Att befinna sig i ett psykotiskt tillstånd är en sällsam upplevelse. Sensommaren 1989 genomlevde jag ett sånt (här i förkortad version).

Inledningen till psykosen var ganska obemärkt, men efterhand förvärrades tillståndet. Jag betedde mig märkligt och förvandlades till en rasande furie som sprutade svavelosande svordomar så snart jag kände mig trängd eller irriterad.

Under en bilfärd till Jämtland i sällskap med min blivande fästman blev psykosen akut. Det ledde bland annat till att jag vandrade i väg medan fästmannen sov i bilen. Jag minns än hur varm asfalten kändes under fötterna.

Fästmannen hittade mig så småningom i en husvagn drickande morgonkaffe med det boende paret. Jag hade knackat på och utgett mig för att representera en organisation (glömt vilken) som hade i uppgift att kolla deras antenn.

Att jag var barfota, klädd i mysbyxor och sweatshirt gjorde mitt påstående ytterst osannolikt. Men lyckligtvis behandlades jag mycket vänligt.

Jag följde med honom tillbaka till bilen utan protester och färden fortsatte. Vid det laget hade jag inga tidsbegrepp längre. När vi stannade för att tanka satte jag mig på en gräsplätt intill och kissade i allmän åsyn.

När vi åt lunch var jag övertygad om att maten var förgiftad och spottade därför ut allt jag hade i munnen. På toaletten klädde jag av mig och tänkte tvätta mig, men när jag sköljde ansiktet upplevde jag att alla mina tänder föll ut.

I ett skede förlorade jag talförmågan. Då fästmannen undrade vad jag höll på med minns jag att jag kommunicerade med en skyltdocka på teckenspråk. Talförmågan återkom dock efter ett tag.

Jag förlorade också färgseendet. Då vi åkte genom ett samhälle var allting grått så jag förstod att platsen hade drabbats av en kärnkraftskatastrof.

Strax innan vi nådde målet satt jag i baksätet, övertygad om att jag var en högt uppsatt militär (ev general Mannerheim?) och att fästmannen var min privatchaufför.

Efter hand avmattades symtomen, men ännu på slutet kände jag mig bevakad och förföljd. Innan jag blev normal igen hade jag ådragit mig ett ansenligt belopp i kreditkortsskulder. Jag hade pippi på att shoppa, oavsett prisnivå.

För att öka pressen ytterligare hade min ”oroliga väninna” i Göteborg lyckats se till att det gått ut rikslarm efter mig. Det innebar att jag måste åka till vårdcentralen i Krokom med poliseskort. Hon kände en läkare där som skulle ställa diagnos.

Det blev säkerligen ett minnesvärt besök för den läkaren. Jag var fullkomligt rabiat och vräkte ur mig otidigheter på löpande band. Hur som helst fick jag recept på piller jag skulle ta.

Det avrådde fästmannen mig från av egen erfarenhet, så jag tog en halv tablett bara för att testa. Den gav mig hjärtklappning, men dämpade mig antagligen en aning. Fästmannen försäkrade mig att jag skulle bli frisk utan psykofarmaka och det litade jag helt på.

Under hela den här tiden – cirka en månad – hade jag fullt förtroende och kände mig trygg med fästmannen trots att vi inte hade känt varandra så länge. Och han fick rätt, psykosen avtog och jag blev mig själv igen.

Det låter kanske underligt, men så här efteråt tycker jag att upplevelsen ändå var positiv. Jag har varken förr eller senare känt mig så fullständigt ansvars‑ och hämningslös. Det var en härlig frihets­känsla! 😊