21.9 – Kulturutflykt

Vi har ett flertal muséer på ön, alla med lite olika inriktning. Och så har vi Sagalund, vårt största och i mitt tycke mest sevärda.Igår företog en liten grupp medlemmar i hembygdsföreningen en utflykt dit. Vi började med en god lunch på museéts café, Café Adéle. Värdinnan tog emot oss med ett leende och färdigdukat långbord. Förutom maten ingick dessert och kaffe i det mycket humana priset.

Vår guide gjorde oss sällskap efter litet  övertalning. En pietetsfull man i gammaldags klädsel och väl insatt i sevärdheterna. Muséet är redan stängt för säsongen men vi var välkomna sa han då jag kon­taktade honom i slutet av augusti.

Rundvandringen började i Tjuda pedagogi, grundad av Axel Oxenstierna 1649. Så redan då var vi litterata och civiliserade. 😀

Längst fram i lärosalen tronade biskop Johannes Gezelius d.ä. (1615-1690) stol, ditflyttad från en av gårdarna på ön där man höll läsförhör. Han blev biskop i Åbo 1664.

Vi fortsatte därefter till den senaste sevärdheten, Falla gård från Pederså. Arbetet med att ner­mon­tera, flytta och uppmontera den igen pågick 2012-2014. Ett hästjobb minst sagt!

Vandringen gick vidare till kommunens gamla tingshus, ett torp, en bondgård och avslutades i Villa Sagalund, där muséets grundare, Nils Oskar Jansson, bodde tillsammans med läraren och författaren Adéle Weman. Dock i var sin ände av huset. 🙂

Årstiden var inte den bästa tänkbara för ett besök. Nils Oskars planteringar (hans förebild var Carl von Linné) kom inte till sin rätt, men husen och föremålen var förstås sevärda. Nästa gång får det gärna bli ett besök sommartid på Sagalund lever-dagen då husen är ”bebodda” och gammaltida aktiviteter demonstreras.

17.9 – Hur Henry hittade en vän

Det var en gång en gråsugga som hette Henry. Han bodde ensam och övergiven under en fuktig lövhög. En dag bestämde han sig för att ge sig av för att se om han kunde hitta sina släktingar. Nu var han less på att vara ensam.

Han sprang och sprang så fort benen bar honom, men ingenstans stötte han på några släktingar. Till slut blev han så depri­merad att han la sig i ett fuktigt skrymsle för att dö. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där då han plötsligt hörde en röst som ropade hallå. Det fick honom att lystra. Vem kunde det vara som hade hittat hans tillhåll?

Det kunde ju vara någon som tänkte äta upp honom så han vågade inte svara med en gång. Men när ropen fortsatte, ruskade han på sig så att ryggplåtarna rasslade och frågade lågmält: ”Vem är du?” ”Jag är gråsuggan Rurik, vem är du själv?” undrade besökaren.

”Men oj vad roligt! Henry heter jag.” svarade han. Han berättade om sin ensamhet och sin långa vandring och avslutade med att gå fram till Rurik och sträcka fram ett av sina ben för att hälsa. ”Angenämt” tyckte Rurik och åter­gäl­dade hälsningen.

”Jaha, vad ska vi hitta på nu då?” undrade Henry. ”Jo det vet jag!” svarade Rurik. ”Nu ska vi dra i väg till släktträffen som går av stapeln en bit härifrån.”

Henry och Rurik gav sig av i maklig takt. Gråsuggor har sällan bråttom. Det har man inte när man har så många ben att hålla reda på.

Efter ett par dagsmarscher med pauser för matintag nådde de så målet. På plats fanns redan många släktingar som glatt välkomnade dem. Fast när de såg Henry blev de lite fundersamma. ”Varför ser inte du ut som vi?” frågade en av släktingarna. ”Du har ju annan färg på ditt pansar och dessutom har det gula prickar.” fortsatte han.

Henry skruvade lite besvärat på sig och försökte komma på ett svar då Rurik kom till undsättning: ”Jamen det vet väl alla att vi har släktingar som ser ut så!” sa han bestämt. Henry skänkte honom en tacksam blick och dristade sig till att komplettera: ”Vi är av adligt ursprung, men det är det inte så många som vet.”

Släktingen som hade kommenterat Henrys utseende såg förlägen ut och bad genast om ursäkt för att han inte hade koll på en sådan viktig sak. ”Nu tycker jag att vi ansluter oss till damerna.” sa han och gick före.

Det gick ett sus genom damerna då de fick syn på Henry. Om han hade kunnat hade han rodnat. Han tryckte sig närmare Rurik för att få moraliskt stöd. Rurik presenterade dem båda och övriga släktingar talade också om vad de hette.

