Kallt och varmt

På fredagen var jag ruskigt huslig som omväxling. Jag började med att frosta av frysen. En av fördelarna med -20° är att man kan ställa ut frysinnehållet i verandan under tiden utan att det bildas rimfrost på matvarorna.

Adventsljusstakarna plockades också bort som planerat och tvättmaskinen fick jobba. Värmen från torktumlaren fick ersätta en annars nödvändig brasa i köket i och med att dörren till badrummet stod på vid gavel.

I går var det som vanligt bastudag. Efter operationen avstår jag från bastu. Det är visserligen tillåtet, men det kräver att jag täcker det opererade bröstet med en våt handduk och det ids jag inte göra. Jag är ju befriad från ”bastugenen” oavsett. 😀

I dag beslöt vi ta en byrunda. Första och enda den här veckan. Temperaturen låg på -10° när vi skulle i väg, men jag klädde mig för -30°. Jag hatar att frysa!

Under täckbyxorna tyckte jag det kunde vara lämpligt med mina långkalsonger i bomull. Åldern har tagit ut sin rätt på gummibandet i midjan, så det gällde att hitta en annan lösning för att få dom att hållas uppe.

”Du borde ha hängslen”, föreslog Husse. Ha! Såna äger jag faktiskt. Än så länge oanvända, men nu var det läge. Husse hjälpte mig att sätta fast dom och justera till lämplig längd. Perfekt!

Upptill linne och varm tröja, skinnmössa nerdragen över öronen och silkesvantar under mina får­skinns­tum­handskar. Silkesvantarna dämpar kylan när jag fotograferar, för det ville jag göra i dag trots kylan.

På fötterna yllesockor och varmfodrade kängor. Jag var nästan svettig när jag var färdigklädd, men kläd­valet var utmärkt. Jag frös inte ens fast jag stod och fotograferade.

När vi kom hem frågade jag Husse om han ville ha nåt varmt att dricka. ”Ja tack, vad har du att bjuda på?”, frågade han. ”Te eller kakao”, svarade jag. Vi enades om kakao.

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg ”årgångskakaon” vi drack den 29.12. Eftersom den var slut, övergick vi till en nyare årgång. 18.3.2006 stod det på den. 😀

Jag vispade i kakaopulver i lagom mängd tyckte jag, men smaken var ändå fadd. Husse tyckte den smakade OK, men det berodde antagligen på att han hade ”spetsat” den med en hel del socker. Resten av förpackningen åkte ner i sophinken. Nästa gång vi åker till butiken får det bli en ny för­pack­ning.

Värsta kylan har släppt och i morgon utlovas 0-gradigt innan det är dags för nya köldknäppar.

Efter tjugondag Knut

I går hade Knut namnsdag. ”Knut kör julen ut” som bekant, men här på Udden är vi (jag) inte så noga. Adventsljusstakarna får lysa på övertid. Men i morgon kanske dom får återgå till sin viloplats på vinden.

Utomhus har det blivit julkänsla dom senaste dagarna. Snön har vräkt ner i två dar och vinden har ylat i knutarna, så Udden är insvept i ett vitt täcke och kylan har slagit till. Just nu har vi -16°, men kallare utlovas. Det känns ovant efter den hittills milda och gröna vintern.

Isen har lagt på sjön men lär inte bli så mycket tjockare i och med snötäcket. Sparken får stå kvar på sin sommarplats ett tag till.

När jag skulle i väg på uppdrag i går insåg jag att det var korkat att inte ta av kapellet från Silverpilen så länge det var milt. Jag fick riva och slita i närmare en halv timme innan jag fick loss det.  ”För dumt huv’e får kroppen lida”. Så sant som det är sagt.

Husse har skottat för brinnkära livet och brasorna avlöser varandra i köksspisen. Huset är visserligen eluppvärmt, men för att spara på el kompletterar vi med vedeldning i kök och vardagsrum. Vid behov också i sovrummet.

Dagens program bestod av tandläkarbesök i öns norra centrum. Efter tre bedövningssprutor var den trasiga tanden äntligen helt känslolös, sen gapade jag stort i en timme för att samtidigt få en annan tand åtgärdad. Skönt att ha det gjort.

När vi kom hem var vi småhungriga så det blev kaffe och smörgås. Jag borde ju veta att det är dumt att äta när halva munnen är bedövad. Nu när bedövningen har släppt känner jag att jag har två sår på in­si­dan av kinden där jag har bitit mig. Lyckligtvis klarade tungan sig oskadd, så den höll jag rätt i mun den här gången. 😉

Oväntad syn, medicinbyte och växtblindhet

Oväntad syn
Härom dagen mötte vi väglagets ordförande med fru på byvägen. När vi hade önskat varandra god fort­sättning på det nya året utbrast ordföranden: ”Det var en oväntad syn! Tror jag aldrig har sett dig gående.”

