Framtidsscenario?

För att vi ska kunna äta fisk måste den odlas i tankar på land.
Förutom att haven är utfiskade, är de nu så syrefattiga och övergödda att ingen fisk kan leva där längre.

Säden till vårt dagliga bröd och övriga nyttoväxter kommer från växthus byggda under jord.
Alla jordbruksprodukter måste odlas i speciella växt­hus eftersom jorden inte längre kan brukas.

Alla köttprodukter framställs på konstgjord väg.
Vår boskap existerar inte längre på grund av sjukdom och brist på föda.

Sötvatten framställs på konstgjord väg.
Vi har förbrukat jordens sötvatten och regnet är bemängt med gifter.

Om vi vill se levande vilda djur måste vi besöka de få djurparker som har kunnat anläggas under jord.
På grund av förgiftad jord och växtlighet har jordens vilda djur gått under.

Ifall vi vill vistas utomhus krävs gasmask och skyddsutrustning, våra samhällen är hermetiskt tillslutna och byggda under jord.
På grund av skogsavverkning och miljöfarliga utsläpp är ozon‑ och kol­dioxid­halten i at­mos­fären så hög att vi inte längre kan andas utan hjälpmedel.

Ingen minns längre ljudet av trädens sus eller hur blommor doftar.

Det enda som finns ovan jord är delvis fungerande industrikomplex och kärnkraftverk.

Är det verkligen så här vi vill ha det i framtiden?
Stenöken

Om värderingar och omvärderingar

Värderingar
Jag minns att min vänskap med Tigern/Lejonet beseglades på en tjänsteresa till Norge för många år sedan, vi hade ganska nyligen blivit kolleger. Vi satt bredvid varandra på tåget och lärde känna varandra mer ingående. Efter många och långa diskussioner kon­sta­te­rade hon ”Jamen då har vi ju samma värderingar.” Det kändes befriande att höra.

Att vi ofta var av olika åsikt i fråga om tycke och smak spelade ingen roll. I dom för oss viktigaste frågorna var vi överens. Och på den grunden vilade vår ömsesidiga respekt och vänskap.

Yle-rubrikJag blir mörkrädd när jag hör och läser om en del av mina landsmäns uttalanden och åsikter om in­vandrare och flyktingar. Och blir ytterst förvånad över att en bekant lägger ut en länk till en rasistisk sajt som presenterar ”fakta” och ”sanningen”.

Uppenbarligen har vi olika grundvärderingar. Har de här människorna redan glömt att vår eget land var i behov av hjälp utifrån för inte så länge sedan? Och att vi också har flytt från nöd och fattigdom?

Omvärderingar
Det är ganska sällan jag omvärderar mina medmänniskor numera, men det händer ibland. Att få göra en positiv omvärdering känns alltid bra.

En person som jag länge ansåg vara distanserad och befriad från humor, har efter närmare bekant­skap visat sig vara en varm, ärlig och humoristisk individ som faktiskt lever i enlighet med sin religiösa övertygelse. Vi tycker och tänker ingalunda lika om allt, men delar i stort samma värderingar.

Att själv bli omvärderad är en del av livserfarenheterna. I ett fall är jag klar över orsaken, i andra har jag ingen aning, men det är ju inget jag kan göra något åt. Om man tar avstånd från mig av något skäl accepterar jag förstås det, även om det känns tråkigt. Extra tråkigt är att inte få veta orsaken, då har jag ingen som helst möjlighet att förklara mig eller rätta till even­tuella miss­förstånd.

VågorSlutsats
För att en relation ska fungera fullt ut krävs alltså gemensamma värderingar och ömsesidig respekt. Att man inte delar varandras åsikter berikar snarare relationen. På så sätt lär man sig hur den andra parten tänker och kan i bästa fall ta till sig nya infallsvinklar och idéer.

För hur vi än bär oss åt, finns det lika många sanningar som det finns individer… ”Den enda san­ningen är att det inte finns någon sanning.” Och alla är vi vågor på samma hav har någon sagt. Även om avstånden mellan oss kan vara nog så långa ibland.

