av

En oförglömlig upplevelse

Att befinna sig i ett psykotiskt tillstånd är en sällsam upplevelse. Sensommaren 1989 genomlevde jag ett sånt (här i förkortad version).

Inledningen till psykosen var ganska obemärkt, men efterhand förvärrades tillståndet. Jag betedde mig märkligt och förvandlades till en rasande furie som sprutade svavelosande svordomar så snart jag kände mig trängd eller irriterad.

Under en bilfärd till Jämtland i sällskap med min blivande fästman blev psykosen akut. Det ledde bland annat till att jag vandrade i väg medan fästmannen sov i bilen. Jag minns än hur varm asfalten kändes under fötterna.

Fästmannen hittade mig så småningom i en husvagn drickande morgonkaffe med det boende paret. Jag hade knackat på och utgett mig för att representera en organisation (glömt vilken) som hade i uppgift att kolla deras antenn.

Att jag var barfota, klädd i mysbyxor och sweatshirt gjorde mitt påstående ytterst osannolikt. Men lyckligtvis behandlades jag mycket vänligt.

Jag följde med honom tillbaka till bilen utan protester och färden fortsatte. Vid det laget hade jag inga tidsbegrepp längre. När vi stannade för att tanka satte jag mig på en gräsplätt intill och kissade i allmän åsyn.

När vi åt lunch var jag övertygad om att maten var förgiftad och spottade därför ut allt jag hade i munnen. På toaletten klädde jag av mig och tänkte tvätta mig, men när jag sköljde ansiktet upplevde jag att alla mina tänder föll ut.

I ett skede förlorade jag talförmågan. Då fästmannen undrade vad jag höll på med minns jag att jag kommunicerade med en skyltdocka på teckenspråk. Talförmågan återkom dock efter ett tag.

Jag förlorade också färgseendet. Då vi åkte genom ett samhälle var allting grått så jag förstod att platsen hade drabbats av en kärnkraftskatastrof.

Strax innan vi nådde målet satt jag i baksätet, övertygad om att jag var en högt uppsatt militär (ev general Mannerheim?) och att fästmannen var min privatchaufför.

Efter hand avmattades symtomen, men ännu på slutet kände jag mig bevakad och förföljd. Innan jag blev normal igen hade jag ådragit mig ett ansenligt belopp i kreditkortsskulder. Jag hade pippi på att shoppa, oavsett prisnivå.

För att öka pressen ytterligare hade min ”oroliga väninna” i Göteborg lyckats se till att det gått ut rikslarm efter mig. Det innebar att jag måste åka till vårdcentralen i Krokom med poliseskort. Hon kände en läkare där som skulle ställa diagnos.

Det blev säkerligen ett minnesvärt besök för den läkaren. Jag var fullkomligt rabiat och vräkte ur mig otidigheter på löpande band. Hur som helst fick jag recept på piller jag skulle ta.

Det avrådde fästmannen mig från av egen erfarenhet, så jag tog en halv tablett bara för att testa. Den gav mig hjärtklappning, men dämpade mig antagligen en aning. Fästmannen försäkrade mig att jag skulle bli frisk utan psykofarmaka och det litade jag helt på.

Under hela den här tiden – cirka en månad – hade jag fullt förtroende och kände mig trygg med fästmannen trots att vi inte hade känt varandra så länge. Och han fick rätt, psykosen avtog och jag blev mig själv igen.

Det låter kanske underligt, men så här efteråt tycker jag att upplevelsen ändå var positiv. Jag har varken förr eller senare känt mig så fullständigt ansvars‑ och hämningslös. Det var en härlig frihets­känsla! 😊

av

Kalla fötter

Jag ogillar att frysa. I synnerhet att vara kall om fötterna. I sängen är fotändan alltid kall när jag kryper ner. Sen i vintras har jag därför praktiserat att ha på mig yllesockor.

Dom får sitta på tills det börjar hetta i fötterna. Ibland hela natten. Också under vallningarna trots att dom då inte behövs på en stund.

En annan fördel med sockorna är att jag slipper det kalla golvet när jag går upp och kissar nattetid. Och när jag sent omsider stiger upp kompletteras sockorna med fårullstofflor.

