29.7 – Sysselsättning och ålderstecken

Jag har ångrat ett projekt, ägnat mig åt blomstervård och gjort en omvärdering, möblerat om och haft kameran på villovägar. För att få lite svalka skriver jag inlägget i skuggan ute på trappan. 🙂

Ångrat ett projekt
För länge sen köpte jag gula och röda äggkoppar på Åhléns i Östersund. Felet var bara att färgen så småningom började flaga efter ett antal diskningar. Modellen är däremot OK, så idag fick jag för mig att jag skulle lägga dom i terpentin för att eventuellt få färgen att lossna.

Efter en kort stund tänkte jag om… Jag mindes att thinner/terpentin är självantändande. Med tanke på rådande brandrisk var det en himla dum idé så jag la ner projektet tills vidare. Aceton kan ju också fungera förresten, det kanske jag ska testa i stället?

BandageBlomstervård och omvärdering
Fysiska ansträngningar var inte att tänka på idag heller. När man blir svettig av att sitta på dass, då är det varmt! Jag valde att ägna mig åt blomstervård i stället.

Av blommorna som jag är blompensionat för har jag snott två skott som var färdiga att plantera, jag har putsat blommor och blomfat, bytt ytterkrukor, etc, etc. Lagom ansträngande och rolig syssel­sätt­ning tycker jag. Dessutom tål mitt lillfinger inga större åthävor. För att skydda det har jag slagit in det i ett ”jättpaket”.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag djur och blommor. Ännu för 20 år sen brukade jag påstå att jag hade människor om hobby, men det gäller verkligen inte längre! Nuförtiden föredrar jag att umgås med dom jag känner och har inget som helst behov av att träffa eller lära känna nya människor. Det känns enbart jobbigt. Möjligen beror det på att jag har ”mättat” mitt behov under årens lopp?

OmmöbleringOmmöblering
Eftersom antalet blomkrukor utökades med dom nyplanterade skotten beslöt jag möblera om lite på trappan. Nu ser det ut som ett väntrum eller möjligen ett utrymme för parterapi. 😀 Blommor på alla håll och kanter och två stolar mittemot min favoritstol i stället för det lilla brickbordet som skilde dom åt tidigare.

Mina ommöbleringar är i regel minimalistiska. För mig räcker det att byta prydnadsföremål, vas eller ljusstakar så är jag nöjd, möblerna flyttar jag aldrig på annat än när jag städar.

Kameran på villovägar
I regel är kameran inom räckhåll dagarna i ända. Det var den idag också, men när jag fick syn på en ”trollrumpa” som jag ville fota var den spårlöst försvunnen. Jag gick ut och in flera gånger utan att se till den.

TrollrumpaJag försökte minnas när jag använt den senast, men det kunde jag inte komma på. I och med att motiven är förevigade rensas dom automatiskt ur minnet tydligen. Till slut fick jag en ingivelse att titta i verandaskafferiet. Och där stod den på en tom syltburk och sa ingenting.

Typiskt mig. Jag hade antagligen tänkt använda den men kommit på att jag skulle göra nåt annat först och sen hade jag glömt vad jag tänkte. Den förmåga till ”multikörning” jag hade för bara några år sen verkar ha försvunnit. Och den lär knappast bli bättre med stigande ålder har jag på känn.

Jag kanske kunde ha en webbkamera i pannan som kontinuerligt spelar in och lagrar vad jag gör, så kunde jag koppla loss mitt minne helt? Och alla grejer jag behöver kan jag ha hängande runt halsen så jag vet var jag har dom. Det vore väl en god idé? 😀

—————————-

Epilog
Att hantera tangentbordet i en stol med armstöd i fel höjd (i förhållande till tangenterna) är synner­ligen opraktiskt. För att kunna skriva måste jag hålla armarna tätt mot kroppen för att få plats innanför armstöden, vilket känns obekvämt och skaver på armbågarna.

Musen har ingen bra plats den heller (jag hatar touch paden och har inaktiverat den). Stolen är för smal, så den ligger inklämd mellan stolssitsen och låret och ramlar bort med jämna mellanrum, men det går ju bra att använda kortkommandon i stället. Så nu vet jag hur det känns att sitta ute på trappan och skriva.