Hög försvarsberedskap

Hur kommer det sig att så många känner sig tillrättavisade/kritiserade för att man ifrågasätter deras handlande eller kunskap? Det finns väl alltid en bakomliggande orsak eller ett hållbart argument? Alltså borde det inte finnas nån anledning att känna sig kränkt tycker jag?

För inte så länge sen fick jag höra ”jag har varit aktiv i föreningslivet i xx år…” när jag påtalade gällande fakta i ett visst sammanhang. Och senast idag föranledde en fråga jag ställde att personen i fråga intog samma försvar: ”… jag har varit… i xx år…”. Men hallå! Att man har lång erfarenhet är väl ingalunda en garanti för att man tänker eller gör rätt?

FörsvarsberedskapJag förstår alltså inte varför folk bli så upprörda över ett sakligt motargument eller en fråga? En möjlighet är förstås att jag uttrycker mig så klumpigt att det uppfattas som en anklagelse, men då kunde jag väl få en fråga i stil med ”hur tänker du då/vad menar du?”.

Då och då råkar jag också ut för att det jag har trott i många år visar sig vara fel, men i stället för att känna mig kränkt och för­svara mig tar jag till mig den nya vetskapen – förutsatt att personen jag talar med är tillförlitlig förstås. I annat fall dubbelkollar jag påståendet. Det är väl inget konstigt med det?

Det är ganska sällan jag hävdar att jag har rätt, men om jag gör det kan jag alltid hänvisa till min källa. Så om den är fel, har jag också fel. 😀 Försvarar mig gör jag när jag stöter på ett felaktigt eller osakligt påstående.

Nyligen hamnade jag i en sån situation. En person hävdade att Words filformat var bättre att använda än PDF-filer. Motiveringen var att ”Word kan alla läsa”. Då intog jag omgående för­svars­ställ­ning och drog till med: ”Jag har undervisat i datoranvändande i mer än 30 år, så jag kan därför garantera att PDF-format är läsbart i alla datorer under förutsättning att man har ett PDF-läsarprogram installerat.” Jag förklarade också varför Word-format inte är lämpligt.

Förkortningen står för Portable Document Format just för att filen ser likadan ut oavsett plattform. Som slutkläm la jag till en länk som beskrev hur PDF är uppbyggt och fungerar. Om jag i stället för (det felaktiga) påståendet hade fått en fråga hade jag reagerat på ett annat sätt och troligen inte alls behövt hävda min yrkeskunskap.

Allt är givetvis egots fel. Om du tycker att det här är ett felaktigt påstående, ser jag fram mot en in­tressant diskussion. 🙂 Ju större ego, desto större behov har man av att hävda sig. Egot känner sig alltid missförstått och felbehandlat när det inte blir bemött som det vill. Utan ego skulle vi inte ha några ”ömma punkter” och heller inte känna oss kränkta om och när vi blir ifrågasatta.

Jag kan varmt rekommendera alla att läsa boken ”Semester i Egoland” av Cicci Lyckow Bäckman!

Reaktioner och reflexioner

Att ifrågasätta arbetsinsatser och ‑kvalitet är förstås aldrig populärt. Än mindre att uttrycka sitt miss­nöje med sakernas tillstånd. Men det visste jag förstås innan. Under Övriga ärenden på gårdagens styrelsemöte behandlades Sekreterarens avgång (dvs min) vid årsmötet. Det är faktiskt första gången jag avgår på grund av brister i styrelsearbetet.

På min fråga om styrelsen tyckte att arbetet och arbetsfördelningen, respektive beslutsfattandet fun­ge­rade bra, fick jag dels ett försvarstal, dels ett ”tja” och dels tystnad. Det visade sig att åtminstone en av ledamoterna var med i styrelsen bara för att ”det är så ont om folk som ställer upp”. Hur moti­verad och engagerad är man då kan jag undra?

Möte 2Mitt förslag om att just därför tillsätta en valkommitté mötte ingen som helst förståelse. Vad skulle den kunna ut­rätta tyckte man? När jag förklarade hur den fungerar ansåg man att det var onödig byråkrati. Här fungerar bara personliga kontakter fick jag klart för mig.

Försvarstalet bestod i att poängtera att ”jag gör så gott jag kan” och ”jag har ingen akademisk utbild­ning eller studentmössa”. Hur det hörde till saken förstod jag inte så jag avstod från att kommentera. Min grundinställning är att man alltid kan bli bättre och att vi kan utvecklas så länge vi lever – förutsatt att vi vill.

