Att ifrågasätta arbetsinsatser och ‑kvalitet är förstås aldrig populärt. Än mindre att uttrycka sitt miss­nöje med sakernas tillstånd. Men det visste jag förstås innan. Under Övriga ärenden på gårdagens styrelsemöte behandlades Sekreterarens avgång (dvs min) vid årsmötet. Det är faktiskt första gången jag avgår på grund av brister i styrelsearbetet.

På min fråga om styrelsen tyckte att arbetet och arbetsfördelningen, respektive beslutsfattandet fun­ge­rade bra, fick jag dels ett försvarstal, dels ett ”tja” och dels tystnad. Det visade sig att åtminstone en av ledamoterna var med i styrelsen bara för att ”det är så ont om folk som ställer upp”. Hur moti­verad och engagerad är man då kan jag undra?

Mitt förslag om att just därför tillsätta en valkommitté mötte ingen som helst förståelse. Vad skulle den kunna ut­rätta tyckte man? När jag förklarade hur den fungerar ansåg man att det var onödig byråkrati. Här fungerar bara personliga kontakter fick jag klart för mig.

Försvarstalet bestod i att poängtera att ”jag gör så gott jag kan” och ”jag har ingen akademisk utbild­ning eller studentmössa”. Hur det hörde till saken förstod jag inte så jag avstod från att kommentera. Min grundinställning är att man alltid kan bli bättre och att vi kan utvecklas så länge vi lever – förutsatt att vi vill.

Jag fick också klart för mig att ”här på landet är det inte så noga” då jag än en gång försökte fram­hålla att föreningens stadgar är till för att följas. ”Stadgarna är bara påtvingad byråkrati” var också ett motargument. Eftersom jag inte delar styrelsens värderingar är avgångsbeslutet fullt logiskt.

Intressant nog frågade ingen av ledamöterna: ”Hur tycker du då att det borde fungera?” eller ”På vilket sätt menar du att arbetet skulle fungera bättre?” Samtliga intog försvarsattityd i stället för att ställa mig mot väggen och be mig exemplifiera. Fast det förvånar mig inte heller. Nu gällde alla mot en och därmed basta. Intres­sant hur vi människor reagerar.

Droppen som fick bägaren att rinna över var förstås min slutkommentar om att jag aldrig har suttit i en styrelse som fungerar lika dåligt. Inte speciellt subtilt av mig… Hade jag låtit bli den, hade för­svars­attityden förmodligen inte blivit lika kompakt. Så här efteråt kan jag tycka att jag strödde onödigt salt i såren även om det råkar överens­stäm­ma med sanningen.

En annan anledning till att jag inte passar in i styrelsen är språket. Föreningen påstår sig åtminstone tidvis vara tvåspråkig, men arbetsspråket i styrelsen är och har alltid varit finska trots att majoriteten av leda­möterna är svenskspråkig.

I samband med en av mötespunkterna fick en av ledamöterna mina nackhår att resa sig genom att säga: ”När jag nu inte behärskar svenska”.  Jaha, och hur kommer det sig då att vi som har svenska som modersmål lyckas behärska finska? Men den här gången kunde jag faktiskt hålla tand för tunga.

Det här är en ofta förekommande ursäkt har jag märkt. Men då är det väl bara att lära sig? Precis som vi svenskspråkiga har varit tvungna att göra? Mina fördomar om mina landsmän är därmed tyvärr bekräftade.

Bland finskspråkiga i Sverige var attityden ofta den samma – man förväntade sig att bli förstådd på finska trots att man hade varit bosatt i landet i många år. Om jag flyttar till Australien kan jag ju inte räkna med att prata mitt modersmål om jag vill bli förstådd?

Nu ska jag skriva protokoll. På finska förstås.