3.2 – Ombyte förnöjer

Jag har tagit 190 steg, fått en stödperson, skänkt bort mammas dator, möblerat om och bytt till mammas telefon.

190 steg190 steg
ÅU fyller 190 år och firar det på olika sätt. Bland annat genom att be läsarna skicka in en bild som är tagen 190 steg från bostaden.

I förrgår beslöt jag delta och knallade i väg i sydostlig riktning, resultatet framgår av bilden intill. Hade jag gått åt motsatt håll hade jag kommit upp i skogen, så Mia och jag bor alltså mellan sjö och skog.

Stackars Mia, när hon såg att jag pulsade i väg ut på isen skulle hon givetvis hänga med. Jag hörde hennes jamande, så jag vände mig om och talade om att jag strax kommer tillbaka.

Mia följer matteNär det inte gick fort nog, fortsatte hon försöka ta sig fram i mina spår. Synen fick mig verkligen att känna mig älskad och uppskattad, men förmodligen var hon bara orolig över att bli övergiven. :-/

Stödperson
Igår tittade fru grannen in som hastigast. Jag blir stressad av människor som står i dörröppningen så jag övertalade henne att sitta ner och vila sina fötter. ”Gissa hur långt jag har gått?” sa hon med ett brett leende. ”Hemifrån och hit” gissade jag tack vare hennes min och hade rätt. Max 200 meter med andra ord. 😀

Hon hade läst mitt blogginlägg och erbjöd sig att vara stöd­person på lördag. Hon lovade också att jag skulle slippa köra bil, jag skulle bli hämtad sa hon. Jag försökte protestera, det är som sagt inte lång väg till herr och fru grannen, men hon insisterade så jag godtog förslaget. Tänk om alla hade lika omtänksamma och vänliga grannar som jag.

På tal om vänliga och go’a grannar: Grannen på udden mittemot ville bjuda på fiskmiddag igår men jag tackade nej eftersom jag hade lovat att Vik Husse skulle få mat. Jag bad förstås om att få ha inbjudan innestående. 🙂

Dator som gåva
I lördags gjorde jag i ordning mammas dator eftersom Vik Husse var intresserad av att överta den. Ju mer jag ”grottade” i den, desto fler nackdelar hittade jag.

Batteriet håller inte längre laddningen, om det har funnits en inbyggd mikrofon har den i så fall slutat fungera och webbkamera saknas. Dessutom har den för lite minne och är alldeles erbarmligt lång­sam. Windows Vista (Home Basic) var som bekant inget höjdaroperativ.

Jag talade om för VH när han kom igår vilka nackdelar den hade och konstaterade att den troligen är lika gammal som hans befintliga. Jag hittade ett häfte bland mammas tillhörigheter där det stod ”2006 My computer” så den har några år på nacken.

Jag sa att han gärna fick överta den om han ville ha den, den går ju att använda som reservdator i nödfall, men rekommenderade honom att köpa en ny(are) eftersom hans dator med Windows XP inte längre stöds av Microsoft efter den 8 april i år. Efter lite funderande tyckte han det var en bra idé och stoppade ner den i medhavd kasse.

Mammas byråOmmöbleringar
Innan fru grannen och VH kom igår drog jag på mig mina Power Grab och satte i gång. Det är dom bästa ”bärhandskar” jag nånsin ägt! Nu skulle mammas byrå få sin slutliga placering.

Jag tömde den gamla byrån och bar ut den först, för jag visste att den var mycket lättare än mammas. Sen tog jag ett stadigt grepp om mammas byrå och lyckades bära in den i sovrummet utan att ens behöva ställa ner den på vägen. Lätt som en plätt.

Fru grannen slog ihop händerna och kommenterade min lilla övning lite ironiskt med ”oj, vad braaaa du är som klarar dig utan hjälp”. Jag hade nämligen förvarnat om att jag kanske skulle behöva ett handtag. Men jag lever som jag blivit lärd: Man försöker själv först och sen ber man om hjälp om man inte lyckas. Det där är väldigt svårt att lära om. Dessutom gillar jag utmaningar. 🙂

Byrån blev jättefin på sin nya plats, men klockan elva igår kväll började jag ångra att jag hade flyttat ut den förra, så nya tag med Power Grab och in med den igen. Mia tittade intresserat på mina förehavanden.

