15.9 – Jag och mina nattduksbord

Mitt fjärde – och sista? – nattduksbord levererades hem till dörren i förrgår. Det är det fjärde i ordningen och hittills det jag är nöjdast med. 🙂

För den facila summan av 40 € köpte jag det på Kimitoöns bytesbörs av en bekant. Nattduksbordet var nytt och oanvänt så jag tyckte det var ett bra pris.

Med i flytten från Sverige 2007 följde ett mycket enkelt nattduksbord i furu som jag köpte på Ikea medan jag bodde i Göteborg, vilket betyder att det var inköpt ca 1980. Det fungerade alldeles utmärkt ända tills jag fick för mig att det vore bra med en låda. Av bilden framgår att trotjänaren fick tjänst­göra som blom­bord på trappan sommartid i stället.

Nästa modell var därför mer sofistikerad. Den hade en hylla och en rätt så rymlig låda. Också det inköpt begagnat för 20 € på bytesbörsen 2012.

Några år senare blev jag förtjust i en originell modell i akacia(!). Det hade ingen låda men en perfekt hylla för kvällslektyren och en rymlig yta för Mia att sitta på. Tidvis sitter hon och tittar ut genom sov­rumsfönstret så det var perfekt tyckte jag.

Det köpte jag på postorder och har för länge sen glömt vad det kostade. Men så kom Husse in i vårt liv 2016. För att han skulle kunna ta sig i och ur sängen behövde den flyttas en bit från väggen, vilket gjorde att natt­duksbordet var i vägen när jag skulle öppna en av garderobsdörrarna.

Det har jag alltså irriterat mig på i tre år. Visserligen rymmer den gar­de­ro­ben kläder som jag inte an­vänder så ofta, men det kändes ändå synnerligen obekvämt att bara kunna sträcka in ena handen. Nattduksbordet var dessutom rätt så tungt så jag flyttade ogärna på det.

Sen igår är det omstöpt till sidobord (med lektyrfacket inåt) bredvid en fåtölj i vardagsrummet. Klart snyggare än brickbordet jag övertog efter mamma och i lämpligare höjd. Det betyder förstås att jag har ett brickbord till övers, men snart nog hittar jag väl användning för det nånstans.

Eftersom det nya nattduksbordet är runt, går garderobsdörren att öppna mer än tidigare. Att det också inrymmer en liten låda är ingen nackdel även om jag inte har saknat den. Sittplatsen för Mia är visserligen mer begränsad, men hon får i alla fall plats med rumpan vid behov, förutsatt att jag flyttar på lampan.

Så vad kan man då dra för slutsatser av mina modellbyten och val av träslag? Att smaken har utvecklats till det bättre? Eller att jag har gått från ”enkelt och avskalat” till ”stilfullt och romantiskt” för att citera mode­reportagen? 😀

12.9 – Sommarrester och höstrusk

På tisdagen kunde vi njuta av sommarrester, men igår bjöd väderkontoret på höstrusk med friska vindar och regn. På förmiddagen beslöt Mia sig ändå för att gå ut.

När jag en kort stund senare gick ut i verandan fick jag mig ett gott skratt. Kroppen var utanför kattluckan men svansen låg kvar på insidan. Jag skyndade mig att hämta kameran men då vände hon förstås på sig. Hon såg ut som om det dåliga vädret var mitt fel. 😀

Ännu vid lunchtid idag skymdes solen av molnen, men så småningom sprack molntäcket upp och efter­middagen blev solig och fin även om det fortfarande blåste friskt. Utmärkt väder för utepyssel!

I vanliga fall är det Husse som ser till att soppåsarna kommer till soptunnan. Men det vackra vädret gjorde att jag beslöt mig för att ta en ”soppromenad”. Vår soptunna ligger nämligen en bit upp i skogen.

Stigen kantades av svampar av olika modell och kulör. Möjligen var en del ätliga, men jag är dålig på svampar. Däremot gillar jag att fotografera dom. Speciellt ett par lockade mig att gå hem och hämta kameran.

Enligt uppgift finns det nu gott om Karl Johan och kantareller, så om andan faller på kan jag tänka mig att ta en svamp­promenad också framöver. Fast inte i morgon. Då utlovas höstrusk igen.

7.9 – Turkar och våfflor

– Varsågod, middagen är serverad!
– Tack.

