Troende, religiös eller andlig sökare?

Dagens inlägg är delvis inspirerat av bloggarkollegan Marcus Rosenlunds senaste inlägg med rubriken Religiös fostran à la Gandalf.

Om någon frågade mig om jag är troende skulle jag förmodligen svara med en motfråga: Troende på vad? Jag tror t ex på svarta hål, på vinden och på diverse andra fenomen som är osynliga eller omöjliga att bevisa.

Kyrkan

I fall jag i stället fick frågan om jag är religiös skulle svaret tveklöst bli nej. Att vara religiös uppfattar jag så att man antingen tolkar religiösa texter bokstavligen eller praktiserar religiösa riter och cere­monier. Jag tänker närmast på människor som går i kyrkan varje söndag för att alla andra gör det eller för att ”det hör till”.

Jag har för övrigt länge propagerat för att man skulle lägga ner allt vad religioner heter. På så sätt skulle en stor mängd liv ha skonats under historiens lopp. De kristna som nu dömer islamitiska extre­mister har tydligen glömt korstågen och korsfararnas framfart under medeltiden? Kristendomen är minst lika intolerant och blodbesudlad som andra religioner.

Andligt lagd då? Är det en etikett som passar? Nja, snarare andlig sökare i så fall. Jag vill gärna tro på att det finns en mening med våra liv och att våra s k själar är odödliga.

Jag tror obetingat på naturens ordning och att det varken finns ont eller gott, det är bara vår tolkning som avgör i vilket fack vi sätter händelser och omgivning. I mina ögon är världen inte ond, den bara är.

Vem eller vad som har skapat världen är däremot en (för alltid?) obesvarad fråga. För om Gud har skapat allting, vem skapade då Gud? Eller ska vi betrakta ett intelligent universum som den styrande och ställande faktorn enligt de nyandliga?

Jag har nyligen läst ut Introduction To Tibetan Buddhism (av John Powers) men blev överraskad när jag fick veta att man varken tror på att vi har en själ eller ett ego. Jag har tidigare läst en bok (Delusions In Science & Spirituality) där författaren bestämt hävdar att vårt s k undermedvetande är bara nys.

Så då är frågan vad vi är eller inte är förutom våra kroppar? Den frågan har jag inget entydigt svar på, därför känns andlig sökare som en bra etikett.

StenarBuddhisterna anser att vi alla besitter en s k buddhanatur, vilket kan jämföras med kristendomens på­stående om att vi är skapade som Guds avbild. I nyandliga sammanhang går man ett steg längre och säger att vi har gudomlig skapar­för­må­ga, vilket i ett kvantfysiskt sammanhang är liktydigt med kvant­fältet.

Kvantfältet innehåller allt som redan har hänt eller som kommer att hända förklarar Lynne Mc Taggart i boken Fältet. Det vi koncentrerar vårt fokus på plockas ut från kvantfältet och förverkligas, dvs manifesteras i vår fysiska värld.

Fast enligt buddhismen existerar inte någon fysisk värld… Allt vi ser, känner och upplever skapas av vårt medvetande. Ungefär som bilder på en filmduk. Och paradoxalt nog existerar inte heller vårt med­vetande, vilket man som buddhistisk munk eller nunna får lära sig via meditation.

Inom nyandligheten konstateras att vårt innersta består av ljus som ursprungligen härrör ur stjärn­stoff. Det håller vetenskapen delvis med om, förutsatt att man tolkar ljus som fotoner. Man har också konstaterat att hjärnan fungerar som en sambandscentral, men att våra tankar inte uppstår där.

Jag har alltså inte kommit särskilt långt i mitt andliga sökande, det har mest lett till en mängd nya frågor. Men tids nog får jag förstås facit om det nu är så att vi är odödliga i något avseende. Det ska i så fall bli oerhört intressant att se vad som händer efter döden! 🙂

Tysta protester

Protestmarsch

Jag tillhör inte dom som står på barrikaderna och agiterar eller deltar i protestmarscher. Jag föredrar tysta protester och är anhängare av passivt motstånd.