Det innebar att mina två karmstolar som stod längs samma vägg inte längre fick plats. Den ena kunde jag placera, men inte den andra. Jag beslöt sova på saken och ta nya tag idag.

Idag fortsatte alltså ”flyttrumban”. Jag testade flera olika kombinationer innan jag hittade en som jag är nöjd med. Jag lyckades klämma in den ena överlopps stolen ungefär där den stod från början, annars hade jag ingen stans att slänga kläderna insåg jag.

En heminredare skulle kräkas över min möblering men det är ju jag och Mia som ska bo här. Den slutliga mö­bleringen tillgodoser både krav på förvaringsutrymmen och praktiskhet så jag är nöjd och belåten.

Mammas telefon
Idag sa jag upp mammas mobilabonnemang. Vid det här laget vet nog de flesta av hennes vänner och bekanta att hon inte längre är med oss.

BlombildOm jag minns rätt, köpte hon ny telefon 2011, så den är sprillans ny jämfört med min gamla från (december) 2006. Jag gillar för all del den gamla ”härveln” men batteriet håller inte laddningen längre än högst ett par dar och ett nytt batteri gjorde ingen större skillnad så jag bestämde mig för att ta arvgodset i besittning.

Fördelen är att nästan alla mina tillbehör går att fortsätta använda, jag behöver bara en ny datakabel eftersom kontakten (självklart :-() är annorlunda på den. Jag kan för all del utnyttja Bluetooth-över­föring och ‑säkerhetskopiering men det går mycket snabbare via kabel.

Bland fotona i mammas telefon hittade jag en blombukett som hon fotade den 7 oktober under sin första vistelse på Storkärrs sjukhus. Jag tror det är buketten som fru grannen ordnade – eller eventuellt den jag skickade till henne innan jag besökte henne den 11.10? Hur som helst var den tydligen uppskattad. 🙂

14.9 – Livat på Udden

Jag har förhindrat intrång, rådbråkat mina språkkunskaper, möblerat om och haft en helkväll. Bella har flyttat ut och Hilda har flyttat in.

Förhindrat intrång
I förrgår var det dags igen. Ett av Mias jaktbyten hade hittat det perfekta gömstället under telefon­bänken tack vare att det finns en smal öppning nertill på baksidan. Men nu är det slut med det. För att förhindra en upprepning kapade jag en smal list i lagom längd och spikade fast den. Mia tycker(?) det är juste av matte att ta parti för henne. 😉

Svårt med språket
I måndags frågade ordföranden om jag kunde skriva protokollet från mötet i söndags. Eftersom majo­ri­tetsspråket i styrelsen är finska, blev det till att rådbråka språkkunskaperna.

BlomställningI förrgår skrev jag således mitt livs första protokoll på finska. Det blev inte speciellt ledigt och lättläst. Jag kan tänka mig att språkbruket motsvarar en tredje­klassares, men det får dom ta.

Ommöblering
Igår möblerade jag om på trappan så snart jag hade fått leverans av blomställningen jag fyndade på Bytesbörsen på FB. Till det facila priset av 25 € fick jag en tredelad blomställning i rotting inklusive en tidningskorg i samma material.

Den lilla blomställningen i metall som jag köpte i somras är helt OK, men löjligt liten att ställa på trappan. Den här är klart maffigare och ger blommorna mera ljus. Ett bra köp tycker jag.

Helkväll
Klockan 17:21 anlände som avtalat kvällens kock, Filosofen, utrustad med ”sovel” och nödvändiga verktyg för tillagningen. Det skulle vankas nyfångad och nyrökt abborre till middag. Mums filibabba!

Min enda insats bestod i att tillhandahålla fyra tegelstenar (till eldhärden), potatis, bestick och porslin. Sen var det bara att vänta tills det ångande fatet bars in.

