16.1 – Klart för ”drabbning” + lite annat

Väglagets bokslut är klart, möteskallelser skickade och kursinledningen klar. Jag eldar för brinnkära(!) livet och Mia höjer sömnrekordet.

Väglagets bokslut
Igår eftermiddag tog jag i tu med väglagets bokslut. När jag stämde av mot redovisningen hade jag en kostnadsdiff på 4 €. Mysko.

En koll av bankens kontoutdrag och verifikaten gav förklaringen. Banken började ta ut kontoavgift först i mars 2017, jag hade räknat med hela året. Tur att det var så enkelt den här gången.

Idag granskade väglagets ordförande bokslutet och hade ett par relevanta synpunkter. ”En bra sak kan man alltid göra bättre” sa en av mina första chefer. 🙂

Dock återstår att få veta – jag har frågat verksamhetsgranskaren – hur jag i bokslutet förklarar den obetalda fakturan 2016? Den ingick i 2016 års bokslut, men betalades först i december 2017 på grund av kassörens (mitt) slarv.

Som vanligt tröstar jag mig med att den enda som inte kan göra fel är den som inget gör.

Möteskallelser
Nästa måndag är det dags för hembygdsföreningens första möte i år. Idag fick både styrelse och ersättare kallelse med förslag till dagordning.

Styrelsen för väglaget fick också en möteskallelse. Förhoppningsvis är bokslutet klart för underskrift den 25.1.

Kursinledning klar
Den 23.1 börjar kursen Vardags-IT i Björkboda skola, en av mina tidigare arbetsplatser här på ön. F n är det 10 anmälda så då vet jag att kursen blir av. Det bekräftade för övrigt min chef igår per telefon.

Tre av deltagarna är bekanta sen tidigare kurser och en fjärde är jag särdeles välbekant med: Husse har också anmält sig. 🙂

Eftersom kursen delvis ska basera sig på deltagarnas frågor och önskemål har jag gjort en inven­te­rings­lista som fylls i vid första träffen. Dels för att få reda på befintliga kunskaper och dels för att få veta vilka frågor deltagarna har.

Eldar för brinnkära livet
Sen igår är det bra drag på Udden. Dock inte under galoscherna den här gången.

4 minusgrader och 17-20 m/s kräver stor energiåtgång. Eftersom huset är byggt i slutet av 1800-talet är isolering och vindskydd därefter. Den energi jag genererar räcker inte till på långt när!

Den hårda, sydvästliga vinden innebär att var­dags­rum­met är mest utsatt. Kakelugnen fick därför en extra brasa igår kväll och två elelement får hjälpa till att hålla värmen. Trots det visar termometern inte mer än +17. På golvet är det antagligen under 15 kan jag tänka mig.

Köksspisen är förstås i flitig användning. Den kombi­ne­ras med värme från ett element närmast skrivbordet, annars skulle fingrarna stelna ändå mer.

För att värma brandmuren ytterligare, tände jag också upp i kaminen i sovrummet i eftermiddags. Det är första gången i år, men förmodligen inte den sista.

Hur det är möjligt att det är drag i den oavsett om spjället är öppet eller stängt är för mig en gåta? Den enda som kan svara på det är väl den som murade rökkanalerna och han har inte funnits på mer än ett halvsekel, så den frågan lär jag aldrig svar på.

Mia höjer sömnrekordet
Sen före jul tillbringar Mia mesta tiden med att sova. I det här elaka vädret vägrar hon helt vistas ute längre än ett par minuter – om jag inte gör henne sällskap vill säga. Medan jag hämtade ved idag tog hon en snabb­titt i boden, men skyndade sig snabbt in i värmen igen.

 

14.1 – Besiktningar och arbetsmoment

Mia och matte har besiktat, kryddskåpet är på plats, bröllopslokalen godkänd och julen bortstädad.

Mia och matte har besiktat
Under tiden som Husse jobbade i Tallmo och torktumlaren gick på Udden, tog Mia och jag en kombi­ne­rad sop‑ och besiktningspromenad i torsdags. Jag ville kolla ”vägmästarens” vedförråd.

Det börjar nämligen sina i vedlidret, så redan före jul preliminärbokade jag en beställning, men ville försäkra mig om att veden var lagom lång för köksspisen. Max 34 cm långa klabbar ska de’ va’.

