Jag har varit dagvill, haft ”problem” med växellådan, fått en ny brödfavorit och besökt byns äldsta invånare.

Dagvill
I torsdags var jag helt övertygad om att det var fredag… I meddelandet jag skickade till kurs­del­ta­gar­na skrev jag därför ”Ha en fortsatt skön helg!”. Undrar vad dom tänkte när dom läste den hälsningen?

Konstig växellåda
Igår lämpade jag av papper och kartong i sopkärlen i kyrkbyn. När jag skulle åka därifrån trampade jag ner kopplingen vilket gjorde att bilen satte sig i rörelse framåt eftersom Silverpilen stod i ett lätt nerförlut. Då jag satte i ettans växel och släppte upp kopplingen stannade bilen. Jag blev helt per­plex, vad var detta?!?

Nytt försök med samma resultat. Hm, det kanske är fel på ettans växel kom jag fram till och försökte med tvåan i stället. Tvärstopp igen. ”Men va’ f..” hann jag tänka innan jag äntligen fattade att det inte räckte med att ha radion på, jag måste starta motorn också. Gissa om jag kände mig dum! 😀

Ny brödfavorit
Innan jag åkte hem behövde jag handla och svängde in till K-butiken. Bröd behövde jag INTE, men fick syn på en brödpåse som väckte min nyfikenhet. Den där sorten hade jag inte sett tidigare?

Jag är speciellt förtjust i havrebröd och noterade att det här var ett sånt. Alldeles färskt dessutom. Kombinationen blev oemotståndlig så jag stoppade ner påsen i köpkorgen. För övrigt den enda jag såg av den sorten på brödhyllan.

Snart är brödet slut, det finns bara två bitar kvar av 450 g… Det gjorde dom riktigt bra på Rostens bageri. Det har jag för övrigt talat om för dom via responsformuläret på deras sajt.

Besök hos byäldsten
(en lång och omständlig redogörelse)
Förra fredagen fyllde hon 89 år, vår äldsta invånare i byn. Jag hade annat inbokat den dan så jag ringde och gratu­le­rade och talade om att jag kommer nästa vecka i stället.

I och med förkylningen ville jag inte riskera att smitta henne så jag ringde i torsdags och för­klarade varför jag inte hade dykt upp tidigare i veckan. Jag föreslog ett besök idag i stället och det passade bra. Förutom en sak – nu låg tårtan i frysen hos hennes bror.

Jag övertygade henne så småningom om att det inte behövdes nån tårta och att det inte var för den jag kom. Lite motvilligt lät hon sig övertalas, men inte förrän jag hade hotat med att inte komma alls om hon envisades med att bjuda på tårta. Det skulle bara ha ställt till besvär både för henne och hennes bror som inte är nån ungdom han heller.

Mia var genast på hugget när jag skulle ge mig av. Hon låg i korgstolen i köket men reste på sig genast när jag började ta på mig ytterkläderna och ville bli utsläppt. Då jag kom ut satt hon vid syren­bus­kar­na intill dasset så jag sa ”hej då, kommer snart” som vanligt.

Jag kände hennes blick i ryggen när jag gick upp mot vedlidret för att ta med soppåsarna. Eftersom jag inte satte mig i bilen såg hon sin chans att få följa med. När jag stängde dörren till vedlidret hade hon förflyttat sig till grusvägen. Hon visste förstås inte åt vilket håll jag skulle gå.

Jag talade om att hon fick välja om hon ville stanna hemma eller följa med. Båda uttrycken känner hon till men ”följa med” är alltid roligast, oavsett vart jag går. Så snart jag började gå uppför skogs­stigen sprang hon i fatt mig och förbi, hon skulle definitivt följa med.

Vi hann bara några meter innan hon stannade och lystrade, vänd mot vägen. Jag förstod att det kom nån gående på vägen och gick tillbaka för att kolla vem det var. Det kändes onödigt att göra säll­skap med en hundägare (för Mias skull).

Damen i röd jacka som dök upp visade sig vara sommargrannen psykologen så jag ropade hej och frågade om hon tänkte hälsa på hos oss? Jo, det hade hon tänkt. Jag förklarade vart jag var på väg och föreslog att hon skulle följa med vilket hon tyckte att hon kunde göra.

Mia satt kvar och väntade tills vi kom gående, konstaterade att det var en bekant människa och sprang sen som hon brukar ibland före och ibland efter oss beroende på vilka intressanta dofter hon känner (antar jag?). Vid soptunnan gjorde vi halt, jag kom faktiskt i håg att slänga soppåsarna. 😀

Framme hos födelsedagsfiraren ville Mia inte följa med in. Hon har tidigare varit på besök på samma ställe så hon tyckte väl att det räckte. Sommargrannen och jag blev glatt välkomnade, det var roligt med en över­rask­nings­gäst.

Kaffepannan laddades omedelbart och ett fat med flera sorters kex stod redan på köks­bor­det när vi satte oss. Vi nekade bestämt till uppmaningen att gå in i vardagsrummet. Köket är alltid mer per­sonligt på nåt sätt tycker jag.

Vi fick se bilder på senaste barnbarnsbarnet och försåg oss från kexfatet medan vi drack kaffe och pratade. Sommar­grannen avvek efter en timme eftersom hon ville åka tillbaka till stan innan det blev mörkt men jag satt kvar ett tag till.

Det blev tal om gamla tider och personer som har dött för länge sen. Jag hajade nästan till när jag hörde ”farbror Einar”, men i samma ögonblick slog det mig att självfallet vet jag att min fosterfar var värdinnans farbror. Det hördes bara ovant att höra honom bli omtalad så.

När det började skymma ute tyckte jag det var dags att tacka för mig och bege mig hemåt. Klockan närmade sig halv fem. Jag undrade lite oroligt om jag skulle hitta Mia och få henne med mig hem…? Jag hade inte behövt bekymra mig. Hon dök upp genast då jag öppnade ytterdörren och var fullt nöjd med att följa med hem tillbaka. 🙂