Rökta firrarAbborrarna var naturligtvis delikata. Snapsar­na likaså. När fyra firrar återstod var vi proppmätta och höll en liten paus innan vi fyllde på med te, respektive kaffe och avec.

Framåt halv fyra i morse var middagen ”sluffinitivt” överstökad och diverse världs­pro­blem lösta. Det kan man väl kalla en helkväll?

Den enda som inte var riktigt nöjd med tillställningen var Mia. Hon fick för lite uppmärksamhet tyckte hon.

Om det var i protest eller av misstag hon välte blomvasen på bordet i vardagsrummet lär jag aldrig få veta, men jag kunde ju inte bestraffa henne i efterhand. Det var nog ett misstag har vi bestämt oss för. 🙂

Ut- och inflyttning
Fordonsparaden på Udden satte nytt rekord igår – totalt sju fordon, varav två flyttbilar. Sommar­grannen flyttade ut. Fyra tillhörde mina besökare och den sjunde färdades sommargrannen i.

På förmiddagen idag hade två okända bilar dykt upp, så jag antog att flytten fortsatte, men det visade sig att den nya ägaren höll på att flytta in. Så i stället för Bella är det nu Hilda som bevakar reviret har jag fått klart för mig under dagen. Än så länge har jag bara sett baksidan(!) på en av de nya ägarna, men förr eller senare får jag antagligen se framsidan också.

14.7 – Siktdjup, ommöblering och reparationer

Jag har mätt siktdjup, tappat en bokhylla, förflyttat mig till 80-talet och utfört smärre reparationer.

SiktdjupsmätareSiktdjupsmätning
Igår vaknade Mia och jag till en solig och varm sommarmorgon. Framåt 14-tiden visade termometern 25° så det var i varmaste laget, men det är inte så många dagar per år så det är lönt att klaga.

Efter frukost och veckosamtalet till mamma gjorde jag mig redo för premiärmätning av siktdjupet. Jag har blivit tilldelad en plats 50 meter söder om Långholmsudden. Mia följde mig till stranden och gjorde faktiskt ett besök i båten, men när jag frågade om hon skulle följa med, hoppade hon snabbt upp tillbaka på bryggan.

Klockan 13:15 var siktdjupet 2,5 meter kom jag fram till. Lätt molnighet och svag vind, temperatur 24°. Jag förutsatte att temperaturen avser luften och inte vattnet, i annat fall får jag utrusta mig med termometer nästa lördag. Mätningen ska nämligen göras en gång per vecka av samma person och helst vid samma tid.

Saknad bokhylla
Tack vare en saknad sektion till bokhyllan blev det snabbstädning på vinden på eftermiddagen. Jag fick för mig att jag skulle möblera om bokhyllssektionerna i ”salongen” och försökte leta rätt på en hörnsektion på vinden. Men hur jag än letade fanns den inte. Inte i boden heller. Hur i all världen kan man tappa bort en bokhylla frågade jag mig och gav upp till slut.

Medan jag borstade tänderna i morse kom jag på var den fanns. Den stod redan i vardagsrummet och har alltid stått där… Vid ommöbleringen för några år sen ställde jag båda hörnsektionerna på va­rand­ra eftersom jag hade gjort det samma med hyllsektionerna. Då så, var det problemet löst. Gissa om jag kände mig dum? 😀

DiskomusikÅter till 80-talet
Efter att ha klätt mig i ”arbetsbikini” och startat tvättmaskinen satte jag i gång med att flytta om bokhyllan. Det innebar också flytt av ena högtalaren trodde jag, men det behövdes inte alls insåg jag efter en stund. För att testa att den fortfarande fungerade, plockade jag fram ett magnetband med diskomusik som låg lämpligt till.

Jag blev förvånad över att det fortfarande fungerade… En del låtar släpade tidvis, men lät gjorde det. Precis som i början av 80-talet. Bandet var inspelat av Kalle så jag antar att det var en av mina kolleger på Esselte System i Göteborg som hade förärat mig kassetten, nån annan Kalle kan jag inte minnas från den tiden.

Klockan ett var jag klar med ommöbleringen och intog lunch i skuggan på trappan till dånet av disko­musik. Att det hörs musik på Udden händer högst ett par gånger per halvår.

