Funderingar kring döden

Ju äldre jag blir, desto fler funderingar har jag kring döden.

Hur förbereder man sig för sin egen och närståendes död? Så länge man statistiskt sett har mer än halva livet kvar att leva är döden något som drabbar andra, men ju äldre man blir desto mer tränger den sig på. Dels för att bekanta och anhöriga dör, dels för att ens egen dödsdag rycker allt närmare.

När jag mår som bäst brukar jag ibland tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Men tyvärr är det inte upp till mig att bestämma. Och ibland innan jag somnar ligger jag och funderar hur någon ska kunna ta sig in i huset när jag har dött… Dörrarna är ju låsta från insidan och nyckeln sitter i låset.

Och vad händer med Mia när jag dör? Hur länge måste hon vara instängd utan mat? Dör hon också innan jag hittas? Men det går som bekant inte att lösa problem i förskott, så funderingarna gör ingen som helst nytta.

Det är lika svårt att förbereda sig inför en nära anhörigs död. Även om man har möjlighet att vara fysiskt närvarande är vi ändå alla ensamma i dödsögonblicket, precis som vi var då vi föddes. Känslan av hjälplöshet och otillräcklighet känns tyngst.

Eftersom jag tror att själen är evig tror jag att jag ska dö fridfullt och se det här livet som slutet på ett äventyr och början på något nytt. Livet känns mer meningsfullt så länge jag hyser den över­ty­gelsen. Det sägs att döden är en del av livet och så uppfattar jag det också.

Vad jag känner till har jag inget otalt eller oavslutat med någon. Det gör att jag känner mig lugn. Men att känna de sista krafterna sina och till slut se döden i vitögat kan jag inte förbereda mig på. Det kan nog ingen.

Jag har inga synpunkter på hur min begravning ska gå till, men jag blir gärna kremerad. I ett TV-program härom kvällen framkom att det är det billigaste alternativet för den som ska bekosta begrav­ningen och lättsammast för den som ska gräva gropen för urnan. Platsen är given, jag vill förstås bli begravd till­sam­mans med mina fosterföräldrar.

Visserligen är jag döpt och konfirmerad men jag har inte mycket till övers för vår statsreligion, så en traditionelll kyrkbegravning avstår jag gärna ifrån även om jag numera tillhör församlingen. Men ett önskemål har jag: Jag vill gärna att min favoritmelodi, Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och Andrea Bocelli spelas, antingen under eller efter begravningen. 🙂

httpv://www.youtube.com/watch?v=Nl9WMIPzd6w