11.4 – Bland fågelkvitter och humlesurr

Jag har ändrat uppfattning, pysslat om rosorna, fått oväntad gödsel, ”rebootat” kylskåpet och assisterat Mia.

Ändrat uppfattning
Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig när det gäller. Idag gällde det. Hittills har jag nämligen ansett att lövblås är en fjantig manick, nåt som stadsbor tar till för att dom inte orkar kratta, men nu har jag ändrat mig.

LövblåsFörutsatt att det torra gräset inte är för långt och att löven är torra funkar den ypperligt. Med stor framgång blåste jag i väg det mesta över till rågrannen. Jag hade dessutom tur med vind­riktningen, dom virvlade villigt i väg nästan ända till vägkanten närmast skogen.

Tanken slog mig att jag också kanske kunde använda den inomhus så jag slapp dammtorka, men insåg sen att det var en dålig idé. 😀 Däremot kom jag på att den går bra att putsa fälgarna med i brist på tryckluftsaggregat. Det ska jag minsann testa vid tillfälle!

Pysslat om rosorna
Idag var vädret extra sympatiskt – strålande sol och tvåsiffriga plusgrader. Tranplogen som flög över Udden trumpetade ljudligt vårens ankomst och måsarna skränade ute på sjön, småfåglarna kvittrade och humlorna surrade. Den bästa årstiden har börjat!

Nu var det hög tid att ta i tu med ”rosenrabatten”, dvs dom tre återstående klängrosorna vid tomt­gränsen. Jag var helt säker på att dom ännu inte hade börjat röra på sig, men där hade jag helt fel. Små röda utskott syntes redan på alla grenar så jag tog det väldigt försiktigt med sekatören. Min närgångenhet bestraffades som vanligt med diverse rivsår, men nu skulle löv och torrt gräs bort runt buskarna innan jag gödslade. Det var här lövblåsen fick göra en insats.

Oväntad gödsel
Jag hann gödsla klart och förflytta mig till vinbärsbuskarna innan jag hörde röster uppifrån skogen. Mia hörde dom också och flyttade sig närmare mig för säkerhets skull. Inom kort dök två tjejer på var sin häst upp på skogsstigen. Dom hejade artigt när dom passerade.

GödselPå väg nerför backen hörde jag den ena tjejen säga nåt så jag tittade upp. Hästen tyckte det var lämpligt att lämna av ett gödsellass på vägen men det tyckte tydligen inte ryttarinnan. Hyggligt nog klev hon av och sparkade undan ”lämningarna” så man slipper gå eller köra i dom.

Här hade jag nu pinfärsk hästgödsel i stället för dom hästgödselpellets som jag nyss spridit ut runt rosorna… Nästan så jag fick för mig att högre makter behagade skämta med mig.

”Rebootat” kylskåpet
En ”reboot” eller omstart gör man när datorn har ”hängt sig”, dvs slutat fungera. Tydligen funkar det också på kylskåp?!

I morse var smöret lika löst som om det stått framme över natten men jag skyllde kallt(!) på att Valio hade blandat i för mycket olja i just den här burken. Inte förrän vid lunchtid kom jag på att det var alldeles för varmt i kylskåpet.

Just så, alla elavbrotten hade förstås tagit kål på det resonerade jag men rattade ändå på termostaten till nolläge och så tillbaka till läget jag brukar ha. Döm om min förvåning när jag hörde att kom­pressorn satt i gång! Fast det kunde ju förstås ändå vara fel på kylningen insåg jag.

Lite kyligare har det blivit efter hand, men +14 innebär att det är kallare ute i verandan. Inte alls konstigt att kompressorn har gett upp förresten, den har nog mer än 20 år på nacken.

Assisterat Mia
En stund innan jag gjorde kväll hade Mia fångat en stor skogsmus, men den luringen kutade in under pumphuset som står en bit ovanför marken. Jag var säker på att den redan hade rymt, men Mia hade förstås full koll och envisades med att försöka komma åt den bakom kruknarcisserna som jag har planterat i en balkonglåda och ställt vid väggen.

Till slut lyfte jag bort blomlådan, träbiten den stod på och vips sprang musen iväg och gömde sig bland bergenian i stället. Hur kunde jag nånsin tro att hon inte visste var den höll till? Bilden är tagen från ett något senare jaktmoment.

Mia jagar 2

7.3 – Stillad längtan

Att stilla sin längtan kan ha oanade konsekvenser.

Trippellängtan
I början på veckan längtade jag efter tre saker: Chili con carne, frissan och besök. All längtan är till­freds­ställd, fast i annan ordning, och med vissa oväntade följder.

