Hoppfullt

Dagarna har blivit längre och ”stora lampan” skiner välvilligt på oss. ”Det närmar sig johanne” (midsommar), säger Husse. 😀

Snön tinar från taket och istapparna blir allt fler även om nätterna är kalla än så länge. Vi närmar oss min favoritårstid i sakta mak. 😊

Uddmor på glid – och antiglid

I dag ångrade jag att jag inte följde med Husse på byrunda. Min lilla runda blev nog så motig. Jag fick nämligen för mig att jag skulle ut och skida på isen. I fjol hade vi ingen is som bar och synnerligen fattigt med snö så nu eller aldrig.

Solen sken från klarblå himmel, vinden var svag och termo­me­tern visade ca 7°. Idealiska förhållanden med andra ord.

Allt började bra. Jag hittade pjäxorna och värmde dom en stund innan jag tog på dom eftersom dom hänger i vindstrappan där det är lika kallt som ute. Skidor och stavar fanns i boden där jag ställde dom senast, så dom bar jag ner till stranden.

Jag tog sikte på den lilla udden vi kallar Vidbusken. Nåt egentligt mål hade jag inte. Möjligen skulle jag skida bort till sommarstugorna som ligger vid sjön i vår ände av byvägen.

När jag hade nått ”Lingongrannens” brygga hade jag redan fått nog och beslöt vända hemåt. Jag hann bara åka en liten bit i mitt nya spår innan det blev tvärnit. Under snön låg en fläck med vatten på isen och nu hade vattnet blött upp skidspåret. Grrr.

Under båda skidorna hade jag blöt snö som snabbt frös till. Jag försökte bli av med klabbet genom att dra skidorna fram och tillbaka i snön, men det var bortkastad energi. Jag insåg att jag var tvungen att ta av skidorna och försöka putsa dom.

Sagt och gjort. Att få bort snöklabbet med handskarna var dödfött. Vid det här laget hade lagret längst in mot skidan frusit till is. Det gjorde jag också snart. Den svaga nordanvinden som kylde ansiktet kändes synnerlig osympatisk.

Jag gjorde ett sista försök med handtaget till ena staven, men resultatet blev inte som tänkt. Jaha, då var det bara att pulsa i snön och bära skidorna hem. ☹

Den promenaden blev betydligt mer ansträngande än en byrunda. Snölagret på isen har växt till sig så det går upp över anklarna och gör det därmed tungt att gå. Dessutom hade jag ju skidor och stavar som extra vikt.

Nu står skidor och stavar i badrummet på avtining. När dom har torkat upp får dom stå på trappan tills jag blir inspirerad till nästa skidtur. OM jag blir, vill säga. 😀

Knipholk, tur med maten och dagslänk

I torsdags ringde ”Lingongrannen” (smeknamnet fick han för att han förärade mig ett helt ämbar lingon för många år sen) och undrade om det passar att han levererar fågelholken. Det gjorde det, så han kom med sparken över isen.

Sen hjälptes han och Husse åt att få upp holken i Uddens stora björk nere i stranden. För att inte skada trädet sitter den fast på en trästång.

Det ska bli spännande att se om vi får några fågelgäster i den. Storlek och ingångshål är anpassade för knipa, men vem vet, bostaden passar kanske nån annan sjöfågel också?

I veckan har vi haft ovanlig tur med maten. På onsdagen gratulerade vi en dam som bjöd på så mycket dopp att vi inte behövde nån middag när vi kom hem. I går var vi bjudna på middag hos ”Lingon­grannen” som bor en bit bort.

Vi beslöt oss för att gå till ”matmålet” över isen, så det var premiär för i år. På en del ställen krasade det oroväckande under fötterna, men det berodde på ett snölager som töat och sen frusit till på ovanpå isen.

Hemvägen gick dock längs byvägen för att dagens motionssträcka skulle bli lite längre. Över isen var avståndet bara 638 m enligt Husses Sports Tracker.