Så många släktingar visste Henry inte ens om att han hade, än mindre kom han i håg allas namn, men det viktigaste var ju att han nu hade sällskap. Efter några timmar hade han gjort sig hemma­stadd och deltog i festmåltiden av hjärtans lust.

Då släktträffen var avslutad föreslog Rurik att de skulle besöka några andra släktingar. Henry tyckte det var en god idé, så de gav sig av. Om du har tur, hittar du dem kanske när du lyfter på en lövhög eller en blomkruka som står ute. 🙂

PS. Fakta om gråsuggor hittar du på sajten Småkryp.

 

15.9 – Jag och mina nattduksbord

Mitt fjärde – och sista? – nattduksbord levererades hem till dörren i förrgår. Det är det fjärde i ordningen och hittills det jag är nöjdast med. 🙂

För den facila summan av 40 € köpte jag det på Kimitoöns bytesbörs av en bekant. Nattduksbordet var nytt och oanvänt så jag tyckte det var ett bra pris.

Med i flytten från Sverige 2007 följde ett mycket enkelt nattduksbord i furu som jag köpte på Ikea medan jag bodde i Göteborg, vilket betyder att det var inköpt ca 1980. Det fungerade alldeles utmärkt ända tills jag fick för mig att det vore bra med en låda. Av bilden framgår att trotjänaren fick tjänst­göra som blom­bord på trappan sommartid i stället.

Nästa modell var därför mer sofistikerad. Den hade en hylla och en rätt så rymlig låda. Också det inköpt begagnat för 20 € på bytesbörsen 2012.

Några år senare blev jag förtjust i en originell modell i akacia(!). Det hade ingen låda men en perfekt hylla för kvällslektyren och en rymlig yta för Mia att sitta på. Tidvis sitter hon och tittar ut genom sov­rumsfönstret så det var perfekt tyckte jag.

Det köpte jag på postorder och har för länge sen glömt vad det kostade. Men så kom Husse in i vårt liv 2016. För att han skulle kunna ta sig i och ur sängen behövde den flyttas en bit från väggen, vilket gjorde att natt­duksbordet var i vägen när jag skulle öppna en av garderobsdörrarna.

Det har jag alltså irriterat mig på i tre år. Visserligen rymmer den gar­de­ro­ben kläder som jag inte an­vänder så ofta, men det kändes ändå synnerligen obekvämt att bara kunna sträcka in ena handen. Nattduksbordet var dessutom rätt så tungt så jag flyttade ogärna på det.

Sen igår är det omstöpt till sidobord (med lektyrfacket inåt) bredvid en fåtölj i vardagsrummet. Klart snyggare än brickbordet jag övertog efter mamma och i lämpligare höjd. Det betyder förstås att jag har ett brickbord till övers, men snart nog hittar jag väl användning för det nånstans.

Eftersom det nya nattduksbordet är runt, går garderobsdörren att öppna mer än tidigare. Att det också inrymmer en liten låda är ingen nackdel även om jag inte har saknat den. Sittplatsen för Mia är visserligen mer begränsad, men hon får i alla fall plats med rumpan vid behov, förutsatt att jag flyttar på lampan.

Så vad kan man då dra för slutsatser av mina modellbyten och val av träslag? Att smaken har utvecklats till det bättre? Eller att jag har gått från ”enkelt och avskalat” till ”stilfullt och romantiskt” för att citera mode­reportagen? 😀

12.9 – Sommarrester och höstrusk

På tisdagen kunde vi njuta av sommarrester, men igår bjöd väderkontoret på höstrusk med friska vindar och regn. På förmiddagen beslöt Mia sig ändå för att gå ut.

När jag en kort stund senare gick ut i verandan fick jag mig ett gott skratt. Kroppen var utanför kattluckan men svansen låg kvar på insidan. Jag skyndade mig att hämta kameran men då vände hon förstås på sig. Hon såg ut som om det dåliga vädret var mitt fel. 😀

Ännu vid lunchtid idag skymdes solen av molnen, men så småningom sprack molntäcket upp och efter­middagen blev solig och fin även om det fortfarande blåste friskt. Utmärkt väder för utepyssel!

I vanliga fall är det Husse som ser till att soppåsarna kommer till soptunnan. Men det vackra vädret gjorde att jag beslöt mig för att ta en ”soppromenad”. Vår soptunna ligger nämligen en bit upp i skogen.

