Om värderingar och omvärderingar

Värderingar
Jag minns att min vänskap med Tigern/Lejonet beseglades på en tjänsteresa till Norge för många år sedan, vi hade ganska nyligen blivit kolleger. Vi satt bredvid varandra på tåget och lärde känna varandra mer ingående. Efter många och långa diskussioner kon­sta­te­rade hon ”Jamen då har vi ju samma värderingar.” Det kändes befriande att höra.

Att vi ofta var av olika åsikt i fråga om tycke och smak spelade ingen roll. I dom för oss viktigaste frågorna var vi överens. Och på den grunden vilade vår ömsesidiga respekt och vänskap.

Yle-rubrikJag blir mörkrädd när jag hör och läser om en del av mina landsmäns uttalanden och åsikter om in­vandrare och flyktingar. Och blir ytterst förvånad över att en bekant lägger ut en länk till en rasistisk sajt som presenterar ”fakta” och ”sanningen”.

Uppenbarligen har vi olika grundvärderingar. Har de här människorna redan glömt att vår eget land var i behov av hjälp utifrån för inte så länge sedan? Och att vi också har flytt från nöd och fattigdom?

Omvärderingar
Det är ganska sällan jag omvärderar mina medmänniskor numera, men det händer ibland. Att få göra en positiv omvärdering känns alltid bra.

En person som jag länge ansåg vara distanserad och befriad från humor, har efter närmare bekant­skap visat sig vara en varm, ärlig och humoristisk individ som faktiskt lever i enlighet med sin religiösa övertygelse. Vi tycker och tänker ingalunda lika om allt, men delar i stort samma värderingar.

Att själv bli omvärderad är en del av livserfarenheterna. I ett fall är jag klar över orsaken, i andra har jag ingen aning, men det är ju inget jag kan göra något åt. Om man tar avstånd från mig av något skäl accepterar jag förstås det, även om det känns tråkigt. Extra tråkigt är att inte få veta orsaken, då har jag ingen som helst möjlighet att förklara mig eller rätta till even­tuella miss­förstånd.

VågorSlutsats
För att en relation ska fungera fullt ut krävs alltså gemensamma värderingar och ömsesidig respekt. Att man inte delar varandras åsikter berikar snarare relationen. På så sätt lär man sig hur den andra parten tänker och kan i bästa fall ta till sig nya infallsvinklar och idéer.

För hur vi än bär oss åt, finns det lika många sanningar som det finns individer… ”Den enda san­ningen är att det inte finns någon sanning.” Och alla är vi vågor på samma hav har någon sagt. Även om avstånden mellan oss kan vara nog så långa ibland.

29.7 – Sysselsättning och ålderstecken

Jag har ångrat ett projekt, ägnat mig åt blomstervård och gjort en omvärdering, möblerat om och haft kameran på villovägar. För att få lite svalka skriver jag inlägget i skuggan ute på trappan. 🙂

Ångrat ett projekt
För länge sen köpte jag gula och röda äggkoppar på Åhléns i Östersund. Felet var bara att färgen så småningom började flaga efter ett antal diskningar. Modellen är däremot OK, så idag fick jag för mig att jag skulle lägga dom i terpentin för att eventuellt få färgen att lossna.

Efter en kort stund tänkte jag om… Jag mindes att thinner/terpentin är självantändande. Med tanke på rådande brandrisk var det en himla dum idé så jag la ner projektet tills vidare. Aceton kan ju också fungera förresten, det kanske jag ska testa i stället?

BandageBlomstervård och omvärdering
Fysiska ansträngningar var inte att tänka på idag heller. När man blir svettig av att sitta på dass, då är det varmt! Jag valde att ägna mig åt blomstervård i stället.

Av blommorna som jag är blompensionat för har jag snott två skott som var färdiga att plantera, jag har putsat blommor och blomfat, bytt ytterkrukor, etc, etc. Lagom ansträngande och rolig syssel­sätt­ning tycker jag. Dessutom tål mitt lillfinger inga större åthävor. För att skydda det har jag slagit in det i ett ”jättpaket”.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag djur och blommor. Ännu för 20 år sen brukade jag påstå att jag hade människor om hobby, men det gäller verkligen inte längre! Nuförtiden föredrar jag att umgås med dom jag känner och har inget som helst behov av att träffa eller lära känna nya människor. Det känns enbart jobbigt. Möjligen beror det på att jag har ”mättat” mitt behov under årens lopp?

OmmöbleringOmmöblering
Eftersom antalet blomkrukor utökades med dom nyplanterade skotten beslöt jag möblera om lite på trappan. Nu ser det ut som ett väntrum eller möjligen ett utrymme för parterapi. 😀 Blommor på alla håll och kanter och två stolar mittemot min favoritstol i stället för det lilla brickbordet som skilde dom åt tidigare.

Mina ommöbleringar är i regel minimalistiska. För mig räcker det att byta prydnadsföremål, vas eller ljusstakar så är jag nöjd, möblerna flyttar jag aldrig på annat än när jag städar.

Kameran på villovägar
I regel är kameran inom räckhåll dagarna i ända. Det var den idag också, men när jag fick syn på en ”trollrumpa” som jag ville fota var den spårlöst försvunnen. Jag gick ut och in flera gånger utan att se till den.

TrollrumpaJag försökte minnas när jag använt den senast, men det kunde jag inte komma på. I och med att motiven är förevigade rensas dom automatiskt ur minnet tydligen. Till slut fick jag en ingivelse att titta i verandaskafferiet. Och där stod den på en tom syltburk och sa ingenting.

Typiskt mig. Jag hade antagligen tänkt använda den men kommit på att jag skulle göra nåt annat först och sen hade jag glömt vad jag tänkte. Den förmåga till ”multikörning” jag hade för bara några år sen verkar ha försvunnit. Och den lär knappast bli bättre med stigande ålder har jag på känn.

Jag kanske kunde ha en webbkamera i pannan som kontinuerligt spelar in och lagrar vad jag gör, så kunde jag koppla loss mitt minne helt? Och alla grejer jag behöver kan jag ha hängande runt halsen så jag vet var jag har dom. Det vore väl en god idé? 😀

—————————-

Epilog
Att hantera tangentbordet i en stol med armstöd i fel höjd (i förhållande till tangenterna) är synner­ligen opraktiskt. För att kunna skriva måste jag hålla armarna tätt mot kroppen för att få plats innanför armstöden, vilket känns obekvämt och skaver på armbågarna.

Musen har ingen bra plats den heller (jag hatar touch paden och har inaktiverat den). Stolen är för smal, så den ligger inklämd mellan stolssitsen och låret och ramlar bort med jämna mellanrum, men det går ju bra att använda kortkommandon i stället. Så nu vet jag hur det känns att sitta ute på trappan och skriva.