I Finland går man ”på länk” som jag säkert nämnt tidigare. I dag var vi på länk runt byn. Det hade slutat snöa och minusgraderna var inte så många, men den nordliga vinden bet i kinderna. Inte alls speciellt skönt, men förhoppningsvis nyttigt.

Trosmode

Vi som har vuxit upp på 50-talet har fått uppleva ett varierande trosmode. Då jag började min skolgång hade jag midjehöga, rosa bomullstrosor med långa ben. Tydligen kan man fortfarande köpa den mo­del­len, fast numera i klatschigt mönster.

Sen kom trosor utan ben och därefter bikinimodellen. Jag har ingen aning om när jag övergick till bikini­modellen, men den har hängt med i flera dekader.

Efter bikinimodellen kom tai och string. Mindre än string lär vara svårt att hitta! Ingen av dom tilltalade mig. Jag köpte väl ett par tai, men självkritiken sa mig att så där kan jag bara inte se ut. Stringtrosor har jag totalvägrat. Så snygg rumpa är det få medelålders damer som har.

När byxor med låg midja blev moderna, dök hipstermodellen upp. Eller den kanske fanns redan innan? Den och boxermodellen har jag också prövat, men dom har tyvärr samma tendens som bikinitrosorna. Formen och omfånget på min mage gör att dom krullar ihop sig nedanför magen och skär in i höfterna.

Om man googlar på trosor hittar man givetvis många fler varianter och modeller. Men numera är det lätt att välja för min del – ”tanttrosor” är det som gäller, dvs maximodellen.

Frågan är då vad jag ska göra av alla mina bikinitrosor? Bränna upp eller slänga i soporna? Jag har i flera år försökt slita ut dom, men tyvärr inte lyckats. Dels beroende på antalet, dels beroende på att jag av allt att döma har köpt onödigt god kvalitet.

Skur‑ eller mattrasor är inte ett tips jag tar till mig! 😀

Vecka 3 på Udden

Måndag
Se föregående inlägg!

Tisdag
Dagen efter vassröjningen kapade Husse buskarna i strandkanten och sen tände vi på. Inte en pipa, men väl vass‑ och kvisthögen. Man kunde tro att torr vass är lättantändlig, men så är det inte. Först efter att ha fått några vedklabbar att brinna tog elden fart.

Grannarna måtte ha trott att Udden stod i ljusan låga med tanke på rökmolnen. 😀 Till rök­ut­veck­lingen bidrog blötsnön som väderkontoret skickade ner just då. Men till slut återstod bara en askhög. Tur att vi fick det gjort, efterföljande dagar har varit ännu blötare.

Onsdag
På onsdagen var jag i väg på årets första tidningsuppdrag. Då blev det också premiär för titel‑ och namnskylten jag fick i julklapp av tidningen. Så klart hade jag glömt kameran, ringrostig som jag är efter nästan två månaders uppehåll. Men det ordnade sig på torsdagen när vi hade vägarna förbi ”inter­vju­offret”.

Torsdag
Torsdagseftermiddagen gick i huvudsak åt till uppköp i Kimito. Det låter som om vi bunkrade för flera veckor framåt, men bara restiden t/r tar ju ca en timme i anspråk så själva uppköpen tog inte så lång tid.

Husse överraskade med en tulpanbukett och skötte dagens kockande. Han bjöd på nystekta ström­mings­filéer som förrätt(!) och ugnsbakad forell som huvudrätt. Dessutom gjorde han skomakarlax på en del av strömmingsfiléerna, så jag var helledig från köket.

Jag erbjöd mig (halvhjärtat) att diska eftersom det hör till arbetsordningen – den som lagar mat slipper diska. Men han befriade mig från disken också. 💖

Fredag
I dag har jag ägnat mig åt väglagsadministration och skickat artikel och bilder till tidningen förutom diverse hushållsgöromål. En blivande köttsoppa är också förberedd, köttet är snart mjukt.

Jaktnätter
Vid fyrasnåret i går morse vaknade jag av Mias ”jag har tagit ett byte-läte”. Jag tände sänglampan och såg att en liten mus hängde ur munnen på henne. Efter att ha berömt henne släckte jag igen, men somnade om först när krasandet av ben mellan hennes tänder hade upphört.

