Avskräckare

Idag bröt vi vår rekommenderade isolering för besök i ett par butiker i närområdet. Lyckligtvis har inga smittofall på ön rapporterats än så länge, så det kändes tryggt.

Förutom matvaror och hushållsartiklar (inte toa­papper!) införskaffades en batteridriven avskräckare. Ultraljudet lär inte bita på virus, men väl på möss, råttor, spindlar, loppor, kackerlackor och fästingar enligt förpackningen. Dock ställer jag mig frågande till om insekter verkligen uppfattar ljudet?

På Udden är vi för övrigt positivt inställda till bland annat spindlar, så dom har vi gärna kvar. Dom äter andra insekter – förmodligen också skadeinsekter – binder dammtussarna och hindrar såg­spåns­iso­le­ringen från att drösa ner från otäta taklister.

Det viktigaste var nu inte att avskräcka insekter, utan mössen som härjar på vinden. ”Man kan vanligen märka av effekten efter ca 2 veckor. Fullgott skydd uppnås efter ca 4 veckor” står det i den medföljande instruktionen. Återstår alltså att se om ett par veckor om avskräckaren funkar.

Man kunde ju önska att det fanns avskräckare också för andra ändamål. Till exempel envisa telefon­försäljare, brottslingar, negativa människor, dåligt väder och sjukdomar inte minst. Men såna lär vi få vänta på. 😉

Våraktigt

Efter en vinter som närmast kan beskrivas som senhöst, har våren bestämt sig för att också komma till Udden. Det gläder oss. 😊

Knipherrarna uppvaktar sina damer i viken, svanarna har återvänt, småfåglarna kvittrar, solen värmer gott och grannen på Udden mittemot flisar kvistar efter att ha trimmat alarna i strandkanten. Säkra vårtecken. (Bilden tagen på långt håll, därav den dåliga kvalitén).Lika säkra är blommande krokus och alens hängen, liksom årets första fjäril. Tyvärr hade den så bråttom så jag inte hann fånga den på bild.

”Vår‑ och tomtinspektionen” avslutades med att Mia kom och påtalade att hon var hungrig.  😀

Inställt

På grund av smittorisken borde det här inlägget också vara inställt förstår jag, så du läser det på egen risk. 😉

Aldrig tidigare under mitt relativt långa liv har jag upplevt sån skräck/hysteri/oro för ett virus! Det märks sannerligen att vi lever i en global och framför allt medial värld. Alla medier har ständiga nyheter om antal smittade och bekräftade fall, både nationellt och internationellt.

Myndigheterna i Finland har sent omsider bestämt sig för att hoppa på tåget – enligt rekom­men­da­tio­nerna ska vi helst hålla oss hemma. I vår del av landet finns ett fåtal bekräftade fall av smitta än så länge, men här på ön ställer man nu in evenemang på löpande band, såväl privata som offentliga.

Det är för all del fullt förståeligt. Ingen arrangör vill väl ta risken att bli omtalad som smittospridare och i värsta fall orsak till dödsfall?

Att en vanlig influensa har högre dödlighet än den från COVID-19 (Corona) verkar inte lugna folk. Man hamstrar mat och förnödenheter, däribland toapapper(!) av nån konstig anledning. Hem­leve­ran­serna av mat har ökat så mycket att butikerna inte hinner med läste jag nånstans.

En sökning på ordet corona på Google ger ”Ungefär 4 290 000 000 resultat (0,45 sekunder)”. Det säger ju en del om informationsflödet. Det finns också ett flertal smittkartor som uppdateras kontinuerligt. Krigshärdar, svält och andra gräsliga nyheter har kommit i skymundan.

Så tillbaka till det där med toapapper. På FB florerar en bild lånad från Twitter där en individ har barri­ka­de­rat sig bakom murar av topapper för att undgå smitta. Husse läste nyss upp en orsak till att man hamstrar. Fritt översatt: En del låter bli att handhälsa på grund av Corona-viruset. Jag låter bli att handhälsa på grund av att alla är utan toapapper. 😀

President Trump har också vidtagit försiktighetsåtgärder. Inresande från Schengen-länderna hindras numera från att besöka USA. Hela Italien är satt i karantän och man överväger eller har redan infört undan­tags­tillstånd i flera länder, bl a Tjeckien.

Jag förstår mycket väl att man känner sig orolig om man tillhör någon av riskgrupperna, men oron dämpas ingalunda av att jämt och ständigt läsa om ökande antal fall. Tvärtom! ☹

Mysteriet löst och späckad vecka

Husse har löst mysteriet med det knackande ljudet som hördes när det blåste hårt. Knackandet har till­tagit i styrka för varje ny storm, så jag började redan tro att plåten satt löst på taket eller att skor­stens­hatten hade lossnat. Lyckligtvis var det inte så illa.

”Det kan vara teveantennen” kom Husse på en kväll. Nästa dag klättrade han upp och tog sig en titt. Mycket riktigt, ena skruven till fästet som håller antennstången på plats hade skruvat upp sig. Ungefär som jag när jag låg och lyssnade till ljudet vid läggdags. Enkelt att fixa när man väl visste orsaken.

Påhejad av Husse sökte jag jobbet som frilansredaktör på öns lokala annonsblad i mitten av februari och blev antagen. Mitt första uppdrag ägde rum i tisdags och i slutet av veckan fick jag ett till.

Veckan var därmed ovanligt späckad. Hem­bygds­före­nin­gens årsmöte, kursdag följd av teater på kvällen, fotografering för en annan tidningsartikel, Skrivlördag och ett par besök igår. Mellan varven skrev jag de två artiklarna till tidningen och redigerade tillhörande bilder.