Jag fick också klart för mig att ”här på landet är det inte så noga” då jag än en gång försökte fram­hålla att föreningens stadgar är till för att följas. ”Stadgarna är bara påtvingad byråkrati” var också ett motargument. Eftersom jag inte delar styrelsens värderingar är avgångsbeslutet fullt logiskt.

Intressant nog frågade ingen av ledamöterna: ”Hur tycker du då att det borde fungera?” eller ”På vilket sätt menar du att arbetet skulle fungera bättre?” Samtliga intog försvarsattityd i stället för att ställa mig mot väggen och be mig exemplifiera. Fast det förvånar mig inte heller. Nu gällde alla mot en och därmed basta. Intres­sant hur vi människor reagerar.

Droppen som fick bägaren att rinna över var förstås min slutkommentar om att jag aldrig har suttit i en styrelse som fungerar lika dåligt. Inte speciellt subtilt av mig… Hade jag låtit bli den, hade för­svars­attityden förmodligen inte blivit lika kompakt. Så här efteråt kan jag tycka att jag strödde onödigt salt i såren även om det råkar överens­stäm­ma med sanningen.

En annan anledning till att jag inte passar in i styrelsen är språket. Föreningen påstår sig åtminstone tidvis vara tvåspråkig, men arbetsspråket i styrelsen är och har alltid varit finska trots att majoriteten av leda­möterna är svenskspråkig.

AustralienI samband med en av mötespunkterna fick en av ledamöterna mina nackhår att resa sig genom att säga: ”När jag nu inte behärskar svenska”.  Jaha, och hur kommer det sig då att vi som har svenska som modersmål lyckas behärska finska? Men den här gången kunde jag faktiskt hålla tand för tunga.

Det här är en ofta förekommande ursäkt har jag märkt. Men då är det väl bara att lära sig? Precis som vi svenskspråkiga har varit tvungna att göra? Mina fördomar om mina landsmän är därmed tyvärr bekräftade.

Bland finskspråkiga i Sverige var attityden ofta den samma – man förväntade sig att bli förstådd på finska trots att man hade varit bosatt i landet i många år. Om jag flyttar till Australien kan jag ju inte räkna med att prata mitt modersmål om jag vill bli förstådd?

Nu ska jag skriva protokoll. På finska förstås. :-/

Allena, men aldrig ensam

Det är många människor som känner sig ensamma, spe­ciellt under jul- och nyårshelgen, men jag tillhör inte dem. Det kanske låter konstigt, men att vara ”solokvist” är mitt normaltillstånd, allt annat är undan­tag. Ensam känner jag mig aldrig, varken vid jul eller vid någon annan tidpunkt.

Anledningen är kanske att jag ända sedan barnsben har varit van att roa mig på egen hand. Jag minns att moster/fostermor ibland föreslog att jag skulle gå upp till byn för att hitta lekkamrater, men jag föredrog nästan alltid att leka ensam. Det kändes bäst så.

Öde öEftersom min släkt, eller rättare sagt de släk­tin­gar jag umgåtts med, har varit så liten är jag inte van vid stora sällskap kring julbordet och heller inget tjo och tjim på nyårsafton. Möjligen finns det människor som tycker synd om mig, men det finns ingen som helst orsak!

Med mina biologiska föräldrar har jag så gott som aldrig firat jul. Undantagsvis med mamma en gång på 60-talet och sedan hon blev änka, men i övrigt har Udden alltid om möjligt varit platsen för mitt jul­firande fram till mosters död 1999. Med pappa har jag aldrig firat jul.

Om jag hade barn och barnbarn skulle jag förmodligen känna behov av att ha dem runtomkring mig, men det valde jag bort för länge sedan. Att göra ett sådant val är minst sagt underligt har jag förstått, i synner­het om man är kvinna. Det har en familjefar uttryckligen upplyst mig om.

Det har förstås hänt att jag har satt mig vid ett julbord som har varit dukat för ett halvdussin per­so­ner eller fler, och det är givetvis trevliga och minnesvärda undantag – så vrång är jag inte. Men det är absolut inget jag längtar efter eller tar för givet.