I natt fick vi en repris. Var mössen tar sig in har jag inte klart för mig, men vet att det finns en gammal ingång bakom bokhyllan i vardagsrummet.

Jag vet däremot inte vilken sort det var frågan om, jag såg bara en ljusgrå mage men undersökte inte bytena desto mer. Troligen husmöss av storleken att döma.

Lördag
Snart bänkar vi oss framför teven och i morgon är det bastudag i Tallmo som vanligt. Förutsatt att det går att ta sig fram på byvägen … Töväder brukar innebära halka.

Söndag
Veckans sista dag är obokad. Återstår att se vad jag låter mig inspireras av. Ha ett skönt veckoslut!

Kallt och varmt

På fredagen var jag ruskigt huslig som omväxling. Jag började med att frosta av frysen. En av fördelarna med -20° är att man kan ställa ut frysinnehållet i verandan under tiden utan att det bildas rimfrost på matvarorna.

Adventsljusstakarna plockades också bort som planerat och tvättmaskinen fick jobba. Värmen från torktumlaren fick ersätta en annars nödvändig brasa i köket i och med att dörren till badrummet stod på vid gavel.

I går var det som vanligt bastudag. Efter operationen avstår jag från bastu. Det är visserligen tillåtet, men det kräver att jag täcker det opererade bröstet med en våt handduk och det ids jag inte göra. Jag är ju befriad från ”bastugenen” oavsett. 😀

I dag beslöt vi ta en byrunda. Första och enda den här veckan. Temperaturen låg på -10° när vi skulle i väg, men jag klädde mig för -30°. Jag hatar att frysa!

Under täckbyxorna tyckte jag det kunde vara lämpligt med mina långkalsonger i bomull. Åldern har tagit ut sin rätt på gummibandet i midjan, så det gällde att hitta en annan lösning för att få dom att hållas uppe.

”Du borde ha hängslen”, föreslog Husse. Ha! Såna äger jag faktiskt. Än så länge oanvända, men nu var det läge. Husse hjälpte mig att sätta fast dom och justera till lämplig längd. Perfekt!

Upptill linne och varm tröja, skinnmössa nerdragen över öronen och silkesvantar under mina får­skinns­tum­handskar. Silkesvantarna dämpar kylan när jag fotograferar, för det ville jag göra i dag trots kylan.

På fötterna yllesockor och varmfodrade kängor. Jag var nästan svettig när jag var färdigklädd, men kläd­valet var utmärkt. Jag frös inte ens fast jag stod och fotograferade.

När vi kom hem frågade jag Husse om han ville ha nåt varmt att dricka. ”Ja tack, vad har du att bjuda på?”, frågade han. ”Te eller kakao”, svarade jag. Vi enades om kakao.

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg ”årgångskakaon” vi drack den 29.12. Eftersom den var slut, övergick vi till en nyare årgång. 18.3.2006 stod det på den. 😀

Jag vispade i kakaopulver i lagom mängd tyckte jag, men smaken var ändå fadd. Husse tyckte den smakade OK, men det berodde antagligen på att han hade ”spetsat” den med en hel del socker. Resten av förpackningen åkte ner i sophinken. Nästa gång vi åker till butiken får det bli en ny för­pack­ning.

Värsta kylan har släppt och i morgon utlovas 0-gradigt innan det är dags för nya köldknäppar.

Efter tjugondag Knut

I går hade Knut namnsdag. ”Knut kör julen ut” som bekant, men här på Udden är vi (jag) inte så noga. Adventsljusstakarna får lysa på övertid. Men i morgon kanske dom får återgå till sin viloplats på vinden.

Utomhus har det blivit julkänsla dom senaste dagarna. Snön har vräkt ner i två dar och vinden har ylat i knutarna, så Udden är insvept i ett vitt täcke och kylan har slagit till. Just nu har vi -16°, men kallare utlovas. Det känns ovant efter den hittills milda och gröna vintern.