Inte förrän det är dags för morgontvagning (som kan utföras vilken tid som helst under dagen) åker dom av och tofflorna ersätts av filtdito med tovad innersula.

Jag är medveten om att om jag tog en promenad skulle fötterna säkert värmas upp, men det blir aldrig av. Att promenera utan mål känns inte meningsfullt.

Tidigare kunde jag lockas av att gå ut och jaga fotomotiv, men det händer sällan numera. Jag sitter alltså inne och häckar, dag ut och dag in. Med kalla fötter, iklädd i en tjock tröja.

Möjligen kan lusten återkomma när det blir varmare. Om långtidsprognosen stämmer, får vi en varm/het sommar i år, så då kan jag högst antagligen skippa sockorna. 😀

av

Storartat

I veckan som gick fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog i tu med rosenbuskarna. I fjol klippte jag aldrig ner dom och lät dessutom gräset växa. Det var extremt korkat.

Rosorna blommade visserligen, men naturligtvis inte lika rikligt som vanligt. Efter vintern stod det torra gräset tätt runt buskarna och knähögt. Enda fördelen var att det hindrade löven från att blåsa in på tomten – dom var nu samlade i en sträng intill gräset.

Jag var tvungen att dela upp arbetet i två omgångar. När jag var klar med halva sträckan vägrade ryggen vara med längre. Dagen därpå blev vilodag, sen fixade jag resten. Så nu är det gjort och fadäsen kommer inte att upprepas om jag bara är vid liv.

På torsdagen bjöd Husse mig och hans moster på lunch i Yttis. Lunchen var födel­se­dags­pre­sent till mostern och jag fick hänga på.

Veckan avslutades med vårens sista Skrivlördag. Den här gången var manfallet stort, vi bara fyra förutom vår ”fröken”, men det var ändå trevlig omväxling. Vi fortsätter i höst igen.

Dagens program har förutom tvätt bestått av fönster­puts­ning, hör och häpna. Dock bara ett tills vidare. Husse erbjöd sig att putsa fönster men jag nekade. ”Själv är bästa dräng.”

Innan fönsterputsningen tog vid gjorde jag i ordning ett förslag till budget för väglaget. Styrelsen har möte på torsdag, så då fastställs den.

Att göra budget för 2026 då halva året redan gått kan tyckas knäppt, men det hänger ihop med att det kommunala bidraget betalas ut först på våren. I mitt förslag blir resultatet ett litet över­skott, så jag hoppas det håller.

Om vädret håller i sig och ryggen känns hyfsad räknar jag med att fortsätta vårstädningen på tomten kommande dagar. I planeringen ingår att gräva upp mitt lilla blomland och förse det med ny mylla. Återstår att se om och när det blir av. 😊

av

Våryra

I dag råkade jag vara ute då svanparet flög in i viken under högljudd dialog. Samtalet fortsatte en god stund efter landningen och fick mig att undra vad diskussionen rörde sig om … Tänk om man behärskade djurens språk.

Temperaturen ligger sen ett par dar på tvåsiffrigt och solen har hedrat oss med sitt ljus och sin värme. Jag har sagt det förut, men säger igen: Det här är bästa årstiden!

Värmen har lockat krokusarna att slå ut, humlor och fjärilar har vaknat från sin vintersömn. Nya grässtrån börjar sticka upp under det torra fjolårsgräset och sjön har återtagit sitt isfria utseende.

Nu väntar snart vårstädningen utomhus. Inomhus också för den delen. 😀

av

Ovanlig sysselsättning

I vanliga fall fördriver jag dagen med korsord och datorn förutom måsten, som till exempel matlagning och vatten­hämtning (vårt dricksvatten kommer från bergsbrunnen ute på tomten). Dagens program utökades med tvätt, dammtorkning och syende.

Städning och dammtorkning är som bekant lågprioriterade för min del. Men härom dagen då solen tittade in i sovrummet fick jag en chock då jag såg dammlagret. I dag stod jag inte längre ut med att se det hopa sig på möblerna.

Under tiden tvättmaskinen var i gång, gick jag loss med dammtrasan. Nu känns det lättare att andas igen.