Mia följde förstås gärna med, det var länge sen vi var på promenad tillsammans. Ibland fick jag vänta på henne medan hon undersökte nåt och ibland fick hon vänta på mig medan jag fotograferade.

Efter att ha provmätt klabblängden och godkänt den, tog vi vägen förbi Strandbo och Blåkulla efter­som ingen kunde bli störd av att vi genade över tomten. När vi kom ut på R-backavägen igen skymtade en mossbevuxen stenmur vid ”gamla tant Wiiks” hus. Den måste undersökas!

Gamla stenmurar fascinerar mig. Dels för att jag är full av beundran över allt arbete man lagt ner och dels över att kon­struk­tio­nen är så välplanerad. I vår lilla by finns flera, så jag har tur.

Till skillnad från andra stenmurar, bestod den här mestadels av runda stenar. Definitivt en utmaning när man ska placera stenarna!

När jag var klar med fotograferingen och gick ner till vägen igen fick jag inte Mia med mig. I närheten av muren tyckte hon sig höra ett jaktbyte och hade satt sig på pass. Då räckte inte mattes tålamod… Till slut sa jag ”Hej då, nu går jag hem!”.

Jag hade redan hunnit halvvägs till soptunnan innan hon kom springande, högljutt jamande. An­tag­ligen fick jag bannor för att jag inte hade väntat på henne.

Kryddskåpet på plats
Fredagens höjdpunkt bestod i att få kryddskåpet på plats (se inlägg 8.1). Efter middagen satte Husse i gång med att mäta, borra hål och slutligen hänga upp skåpet. Det blev precis så fint som jag hade förväntat mig. 🙂

Det var ett nöje att få ställa in kryddburkarna som tidigare var utspridda på ett par ställen och att få pensionera den tidigare kryddhyllan. Vad jag ska göra med den nu vet jag inte, men jag kommer säkert på nåt.

Bröllopslokalen godkänd
Vid lunchtid igår kom det blivande brudparet för att inspektera den tänkta bröllopslokalen (se inlägg 8.1). Den vann deras gillande trots avsaknad av bekvämligheter, sommartid går det ju bra att bära in vatten och gå på dass.

Idag bekräftade jag bokningen till Mamsellernas sekreterare och meddelade den blivande bruden att allt var klart.

Julen bortstädad
Igår var det ju Knut och då ska julen ut, men så blev det inte, vi hade annat program. Det fick bli idag i stället medan Husse stretade vidare med rivningsarbete i Tallmo.

I år skulle jag då se till att allt julpynt plockades bort! Förr om åren har jag alltid missat nån liten tomte eller nåt annat. Gissa hur det gick?

Jo, som vanligt blev det en liten tomte kvar i änden på köksbordet upptäckte jag nyss. Julduken ligger förresten också kvar där. Så mycket för dom ambitionerna. 😀

9.1 – Allmänt förfall

Tydligen är jag inne i en fas av allmänt förfall. Och glömde stänga locket.

Silverpilen
Fuktproblemet i Silverpilen fortsätter. Teorin är nu att det läcker vid öppningen till bilens elkablage och det kunde/ville killarna på macken inte ge sig på att kolla. Dom föreslog att jag skulle vända mig till en märkes­verkstad.

Med ojämna mellanrum fortsätter jag alltså byta ”blöja” och överväger att uppfinna ett bilparaply. En presenning funkar förstås också. I så fall gäller det att klippa hål för fönstren och se till att den inte blåser av i farten. 😀

Dörrhandtag
Det första som hände idag var att dörrhandtaget till den yttre köksdörren (jag har dubbla dörrar) lossnade. Det kändes bekant på nåt sätt.

Efter en titt i bildarkivet kunde jag konstatera att jag bytte på den inre dörren hösten 2013. Nu är det alltså dags för nästa om inte Husse mot förmodan har nån listig lösning? Som tillfällig åtgärd lånade jag innerdörrens handtag.

Tand
Nästa förfall var en tand. Den bet jag av på en mjuk rågbrödssmörgås nån timme senare.

Lyckligtvis fick jag tid hos tandläkaren redan nästa vecka i Dalsbruk. Det råkar vara samma unga dam som granskade min käft i Kimito den 22.12.

När jag bokade tid tipsade receptionisten om att man kan köpa en tillfällig plomb på apoteket. Himla fiffigt, det hade jag ingen aning om! Det kunde ju vara intressant att testa.