Isen har lagt på sjön men lär inte bli så mycket tjockare i och med snötäcket. Sparken får stå kvar på sin sommarplats ett tag till.

När jag skulle i väg på uppdrag i går insåg jag att det var korkat att inte ta av kapellet från Silverpilen så länge det var milt. Jag fick riva och slita i närmare en halv timme innan jag fick loss det.  ”För dumt huv’e får kroppen lida”. Så sant som det är sagt.

Husse har skottat för brinnkära livet och brasorna avlöser varandra i köksspisen. Huset är visserligen eluppvärmt, men för att spara på el kompletterar vi med vedeldning i kök och vardagsrum. Vid behov också i sovrummet.

Dagens program bestod av tandläkarbesök i öns norra centrum. Efter tre bedövningssprutor var den trasiga tanden äntligen helt känslolös, sen gapade jag stort i en timme för att samtidigt få en annan tand åtgärdad. Skönt att ha det gjort.

När vi kom hem var vi småhungriga så det blev kaffe och smörgås. Jag borde ju veta att det är dumt att äta när halva munnen är bedövad. Nu när bedövningen har släppt känner jag att jag har två sår på in­si­dan av kinden där jag har bitit mig. Lyckligtvis klarade tungan sig oskadd, så den höll jag rätt i mun den här gången. 😉

Oväntad syn, medicinbyte och växtblindhet

Oväntad syn
Härom dagen mötte vi väglagets ordförande med fru på byvägen. När vi hade önskat varandra god fort­sättning på det nya året utbrast ordföranden: ”Det var en oväntad syn! Tror jag aldrig har sett dig gående.”

Jag upplyste honom om att promenaderna tillhör ”mitt nya liv”, men sa inget om anledningen, annars hade det troligen blivit ett långt samtal. Vår ordförande är nämligen också geriatriker.

Det påminner mig om en liknande kommentar jag fick av vår ”vägmästare” då han mötte oss för något år sen: ”Va?!? GÅR du?” Då förstår ni vilken ”antihurtbulle” jag är. Har varit menar jag förstås. 😀

Medicinbyte
Läkemedlet jag blev ordinerad (Letrozol) i fem år framåt(!) har gjort mig galen. I stället för lindriga vallningar var tredje timme, fick jag bara sova en timme åt gången innan jag började svettas, så jag slutade ta det för några dar sen.

Vid ett uppföljningssamtal med en sköterska på strålningskliniken nämnde jag att jag slutat, så hon skulle be en läkare ringa upp. Det gjorde han i går och föreslog ett annat preparat: Tamoxifen.

En av fördelarna med det är att det inte påverkar bentätheten, men givetvis har det också diverse biverkningar, bland annat blodvallningar. Återstår att se om de är lika frekventa.

Växtblindhet
Ett av årets nyord är växtblindhet. I ÅU-artikeln som länken går till, står det bland annat: ”När vi rör oss utomhus hinner vi sällan böja oss ner och beundra mossornas blad­former. Känns symtomen bekanta?”.

Den frågan besvarar jag med ett bestämt nej. Jag har alltid varit intresserad av vilda växter och fascinerad av mossor och lavar. Det skvallrar bildarkivet också om. Jag har 201 bilder på mossa och 44 på lav. Antalen inkluderar för all del en del dubbletter.

Att artbestämma mossor och lavar är minsann inte det lättaste, jag klarar bara ett fåtal, men jag stannar rätt ofta och beundrar deras blad – och färger inte minst! Vissa mossor är så täta och intensivt gröna att man inte gärna kan missa dom.

Det senaste ”fyndet” från vår promenad den 6.1 ser du nedan. En typ av skållav om jag inte är helt fel ute? Min bloggkollega Anki som har bloggen https://ankisbildblogg.wordpress.com/ kanske kan upplysa vilken art det är fråga om?

Epilog
Helt fel hade jag. Så här svarar Anki (se Kommentarer): ”… Laven på din bild är en av filtlavarna, släktet Peltigera – det finns flera, men jag har dålig koll på att artbestämma dem exakt.”