Månad: maj 2026

av

Inte som förr

För varje år prutar jag lite mer. Trappan är klar för sommarvistelse, men det är mycket som är annorlunda i år jämfört med bilden. Blommorna är färre, sommarmattorna ligger kvar på vinden och så saknas Mia förstås.

Allting har blivit tyngre och tar längre tid än förr har jag märkt. ”Det är åldern”, säger Husse. Och så är det väl.

Jag är inte heller som förr har jag kommit på. Inte direkt nån dysterkvist men heller inte nån glädjespridare. Härom dagen kom jag på mig själv med att känna mig glad. Men det gick snart över.

Ändå är jag lyckligt lottad jämfört med många andra. Jag ser och hör, slipper värk och rör mig obehindrat, har mat för dagen, tak över huv’et och bor i ett fredligt land på en naturskön plats.

Lite glad blir jag förstås av vårens blomprakt, fåglarna och fjärilarna som besöker oss och doften från min gullrips som också blommar just nu.

Dess värre har jag ingen aning om vad som skulle göra mig riktigt glad … Det kanske räcker med att vara nöjd och tacksam? 😊

av

Motgångar och medgångar

Det första jag gjorde när jag kom ut i dag var att kolla om sockermyrorna hittat fatet med honung som jag lagt ut på golvet i bilen(!). Senast jag använde bilen konstaterade jag nämligen att jag hade myrinvasion i den.

Jag vet sen tidigare år att myrorna är på jakt efter mat och att honung är mums. Tyvärr var fatet obemannat och orört. Eftersom jag inte upptäckte några myror har dom kanske hittat annan föda.

Nästa motgång var oväntad. Jorden där jag hade tänkt lägga ner utblommade påskliljor var upptagen av en fet, vit larv. Frågan är vilken? Många skalbaggars larver påminner om varandra enligt Rikare trädgård.

Eventuellt kan det vara guldbaggens larv. Påskliljorna åkte därför på komposten.

Bättre tur hade jag med potatisen. Det var dags att fylla på ”närlagret” med potatis så jag gick till källaren för att hämta mer. Inga motgångar där. Sniglarna har för länge sen flyttat ut.

Att hissa vimpeln gick också bra. Enligt gammal tradition brukar den hissas när det blir sommar­tid, men så blev det inte i år. Nu vajar den i alla fall glatt i solskenet och vinden.

När jag ändå var i ”hissningstagen” beslöt jag att också spänna upp tvättlinan. Med sol och nästan 20 plusgrader är det idealiskt att torka tvätten ute. Fast vädret hinner förstås ändra innan jag blir inspirerad att tvätta. 😀

Det prasslade i syrenbusken under linan, men jag fick inte syn på vem som var i farten. Antingen en ödla eller en orm. För ett tag sen såg jag en söt liten huggorm på trappan, så vi kanske har en ny invånare på Udden. 😊

av

En oförglömlig upplevelse

Att befinna sig i ett psykotiskt tillstånd är en sällsam upplevelse. Sensommaren 1989 genomlevde jag ett sånt (här i förkortad version).

Inledningen till psykosen var ganska obemärkt, men efterhand förvärrades tillståndet. Jag betedde mig märkligt och förvandlades till en rasande furie som sprutade svavelosande svordomar så snart jag kände mig trängd eller irriterad.

Under en bilfärd till Jämtland i sällskap med min blivande fästman blev psykosen akut. Det ledde bland annat till att jag vandrade i väg medan fästmannen sov i bilen. Jag minns än hur varm asfalten kändes under fötterna.

Fästmannen hittade mig så småningom i en husvagn drickande morgonkaffe med det boende paret. Jag hade knackat på och utgett mig för att representera en organisation (glömt vilken) som hade i uppgift att kolla deras antenn.

Att jag var barfota, klädd i mysbyxor och sweatshirt gjorde mitt påstående ytterst osannolikt. Men lyckligtvis behandlades jag mycket vänligt.

Jag följde med honom tillbaka till bilen utan protester och färden fortsatte. Vid det laget hade jag inga tidsbegrepp längre. När vi stannade för att tanka satte jag mig på en gräsplätt intill och kissade i allmän åsyn.

När vi åt lunch var jag övertygad om att maten var förgiftad och spottade därför ut allt jag hade i munnen. På toaletten klädde jag av mig och tänkte tvätta mig, men när jag sköljde ansiktet upplevde jag att alla mina tänder föll ut.

I ett skede förlorade jag talförmågan. Då fästmannen undrade vad jag höll på med minns jag att jag kommunicerade med en skyltdocka på teckenspråk. Talförmågan återkom dock efter ett tag.

Jag förlorade också färgseendet. Då vi åkte genom ett samhälle var allting grått så jag förstod att platsen hade drabbats av en kärnkraftskatastrof.

Strax innan vi nådde målet satt jag i baksätet, övertygad om att jag var en högt uppsatt militär (ev general Mannerheim?) och att fästmannen var min privatchaufför.

Efter hand avmattades symtomen, men ännu på slutet kände jag mig bevakad och förföljd. Innan jag blev normal igen hade jag ådragit mig ett ansenligt belopp i kreditkortsskulder. Jag hade pippi på att shoppa, oavsett prisnivå.

För att öka pressen ytterligare hade min ”oroliga väninna” i Göteborg lyckats se till att det gått ut rikslarm efter mig. Det innebar att jag måste åka till vårdcentralen i Krokom med poliseskort. Hon kände en läkare där som skulle ställa diagnos.

Det blev säkerligen ett minnesvärt besök för den läkaren. Jag var fullkomligt rabiat och vräkte ur mig otidigheter på löpande band. Hur som helst fick jag recept på piller jag skulle ta.

Det avrådde fästmannen mig från av egen erfarenhet, så jag tog en halv tablett bara för att testa. Den gav mig hjärtklappning, men dämpade mig antagligen en aning. Fästmannen försäkrade mig att jag skulle bli frisk utan psykofarmaka och det litade jag helt på.

Under hela den här tiden – cirka en månad – hade jag fullt förtroende och kände mig trygg med fästmannen trots att vi inte hade känt varandra så länge. Och han fick rätt, psykosen avtog och jag blev mig själv igen.

Det låter kanske underligt, men så här efteråt tycker jag att upplevelsen ändå var positiv. Jag har varken förr eller senare känt mig så fullständigt ansvars‑ och hämningslös. Det var en härlig frihets­känsla! 😊