Av tradition firas ju julafton i familjekretsen och eftersom min familj numera består av Mia och mig, är det fullt naturligt att det är vi två och inga fler. 🙂

Om liv, död och sorg

Ljuslykta

Om liv och död
Döden är en del av livet sägs det. Jag instämmer. Likaså instämmer jag i att målet med livet är (livs)vandringen, inte döden.

För varje begravning tar man ett steg närmare sin egen. Sen våren 2008 har 21 personer dött i min be­kant­skaps­krets. Senast fick jag besked om att ”El-Tigern” nyligen har lämnat oss. Också det en människa som jag har känt hela mitt liv och som jag gillade skarpt.

Att personer som närmar sig de 90 avlider är kanske inte så oväntat, men då personer i min egen ålder dör känns det orättvist. Å andra sidan är jag övertygad om att vårt jordiska liv upphör när vi har nått en viss nivå av med­veten­het och vishet eller när vi lärt oss det vi kom hit för att lära oss.

Jag är också förvissad om att vår själ är odödlig och att vi lever många liv. På så sätt känns det mer meningsfullt att leva. För varje liv får vi ny klokhet och nya erfarenheter som vi tar med till nästa liv tills vi så småningom är fullärda och övergår i en annan existensform.

När jag mår som bäst brukar jag ofta tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Sen ångrar jag mig, för hur ska det då gå med Mia om hon råkar vara instängd med mig? Och hur ska nån kunna ta sig in om dörren är låst och nyckeln sitter i låset? Jag kanske ska börja ta ut nycklarna när jag låser och se till att hänga extranycklar utomhus? Och se till att mina närmaste grannar vet var dom finns.

Det svåraste jag kan tänka mig är att få en dödsdom och sen bara ligga och vänta tills den verk­ställs. I många fall är döden förstås en befrielse, som i mammas fall, men lika ofta är det en förlängd pina.

En av mina kursdeltagare i Östersund, en kvinna i 20-års åldern, led av en sjukdom som gjorde att alla muskler i hennes kropp förtvinade successivt. När jag lärde känna henne satt hon redan i rullstol och hade svårt att styra sina fingrar och hennes talförmåga var påverkad.

Jag minns hur chockad jag blev när hon lugnt konstaterade att den sista muskeln som slutar fungera är hjärtat. Hur orkar man leva med den vetskapen? Jag är full av beundran över hennes mod och det goda humör hon visade och tror inte att jag skulle klara det lika bra.

SorgOm sorg
Sorg är en egoistisk känsla hävdar Lejonet/Tigern. Man sörjer bara för att man känner sig övergiven av den som dött. Jag är benägen att hålla med henne även om jag protesterade först när jag hörde hennes påstående.

Oavsett vad man tror om livet efter döden har den döde sluppit alla sina plågor och behöver inte något medlidande. Alltså är det vårt ego som framkallar sorgen och tårarna. Det är oss det synd om som har blivit ”lämnade”.

På tal om ego… En bok som ALLA borde läsa är ”Semester i egoland” av Cicci Lyckow Bäckman (2013). Den ger många aha-upplevelser och en hel del goda råd om hur vi bör förhålla oss till egot.

Vetskapen om att egot ligger bakom känslan av sorg hindrar mig ingalunda. Ibland gråter jag av sak­nad, ibland för att jag känner andras sorg. Därför är begravningar det mest påfrestande jag vet. Jag känner med alla som sörjer och är helt utmattad efteråt.

Jag minns att jag plötsligt kände mig oerhört sorgsen ett par dagar innan jag lämnade Östersund. Tårarna rann då det slog mig hur många nära och kära jag troligen aldrig mer skulle träffa. Det är förmodligen därför jag inte har saknat dem. Det går uppenbarligen att sörja i förskott.

Det värsta vi kan göra är att förtränga eller försöka fly från vår sorg. Jag hävdar att alla negativa kän­slor som inte får utlopp – speciellt ilska och sorg – lagras i kroppen och gör oss fysiskt eller psykiskt sjuka på sikt. Alltså ska vi bejaka våra känslor, också egot när det gagnar oss.