Ny färgFrissan
I fredags hade jag tid hos frissan och såg förutom klippningen fram mot mera färg i håret. Den lila färgen jag fick för sex veckor sen hade försvunnit helt vid det här laget.

Frissan var genast med på noterna. Hon talade om att hon nu hade turkos färg som jag efterlyste förra gången och frågade om jag ville byta till den? Det ville jag självklart. Dessutom var det här ”riktig färg”, inte bara i form av balsam.

Under tiden hon klippte nacken fick färgen dra in i håret framtill och sen var det dags att skölja bort överskottsfärgen innan hon klippte resten. Jättefräckt blev det tycker jag. Fast jag kan tänka mig att jag kommer att få en del kommentarer om mögel av dom som törs skämta med mig. 🙂

Besök
Redan i tisdags förhörde jag mig om möjligheten att locka Vik Husse på besök. Nästan en månad har gått sen det förra så det kändes som om det var hög tid. Som svar på min förfrågan fick jag: ”Det är en principsak att inte tacka nej till Uddenbesök. :-)” så vi kom överens om lördag.

Tjugo i två såg jag Stora Forden på parkeringen och skyndade mig att avsluta de sista för­be­re­del­ser­na. Dom var för all del inte värst märkvärdiga, men tassavtrycken behövde torkas bort från bordet(!), ljusen tändas och porslin och tilltugg ställas fram.

RosorFörst in genom dörren var Mia, tätt följd av Vik Husse som med anledning av morgondagen över­räckte en kruka med rosor. Det var ju en glad överraskning!

Jag frågade frissan redan i fredags om nån hade gratulerat henne på internationella kvinnodagen men blev då upplyst om att den är först på söndag. Fast det hade jag (förstås) redan glömt.

Chili con carne
Det är evigheter sen jag senast åt chili con carne! Direkt när Vik Husse hade åkt ställde jag i gång för att inte hinna bli så hungrig att jag valde värmd mat i stället som jag gjorde igår.

Mitt chilipulver är det inte mycket bevänt med längre konstaterade jag, men en del andra kryddor satte lagom sting på anrättningen. Och oj vad gott det var!

Dess värre orsakade min matlagning två röda fläckar på exsvärmors knypplade duk. De röda halv­brunna ljusen jag tände före besöket hade läckt stearin. Usch, vad oeftertänksamt av mig. Och genast när jag ställde ljusstakarna på hushållspapper slutade dom givetvis rinna, helt enligt Murphys lag. :-/

21.7 – Arbetsdag

Jag har städat bort sista syrenhögen, försökt möblera om och ryckt upp dom sista jättelokorna.

Sista syrenhögen
Igår städade jag bort två av syrenhögarna men lämnade den sista och största till idag. Eftersom jag har fått för mig att jag kan ha användning för stammarna, tog det mycket längre tid att städa än att kapa.

Dom längsta och grovaste behöll jag, vilket innebär att 90 % nu är kapade två gånger och om­sorgs­fullt kvistade. Många blom- och staketpinnar blev det. 😀

Vän av ordning undrar kanske vad spray­flaskan som syns på bilden har använts till? Inget alls med syrenerna att göra. Jag upptäckte att myrorna såg ut att göra sig hemmastadda runt en sten i ena kanten på bersån och beslöt skrämma dom på flykten genom att spruta såpvatten på dom. Fungerade alldeles utmärkt kan jag meddela.

 

Ommöbleringsförsök
Ommöblering är inte min starka sida. När jag väl har ställt möblerna där jag vill ha dom, får dom stå kvar.

För att försöka variera mig beslöt jag möblera om i bersån. Tanken var att man inte skulle se så mycket av dom stympade syrenstammarna. Den nya möbleringen gällde i högst en timme, sen flyttade jag om så som jag hade det tidigare, mest beroende på att det såg trångt ut intalade jag mig. 😉

Slut på jättelokor
Dom fyra återstående jättelokorna fick finna sig i att bli uppryckta innan jag slutade arbetsdagen. Fast det var lättare sagt än gjort. Dom två högsta syntes tydligt sticka upp över duntraven när jag såg dom från fönstret, men bevare mig väl att ta sig dit!

Det visade sig nämligen att duntraven är högre än mina 1,65 cm och samsas med lika höga nässlor. Men skam den som ger sig. Jättelokorna måste ha varit minst två meter höga insåg jag när jag till slut nådde fram. Dom lever alltså väl upp till sitt namn.

Nästa år är det säkerligen lika många igen. :-/