Den lindrigaste formen av mina tysta protester torde vara hundöron. Såna viker jag gladeligen i mina böcker på alla ställen där det finns viktig läsning. Det är min protest mot att ha blivit uppfostrad till att inte göra så. 🙂

Den senaste tysta protesten jag deltog i var gruppaktionen mot Carunas prishöjning på elöverföring. Den gav mig en idé: Tänk om alla skattebetalare i det här landet lät bli att betala alla direkta skatter i en månad? Skulle våra beslutsfattare då fatta att dom är ute och cyklar när det gäller övergripande beslut som är aktuella just nu?

Men jag har mera hyss för mig. Jag bojkottar t ex alla produkter från Israel för att protestera mot landets politik. I möjligaste mån undviker jag också varor från Kina på grund av deras invasion och förtryck av Tibet.

Paprika och vindruvor hittar ytterst sällan till min varukorg efter att jag tog del av Matfuskets rapportering om giftmängderna de innehåller. Jag håller mig också till GMO-fritt  och undviker kött från länder som utfordrar sina djur med antibiotika.

Jag skriver insändare, skickar brev och mejl till företag och myndigheter, undertecknar upprop och kommenterar på FB-sidor när jag tycker att nåt är oetiskt eller förnuftsvidrigt.

I fråga om kläder avstår jag numera från att köpa päls‑ och fleeceplagg, totalvägrar glyfosat-preparat och försöker överhuvudtaget hålla kemi­ka­lieanvänd­ningen på minimal nivå.

Min respekt för mediciner är lika med noll sen en tid tillbaka och jag undviker nogsamt hälso­kon­troller för att slippa bli ordinerad statiner, blodtrycksmedicin eller vätskedrivande. Morfin och andra smärt­lind­ringspreparat är enda undantagen om det blir aktuellt framöver.

I stället för tysta protester kan man förstås påstå att jag gör medvetna val. Men i min lilla värld är det samma sak. 🙂

Framtidsscenario?

För att vi ska kunna äta fisk måste den odlas i tankar på land.
Förutom att haven är utfiskade, är de nu så syrefattiga och övergödda att ingen fisk kan leva där längre.

Säden till vårt dagliga bröd och övriga nyttoväxter kommer från växthus byggda under jord.
Alla jordbruksprodukter måste odlas i speciella växt­hus eftersom jorden inte längre kan brukas.

Alla köttprodukter framställs på konstgjord väg.
Vår boskap existerar inte längre på grund av sjukdom och brist på föda.

Sötvatten framställs på konstgjord väg.
Vi har förbrukat jordens sötvatten och regnet är bemängt med gifter.

Om vi vill se levande vilda djur måste vi besöka de få djurparker som har kunnat anläggas under jord.
På grund av förgiftad jord och växtlighet har jordens vilda djur gått under.

Ifall vi vill vistas utomhus krävs gasmask och skyddsutrustning, våra samhällen är hermetiskt tillslutna och byggda under jord.
På grund av skogsavverkning och miljöfarliga utsläpp är ozon‑ och kol­dioxid­halten i at­mos­fären så hög att vi inte längre kan andas utan hjälpmedel.

Ingen minns längre ljudet av trädens sus eller hur blommor doftar.

Det enda som finns ovan jord är delvis fungerande industrikomplex och kärnkraftverk.

Är det verkligen så här vi vill ha det i framtiden?
Stenöken

Om värderingar och omvärderingar

Värderingar
Jag minns att min vänskap med Tigern/Lejonet beseglades på en tjänsteresa till Norge för många år sedan, vi hade ganska nyligen blivit kolleger. Vi satt bredvid varandra på tåget och lärde känna varandra mer ingående. Efter många och långa diskussioner kon­sta­te­rade hon ”Jamen då har vi ju samma värderingar.” Det kändes befriande att höra.

Att vi ofta var av olika åsikt i fråga om tycke och smak spelade ingen roll. I dom för oss viktigaste frågorna var vi överens. Och på den grunden vilade vår ömsesidiga respekt och vänskap.

Yle-rubrikJag blir mörkrädd när jag hör och läser om en del av mina landsmäns uttalanden och åsikter om in­vandrare och flyktingar. Och blir ytterst förvånad över att en bekant lägger ut en länk till en rasistisk sajt som presenterar ”fakta” och ”sanningen”.

