Funderingar kring döden


Ju äldre jag blir, desto fler funderingar har jag kring döden.

Hur förbereder man sig för sin egen och närståendes död? Så länge man statistiskt sett har mer än halva livet kvar att leva är döden något som drabbar andra, men ju äldre man blir desto mer tränger den sig på. Dels för att bekanta och anhöriga dör, dels för att ens egen dödsdag rycker allt närmare.

När jag mår som bäst brukar jag ibland tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Men tyvärr är det inte upp till mig att bestämma. Och ibland innan jag somnar ligger jag och funderar hur någon ska kunna ta sig in i huset när jag har dött… Dörrarna är ju låsta från insidan och nyckeln sitter i låset.

Och vad händer med Mia när jag dör? Hur länge måste hon vara instängd utan mat? Dör hon också innan jag hittas? Men det går som bekant inte att lösa problem i förskott, så funderingarna gör ingen som helst nytta.

Det är lika svårt att förbereda sig inför en nära anhörigs död. Även om man har möjlighet att vara fysiskt närvarande är vi ändå alla ensamma i dödsögonblicket, precis som vi var då vi föddes. Känslan av hjälplöshet och otillräcklighet känns tyngst.

Eftersom jag tror att själen är evig tror jag att jag ska dö fridfullt och se det här livet som slutet på ett äventyr och början på något nytt. Livet känns mer meningsfullt så länge jag hyser den över­ty­gelsen. Det sägs att döden är en del av livet och så uppfattar jag det också.

Vad jag känner till har jag inget otalt eller oavslutat med någon. Det gör att jag känner mig lugn. Men att känna de sista krafterna sina och till slut se döden i vitögat kan jag inte förbereda mig på. Det kan nog ingen.

Jag har inga synpunkter på hur min begravning ska gå till, men jag blir gärna kremerad. I ett TV-program härom kvällen framkom att det är det billigaste alternativet för den som ska bekosta begrav­ningen och lättsammast för den som ska gräva gropen för urnan. Platsen är given, jag vill förstås bli begravd till­sam­mans med mina fosterföräldrar.

Visserligen är jag döpt och konfirmerad men jag har inte mycket till övers för vår statsreligion, så en traditionelll kyrkbegravning avstår jag gärna ifrån även om jag numera tillhör församlingen. Men ett önskemål har jag: Jag vill gärna att min favoritmelodi, Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och Andrea Bocelli spelas, antingen under eller efter begravningen. 🙂

httpv://www.youtube.com/watch?v=Nl9WMIPzd6w

One thought on “Funderingar kring döden

  1. Så många bekanta tankar jag läser här. Tänker också ibland att vad händer med min fyrbenta vän om nåt händer mig, hur länge måste hon vänta innan någon hittar henne, hur kommer hon att må innan nån hittar henne osv osv….

    Jag har också funderat på detta med dödsögonblicket. Efter att för några år sen vakat med min pappa som kämpade i gränslandet mellan liv och död under några dagar har jag börjat undra om det kan vara så att en del av dem som just är på väg att lämna denna sidan för att gå över till en ny dimension just väljer att göra det just ensam. Efter att ha suttit klistrad vid hans sida tillsammans med min syster och sen under en stund när vi båda inte råkade vara hos honom så då bestämmer han sig för att släppa taget om livet. Så mycket känslor det har farit genom mig över att jag inte var med just i det ögonblicket. Efter att ha hört flera liknande berättelser så har jag som sagt börjat undra om inte en del vill möta det just ensamma.

    Funderingar som jag tror man får svar på sen…………. Jag tror också att det inte finns ett rätt sätt utan att det som känns rätt för en själv är det rätta sättet för den personen.

    Önskar er en fin 3e advent!

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.