Maskätet hinder
Dagens sista(?) förfall var inte fullt så alarmerande. Den gamla skrivbordsskivan som jag använder för att veden inte ska trilla ut från pirran blir allt mer maskäten.

Vän av ordning påpekar förstås att jag borde vända på vedbäraren, men det har jag redan testat. Då ramlar veden ur ändå eftersom stigen till vedlidret lutar rätt så brant.

För det här lilla problemet finns dock en enkel lösning. När träskivan är uppäten fixar jag till en ny av nåt illasmakande material.

Glömde stänga locket
Under dagens tebesök ställde jag fram en burk med pepparkakor och lämnade kvar den på bordet medan jag hämtade vatten och ved. Det var ju korkat.

När jag kom in hittade jag Mia på köksbordet med huvet i peppar­kaks­bur­ken, ivrigt slickande på en pepparkaka. Eventuellt hade hon också bitit i en.

Av mitt ryande förstod hon genast att det här inte var tillåtet, så hon satte sig en bit ifrån och över­gick till att slicka en framtass i stället. Precis som om jag hade sett fel. 😀

Då hoppas jag att det var allt för idag.

8.1 – Nymodigheter

Vi har lyssnat på Tongåvan igen, löst korsord och agerat ombud. Udden har fått en nymodighet och ”kontoret” en ansiktslyftning. Mia är som andra katter.

Tongåvan igen
Tack vare Husses lilla radio som tidigare stått i Tallmo, kunde vi lyssna på Tongåvan igen i fredags. Tillgången till radio har fått mig att ”lyssningsträna” tidvis, men oftast föredrar jag tystnad, vilket Husse lyckligtvis respekterar.

Löst korsord
Lördagens ÅU innehåller alltid ett korsord. Tack vare Husse har mitt intresse för korsord åter­upp­väckts och ofta löser vi det tillsammans. ÅUs korsord är alldeles lagom svårt för min kunskapsnivå. Hittills har vi löst alla.

Agerat ombud
Husses guddotter planerar midsommarbröllop och vill gärna att det ska gå av stapeln i Dragsfjärd, så hon bad honom om tips på lämplig lokal. Bland förslagen fanns Solbacka, Marthaföreningens lokal här i byn.

Ju mer vi pratade oss varma för Solbacka, desto bättre lät det tyckte hon. Igår åtog vi oss att in­ven­tera och inspektera stället för att kunna skicka bilder till henne. Hon blev för­tjust och har redan reserverat lokalen preliminärt, men tar sig själv en titt nästa helg för att vara på den säkra sidan.

Nymodighet på Udden
I samband med den förestående renoveringen i Tallmo frågade jag vad som skulle hända med köks­luckorna. I Finland vet ingen vad det är försäkrar Husse, här heter det alltid skåpdörrar, sådeså.

Dom skulle förflyttas till sopstationen fick jag veta. Det fick mig att protestera och tigga till mig dom. Dess värre skiljer sig måtten en del, men det har Husse åtagit sig att fixa. Gullgubbe. 🙂

Härom kvällen kom jag på att jag kanske kunde få ”ärva” kryddskåpet också. Den öppna krydd­hyllan jag har är ju inge’ bra för kryddkvalitén och dessutom rymmer den inte alla kryddburkar. Tiggeriet föll i god jord och igår eftermiddag hade Husse med sig skåpet.

Efter en del justeringar (dörren behövde bl a flyttas till motsatt sida) och komplettering med ett par möbelvinklar kommer skåpet att sitta på samma vägg som den nuvarande kryddhyllan ovanför elspisen. Det blir alldeles perfekt!

Ansiktslyftning
2009 flyttade stolen Jules (i trävitt) in på mitt ”kontor”, men nu hade den gjort sitt tyckte Husse. I julklapp förärade han mig en maffig kontorsstol.

Eftersom utrymme och svängrum är begränsat tog jag bort armstöden, men i övrigt är stolen en dröm jämfört med den föregående. Utmärkt stöd för korsryggen, mjuk att sitta på och höj‑ och sänkbar förstås.

Idag kompletterades den med ett fotstöd. Tidigare kunde jag låta fötterna vila på stolens fot, men den här är av annan modell, vilket gjorde att jag satt med fötterna i luften.