Stigen kantades av svampar av olika modell och kulör. Möjligen var en del ätliga, men jag är dålig på svampar. Däremot gillar jag att fotografera dom. Speciellt ett par lockade mig att gå hem och hämta kameran.

Enligt uppgift finns det nu gott om Karl Johan och kantareller, så om andan faller på kan jag tänka mig att ta en svamp­promenad också framöver. Fast inte i morgon. Då utlovas höstrusk igen.

7.9 – Turkar och våfflor

– Varsågod, middagen är serverad!
– Tack.

Husse och Matte sätter sig vid matbordet. På bordet står kokt potatis, Chicken Cordon Bleu (från Lidl), en skål med ättiksgurka, en tub aioli, en flaska Sweet Chili Sauce och uppvärmd broccoli. Matte förvarnar:
– Idag gäller det att spara sig till desserten.
– Och det säger du nu när jag har skalat så här mycket potatis!
– Jag kom på det först nu.

Båda serverar sig av kycklingen under tystnad och förser sig av chilisåsen.
– Aiolin är nästan slut.
– Lite till går det nog att pressa ut. Vill du också ha?
– Nä, ta det du.

Kycklingen skärs i bitar och tuggas en stund tills Matte konstaterar:
– Det här är för jäkla gott.
– Tycker du det? Undrar om det verkligen är kyckling? Bitarna är så stora. Det kanske är kalkon?
– Det står i alla fall chicken på förpackningen.
– Så mycket turkar som det bor i Tyskland vågar dom väl inte skriva turkey.

Matte gapskrattar. När skrattet ebbat ut säger hon:
– Det var det roligaste jag har hört idag. Hon tillägger:
– Nä, det förstås. Då kunde nån tro att dom styckar och förpackar turkar.

Resten av middagen förflyter under småprat. När tallrikarna är tomma säger Matte:
– Du får behålla besticken.
– Oj då, blir det så stora saker?
– Ja, idag har jag gräddat våfflor. Första gången i mitt liv. Fast nu har dom kallnat och blivit sega.
– Nå, dom duger säkert äta.

Våfflor, hallonsylt och vispgrädde serveras. Husse brer sylt på våfflan.
– Vill du inte ha vispgrädde?
– Nä.
– Men det är ju det som grejen liksom.
– Jasså. Ja, då får jag väl ta lite då, säger Husse och förser sig med en rejäl klick.

Matte nöjer sig med en våffla. Husses andra slinker ner utan vispgrädde. Samtalet rör sig nu om ingredienser i våffelsmeten och premiärhanteringen av våffeljärnet.
– Så då kan det bli våfflor fler gånger nu när du har fått blodad tand?
– Javisst. Och så går det ju att göra förrättssnittar av våffelbitarna om man så vill.

Medan Husse förbereder disken ställer Matte ner våffeljärnet i originalkartongen och lägger den på sin plats i sovrummet. Hon konstaterar:
– Det är ju lite knäppt att förvara hushållsmaskiner i sovrummet.
– Där är dom säkra. Om det blir inbrott tänker tjuvarna nog inte på att leta där.

Därmed var lördagens middag avklarad. 🙂

4.9 – Unik födelsedagspresent

Sotaren har flera gånger kommenterat bristen på landgång på taket. Både vägg‑ och takstege finns, däremot saknas landgång mellan skorstenarna. Kakelugnen i ”södra salongen” har nämligen en egen skorsten.

Jag har förträngt sotarens kommentarer i flera år men så tog Husse upp saken till diskussion i somras. Den utmynnade i att Husse kontaktade en bekant plåtslagare som vi också har anlitat i föreningen.

Plåtslagaren kom så småningom, mätte och åtog sig uppdraget. Den 8.8 levererade han och mon­te­rade landgången. Eller egentligen två eftersom avståndet krävde det.

Då fakturan kom vidtog en ny diskussion. Husse tyckte att eftersom det var hans idé så skulle han stå för kostnaden. Jag protesterade vänligt men bestämt. Det var ju mitt hus det gällde.

”Jo, men jag bor också här” sa han och fortsatte motiveringarna. Då föreslog jag en kompromiss. Vi kunde väl dela på den? Men det gick inte heller hem.

”Du får landgången som födelsedagspresent i förskott” kom han på. Jag påpekade att jag ju redan hade fått en present i förskott! Dumt nog hade jag tidigare avslöjat att jag funderade på att köpa en Sodastream och det hade han tagit fasta på.

Till slut lät jag mig motvilligt övertalas. Så nu undrar jag om det kan finnas nån i hela världen som har fått en lika unik födelsedagspresent? 🙂

31.8 – En sann historia?

När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.