Husse och Matte sätter sig vid matbordet. På bordet står kokt potatis, Chicken Cordon Bleu (från Lidl), en skål med ättiksgurka, en tub aioli, en flaska Sweet Chili Sauce och uppvärmd broccoli. Matte förvarnar:
– Idag gäller det att spara sig till desserten.
– Och det säger du nu när jag har skalat så här mycket potatis!
– Jag kom på det först nu.

Båda serverar sig av kycklingen under tystnad och förser sig av chilisåsen.
– Aiolin är nästan slut.
– Lite till går det nog att pressa ut. Vill du också ha?
– Nä, ta det du.

Kycklingen skärs i bitar och tuggas en stund tills Matte konstaterar:
– Det här är för jäkla gott.
– Tycker du det? Undrar om det verkligen är kyckling? Bitarna är så stora. Det kanske är kalkon?
– Det står i alla fall chicken på förpackningen.
– Så mycket turkar som det bor i Tyskland vågar dom väl inte skriva turkey.

Matte gapskrattar. När skrattet ebbat ut säger hon:
– Det var det roligaste jag har hört idag. Hon tillägger:
– Nä, det förstås. Då kunde nån tro att dom styckar och förpackar turkar.

Resten av middagen förflyter under småprat. När tallrikarna är tomma säger Matte:
– Du får behålla besticken.
– Oj då, blir det så stora saker?
– Ja, idag har jag gräddat våfflor. Första gången i mitt liv. Fast nu har dom kallnat och blivit sega.
– Nå, dom duger säkert äta.

Våfflor, hallonsylt och vispgrädde serveras. Husse brer sylt på våfflan.
– Vill du inte ha vispgrädde?
– Nä.
– Men det är ju det som grejen liksom.
– Jasså. Ja, då får jag väl ta lite då, säger Husse och förser sig med en rejäl klick.

Matte nöjer sig med en våffla. Husses andra slinker ner utan vispgrädde. Samtalet rör sig nu om ingredienser i våffelsmeten och premiärhanteringen av våffeljärnet.
– Så då kan det bli våfflor fler gånger nu när du har fått blodad tand?
– Javisst. Och så går det ju att göra förrättssnittar av våffelbitarna om man så vill.

Medan Husse förbereder disken ställer Matte ner våffeljärnet i originalkartongen och lägger den på sin plats i sovrummet. Hon konstaterar:
– Det är ju lite knäppt att förvara hushållsmaskiner i sovrummet.
– Där är dom säkra. Om det blir inbrott tänker tjuvarna nog inte på att leta där.

Därmed var lördagens middag avklarad. 🙂

4.9 – Unik födelsedagspresent

Sotaren har flera gånger kommenterat bristen på landgång på taket. Både vägg‑ och takstege finns, däremot saknas landgång mellan skorstenarna. Kakelugnen i ”södra salongen” har nämligen en egen skorsten.

Jag har förträngt sotarens kommentarer i flera år men så tog Husse upp saken till diskussion i somras. Den utmynnade i att Husse kontaktade en bekant plåtslagare som vi också har anlitat i föreningen.

Plåtslagaren kom så småningom, mätte och åtog sig uppdraget. Den 8.8 levererade han och mon­te­rade landgången. Eller egentligen två eftersom avståndet krävde det.

Då fakturan kom vidtog en ny diskussion. Husse tyckte att eftersom det var hans idé så skulle han stå för kostnaden. Jag protesterade vänligt men bestämt. Det var ju mitt hus det gällde.

”Jo, men jag bor också här” sa han och fortsatte motiveringarna. Då föreslog jag en kompromiss. Vi kunde väl dela på den? Men det gick inte heller hem.

”Du får landgången som födelsedagspresent i förskott” kom han på. Jag påpekade att jag ju redan hade fått en present i förskott! Dumt nog hade jag tidigare avslöjat att jag funderade på att köpa en Sodastream och det hade han tagit fasta på.

Till slut lät jag mig motvilligt övertalas. Så nu undrar jag om det kan finnas nån i hela världen som har fått en lika unik födelsedagspresent? 🙂

31.8 – En sann historia?

När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.

Rent och snyggt

Minst vart femte år eller så städar jag verandan. Idag var det inte alls meningen, jag skulle bara damma gångmattan och vända på den för att slitaget ska bli jämnt. Men det ena ledde till det andra och det tredje.

När jag hade dammat mattan beslöt jag torka golvet också. Fast då måste jag ju först dammsuga. Sen fick jag syn på fönsterbrädorna. Dom var bemängda med döda insekter, spindelväv och fluglort. Det måste jag absolut få bort.