Som bekant är mina ben inte av gasellmodell. Inget annat heller för den delen. 😀 Med fotstödet blev det helt perfekt!

Mia är som andra katter
Katter har ju pippi på papplådor. Kartongen som fotstödet levererades i föll Mia i smaken. Den var faktiskt också stor nog för henne. Men efter ett tag lessnade hon på nyheten och återgick till sin vanliga sovplats.

PS. Trots mitt vaga löfte om förnyelse återföll jag i gamla skrivvanor som du ser. Nätdagboken fortsätter således av ohejdad vana. DS.

3.1 – En nyårsafton vi minns (länge)

Dagarna före nyårsafton tillbringades med diverse planering och matförberedelser. På söndags­kvällen blev det så upp till bevis.

Det började inte så bra. Dagen till ära hade jag bestämt mig för att ha klänning, vilket givetvis krävde strumpbyxor, så jag tog fram plastpåsen märkt ”Feststrumpbyxor”.

Första paret, mönstrade med små rosetter, var tyvärr för korta. Mina yppiga lår fyllde ut för mycket på bredden. Nästa par (omönstrade) hölls inte uppe i midjan, resåren hade dött för länge sen. Men det finns ju gummiband. 🙂

Att tro att gummibandet skulle sitta kvar var onödigt optimistiskt. Inte ens när jag spände åt det så mycket det gick hölls det kvar ovanpå resåren. Tredje paret fungerade äntligen.

Finklädda och med Mia i bur åkte vi till Tallmo lite före fem. Hon hade fått bekanta sig med huset två dagar tidigare och hade funnit sig till rätta utan större protester. Fast nu skulle det ju bli en längre vistelse. Husse räknade med att gästerna skulle vara kvar åtminstone till två-tiden på natten.

Strax före sex dök de första gästerna upp. När alla var samlade fick dom en välkomstdrink, följd av förrätt och mellanrätt. Så långt allt väl.

Enligt tidsschemat Husse hade gjort upp var vi 20 minuter försenade i det här skedet, men potatisen och fänkålen kokade och fisken låg i ugnen så det skulle nog gå vägen ändå.

Tyvärr hade jag glömt att minska på värmen sen batongen gräddades, så fisken stektes i 250 graders värme en god stund innan jag upptäckte missen. Suck.

Grädden som jag tänkt hälla över fisken räckte inte till, så jag fick dryga ut den med crème fraîche. Det gjorde att fisken såg ut som om den låg under ett lager cement när jag tog ut den ur ugnen. Och att vi hade beslutat dekorera den med citronskivor hade jag förträngt.

Den andra varmrätten lyckades jag värma utan problem och den andra satsen potatis blev klar i tid. Nu var vi på banan igen – trodde jag, men missarna var inte slut. Desserten var tänkt att deko­reras med ett par blad citronmeliss, men det glömde jag förstås också. 😦

Lyckligtvis var det ingen av gästerna som visste hur det var tänkt tröstade jag mig med. Efter des­serten höll vi paus ett tag innan vi serverade kaffe och Husses gräddtårta. Jag kunde äntligen börja slappna av.

Tolvslaget firades med ett litet fyrverkeri som Mia och jag såg det sista av genom fönstret. Sen skå­lade vi in det nya året och satte oss till bords igen för att umgås, med eller utan drinkar. Den ena dråpliga historien efter den andra avlöste varandra.

Klockan närmade sig två var det nån som kon­sta­te­rade. Mia hade somnat på en stol så henne gick det ingen nöd på. Men det fick Husse och mig att (äntligen) reagera. Nattmaten! Den hade vi ju glömt!!

”Jasså det var därför ni satt kvar!” halkade ur mig högst obetänkt. Det framkallade allmänt skratt, ingen tog illa vid sig tack och lov. Husse föreslog att vi genast skulle rätta till vår tabbe, men gästerna sa att dom var proppmätta och inte ville ha nåt mer. Med det lät vi oss nöja.

Gästerna satt kvar och samtalen fortsatte, alla såg ut att trivas. Men vid halv fyra var det nån som såg på klockan och tyckte att det verkligen var hög tid att bryta upp. Därmed avrundades nyårsnatten.

Ett nyårsfirande helt i klass med ”forn­stora dar”, dvs 30-40 år bakåt i tiden för min del. Bortsett från alla missar och tabbar vill säga. Men det viktigaste var ju att gästerna trivdes!