Jag konstaterade att det var fler än jag som hade arbetsdag på en söndag. Från ”Möllers” hördes sågljud och taktfasta hammarslag och herr eller fru grannen hamrade också på nåt. Innan filbunken var uppäten tystnade äntligen den enformiga musiken. Kalle och jag hade nog inte riktigt samma musik­smak.

TängerSmärre reparationer
Under mitt letande och snabbstädningen på vinden igår stötte jag till tyggarderoben där jag förvarar höst‑ och vinteröverdelar. Det hördes ett rasslande när alla galgarna föll ner. Järnspikar. Alla kläder låg nu i en hög på botten av garderoben, vilket måste betyda att stången som galgarna hänger på hade gett sig.

Jag tömde garderoben och tog ner den på trappan för att lista ut hur jag skulle lösa problemet. Det visade sig räcka med två grova skruvar i vardera änden. Så bra. Upp tillbaka med den och in med kläderna igen.

Idag plockade jag fram min tångkollektion. Ett halsband behövde fixas. Det slet jag med en god stund utan verktyg för ett tag sen, men la det åt sidan för att tålamodet tröt och för att mina fingrar var för klumpiga som verktyg.

Med två av Clas Ohlsons tänger – inköpta i originalvaruhuset i Insjön i Dalarna 1989 – gick repa­ra­tio­nen som en dans. Vilken tur att jag har dom kvar efter allt flyttande. 🙂

24.10 – Till lands och till havs

Jag hårdbelastar byvägen och möblerade om ett bibliotek igår. Idag har jag hjälpt en datoranvändare och träffat personer ur det förgångna.

Ökad vägbelastning
Eftersom styrelsen för väglaget inte beviljade min ansökan om sänkt vägavgift vid senaste mötet, gör jag mitt bästa för att få valuta för pengarna. Den här veckan kommer jag att belasta byvägen hela fem dagar mot en eller två hittills.

Dessutom har jag snott grus. Av det grovaste gruset som lades på ”min väg” för ett tag sen, hade det blivit en sträng utanför ytlagret av sand. Den strängen spadade jag upp i helgen och använde till att reparera parkeringsplatsen med.

Det myckna regnandet gjorde nämligen att mullen jag öste dit var en enda sörja, vilket fick till följd att jag knappt tog mig från stället. Men nu så är det fixat, tack väglaget för den ofrivilliga insatsen! Och full vägavgift är registrerad för betalning.

Ommöblering
Gårdagens kurs var ett helt äventyr. Jag startade hemifrån i så god tid att jag kunde stanna och fotografera på vägen till Kasnäs där båten gick ifrån.

Rosala II som jag skulle färdas med låg inne men alla bilar köade till Antonia, så jag blev lite förvirrad innan jag såg att det stod Rosala och Hitis på skylten vid kön. Jag skulle tydligen inte få åka med Rosala II trots allt, men jag fick växla några ord med kaptenen i alla fall.

Han pratade förresten finska med mig trots att han pratade svenska med sin kollega hörde jag senare. Jag såg tydligen ut som en turist från stan. 😦

Sjöresan tog ca 20 minuter och fördrevs med fotografering. Jo, och så var det en dam som kom fram till bilen och sa att hon av mitt utseende(!?) hade räknat ut att jag var kursledaren för kursen hon skulle gå på. Jag skojade med henne och frågade om hon tyckte jag hade sett vilsen ut innan vi körde ombord, men det förnekade hon finkänsligt.

Trots anvisningar och karta körde jag förstås fel. Jag svängde helt rätt till Hitis i första korsningen, men väl inne i byn hittade jag ingen väg som hette Stormängsvägen. Därför fick jag nöjet att se sopstationen i stället. 😀

Det var inte så lång bort och vägen slutade vid havet så jag svängde om och gjorde ett nytt försök. Från det hållet hittade jag omedelbart vägskylten och såg så småningom biblioteksskylten också.

