30.11 – Från spel till el och is

Jag har gripits av speldjävulen, gillar överföringstiden, har agerat städpatrull, höjer elberedskapen och har isjulgranar.

Gripen av speldjävulen
Tipsbolaget har med sin TV-reklam lyckats övertyga mig om att satsa på lotto den här veckan – 13 miljoner € i potten. Jag brukar aldrig ”lotta” annars, men av nån anledning fick jag för mig att jag skulle vinna om jag spelade den här gången.

LottoDet märktes mycket väl att jag inte är nån van spelare. Kassakön växte medan jag köpte mina rader. Att jag skulle få en kupong med färdig­kryssa­de siffror fattade jag inte… Och för att inte förlänga kön ytter­ligare ville jag inte fråga vad Joker är för nåt, utan tackade nej till den trots att killen i kassan småleende ifrågasatte mitt beslut.

När jag hade betalat och snopet tittade på dom färdigvalda siffrorna kunde jag ändå inte hålla mig. ”Men jag vill ju välja siffror själv” påpekade jag. ”Jamen då ska du fylla i en kupong och lämna in den” sa den vänliga och tålmodiga killen i kassan. Sagt och gjort. Jag packade ner mina varor och förflyttade mig till ”spel­bordet”. Kön andades ut.

Efter att ha fyllt i tre spelrutor ställde jag mig sist i kön och lämnade in kupongen så nu har jag sex chanser att vinna. I morgon får jag se hur mycket. 😀

Ny överföringstid
I veckans konsumentprogram på TV tog man upp tiden för banköverföringar. Samma sak som jag har gnällt om och ifrågasatt i ett tidigare inlägg.

Banktjänstemanen som intervjuades intygade att överföringstiden numera är en till två dagar be­roen­de på när överföringen registreras. Om den görs före tio på förmiddagen innebär det att pengarna finns på mottagarkontot nästa dag. Så bra!

Jag var helt säker på att det inte gällde internationella betalningar, men konstaterade till min stora förvåning att min automatiska överföring från kontot i Sverige fanns på mitt finska konto redan nästa dag. Äntligen funkar det som det ska!

Mia städchefStädpatrull
Igår ställde jag fram elljusstakarna och hängde upp adventsstjärnan, men insåg att städbehovet bör­jade verka akut, så idag tog jag mig i kragen under tiden tvättmaskinen var i gång. Efter damm­sug­ningen letade jag rätt på min Sini-Piika, köksgolvet behövde våttorkas kom jag fram till, men bara runt mattorna.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen – enda sättet att få ett rent golv är att hand­torka/-skura men idag var jag för lat. Tvättvattnet var knappt smutsigt när jag var klar, det enda Sini-Piikan gjorde var att fånga upp reste­rande damm, blöta golvet och möjligen smeta ut smutsen.

På dom ställen där Mia och jag går mest, dvs framför bordet och till och från kylskåpet(!), efter­torka­de jag med trasa. Den blev kolsvart. Alltså var jobbet ogjort. 😦

Mia manglarMia övervakade arbetet från en av dom upp- och nervända stolarna på bordet. Lyckligtvis hade hon inga synpunkter på städkvalitén. Hon såg närmast förvånad ut över att se mig i städtagen.

Hon var också behjälplig vid ”manglingen”. Jag har inga behov av att mangla, utan nöjer mig med att breda ut tvätten över ryggstödet på en fåtölj för att släta ut den. Idag hade jag turen att få lite extra tyngd på utslätningen. Hon la sig (självfallet) precis där jag hade lagt tvätten.

Höjd elberedskap
Klockan 14:52:50 fick jag ett SMS: ”P.g.a. storm beräknas det förekomma störningar i el­distri­bu­tio­nen på alla våra nätområden 1.12 kl 17 – 2.12. Förbered dig och läs mer: fortum.fi/elavbrottsberedskap” Samma meddelande hade jag fått via mejl kl 14:45. Just så. Bra med elvakt-tjänsten.

När jag var klar med städningen gick jag ut och fyllde på dricksvatten, ved har jag inne och både fick­lampan och pannlampan fungerar. Stearinljus har jag så jag kan gräva ner mig så det kommer inte att gå nån nöd på mig.

Fast det kanske är bäst att hämta mera ved i morgon för säkerhets skull? Och om elavbrottet blir lång­varigt kan jag hämta tvättvatten i sjön. Jag är verkligen lyckligt lottad jämfört med många andra!

Julgranar
Den kalla natten hade skapat ett jättetjusigt ismönster på ytan i vattendunken (som stod i verandan). Tidsmässigt väldigt lagom med små julgranar tycker jag. Glad lilla jul!