Min sista mamma

Idag för en vecka sen begravdes mamma. Det känns fortfarande lite overkligt och jag får påminna mig själv om att min sista mamma inte är kvar längre. Det här inlägget är min katharsis.

Under mammas sjukhusvistelse i Helsingfors mejlade en av hennes väninnor och skrev bland annat: ”Man har bara en mor.” (Den frasen fick jag också via SMS av en annan dam.) Min första tanke var att besvara det med: ”Ja, och hon dog redan 1999”, men jag ändrade mig och skrev i stället att ”mammas och min relation är komplicerad” eftersom jag inte ansåg att hon behövde veta mer än så.

TelefonDet borde jag aldrig ha gjort! Det fick till följd att mamma ringde upp nån dag senare och var full­komligt rosen­rasande. Väninnan hade vidarebefordrat min kommentar och nu ville mamma veta vad jag menade med det?

Mina försök till förklaring nådde inte fram, mamma var inte mottaglig. Hon sa att jag trots allt jag sagt anklagade henne för att hon lämnade bort mig när jag var liten och för att inte bry mig om henne, etc, etc. Jag minns inte längre hur samtalet slutade, men överens var vi inte.

Det som den här och mammas andra väninnor inte visste, var att jag har haft många mammor under åren – fostermor, biologisk mor, styvmor, ”reservmamma” och svärmor. Dom visste inte heller att den mor jag fick kärlek och trygghet hos under mina första levnadsår är den som jag alltid har be­trak­tat som min mamma och hon dog som sagt 1999.

Men självfallet ville jag inte säga det till mamma… Hon hade nog svårt ändå eftersom hon aldrig förlät sig själv för att hon ”övergav” mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga henne om att det var det bästa valet hon kunde göra i dåvarande situation och att jag inte dömde eller tyckte illa om henne för den skull. Hon hörde vad jag sa, men kunde inte ta till sig det.

Hos min biologiska mor bodde jag 1963-1973, sen flyttade jag till ett internat och vidare till Sverige på hösten 1974. Efter det umgicks vi sporadiskt och med vissa kommunikationsavbrott fram tills hon blev änka 1998. Sen dess har vi träffats regelbundet ett par, tre gånger per år. Efter en veckas samvaro blev vi irriterade på varandra, så vi höll oss till den tidsgränsen.

Att mamma och jag hade olika värderingar och var väldigt olika som personer gjorde inte saken bättre. Under åren har vi haft många kontroverser som tidvis har slutat med avbruten kontakt. Så slutade också den här konflikten. Mamma ringde senare samma dag och talade om att det här var vårt sista samtal, hon ville inte ha nåt med mig att göra i fortsättningen. Jag kunde förstås ha tagit henne på orden om jag inte hade förstått vad som låg bakom.

Eftersom hon inte ville prata med mig, skrev jag ett brev till henne samma dag, dvs den 1.10.2013 där jag bemötte allt hon hade anklagat mig för:

Hej mamma!

Eftersom jag av allt att döma inte kan uttrycka mig korrekt verbalt, försöker jag sätta orden på papper i stället.

Nej, mamma, jag är inte hård, men jag vet att jag uppfattas så av många i min omgivning. Ändå har mitt skyddspansar blivit tunnare med åren. Du har kanske rätt i att jag saknar empati, det kan jag inte själv bedöma? Och underlig är det säkert många (fler än dina väninnor) som tycker att jag är, men jag kan inte vara någon annan än mig själv. Om det ska klassas som psykiska problem är jag heller inte kompetent att bedöma.

BrevSjälvklart tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt och sorgligt att du har drabbats av cancer på nytt, hur kan du tro något annat? Om jag kunde trolla bort den skulle jag göra det omedel­bart! Givet­vis vill jag att du ska må så bra som möjligt och litar på att du får den vård du behöver.

Men när du säger att du inte vill leva längre, vet jag inte hur jag ska hantera det…? Om det verkligen är din önskan måste jag ju respektera den, oavsett vad jag tycker. Som du sa, vi bestämmer över (och ansvarar för) vårt eget liv. Ingen kan göra någon annans val.