Kurslokalen för dagen var nämligen Hitis bibliotek (se inlägg 22.10). Fram till 60-talet inrymde huset skolan, vilket också märktes tydligt av interiören. Men innan jag kom så långt hade en kisse (syns längst ner i bild) kommit fram och hälsat mig välkommen. Biblio­teks­före­stån­daren stod också i dörren och tog emot.

Mitt behov av en tom vägg för att visa bilden från datorprojektorn på fick tillgodoses av en kakelugn i stället. Men bara tills jag konsta­te­rade att kakelugnen inte var plan och på tok för smal. Problemet löste sig genom att en av kursdeltagarna som bodde strax intill var villig att hämta och låna ut sin filmduk. Tack o himmel sa Landén.

För att kursdeltagarna skulle kunna se bilden krävdes en total ommöblering av bord och stolar och bokställen behövde flyttas på. Alla hjälptes villigt åt. Till slut satt fyra deltagare på var sida om mig med sina bärbara datorer på var sitt bord. Puh, då kunde kursen äntligen börja om än några minuter försenad.

Datorstöd
På väg till dagens kurs i Västanfjärd stannade jag till i kyrkbyn och hjälpte en före detta kurs­del­ta­gare som hade problem att komma åt sin jobbmejl. Det var inte helt enkelt att åtgärda, men jag fick till det till slut. Skönt att det lyckades.

Fornminnen
Strax före tre började kursdeltagarna dyka upp. Och min chef! Det var en överraskning. Hon ville säkert kolla att jag var på plats? Nej då, hon var vänlig nog att förse mig med papper till blädder­blocket.

En av kursdeltagarna sa att hon kände igen mig. Jag tyckte att hon såg bekant ut hon också men kunde inte placera henne så jag bad om hjälp.

Det visade sig att hon var från samma by som ex nr 1 och det var där vi hade setts på 70-talet. ”Just så sa mommo när moffa dog” för att citera händige släktingen.

Bland deltagarna fanns också tre herrar som omväxling. En av dom såg misstänkt bekant ut, men jag var säker på att jag tog fel, den mannen jag tänkte på kunde det väl ingalunda vara? Jodå, när jag såg namnet i deltagarförteckningen fick jag bekräftelse.

Jag talade om för honom att vi känner varandra sen tidigare och att jag stod på (kommando)bryggan tillsammans med honom när han hade vakten en gång för länge sen. Också 70-tal tror jag bestämt. Det hade han inget minne av så jag plågade inte honom med några fler detaljer. Han hade tydligen förträngt mig för länge sen. 😀

Ganska lustigt. Damen som knappt kände mig förr kom i håg mig men inte herrn som jag till­brin­gade en hel del tid med en sommar. Så kan det vara. Hos vissa människor lämnar vi spår, hos andra inga alls.

21.7 – Arbetsdag

Jag har städat bort sista syrenhögen, försökt möblera om och ryckt upp dom sista jättelokorna.

Sista syrenhögen
Igår städade jag bort två av syrenhögarna men lämnade den sista och största till idag. Eftersom jag har fått för mig att jag kan ha användning för stammarna, tog det mycket längre tid att städa än att kapa.

Dom längsta och grovaste behöll jag, vilket innebär att 90 % nu är kapade två gånger och om­sorgs­fullt kvistade. Många blom- och staketpinnar blev det. 😀

Vän av ordning undrar kanske vad spray­flaskan som syns på bilden har använts till? Inget alls med syrenerna att göra. Jag upptäckte att myrorna såg ut att göra sig hemmastadda runt en sten i ena kanten på bersån och beslöt skrämma dom på flykten genom att spruta såpvatten på dom. Fungerade alldeles utmärkt kan jag meddela.

 

Ommöbleringsförsök
Ommöblering är inte min starka sida. När jag väl har ställt möblerna där jag vill ha dom, får dom stå kvar.

För att försöka variera mig beslöt jag möblera om i bersån. Tanken var att man inte skulle se så mycket av dom stympade syrenstammarna. Den nya möbleringen gällde i högst en timme, sen flyttade jag om så som jag hade det tidigare, mest beroende på att det såg trångt ut intalade jag mig. 😉

Slut på jättelokor
Dom fyra återstående jättelokorna fick finna sig i att bli uppryckta innan jag slutade arbetsdagen. Fast det var lättare sagt än gjort. Dom två högsta syntes tydligt sticka upp över duntraven när jag såg dom från fönstret, men bevare mig väl att ta sig dit!