Nästa lilla uppgift bestod i att fästa de breda ärmslagen på min röda tröja. Men vad gör man om man inte har rödsytråd?

”I brist på bröd äter man limpa” eller ”nöden har ingen lag” sägs det. I ”sylådan” hittade jag i stället rött virkgarn(!). För att kunna använda det som sytråd behövdes en nål med stort öga, så det fick bli en stoppnål. Det funkade utmärkt kan jag meddela. 😊

Ute väntar mera sysselsättning, men kall blåst och enstaka plusgrader innebär att jag avvaktar.

av

Ny erfarenhet

Förra veckan fick jag en ny erfarenhet. När jag skulle stiga upp från sängen högg det till i ena sidan av nacken så jag nästan vrålade. Enda sättet att klara det var att vända mig på sida, sätta ner fötterna och se till att hålla huvudet rakt och orörligt.

”Ha, nackspärr” hör jag nån säga. Jag har alltid trott att nackspärr betyder stelhet och begrän­sad rörelseförmåga, inte att nacken låser sig och gör ont så man vill gråta.

När den värsta smärtan hade gett sig, kände jag värk i överarmen och nedanför nacken. Att vrida på huvudet var helt uteslutet. Jag insåg att jag behövde hjälp.

Lyckligtvis har vi en fysioterapeut på nära håll, så jag ringde och fick tid den 17.3. Hon uteslöt diskbråck och bearbetade mina spända muskler i en timme. Jag hade också bokat tid för muskel- och ledkorrigering två dagar senare.

Den första behandlingen gav magert resultat – den huggande smärtan återkom – så jag satte mitt hopp till nästa terapeut. Att lägga sig på britsen var en svår pärs, men jag lyckades ta mig ner.

Terapeuten gick igenom i stort sett hela kroppen som brukligt är, sen tog hon i tu med nacken. Hon kom fram till att mina spända muskler tryckte på en nerv, därav den hiskliga smärtan.

Efter en stund kände jag att värken lättade och det gick att försiktigt röra på huv’et. Hon tipsade också om en rörelse jag kunde praktisera och som inte gjorde ont. Värme och/eller kyla kunde också vara bra.

På kvällen kändes överkroppen som om jag gått igenom en köttkvarn, men i går kände jag mig redan mycket bättre. Det gick att röra på huv’et och den ilande smärtan återkom heller inte.

På kvällen tyckte jag att jag var återställd, så jag gjorde som jag brukar, knölade upp kudden under nacken medan jag läste.

Det borde jag aldrig ha gjort! Tidigt i morse vaknade jag av att nacken låste sig igen, så den läsställningen kan jag definitivt glömma.

Nu känns det bättre igen, men en annan ställning jag får tänka om är hur jag sitter vid datorn. Arbetshöjd, mushantering och skärmvinkel (jag har en stationär dator) är OK, men jag sitter ofta med armbågarna på skrivbordet och lutar mig framåt, vilket gör att jag skjuter upp axlarna.

Hädanefter blir det annan ordning!

av

Missljud

När jag lämnade parkeringen i dag hördes ett klonkande ljud. Missljud i bilen är alltid oroväckande eftersom jag är totalt renons på biltekniska kunskaper.

Efterhand som jag körde verkade ljudet minska, men för säkerhets skull svängde jag in till min favoritbilservice, Bruks bilservice, på vägen till Dalsbruk. Där har jag varit kund i 19 år vid det här laget.

Jag tog för givet att jag måste boka en tid, men killen bakom disken sa att han kunde kolla det på stört. Suverän service!

Innan han åkte i väg på en kontrollrunda undrade han om bilen stått länge? Det hade den bekräftade jag. Han förklarade då att missljudet kunde komma sig av fukt mellan bromsbeläggen och bromsskivan.

När han kom tillbaka bekräftade han att hans antagande var riktigt. Nu hördes missljudet nästan inte alls längre så jag kunde lugnt fortsätta min färd.

”Du får debitera på nästa faktura” meddelade jag. ”Det kostar inget”, svarade han med ett leende.

Sånt kundbemötande är guld värt. 😊