Du undrar varför jag behandlar dig så här? (Enligt dagens första telefon­samtal.) Jag upplever att jag behandlar dig som jag alltid har gjort, bortsett från att jag avskyr att gräla med dig. De kontroverser vi haft under gångna år betraktar jag som avklarade för länge sedan och hyser varken agg eller bitterhet. Jag ankla­gar dig alltså inte för något som helst och in­stämmer helt i att du har varit snäll och hjälp­sam.

Att du inte vill att jag kommer på besök (planerat till torsdag 3.10) känns förstås ledsamt att höra. Ännu ledsammare var det givetvis att höra att du vill bryta kontakten helt och att det senare telefon­samtalet idag skulle vara det sista. Jag beklagar innerligt om/att jag sårat dig och inte är (kanske aldrig har varit?) den dotter du förväntar dig.

Jag kan bara hoppas att dina beslut orsakas av ditt sjukdomstillstånd och att du – när du för­hopp­ningsvis mår bättre – kan tänka dig att ompröva dem. Till dess skickar jag en varm styrke­kram från mig och Mia.

Eftersom jag inte fick nån reaktion på brevet beslöt jag åka och hälsa på henne oanmäld. Antingen skulle hon be mig flyga och fara eller så skulle hon uppfatta det som en försoningsgest.

Hon såg ut som om hon inte riktigt trodde sina ögon och öron när jag kom in i rummet och sa ”Hej mamma”. ”Men hej, är du här?” svarade hon. Lyckligtvis uppfattade hon besöket som försoning och blev både glad och rörd. För säkerhets skull intygade jag att jag inte hade kommit för att gräla.

Jag frågade om hon hade läst mitt brev, jag såg att det låg hopvikt på hyllan till sängbordet. ”Ja, flera gånger.” svarade hon. Med det fick ärendet bero. Varken hon eller jag kommenterade innehållet eller upptakten till brevet, utan pratade om annat.

En annan av hennes väninnor talade nyligen om att det märktes på många sätt att jag var viktig för mamma. Det har mamma aldrig talat om för mig, men på senare år har hon sagt att jag är duktig och att jag är det enda hon har, så det kanske får uppfattas som ett slags kärleksförklaring?

Hur som helst fick väninnans uttalande mig att tänka till och komma i håg min biologiska far (jag har haft många pappor också). När han blev ensamstående och äldre framgick det hur viktig jag var. Det samma kanske gällde mamma? Dessutom kom jag på att bara för att jag inte kunde besvara hennes moderskänslor betydde det inte att hon inte hyste dom, åtminstone på äldre dar.

Därför kändes det extra hjärtevärmande att mamma kallade mig ”gullegryn” när jag besökte henne under den sista månaden hon levde. Det tog oss alltså drygt 61 år att nå den punkten.

Mamma 22 jan

Sista bilden på mamma tog jag den 22.1.2014, dvs fyra dagar innan hon dog. Det var också sista gången jag kunde prata med henne.

Jag sörjer inte mamma, men jag sörjer att vi inte hade en bättre relation långt tidigare. Det är själv­fallet inte ens fel när två träter, så jag har naturligtvis stor del i det dåliga förhållandet. Troligen kan det – åtminstone delvis – förklaras av att jag aldrig accepterade eller respekterade henne som min mamma.

Det låter hemskt att säga, men alla som jag har pratat med som har vuxit upp hos foster­föräldrar eller släktingar delar min uppfattning. Den mamma man växte upp med är ens riktiga mamma, oavsett vem ens biologiska mor är. Därför påstår jag i sten att blod inte är tjockare än vatten.

Jag uppskattade mamma på många andra sätt och tror att jag förstod henne bättre än hon förstod mig i många avseenden. Tack vare henne har jag lärt mig många viktiga saker om mig själv. Jag är oändligt tacksam för att vi kom varandra närmare innan det var för sent.

Det känns viktigt att tillägga att jag inte anklagar mammas väninnor för deras engagemang. Dom kunde ju inte veta att dom rörde om i ett geting­bo eller vilka känslostormar det skulle förorsaka.

Funderingar kring döden

Ju äldre jag blir, desto fler funderingar har jag kring döden.

Hur förbereder man sig för sin egen och närståendes död? Så länge man statistiskt sett har mer än halva livet kvar att leva är döden något som drabbar andra, men ju äldre man blir desto mer tränger den sig på. Dels för att bekanta och anhöriga dör, dels för att ens egen dödsdag rycker allt närmare.