Jag upplyste honom om att promenaderna tillhör ”mitt nya liv”, men sa inget om anledningen, annars hade det troligen blivit ett långt samtal. Vår ordförande är nämligen också geriatriker.

Det påminner mig om en liknande kommentar jag fick av vår ”vägmästare” då han mötte oss för något år sen: ”Va?!? GÅR du?” Då förstår ni vilken ”antihurtbulle” jag är. Har varit menar jag förstås. 😀

Medicinbyte
Läkemedlet jag blev ordinerad (Letrozol) i fem år framåt(!) har gjort mig galen. I stället för lindriga vallningar var tredje timme, fick jag bara sova en timme åt gången innan jag började svettas, så jag slutade ta det för några dar sen.

Vid ett uppföljningssamtal med en sköterska på strålningskliniken nämnde jag att jag slutat, så hon skulle be en läkare ringa upp. Det gjorde han i går och föreslog ett annat preparat: Tamoxifen.

En av fördelarna med det är att det inte påverkar bentätheten, men givetvis har det också diverse biverkningar, bland annat blodvallningar. Återstår att se om de är lika frekventa.

Växtblindhet
Ett av årets nyord är växtblindhet. I ÅU-artikeln som länken går till, står det bland annat: ”När vi rör oss utomhus hinner vi sällan böja oss ner och beundra mossornas blad­former. Känns symtomen bekanta?”.

Den frågan besvarar jag med ett bestämt nej. Jag har alltid varit intresserad av vilda växter och fascinerad av mossor och lavar. Det skvallrar bildarkivet också om. Jag har 201 bilder på mossa och 44 på lav. Antalen inkluderar för all del en del dubbletter.

Att artbestämma mossor och lavar är minsann inte det lättaste, jag klarar bara ett fåtal, men jag stannar rätt ofta och beundrar deras blad – och färger inte minst! Vissa mossor är så täta och intensivt gröna att man inte gärna kan missa dom.

Det senaste ”fyndet” från vår promenad den 6.1 ser du nedan. En typ av skållav om jag inte är helt fel ute? Min bloggkollega Anki som har bloggen https://ankisbildblogg.wordpress.com/ kanske kan upplysa vilken art det är fråga om?

Epilog
Helt fel hade jag. Så här svarar Anki (se Kommentarer): ”… Laven på din bild är en av filtlavarna, släktet Peltigera – det finns flera, men jag har dålig koll på att artbestämma dem exakt.”

Julklappar och osteopeni

Den 18.12 hämtade jag ”julöverraskningen” som en trevlig dam på Annonsbladet hade mejlat om. Nån julklapp hade jag inte väntat mig, det var en glad över­raskning!

Förutom en del reklammaterial och en kasse med sylt och saft, fick jag en namnskylt i storlek 11×8 cm. Den går minsann inte att missa om jag har den på mig!

Husse föreslog att jag skulle använda den också när vi går och handlar, men förslaget föll inte i god jord den här gången. 😀 Men det känns onekligen roligt att kunna stoltsera med redaktörstiteln när jag är ute på tidningsuppdrag.


Visst låter det fint – osteopeni. Förutsatt att man bortser från första delen av ordet som de flesta lär förknippa med osteoporos. Den 2.12.2020 gjordes en ben­tät­hets­mätning på ÅUCS på mitt ryggslut och ena höften. Värdena var inte helt lätta att tolka, men som jag förstår det har jag lyckligtvis en bit kvar till osteoporos.

Men, det betyder att jag behöver röra på mig. 5-8 km/vecka rekommenderas. Jag som brukar hävda att det är viktigare att hålla hjärnan och själen i trim.

Förra veckan fick jag faktiskt ihop 10,7 km tack vare Husses drag­hjälp. Om inte han fanns, skulle jag förmodligen inte komma i väg. Det finns alltid roligare saker att göra än att gå. Om jag får ta med mig kameran blir det genast mer meningsfullt.

Så länge jag bodde i Östersund var jag ganska duktig. Dels tack vare hundpromenader, dels för att jag cyklade eller gick till och från jobbet. Men det var för 13 år sen!

Dessutom har jag utökat kosttillskotten med kalktabletter. Såna har jag inte tyckt att jag behöver tidigare, men mitt kalkintag via kosten är tyvärr ganska begränsat har jag insett. En osteoporos­diagnos är verkligen inget jag längtar efter! ☹

Årgångskakao

I dag föreslog jag varm choklad vid hemkomsten. Det gick Husse med på trots att jag förvarnade om att kakaopulvret hade en hel del år på nacken. Ålder är ju bara siffror sägs det.