Uppenbarligen har vi olika grundvärderingar. Har de här människorna redan glömt att vår eget land var i behov av hjälp utifrån för inte så länge sedan? Och att vi också har flytt från nöd och fattigdom?

Omvärderingar
Det är ganska sällan jag omvärderar mina medmänniskor numera, men det händer ibland. Att få göra en positiv omvärdering känns alltid bra.

En person som jag länge ansåg vara distanserad och befriad från humor, har efter närmare bekant­skap visat sig vara en varm, ärlig och humoristisk individ som faktiskt lever i enlighet med sin religiösa övertygelse. Vi tycker och tänker ingalunda lika om allt, men delar i stort samma värderingar.

Att själv bli omvärderad är en del av livserfarenheterna. I ett fall är jag klar över orsaken, i andra har jag ingen aning, men det är ju inget jag kan göra något åt. Om man tar avstånd från mig av något skäl accepterar jag förstås det, även om det känns tråkigt. Extra tråkigt är att inte få veta orsaken, då har jag ingen som helst möjlighet att förklara mig eller rätta till even­tuella miss­förstånd.

VågorSlutsats
För att en relation ska fungera fullt ut krävs alltså gemensamma värderingar och ömsesidig respekt. Att man inte delar varandras åsikter berikar snarare relationen. På så sätt lär man sig hur den andra parten tänker och kan i bästa fall ta till sig nya infallsvinklar och idéer.

För hur vi än bär oss åt, finns det lika många sanningar som det finns individer… ”Den enda san­ningen är att det inte finns någon sanning.” Och alla är vi vågor på samma hav har någon sagt. Även om avstånden mellan oss kan vara nog så långa ibland.

Hög försvarsberedskap

Hur kommer det sig att så många känner sig tillrättavisade/kritiserade för att man ifrågasätter deras handlande eller kunskap? Det finns väl alltid en bakomliggande orsak eller ett hållbart argument? Alltså borde det inte finnas nån anledning att känna sig kränkt tycker jag?

För inte så länge sen fick jag höra ”jag har varit aktiv i föreningslivet i xx år…” när jag påtalade gällande fakta i ett visst sammanhang. Och senast idag föranledde en fråga jag ställde att personen i fråga intog samma försvar: ”… jag har varit… i xx år…”. Men hallå! Att man har lång erfarenhet är väl ingalunda en garanti för att man tänker eller gör rätt?

FörsvarsberedskapJag förstår alltså inte varför folk bli så upprörda över ett sakligt motargument eller en fråga? En möjlighet är förstås att jag uttrycker mig så klumpigt att det uppfattas som en anklagelse, men då kunde jag väl få en fråga i stil med ”hur tänker du då/vad menar du?”.

Då och då råkar jag också ut för att det jag har trott i många år visar sig vara fel, men i stället för att känna mig kränkt och för­svara mig tar jag till mig den nya vetskapen – förutsatt att personen jag talar med är tillförlitlig förstås. I annat fall dubbelkollar jag påståendet. Det är väl inget konstigt med det?

Det är ganska sällan jag hävdar att jag har rätt, men om jag gör det kan jag alltid hänvisa till min källa. Så om den är fel, har jag också fel. 😀 Försvarar mig gör jag när jag stöter på ett felaktigt eller osakligt påstående.

Nyligen hamnade jag i en sån situation. En person hävdade att Words filformat var bättre att använda än PDF-filer. Motiveringen var att ”Word kan alla läsa”. Då intog jag omgående för­svars­ställ­ning och drog till med: ”Jag har undervisat i datoranvändande i mer än 30 år, så jag kan därför garantera att PDF-format är läsbart i alla datorer under förutsättning att man har ett PDF-läsarprogram installerat.” Jag förklarade också varför Word-format inte är lämpligt.

Förkortningen står för Portable Document Format just för att filen ser likadan ut oavsett plattform. Som slutkläm la jag till en länk som beskrev hur PDF är uppbyggt och fungerar. Om jag i stället för (det felaktiga) påståendet hade fått en fråga hade jag reagerat på ett annat sätt och troligen inte alls behövt hävda min yrkeskunskap.