När jag mår som bäst brukar jag ibland tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Men tyvärr är det inte upp till mig att bestämma. Och ibland innan jag somnar ligger jag och funderar hur någon ska kunna ta sig in i huset när jag har dött… Dörrarna är ju låsta från insidan och nyckeln sitter i låset.

Och vad händer med Mia när jag dör? Hur länge måste hon vara instängd utan mat? Dör hon också innan jag hittas? Men det går som bekant inte att lösa problem i förskott, så funderingarna gör ingen som helst nytta.

Det är lika svårt att förbereda sig inför en nära anhörigs död. Även om man har möjlighet att vara fysiskt närvarande är vi ändå alla ensamma i dödsögonblicket, precis som vi var då vi föddes. Känslan av hjälplöshet och otillräcklighet känns tyngst.

Eftersom jag tror att själen är evig tror jag att jag ska dö fridfullt och se det här livet som slutet på ett äventyr och början på något nytt. Livet känns mer meningsfullt så länge jag hyser den över­ty­gelsen. Det sägs att döden är en del av livet och så uppfattar jag det också.

Vad jag känner till har jag inget otalt eller oavslutat med någon. Det gör att jag känner mig lugn. Men att känna de sista krafterna sina och till slut se döden i vitögat kan jag inte förbereda mig på. Det kan nog ingen.

Jag har inga synpunkter på hur min begravning ska gå till, men jag blir gärna kremerad. I ett TV-program härom kvällen framkom att det är det billigaste alternativet för den som ska bekosta begrav­ningen och lättsammast för den som ska gräva gropen för urnan. Platsen är given, jag vill förstås bli begravd till­sam­mans med mina fosterföräldrar.

Visserligen är jag döpt och konfirmerad men jag har inte mycket till övers för vår statsreligion, så en traditionelll kyrkbegravning avstår jag gärna ifrån även om jag numera tillhör församlingen. Men ett önskemål har jag: Jag vill gärna att min favoritmelodi, Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och Andrea Bocelli spelas, antingen under eller efter begravningen. 🙂

httpv://www.youtube.com/watch?v=Nl9WMIPzd6w

2.12 – Insändare

Följande text är min insändare i Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser.

Gammal + sjuk = Värdelös
Så länge vi är någorlunda friska och oavsett ålder klarar oss själva är samhället villigt att bistå. Men när vi passerat 80, är sjuka och både fysiskt och psykiskt nerbrutna, då är vi inget värda längre och har framför allt inget att säga till om. Åtminstone verkar det fungera så i Helsingfors.

VårdSen den 28 oktober har jag på nära håll bevittnat hur en åldring blir behandlad. Efter en och en halv månads sjukhusvistelse ansågs min mor kunna klara sig hemma med hemvårdens hjälp. Efter hand som cell­gifts­be­hand­lingarna har fortsatt, har hon mått allt sämre och blivit allt svagare. Idag är hon akut intagen för tredje gången.

Att hon själv känner att hon inte klarar sig hemma tar man ingen som helst hänsyn till. Rent medi­cinskt bedöms hon vara i till­räck­ligt gott skick. Förmodligen har sjukvården rätt i sin medicinska bedömning, men då frågar man sig varför det inte tas nån hänsyn till hennes psykiska skick och hennes egen bedöm­ning?

Hemvården upplever hon som i det närmaste obefintlig. Man kollar att hon lever två gånger om dagen, i övrigt får hon klara sig själv bäst hon kan. Vilket hon upplever att hon inte gör. Är det rätt att vi automatiskt skall anses vara värdelösa och omyndigförklarade för att vi är gamla, sjuka och svaga?

Situtationen för mig som anhörig är inte mycket bättre. Jag har ingen rätt att ta del av eventuell behandling eller medicinska åtgärder har jag blivit upplyst om när jag har försökt.

Det är förstås möjligt att det här fallet är ett undantag, men det gör inte saken bättre. Med tanke på kommande inbesparingar kan vi utgå från att det blir regel. Institutionsvården är för dyr, så vi ska ”vårdas” hemma, helst tills vi dör – gärna så snart som möjligt.