Isjulgranar

28.11 – För knopp och kräva

Jag är fellärd, har inte setts i mössa, avverkar sista burken, ser siffror och har varit på plättkalas.

ABC-bokFellärd
I somras hittade jag min ABC-bok – det första studiematerialet jag fick när jag började i ”småskolan” 1959(!). Jag och många med mig som använde den blev tyvärr fellärda… På sidan 8 finns ett stavfel som många fortfarande upprepar: grant stavas med ett n och inget annat. Ett beklagligt ”tryckfel” förutsatt att stav­nin­gen inte har ändrats under åren?

FelstavningJag har inget minne av att lärarinnan påpekade felet. Hon kanske litade blint på materialet som Skolmaterialie Centralen Aktiebolag publicerade? Ett bra exempel på särskrivning för övrigt. 😦

Jag hittar inget årtal för trycksaken men kan tänka mig att den härstammar från början av 50-talet. Undrar om det är fler än jag av 50-talisterna som är fellärda?

Inte setts i mössa
I förrgår träffade jag en trogen bloggläsare (enligt egen utsago) i butiken i kyrkbyn. När jag hejade på henne såg hon först lite förvirrad ut men sen hejade hon tillbaka och sa: ”Jasså är det du! Jag tror jag aldrig har sett dig i mössa förr.”

Jag förklarade genast anledningen – jag hade inte mössa för kylans skull utan just den dagen var frisyren extra rolig (= anskrämlig) så jag drog en mössa över eländet. Dom flesta damerna i när­he­ten smålog igenkännande tyckte jag mig se. Ibland är det skönt med mössa fast det inte är kallt.

Faktum är att jag alltid har mössa vid behov. I synnerhet sen jag förfrös ytterkanten på öronen. Men i regel klarar jag mig bra med mina öronlappar. Jag har två modeller, en för höst och vår och en för vinterbruk.

SkinnmossaNär det är smällkallt tar jag fram nån av pälsmössorna och om det blåser hårt blir det skinnmössan med fårskinnsfoder. Så nog ses jag i mössa när vädret så kräver. Dock inte om jag är bilburen och det är jag oftast då jag träffar folk. Här på Udden är det ju ingen större trängsel. 😀

Sista burken på G
Igår hämtade jag sista gurkburken i källaren. Mest för att få in den innan källardörren sväller så jag inte kan öppna den, men också för att jag redan har förbrukat dom två första burkarna. Så mumsiga som dom är, blir det kanske rentav repris på Tant Agdas gurkor nästa år?

Synliga siffror
Eftersom jag inte hade fått besked om lampleverans till Silverpilens instrumentpanel slog jag en pling i tisdags. Jodå, den fanns på plats, så vi kom överens om att macken fick disponera bilen medan jag hade kurs igår.

Nu blir jag nästan störd av dom lysande siffrorna. Jag hade redan vant mig av med att se dom. Sen jag såg dom senast har jag hunnit köra nästan 2.000 km konstaterade jag, så det var ett bra tag sen.

Plättkalas
Idag beslöt jag äntligen efterkomma min ryska bekants önskemål om besök. Egentligen var det be­stämt redan till förra veckan men då kunde jag skylla på förkylningen och lovade återkomma.

Till råga på allt blev jag sen. Det berodde helt och hållet på min bristande planeringsförmåga. Att åka hemifrån klockan ett, hinna med två besök och vara framme vid det tredje före halv två är så gott som omöjligt. Åtminstone om man är funtad som jag.

PlättarDessutom åtog jag mig att åka till Labbnäs med Daphnias spargris. Ordföranden hade kommit överens med föreståndarinnan om att vi får tigga bidrag av julbordsbesökarna.

En alldeles utmärkt idé tycker jag! När gästerna är mätta och belåtna känner dom sig säkert generösa och välvilliga nog att avstå en slant som stöd till insatserna för sjöns hälsa.

Strax före två var jag framme (jag hade ringt och varskott om förseningen). Bordet stod dukat med tallrikar och bestick, kaffet var klart och inom kort dök ett fat med plättar upp.

Plättar är en av favoriträtterna för mannen i familjen. Min ryska bekant talade om att han för flera dar sen hade undrat om hon slutat älska honom eftersom han inte hade fått plättar på länge? Och idag var det för min skull hon hade stekt dom, så han kom fram till att han får be mig på besök varje gång han är sugen på plättar.

Det känns som ett stort ansvar att vara delaktig i att äktenskapslyckan består må jag säga. Med min figur bör jag rimligtvis begränsa plättintaget så risken är stor att tilltaget misslyckas och jag blir skyldig till skilsmässa i stället. 😉

25.11 – Inte sagt men gjort

Udden har haft elavbrott och fått snö, sista vattentunnan är tömd, utskicket är klart, buskarna har fått en omgång och hammocken är ”paketerad”.