Eftersom prislappen på SEK 13,30 var Hemköps, innebär det en ålder på minst 13 år. Numera tar Hemköp SEK 25,95 för en likadan för­pack­ning ser jag på nätet.

Jag är också säker på att förpackningen inte var nyinköpt när jag flyttade hem 2007, så 15 år är närmare sanningen. Synnerligen vällagrat med andra ord! Men nu var det slut på det. Den andra förpackningen jag har i skåpet är från 2006, så det kakaopulvret är också ganska vällagrat. 😀

Tydligen är det fler än jag som har undrat om kakaopulver blir gammalt, men dom datumen är ju inte närmelsevis i samma åldersklass som mina!

Varken smak eller konsistens skvallrade om den höga åldern tyckte vi. Och än så länge har magen inte reagerat, så vi lär säkert överleva.

En konstig soppa

Uddmor har improviserat ett nytt(?) recept. Jag sällar mig som omväxling till dem som är in­tres­se­rade av matlagning. Dessutom vill jag undvika matsvinn.

Ingredienser i valfri/önskad mängd
Spad från rotmoskok + eventuellt lite vatten
Överblivna, rökta köttbitar från rotmoset eller annat kokt kött
Finklippta lökstjälkar
Färsk lök
Kokta potatisar i bitar
Wok- eller andra blandade frysta grönsaker
Grönsaksbuljong
Vit‑ eller svartpeppar efter behag

Till soppan kan man äta skärgårds‑ eller maltlimpa, alternativt knäckebröd med ost.

Smaklig måltid!

Julmat med suckar

Dadelkaka hör julen till. Dan före dan verkställde jag min plan att baka en. Kan inte minnas att jag gjort det tidigare?

Resultatet blev nu inte som förväntat. Eftersom formen var för snålt tilltagen, pöste kakan upp som ett vulkan­utbrott. När jag väl tog ut den ur formen visade den sig vara synnerligen anemisk. Inte när­melse­vis lika brun och fin som dom dadelkakor jag har ätit tidigare.

Till råga på allt var den kletig längst in trots att jag gräddade den längre tid än det stod i receptet. Suck.

Julaftonsdagen var ganska ”flöjig”. Klockan 11 hade jag tid hos frissan. Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare det heller. Ursprungligen hade jag tid förra lördagen, men frissan ombokade på grund av förkylningssymtom och coronatest. Lyckligtvis var det negativt.

Efter frissan hämtade Husse mig, därefter gick vi till kyrkogården för att tända ljus på gravarna. Jag hade så klart glömt min lykta, men Husse lånade ut en av sina. Sen åkte vi hem och drack ”förmiddagskaffe” i vanlig ordning, fast med rökt julskinka på smörgåsen den här gången.

Då vi hade druckit ur kaffet gick Husse ut för att hugga ved och jag beslöt mig för att snabbstäda. Mia tittade storögt på mig. Hon tyckte antagligen att det var i senaste laget att julstäda. När Husse kom in sa han: ”Jasså du dammsuger, jag trodde elvispen var i gång”. Ibland är han extra rolig vår Husse.

Efter städningen var det dags att börja förbereda en del av julmaten. Jag kopplade därför på ugnen. Då undrade Husse om kålrotslådan skulle ätas kall? Jag hade börjat värma ugnen två timmar för tidigt. Suck.

Till gröten ville vi ha soppa på blandad frukt så jag började med att koka den under tiden som jag rörde ihop ingredienserna till kålrots­lådan.

Det borde jag inte ha gjort. På så sätt kokade frukten i soppan på tok för länge, vilket innebar att plommonen inte längre gick att känna igen i och med att jag hade klippt i tu dom när jag la frukten i blöt kvällen innan. Suck.

Jag avbröt därför kålrotsstöket och avredde soppan, men fick tydligen ett allvarligt hjärnsläpp. I stället för att röra ut potatismjölet i vatten som jag brukar, tog jag soppspad. Det varma spadet gjorde förstås att potatismjölet blev en seg klump som gott hade kunnat användas som tapetklister. Suck.

Andra gången gick det vägen – om man bortser från att soppan blev kräm i stället.

Risgrynsgröten klarade jag i stort sett utan malörer. Trots att jag kokade den i en teflonkastrull, lyckades den ändå bli en aning brun i botten, men inte så det störde nämnvärt. Men lutfisken och kålrotslådan klarade jag faktiskt med glans. 😀