Det känns som en gåva från himlen att den här dagen var obokad. Jag har faktiskt unnat mig en helledig dag om man bortser från tvätten.

Kommande tre dagar är det en del aktiviteter igen, om än inte särskilt ansträngande. Jag har insett att risken för att bli sysslolös är lika med noll. Men som man bäddar får man ligga sägs det ju. 😀

Elavbrott

När man bor i en liten by på en ö i skärgården får man räkna med elavbrott då stormarna drar fram. Senast i lördags var det dags från ca kl 12 till 15.30. Men ibland inträffar också planerade avbrott, som idag.

Elleverantören hade i god tid meddelat att strömmen bryts kl 14–16. Prick 14 började min UPS (Uninterruptible Power Supply) tjuta, så det var bara att avsluta alla program och stänga datorn.

Så vad gör man utan el i två timmar? Jo, man tänder upp i köksspisen för att hålla värmen, bär in mera ved och tar en promenad till stranden med kameran och Mia som sällskap.

Husse rapporterade nämligen härom dagen att vattnet hade stigit över bryggänden så jag ville ta en titt. Idag var det inte längre lika illa, bara en isbelagd pöl framför bryggan.

Jag stod kvar en stund och tittade på vattnet som flöt fram och tillbaka under det tunna islagret. Mia var inte ett dugg intresserad, hon satt och spanade åt ett helt annat håll.

Det blåste iskalla vindar, så jag bestämde ”oss” för att gå in i värmen igen. Det var Mia genast med på. Då vi nästan nått husgaveln fick jag syn på en fläck med mossa. En sort som jag inte sett där tidigare.

Som gjort för en fin bild. Jag hade precis ställt in kameran och skulle just trycka av då Mia klev in i bild med en framtass. Men hon förflyttade sig snabbt när jag protesterade, så det blev en bild också utan tass.

Elavbrottet pågick fortfarande då vi kom in, så jag plockade ihop grejerna jag ska ha med till kursen i morgon och pysslade med lite annat smått och gott tills lampan över elspisen tändes. Den hade jag tänt för att veta när elen skulle vara tillbaka.

Redan kl 15.35 tändes den, så då kunde jag fortsätta med det jag höll på med före avbrottet. Mia tyckte det var dags för en siesta och försvann in i sovrummet. Ordningen återställd. 😊

 

PS. Husse tycker det är dags att koppla bort julbelysningen. 😀

Inte min dag

Nästa gång jag köper dammsugare ska den klara av att suga upp kattsand. Fast egentligen har jag bara mig själv att skylla.

På Udden är det ofta tvättdag på söndag. Så också idag. Eftersom tvätt‑ och sköljvattnet rinner ut i duschkaret som upptas av Mias sandlåda, ställde jag den ovanpå tvätt­ma­skinen som jag brukar, vek ihop underlaget och la det åt sidan.

När centrifugeringen körde i gång tyckte jag att tvättmaskinen vibrerade mer än vanligt, men tänkte inte mer på det. Inte förrän Husse undrade vad det var som föll i golv. Sandlådan förstås!!

Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg eländet… Flera kilo kattsand låg utspridd i högar på olika delar av golvet. I och under duschkaret, på golvet och på mattorna.

Dom största högarna öste jag tillbaka i sandlåndan men det var bara en bråkdel. I och med att det är så trångt i bad­rum­met – man kan tvätta händerna medan man sitter på toa – kunde jag inte komma åt att sopa upp ordentligt, men klarade det mesta.

Utom sanden som låg i duschkaret. Vätan från tvättmaskinen hade fått sanden, dvs ben­to­nit­kornen, att börja lösas upp så karets yta såg ut som lervälling. För att snabba upp processen öste jag på mer vatten och kunde så småningom får ner eländet i avloppet med hjälp av gummiskrapan. Då var det bara resten kvar.

Ut med mattorna och fram med dammsugaren. Att min gamla dammsugare skulle suga upp resten kunde jag bara ”fetglömma” för att låna ett rikssvenskt uttryck. En liten mängd gick bra, sen var det tji.

Tillbaka till borste och sopskyffel. Min långskaftade borste gick heller inte att komma åt med. Sanden låg mellan tvättmaskinen och kanten på duschkaret. Efter många om och men lyckades jag till slut få bort det mesta med hjälp av olika borstar.

Dock inte sanden som låg under duschkaret där golvbrunnen är placerad. Golvet hade förstås blivit blött där också av vattnet från tvättmaskinen, så jag förstår att golvet har fått ny beläggning. Nån dag när andan faller på ska jag be Husse hjälpa mig att lyfta upp det så jag kommer åt att rengöra ordentligt.

Orsaken till att tvättmaskinen vibrerade mer än vanligt fick sin förklaring när jag plockade ur tvätten. Kilarna under tassarna på maskinen satt inte där dom ska.

Den som ljöt golvet i början på 60-talet såg till att golvet fick en mycket generös lutning ner mot golvbrunnen. Därför räcker justeringen på tvättmaskinstassarna inte till, utan måste kompletteras med ett par träkilar som man behöver se till då och då, vilket jag tydligen hade missat.

Dagens läxa: Nästa gång jag tvättar ska jag INTE ställa sandlådan ovanpå tvättmaskinen!

Som grädde på moset rann det ut en liten hög sand ur dammsugarröret när jag ställde tillbaka dammsugaren på sin plats. ☹