Elavbrott
I lördags kväll avlöste elavbrotten varandra – tre korta avbrott inom loppet av ett par timmar. Det första varade ca tio minuter, dom övriga högst en minut. Möjligen beroende på åskan(!) som jag hörde mullra avlägset.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag upplever att elavbrotten har blivit fler sen vi fick digitala mätare? Fast jag fattar ändå inte varför i så fall? Jag får väl konsultera El-Tigern vid tillfälle.

SnökornSnö
Igår morse låg det små vita kulor på skyddet till vatten­tun­nan och på eftermiddagen passerade ett snömoln som släppte ifrån sig några glesa flingor.

I slutet av oktober i fjol hade vi redan fått det första vita täcket, så det är ju inte så konstigt om det börjar bli dags. Gärna för mig, då blir tillvaron mycket ljusare. 🙂

Sista vattentunnan tömd
Vis av tidigare års erfarenhet beslöt jag tömma vatten­­tun­­nan vid trappan innan det fryser på. Jag vet inte varför jag prompt ska spara vattnet så långt in på hösten, men det är väl nån sorts protest mot att sommaren är förbi?

Utskick klart
Utskicket till vattenägarna är korrekturläst och godkänt av ordföranden, utskrivet och klart att frankera så snart jag har köpt fler kuvert. Det fattas tre, typiskt, men jag hade ingen lust att åka till butiken idag. En dag hit eller dit spelar ingen roll.

Buskmisshandel
För att ta vara på det soliga vädret beslöt jag beskära snöbollsbuskarna på husets västra sida och klippa bort nya skott som vuxit upp där dom inte ska. Mia tyckte det var en utmärkt idé och var i arbetstagen hon också. Innan jag nådde gaveln hade hon letat rätt på en näbbmus som hon kom och visade mig.

Syrenerna vid gaveln ner mot sjön har också skjutit i höjden så dom gav jag mig på härnäst. Jag fick nästan dåligt samvete då jag såg dom färska knopparna falla till marken och kan se framför mig hur växterna hukar sig så snart jag visar mig med häcksaxen. ”Nu kommer mördaren igen” ropar dom till varandra. Nä, så kan jag inte tänka, då skulle det ju snart inte gå att se ut genom fönstren.

HammockpaketHammocken vinterklar
Den försiktiga vinden inspirerade mig till att passa på att ”paketera” hammocken när jag var klar med buskmisshandeln. Jag tvivlar på att plasttaket tål snötyngden så jag för­stär­ker det med plankbitar och drar presenning över.

Normala människor förvarar antagligen sin hammock inomhus eller monterar bort taket, men jag har inte plats för den i boden och orkar inte flytta på den ensam. Dessutom skulle jag ändå vara tvungen att täcka den om jag tog bort taket, annars skulle nederbörden rinna in i rörkonstruktionen. Alltså kan jag lika gärna täcka in hela rasket (i fall du undrar).

Paketeringen blev av annan modell än i fjol, men håller förhoppningsvis lika bra. Om inte, får jag väl rätta till den. Gammal dam gör så gott hon kan. 😀

23.11 – Knäppt, gott och trevligt

Jag har varit dagvill, haft ”problem” med växellådan, fått en ny brödfavorit och besökt byns äldsta invånare.

Dagvill
I torsdags var jag helt övertygad om att det var fredag… I meddelandet jag skickade till kurs­del­ta­gar­na skrev jag därför ”Ha en fortsatt skön helg!”. Undrar vad dom tänkte när dom läste den hälsningen?

KugghjulKonstig växellåda
Igår lämpade jag av papper och kartong i sopkärlen i kyrkbyn. När jag skulle åka därifrån trampade jag ner kopplingen vilket gjorde att bilen satte sig i rörelse framåt eftersom Silverpilen stod i ett lätt nerförlut. Då jag satte i ettans växel och släppte upp kopplingen stannade bilen. Jag blev helt per­plex, vad var detta?!?

Nytt försök med samma resultat. Hm, det kanske är fel på ettans växel kom jag fram till och försökte med tvåan i stället. Tvärstopp igen. ”Men va’ f..” hann jag tänka innan jag äntligen fattade att det inte räckte med att ha radion på, jag måste starta motorn också. Gissa om jag kände mig dum! 😀

Ny brödfavorit
Innan jag åkte hem behövde jag handla och svängde in till K-butiken. Bröd behövde jag INTE, men fick syn på en brödpåse som väckte min nyfikenhet. Den där sorten hade jag inte sett tidigare?