Det visade sig nämligen att duntraven är högre än mina 1,65 cm och samsas med lika höga nässlor. Men skam den som ger sig. Jättelokorna måste ha varit minst två meter höga insåg jag när jag till slut nådde fram. Dom lever alltså väl upp till sitt namn.

Nästa år är det säkerligen lika många igen. :-/

 

14.5 – Stordåd

Jag har möblerat om avfallshögarna, hittat lårben, fått öronen granskade och en ny ända.

Ommöblering
Inomhus möblerar jag aldrig om, så idag blev det ommöblering av avfallshögarna i stället. Upp­rinnelsen var att jag skulle tömma komposten och beslöt att det stora, fula plastkärlet avsett för trädgårdsavfall kunde få tjänstgöra som kärl för efterkompostering i stället.

Beslutet fick givetvis konsekvenser. I och med att jag ville flytta kärlet närmare dasskomposten var en del döda syrener i vägen och platsen där kärlet hade stått behövde snyggas till. Högen där jag lägger trädgårdsavfallet behövde makas i hop och slutligen såg jag mig nödgad att såga av en syren som stod olämpligt till.

Lårbensfynd
När jag äntligen var klar kunde jag öppna luckan till dasskomposten och börja det huvudsakliga ar­be­tet. Jag insåg omgående att jag behövde nåt att raka ner jorden i för att slippa gräva upp den från gropen där vätskebehållaren ska ligga. Ett gammal tvättfat blev idealiskt.

Fyndet av lårbenet från en kyckling överraskade mig. Hade jag verkligen slängt resterna av stekt eller grillad kyckling i komposten? Då lårben nummer två dök upp var jag tvungen att acceptera faktum. Köttrester ska inte slängas i komposten står det nämligen i anvisningarna. Hädanefter får det bli skärpning.

Strax innan jag hade tömt ur den sista jorden hörde jag Trollkarlen köra upp för backen. Idag skulle han fixa trallen till bryggan.

Örongranskning
Eftersom jag inte var till nån nytta i snickeriarbetet, avslutade jag komposttömningen innan jag erbjöd mig vara hantlangare. Medan Trollkarlen mätte och skruvade nämnde jag att jag hade bränt öronen senaste gång han var här.

När jag beskrev hur dom hade känts, ville han titta på dom. ”Du har förfrusit dom” sa han bestämt och fortsatte: ”Jag har råkat ut för precis samma sak”. Jag stod med häpnadens finger i förvåningens mun. Förfrusit dom?

Hur och när kan jag ha gjort det undrade jag? Han förklarade att det inte känns just då, utan först efteråt och att jag måste vara extra försiktig i fortsättningen, annars frys dom på nytt och jag får dras med besvären lång tid framåt.

Jag som tycker att jag jämt har öronlappar eller mössa på när det är kallt? Men det kanske har räckt med att jag gått barhuvad till och från postlådan? Det ska det bli ändring på. Såna här men vill jag inte få flera gånger.

Ny ända
Jag kunde gott tänka mig att byta ut min ända till en smalare modell, men nu gällde det brygg­ändan, eller landgången rättare sagt.

På nolltid skruvade Trollkarlen i hop ramen efter att ha mätt ut rätt vinkel till marken och efter lite kon­troll­mät­ning kom bräder och gångjärn på plats. Jag kan bara önska att jag var lika händig!

Sen bar vi ner den färdiga ändan till stranden och konstaterade att den blev helt perfekt. Det sista momentet var knepigast – att fästa gångjärnen i bryggan. Jag försökte påpeka att dom inte var så nödvändiga, men det var ju Trollkarlens idé så dit skulle dom absolut förstod jag på hans kommentar.

Det blev helt suveränt! Nu kan mamma och alla andra ta sig upp och ner från bryggan utan att vara oroliga för att bryta benen av sig och jag kan fälla upp landgången om och när jag vill. Tusen tack än en gång!