Tänkvärt

It’s the heart afraid of breaking that never learns to dance.
It is the dream afraid of waking that never takes the chance.
It is the one who won’t be taken who cannot seem to give.
And the soul afraid of dying that never learns to live.

Bette Midler, The Rose

I dag hittade jag ett av mina minnen på FB. Auntie Acid publicerade några rader från en sång ur albumet The Rose med Bette Midler.

Jag har läst texten tidigare, men inte förrän i dag kände jag mig speciellt träffad av en av raderna: It is the one who won’t be taken who cannot seem to give. Det tycker jag stämmer väldigt väl på mig som person.

Jag är inte frikostig med att dela med mig av mig själv har jag upptäckt. Möjligen något som kommit med stigande ålder? När jag var ung och grön hade jag inga hämningar. Nästan vem som helst som var villig att lyssna fick höra hela min livshistoria. På gott och ont.

Nu för tiden är jag mycket snålare. Kanske för att jag med åren har lärt mig att en del människor drar nytta av/missbrukar mina förtroenden?

Det är bara mina allra närmaste och käraste vänner som får svar på alla sina frågor. Förutsatt att jag uppfattar att dom är genuint intresserade, annars sluter jag mig som en mussla.

Att förklaringen till att jag är en som ”cannot seem to give” skulle vara att jag är ”one who won’t be taken” har jag aldrig tidigare tänkt på, men det känns helt rätt så som jag tolkar texten. Att nån får övertaget över mig eller kan styra/kontrollera mig tolererar jag inte.

Dock är det värt att notera ordet ”seem”. Min omgivning uppfattar mig säkert ofta som svår­till­gäng­lig, trots att jag inte är det i grund och botten. Det gäller bara att vinna mitt förtroende, vilket för all del kan ta lång tid. 😊

13.9 – Underhållning, städning och begravning

Jag har anammat ett citat, roat mig, tvångsstädat och fört en kropp till sista vilan.

FilmAnammat ett citat
I fredags kväll såg jag en ”feel good-film”. Ett gäng pensionärer åker till Indien och inrättar sig på ett hotell som inte håller den utlovade standarden. Eftersom filmen var brittisk fanns det gott om sar­kasmer och torr humor, men också värme, medkänsla och välgjorda personporträtt.

Ett citat som förekom ett par gånger i olika situationer tyckte jag är värt att anamma: ”Everything will be all right in the end – and if it’s not all right, it’s not the end”. Fritt översatt: Allting ordnar sig till slut – och om det inte gör det så är det inte slutet. Det stämmer väl med min livsfilosofi. 🙂

Roat mig
Av föregående inlägg framgår att jag var ute och roade mig igår. Som inledning avnjöts en god lunch i trevligt sällskap ute på Port Sides terrass i strålande sol. Lunchen avrundades med dessert och en dubbel espresso. Till den hade jag gärna tagit en apricot brandy om jag inte hade varit bilburen, men det gick också bra utan.

JärndrakeMitt sällskap avvek efter ca en halv timme, sen knallade jag runt på medeltidsmarknaden i ett par timmar tills jag tyckte det var dags att åka hem. Utbudet var imponerande och intressant. ”Min” smed från i fjol var också på plats, men jag blev dödsimpad av draken som en av hans yrkeskolleger, Tulimetsä, hade smitt. Visst är den fantastiskt fin?

Innan jag nådde parkeringen gjorde jag mitt fjärde och sista inköp. En man från Gambia sålde jätte­fina, snidade skulpturer i trä. Han talade om att det var hans bror som hade gjort dom, men det tog jag med en nypa salt. Till min stora förvåning pratade han svenska trots att han var bosatt i Åbo.

Tvångsstädat
Tack vare Mia blev det tvångsstädning en stund efter att jag hade kommit hem. Hon hade fångat en fågelunge som av allt att döma inte var flygfärdig och innan jag hann ta den av henne hade ett antal fjädrar redan ryckts loss och landat på mattan i verandan.

Det var inte fler än att jag kunde ha plockat upp dom, men jag tyckte det var lika bra att dammsuga, det behövdes på fler ställen. Städivern fortsatte efter det. Bäddmadrass, täcke och dynor skulle ut och dammas av innan jag bytte till rent sänglinne.

Jag blev alldeles chockad när jag såg vilka dammoln som yrde runt bäddmadrassen då jag damm­piskade den… Frågan är om den alls har blivit piskad nån gång tidigare? Inte så länge jag har bott på Udden i alla fall. Men nu är det gjort.

Pippi 2Till sista vilan
Den lilla fågelungen jag snodde av Mia la jag först upp i takrännan ovanför trappan efter att  ha undersökt eventuella skador. Dels för att den skulle få ta igen sig och dels för att Mia inte skulle få tag på den igen. När jag såg till den en stund senare hade den borrat in näbben i fjädrarna och sov, men ibland ryste den till såg jag.

Vinden hade friskat i och passade på uppe vid takrännan så jag beslöt flytta den lilla pippin till en gren i Uddens stora gran där solen ännu värmde. Min förhoppning var förstås att mamman eller pappan skulle hitta den.

I morse kollade jag läget. Ingen pippi i granen, men sorgligt nog på marken. Jag förde den genast till ”djurkyrkogården” och konstaterade att Mia lika gärna kunde ha ätit upp den, slutet blev ju ändå det samma. Möjligen förlängde jag pinan ännu mer än Mia hade gjort? Som alltid när vi människor lägger oss i naturens gång blir det fel. 😦