bott på, både i New York och i England, inklusive hennes grav.

Jag glömde tyvärr att fråga varför hon hade valt att skriva om just Sylvia Plath? Men det kanske framgår när jag läser boken.

Min andra bekantskap är dagsfärsk. I Ny Teknik fastnade jag för rubriken: ”Den här platsen på jorden saknar biologiskt liv”. Tidigare har man funnit liv också på de allra ogästvänligaste platserna på jorden, men den här är tydligen ett undantag.

Platsen är världens hetaste ställe, området runt vulkanen Dallol i Etiopien. När jag bildgooglade hittade jag en hisklig mängd bilder på området, nästan alla lika skräckinjagande miljömässigt, men ändå fascinerande på sitt sätt. Som fotograf kunde jag tänka mig att besöka Dallol, absolut inte annars!

Smaklöst

Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.

Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grund­sma­kerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.

Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsis­tensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.

Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.

Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.

Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦

Rundgång

För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.

Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.

När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.

Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!

I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.

Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?

Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?

PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.