Allt är givetvis egots fel. Om du tycker att det här är ett felaktigt påstående, ser jag fram mot en in­tressant diskussion. 🙂 Ju större ego, desto större behov har man av att hävda sig. Egot känner sig alltid missförstått och felbehandlat när det inte blir bemött som det vill. Utan ego skulle vi inte ha några ”ömma punkter” och heller inte känna oss kränkta om och när vi blir ifrågasatta.

Jag kan varmt rekommendera alla att läsa boken ”Semester i Egoland” av Cicci Lyckow Bäckman!

Reaktioner och reflexioner

Att ifrågasätta arbetsinsatser och ‑kvalitet är förstås aldrig populärt. Än mindre att uttrycka sitt miss­nöje med sakernas tillstånd. Men det visste jag förstås innan. Under Övriga ärenden på gårdagens styrelsemöte behandlades Sekreterarens avgång (dvs min) vid årsmötet. Det är faktiskt första gången jag avgår på grund av brister i styrelsearbetet.

På min fråga om styrelsen tyckte att arbetet och arbetsfördelningen, respektive beslutsfattandet fun­ge­rade bra, fick jag dels ett försvarstal, dels ett ”tja” och dels tystnad. Det visade sig att åtminstone en av ledamoterna var med i styrelsen bara för att ”det är så ont om folk som ställer upp”. Hur moti­verad och engagerad är man då kan jag undra?

Möte 2Mitt förslag om att just därför tillsätta en valkommitté mötte ingen som helst förståelse. Vad skulle den kunna ut­rätta tyckte man? När jag förklarade hur den fungerar ansåg man att det var onödig byråkrati. Här fungerar bara personliga kontakter fick jag klart för mig.

Försvarstalet bestod i att poängtera att ”jag gör så gott jag kan” och ”jag har ingen akademisk utbild­ning eller studentmössa”. Hur det hörde till saken förstod jag inte så jag avstod från att kommentera. Min grundinställning är att man alltid kan bli bättre och att vi kan utvecklas så länge vi lever – förutsatt att vi vill.

Jag fick också klart för mig att ”här på landet är det inte så noga” då jag än en gång försökte fram­hålla att föreningens stadgar är till för att följas. ”Stadgarna är bara påtvingad byråkrati” var också ett motargument. Eftersom jag inte delar styrelsens värderingar är avgångsbeslutet fullt logiskt.

Intressant nog frågade ingen av ledamöterna: ”Hur tycker du då att det borde fungera?” eller ”På vilket sätt menar du att arbetet skulle fungera bättre?” Samtliga intog försvarsattityd i stället för att ställa mig mot väggen och be mig exemplifiera. Fast det förvånar mig inte heller. Nu gällde alla mot en och därmed basta. Intres­sant hur vi människor reagerar.

Droppen som fick bägaren att rinna över var förstås min slutkommentar om att jag aldrig har suttit i en styrelse som fungerar lika dåligt. Inte speciellt subtilt av mig… Hade jag låtit bli den, hade för­svars­attityden förmodligen inte blivit lika kompakt. Så här efteråt kan jag tycka att jag strödde onödigt salt i såren även om det råkar överens­stäm­ma med sanningen.

En annan anledning till att jag inte passar in i styrelsen är språket. Föreningen påstår sig åtminstone tidvis vara tvåspråkig, men arbetsspråket i styrelsen är och har alltid varit finska trots att majoriteten av leda­möterna är svenskspråkig.

AustralienI samband med en av mötespunkterna fick en av ledamöterna mina nackhår att resa sig genom att säga: ”När jag nu inte behärskar svenska”.  Jaha, och hur kommer det sig då att vi som har svenska som modersmål lyckas behärska finska? Men den här gången kunde jag faktiskt hålla tand för tunga.

Det här är en ofta förekommande ursäkt har jag märkt. Men då är det väl bara att lära sig? Precis som vi svenskspråkiga har varit tvungna att göra? Mina fördomar om mina landsmän är därmed tyvärr bekräftade.

Bland finskspråkiga i Sverige var attityden ofta den samma – man förväntade sig att bli förstådd på finska trots att man hade varit bosatt i landet i många år. Om jag flyttar till Australien kan jag ju inte räkna med att prata mitt modersmål om jag vill bli förstådd?

Nu ska jag skriva protokoll. På finska förstås. :-/