Troende, religiös eller andlig sökare?


Dagens inlägg är delvis inspirerat av bloggarkollegan Marcus Rosenlunds senaste inlägg med rubriken Religiös fostran à la Gandalf.

Om någon frågade mig om jag är troende skulle jag förmodligen svara med en motfråga: Troende på vad? Jag tror t ex på svarta hål, på vinden och på diverse andra fenomen som är osynliga eller omöjliga att bevisa.

Kyrkan

I fall jag i stället fick frågan om jag är religiös skulle svaret tveklöst bli nej. Att vara religiös uppfattar jag så att man antingen tolkar religiösa texter bokstavligen eller praktiserar religiösa riter och cere­monier. Jag tänker närmast på människor som går i kyrkan varje söndag för att alla andra gör det eller för att ”det hör till”.

Jag har för övrigt länge propagerat för att man skulle lägga ner allt vad religioner heter. På så sätt skulle en stor mängd liv ha skonats under historiens lopp. De kristna som nu dömer islamitiska extre­mister har tydligen glömt korstågen och korsfararnas framfart under medeltiden? Kristendomen är minst lika intolerant och blodbesudlad som andra religioner.

Andligt lagd då? Är det en etikett som passar? Nja, snarare andlig sökare i så fall. Jag vill gärna tro på att det finns en mening med våra liv och att våra s k själar är odödliga.

Jag tror obetingat på naturens ordning och att det varken finns ont eller gott, det är bara vår tolkning som avgör i vilket fack vi sätter händelser och omgivning. I mina ögon är världen inte ond, den bara är.

Vem eller vad som har skapat världen är däremot en (för alltid?) obesvarad fråga. För om Gud har skapat allting, vem skapade då Gud? Eller ska vi betrakta ett intelligent universum som den styrande och ställande faktorn enligt de nyandliga?

Jag har nyligen läst ut Introduction To Tibetan Buddhism (av John Powers) men blev överraskad när jag fick veta att man varken tror på att vi har en själ eller ett ego. Jag har tidigare läst en bok (Delusions In Science & Spirituality) där författaren bestämt hävdar att vårt s k undermedvetande är bara nys.

Så då är frågan vad vi är eller inte är förutom våra kroppar? Den frågan har jag inget entydigt svar på, därför känns andlig sökare som en bra etikett.

StenarBuddhisterna anser att vi alla besitter en s k buddhanatur, vilket kan jämföras med kristendomens på­stående om att vi är skapade som Guds avbild. I nyandliga sammanhang går man ett steg längre och säger att vi har gudomlig skapar­för­må­ga, vilket i ett kvantfysiskt sammanhang är liktydigt med kvant­fältet.

Kvantfältet innehåller allt som redan har hänt eller som kommer att hända förklarar Lynne Mc Taggart i boken Fältet. Det vi koncentrerar vårt fokus på plockas ut från kvantfältet och förverkligas, dvs manifesteras i vår fysiska värld.

Fast enligt buddhismen existerar inte någon fysisk värld… Allt vi ser, känner och upplever skapas av vårt medvetande. Ungefär som bilder på en filmduk. Och paradoxalt nog existerar inte heller vårt med­vetande, vilket man som buddhistisk munk eller nunna får lära sig via meditation.

Inom nyandligheten konstateras att vårt innersta består av ljus som ursprungligen härrör ur stjärn­stoff. Det håller vetenskapen delvis med om, förutsatt att man tolkar ljus som fotoner. Man har också konstaterat att hjärnan fungerar som en sambandscentral, men att våra tankar inte uppstår där.

Jag har alltså inte kommit särskilt långt i mitt andliga sökande, det har mest lett till en mängd nya frågor. Men tids nog får jag förstås facit om det nu är så att vi är odödliga i något avseende. Det ska i så fall bli oerhört intressant att se vad som händer efter döden! 🙂

4 thoughts on “Troende, religiös eller andlig sökare?

  1. Var och en blir salig på sin tro men hur skall man veta vem som har rätt. Bäst att hålla sig neutral och bemöta andra som man själv vill bli bemött.

    Gilla

    • Övertygelsen om att man har (den enda) rätta tron är just det som skapar konflikter… Instämmer helt med dig när det gäller att bemöta andra! 🙂

      Gilla

  2. Nä några religiösa grubblerier är det ingen ide att ägna sig åt, får ju aldrig något svar på frågorna ändå. Håller med om att världen vore en lite trevligare plats att leva på utan religioner, har skett hemska saker i religionens namn, kanske en och annan bra sak också förstås..

    Gilla

    • Tja, så kan man förstås också se det, även om jag inte vill kännas vid uttrycket ”religiösa grubblerier”. Religionerna vill jag ju avfärda.

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.