Jag är speciellt förtjust i havrebröd och noterade att det här var ett sånt. Alldeles färskt dessutom. Kombinationen blev oemotståndlig så jag stoppade ner påsen i köpkorgen. För övrigt den enda jag såg av den sorten på brödhyllan.

Snart är brödet slut, det finns bara två bitar kvar av 450 g… Det gjorde dom riktigt bra på Rostens bageri. Det har jag för övrigt talat om för dom via responsformuläret på deras sajt.

Besök hos byäldsten
(en lång och omständlig redogörelse)
Förra fredagen fyllde hon 89 år, vår äldsta invånare i byn. Jag hade annat inbokat den dan så jag ringde och gratu­le­rade och talade om att jag kommer nästa vecka i stället.

Mia lyssnarI och med förkylningen ville jag inte riskera att smitta henne så jag ringde i torsdags och för­klarade varför jag inte hade dykt upp tidigare i veckan. Jag föreslog ett besök idag i stället och det passade bra. Förutom en sak – nu låg tårtan i frysen hos hennes bror.

Jag övertygade henne så småningom om att det inte behövdes nån tårta och att det inte var för den jag kom. Lite motvilligt lät hon sig övertalas, men inte förrän jag hade hotat med att inte komma alls om hon envisades med att bjuda på tårta. Det skulle bara ha ställt till besvär både för henne och hennes bror som inte är nån ungdom han heller.

Mia var genast på hugget när jag skulle ge mig av. Hon låg i korgstolen i köket men reste på sig genast när jag började ta på mig ytterkläderna och ville bli utsläppt. Då jag kom ut satt hon vid syren­bus­kar­na intill dasset så jag sa ”hej då, kommer snart” som vanligt.

Jag kände hennes blick i ryggen när jag gick upp mot vedlidret för att ta med soppåsarna. Eftersom jag inte satte mig i bilen såg hon sin chans att få följa med. När jag stängde dörren till vedlidret hade hon förflyttat sig till grusvägen. Hon visste förstås inte åt vilket håll jag skulle gå.

Jag talade om att hon fick välja om hon ville stanna hemma eller följa med. Båda uttrycken känner hon till men ”följa med” är alltid roligast, oavsett vart jag går. Så snart jag började gå uppför skogs­stigen sprang hon i fatt mig och förbi, hon skulle definitivt följa med.

Vi hann bara några meter innan hon stannade och lystrade, vänd mot vägen. Jag förstod att det kom nån gående på vägen och gick tillbaka för att kolla vem det var. Det kändes onödigt att göra säll­skap med en hundägare (för Mias skull).

Damen i röd jacka som dök upp visade sig vara sommargrannen psykologen så jag ropade hej och frågade om hon tänkte hälsa på hos oss? Jo, det hade hon tänkt. Jag förklarade vart jag var på väg och föreslog att hon skulle följa med vilket hon tyckte att hon kunde göra.

Mia satt kvar och väntade tills vi kom gående, konstaterade att det var en bekant människa och sprang sen som hon brukar ibland före och ibland efter oss beroende på vilka intressanta dofter hon känner (antar jag?). Vid soptunnan gjorde vi halt, jag kom faktiskt i håg att slänga soppåsarna. 😀

Mia på vägFramme hos födelsedagsfiraren ville Mia inte följa med in. Hon har tidigare varit på besök på samma ställe så hon tyckte väl att det räckte. Sommargrannen och jag blev glatt välkomnade, det var roligt med en över­rask­nings­gäst.

Kaffepannan laddades omedelbart och ett fat med flera sorters kex stod redan på köks­bor­det när vi satte oss. Vi nekade bestämt till uppmaningen att gå in i vardagsrummet. Köket är alltid mer per­sonligt på nåt sätt tycker jag.

Vi fick se bilder på senaste barnbarnsbarnet och försåg oss från kexfatet medan vi drack kaffe och pratade. Sommar­grannen avvek efter en timme eftersom hon ville åka tillbaka till stan innan det blev mörkt men jag satt kvar ett tag till.

Det blev tal om gamla tider och personer som har dött för länge sen. Jag hajade nästan till när jag hörde ”farbror Einar”, men i samma ögonblick slog det mig att självfallet vet jag att min fosterfar var värdinnans farbror. Det hördes bara ovant att höra honom bli omtalad så.

När det började skymma ute tyckte jag det var dags att tacka för mig och bege mig hemåt. Klockan närmade sig halv fem. Jag undrade lite oroligt om jag skulle hitta Mia och få henne med mig hem…? Jag hade inte behövt bekymra mig. Hon dök upp genast då jag öppnade ytterdörren och var fullt nöjd med att följa med hem tillbaka. 🙂