24.10 – Till lands och till havs


Jag hårdbelastar byvägen och möblerade om ett bibliotek igår. Idag har jag hjälpt en datoranvändare och träffat personer ur det förgångna.

Ökad vägbelastning
Eftersom styrelsen för väglaget inte beviljade min ansökan om sänkt vägavgift vid senaste mötet, gör jag mitt bästa för att få valuta för pengarna. Den här veckan kommer jag att belasta byvägen hela fem dagar mot en eller två hittills.

Dessutom har jag snott grus. Av det grovaste gruset som lades på ”min väg” för ett tag sen, hade det blivit en sträng utanför ytlagret av sand. Den strängen spadade jag upp i helgen och använde till att reparera parkeringsplatsen med.

Det myckna regnandet gjorde nämligen att mullen jag öste dit var en enda sörja, vilket fick till följd att jag knappt tog mig från stället. Men nu så är det fixat, tack väglaget för den ofrivilliga insatsen! Och full vägavgift är registrerad för betalning.

Ommöblering
Gårdagens kurs var ett helt äventyr. Jag startade hemifrån i så god tid att jag kunde stanna och fotografera på vägen till Kasnäs där båten gick ifrån.

Rosala II som jag skulle färdas med låg inne men alla bilar köade till Antonia, så jag blev lite förvirrad innan jag såg att det stod Rosala och Hitis på skylten vid kön. Jag skulle tydligen inte få åka med Rosala II trots allt, men jag fick växla några ord med kaptenen i alla fall.

Han pratade förresten finska med mig trots att han pratade svenska med sin kollega hörde jag senare. Jag såg tydligen ut som en turist från stan. 😦

Sjöresan tog ca 20 minuter och fördrevs med fotografering. Jo, och så var det en dam som kom fram till bilen och sa att hon av mitt utseende(!?) hade räknat ut att jag var kursledaren för kursen hon skulle gå på. Jag skojade med henne och frågade om hon tyckte jag hade sett vilsen ut innan vi körde ombord, men det förnekade hon finkänsligt.

Trots anvisningar och karta körde jag förstås fel. Jag svängde helt rätt till Hitis i första korsningen, men väl inne i byn hittade jag ingen väg som hette Stormängsvägen. Därför fick jag nöjet att se sopstationen i stället. 😀

Det var inte så lång bort och vägen slutade vid havet så jag svängde om och gjorde ett nytt försök. Från det hållet hittade jag omedelbart vägskylten och såg så småningom biblioteksskylten också.

Kurslokalen för dagen var nämligen Hitis bibliotek (se inlägg 22.10). Fram till 60-talet inrymde huset skolan, vilket också märktes tydligt av interiören. Men innan jag kom så långt hade en kisse (syns längst ner i bild) kommit fram och hälsat mig välkommen. Biblio­teks­före­stån­daren stod också i dörren och tog emot.

Mitt behov av en tom vägg för att visa bilden från datorprojektorn på fick tillgodoses av en kakelugn i stället. Men bara tills jag konsta­te­rade att kakelugnen inte var plan och på tok för smal. Problemet löste sig genom att en av kursdeltagarna som bodde strax intill var villig att hämta och låna ut sin filmduk. Tack o himmel sa Landén.

För att kursdeltagarna skulle kunna se bilden krävdes en total ommöblering av bord och stolar och bokställen behövde flyttas på. Alla hjälptes villigt åt. Till slut satt fyra deltagare på var sida om mig med sina bärbara datorer på var sitt bord. Puh, då kunde kursen äntligen börja om än några minuter försenad.

Datorstöd
På väg till dagens kurs i Västanfjärd stannade jag till i kyrkbyn och hjälpte en före detta kurs­del­ta­gare som hade problem att komma åt sin jobbmejl. Det var inte helt enkelt att åtgärda, men jag fick till det till slut. Skönt att det lyckades.

Fornminnen
Strax före tre började kursdeltagarna dyka upp. Och min chef! Det var en överraskning. Hon ville säkert kolla att jag var på plats? Nej då, hon var vänlig nog att förse mig med papper till blädder­blocket.

En av kursdeltagarna sa att hon kände igen mig. Jag tyckte att hon såg bekant ut hon också men kunde inte placera henne så jag bad om hjälp.

Det visade sig att hon var från samma by som ex nr 1 och det var där vi hade setts på 70-talet. ”Just så sa mommo när moffa dog” för att citera händige släktingen.

Bland deltagarna fanns också tre herrar som omväxling. En av dom såg misstänkt bekant ut, men jag var säker på att jag tog fel, den mannen jag tänkte på kunde det väl ingalunda vara? Jodå, när jag såg namnet i deltagarförteckningen fick jag bekräftelse.

Jag talade om för honom att vi känner varandra sen tidigare och att jag stod på (kommando)bryggan tillsammans med honom när han hade vakten en gång för länge sen. Också 70-tal tror jag bestämt. Det hade han inget minne av så jag plågade inte honom med några fler detaljer. Han hade tydligen förträngt mig för länge sen. 😀

Ganska lustigt. Damen som knappt kände mig förr kom i håg mig men inte herrn som jag till­brin­gade en hel del tid med en sommar. Så kan det vara. Hos vissa människor lämnar vi spår, hos andra inga alls.