2.12 – Insändare

Följande text är min insändare i Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser.

Gammal + sjuk = Värdelös
Så länge vi är någorlunda friska och oavsett ålder klarar oss själva är samhället villigt att bistå. Men när vi passerat 80, är sjuka och både fysiskt och psykiskt nerbrutna, då är vi inget värda längre och har framför allt inget att säga till om. Åtminstone verkar det fungera så i Helsingfors.

VårdSen den 28 oktober har jag på nära håll bevittnat hur en åldring blir behandlad. Efter en och en halv månads sjukhusvistelse ansågs min mor kunna klara sig hemma med hemvårdens hjälp. Efter hand som cell­gifts­be­hand­lingarna har fortsatt, har hon mått allt sämre och blivit allt svagare. Idag är hon akut intagen för tredje gången.

Att hon själv känner att hon inte klarar sig hemma tar man ingen som helst hänsyn till. Rent medi­cinskt bedöms hon vara i till­räck­ligt gott skick. Förmodligen har sjukvården rätt i sin medicinska bedömning, men då frågar man sig varför det inte tas nån hänsyn till hennes psykiska skick och hennes egen bedöm­ning?

Hemvården upplever hon som i det närmaste obefintlig. Man kollar att hon lever två gånger om dagen, i övrigt får hon klara sig själv bäst hon kan. Vilket hon upplever att hon inte gör. Är det rätt att vi automatiskt skall anses vara värdelösa och omyndigförklarade för att vi är gamla, sjuka och svaga?

Situtationen för mig som anhörig är inte mycket bättre. Jag har ingen rätt att ta del av eventuell behandling eller medicinska åtgärder har jag blivit upplyst om när jag har försökt.

Det är förstås möjligt att det här fallet är ett undantag, men det gör inte saken bättre. Med tanke på kommande inbesparingar kan vi utgå från att det blir regel. Institutionsvården är för dyr, så vi ska ”vårdas” hemma, helst tills vi dör – gärna så snart som möjligt.