För flera år sen slängde jag några vallörtsrötter på komposthögen.  Där fick dom för sig att dom trivdes. Fullt förståeligt, där är jorden extra näringsrik.

Sen dess har dom spritt sig på både härsan och tvärsan och blivit en hel skog med manshöga stjälkar. Alla som är bekant med den vet att den är nästan omöjlig att utrota tack vare sina kraftiga rötter.

Att försöka dra upp en planta med rötterna är omöjligt – sista biten av pålroten följer aldrig med. Och vips blir det en ny planta.

Eftersom den håller till på komposthögen får den fortsätta växa där, men snart måste jag börja hålla efter dom nya plantorna. Så länge den blommar är den en fröjd för ögat med sina klarblå små klockor.

På yle.fi läser jag att vallörten är en gammal läkeväxt som kan användas för att läka ihop benbrott och snygga till ärr. Den här egenskapen kanske vore värd att pröva: ”Ansiktsvatten av roten kan hjälpa grov och slapp hy att bli slätare och mer elastisk.”

Om resultatet blir bra kan jag börja sälja ansiktsvattnet till skrynkliga damer i ”övre tonåren”. 😀

Det är inte bara vallörten som frodas. Tack vare den höga koldioxidnivån i atmosfären frodas alla växter. Också dom som inte behöver växa. Men hellre oönskad grönska än ett ökenaktigt landskap!