Vid det laget frågade Husse om jag möjligen putsade fönster? Han lät antyda att han i så fall var lite orolig för mitt mentala tillstånd. 😀

Jamen det var ju en god idé tyckte jag och tog fram ett tvättfat till. Efter mina försök att rökförgifta oss då det inte drog ut i spisen hade fönstren en sotsvart hinna upptäckte jag när jag började putsa.

Dess värre var utsidan också i behov av rengöring såg jag när insidorna var klara. Ut med vatten och trasa. Men nu fuskade jag. För att slippa ta fram en stege rengjorde jag bara så mycket jag nådde från marken. Resultatet blev bättre än väntat.

Sen återstod bara att torka golvet och lägga på mattan när det hade torkat så nu är verandan ren och snygg ett tag igen.

25.8 – Sista söndagen i augusti

För oss pensionärer är det ingen skillnad på veckodag säger Husse. För mig är söndagar ändå lite speciella. Just den här har varit alldeles ljuvlig!

Vetskapen om att vi inte hade något program på hela dagen gjorde att jag steg upp lite tidigare än vanligt. Det är mycket roligare att stiga upp när jag vet att dagen är ointecknad.

Dagen började så klart med frukost som jag i vanlig ordning åt vid datorn. Husse hade ätit sin för länge sen och ägnade sig nu åt att läsa nyheter på paddan. Solen sken för fulla muggar och svan­familjen betade i viken noterade jag.

När jag var klar med frukost, koll av nyheter, bloggstatistik och senaste nytt på Facebook hade det redan gått ett par timmar. Dags för morgontoalett och påklädning.

”Ska du inte tvätta? Det är ju söndag” sa Husse. Av nån underlig anledning är söndagar ofta tvättdag för min del. ”Tja, det kanske jag ska” tyckte jag.

Vid tolvsnåret hade jag fyllt på och startat tvättmaskinen. Medan den gick fick Mias toalett en grundlig rengöring. Efter de senaste åskvädersskurarna var tunnan full av regnvatten så det gick smärtfritt. Idealiskt att kunna hålla till ute.

Jag ställde toaletten på tork i solen och gick in till Husse. Han var försvunnen – gungstolen var tom. När jag tittade in i vardagsrummet hittade jag honom sovande på soffan.

Han såg ut att sova så skönt så jag ville inte väcka honom, utan drack en mugg kaffe och tog mig en smörgås vid diskbänken. Men han vaknade av allt att döma ändå när Mia påtalade att det var tid för hennes lunch.

När hon hade fått den frågade jag om det var dags för ”förmiddagskaffe”? På Udden dricks för­mid­dags­kaffet mitt på dan. Han tackade ja förutsatt att han slapp kaffet. Han dricker nämligen bara silverte sen många år tillbaka.

Efter förmiddagskaffet var tvätten klar att hänga ut på tork. Torkvädret var optimalt – sol och lagom frisk vind. Husse assisterade genom att hålla tvättkorgen tillgänglig efter hand som jag hängde upp plaggen.

Därmed var dagens improviserade program avklarat. Husse satte sig i gungstolen för att fortsätta läsa sin bok och jag tog med mig min och satte mig i bersån. Mia och en gräshoppa gjorde mig sällskap.

Solen värmde skönt och boken var synnerligen intressant så ett par timmar gick i ett huj. När jag gick in för att kolla hur mycket klockan var, undrade Husse var jag hållit hus. Han hade konstaterat att jag inte låg i hammocken som han trodde. Att jag satt i bersån upptäckte han inte. 😀

Eftersom det var gott om tid till matdax gick jag ut igen och fortsatte läsa en timme till. Den här gången hittade Husse mig och sa nåt som jag redan har glömt.

Solen hade gömt sig bakom en molnslöja så jag tyckte det kunde vara dags att slå ihop boken och plocka in tvätten. Mias toalett var också torr.

När jag hade vikt ihop och lagt undan tvätten började middagsförberedelserna närma sig. Dom var enkla, bara koka potatis och värma såsen till resterna från i förrgår. Lättsamt.

Efter middagen diskade Husse som vanligt medan jag tog mig en giftpinne ute på trappan och gosade med Mia som låg i ”sin” stol.

Under tiden planerade jag det här inlägget som nu är klart. Och så var det slut på en härlig söndag – den sista i augusti. 🙂