10.9 – Planerat och oplanerat

Databasen är klar, jag har träffat kolleger, förberett Kodklubben, kokat fisksoppa, skurat båten och besökt September Open.

Databasen klar
I tisdags satte jag i gång med att förbereda utskick av vägavgifterna. För att debiteringen ska löpa så smärtfritt som möjligt skapade jag ett huvuddokument bestående av inbetalningskortet och en databas över mottagarna.

Nu behöver jag bara koppla huvuddokumentet till databasen och välja e-post, respektive brev så är alla avier klara. Synnerligen smidigt. 🙂

Träffat kollegerna
På torsdag kväll träffade jag en del av mina kursledarkolleger på Vuxeninstitutet. Vi bjöds på mat och aktuell information i Labbnäs. Ett tjugotal kursledare deltog, vilket innebar ungefär en fjärdedel bedömde rektorn.

Alltid trevligt att träffa dom, annars ses vi ju aldrig. Den goda skaldjursgrytan, följd av kaffe och äppelkaka bidrog förstås till stämningen.

Förberett Kodklubben
En stor del av fredagen gick åt till att planera för Kodklubben, ett projekt som FSU (Finlands svenska ungdomsförbund) står bakom. Tanken är att DUF (Dragsfjärds ungdoms­förening) ska arrangera en Kodklubb för barn i åldern 7-12 år i Furulund.

I söndags beslöt DUFs styrelse att gå vidare med idén enligt mitt förslag, så jobbet fortsätter med marknadsföring och  deltagarvärvning.

Kokat fisksoppa
Sen i våras har jag haft flera kärl med olika sorters fiskbuljong i frysen. I fredags beslöt jag göra ett storkok av dom. Genom att tillsätta två sorters fisk, räkor, potatis, sopprötter och mängder med dill blev den helt OK. Femliterskastrullen blev välfylld.

Skurat båten
Sent på eftermiddagen kändes luften fortfarande ljummen så jag tyckte jag skulle passa på att skura båten eftersom MI hade lovat regn ett par dar framåt. Den rengöringen behövdes verkligen!

I regel skurar jag båten minst en gång per år, men i fjol blev det aldrig av så den såg ut därefter redan i våras. Fiske och bärgning av ”sjögräs” hade därefter satt sina tydliga spår. Men nu är den ren och fin igen ett tag.

Besökt September Open
I lördags hölls September Open, den årliga medel­tids­mark­na­den, igen i Dalsbruk. 2015 deltog jag senast, så i år ville jag gärna göra ett återbesök. Husse var inte alls intresserad av att följa med, men jag lyckades övertala honom.

I drygt ett par timmar knallade vi omkring och tittade på allt från trä‑ och järnsmide till ät‑ och drickbart. ”Krimskrams” var Husses kommentar. 😀

Vår medeltida lunch bestod av bitar av helstekt gris med stekta kålrötter och kokt vitkål på en bit sur­degs­bröd.

Antalet besökare uppgick till drygt 7.000(!) enligt kommunens info, så man kan med fog säga att marknaden var välbesökt.  Tack vare det rejält tilltagna området kändes det ändå aldrig trångt.

13.9 – Underhållning, städning och begravning

Jag har anammat ett citat, roat mig, tvångsstädat och fört en kropp till sista vilan.

FilmAnammat ett citat
I fredags kväll såg jag en ”feel good-film”. Ett gäng pensionärer åker till Indien och inrättar sig på ett hotell som inte håller den utlovade standarden. Eftersom filmen var brittisk fanns det gott om sar­kasmer och torr humor, men också värme, medkänsla och välgjorda personporträtt.

Ett citat som förekom ett par gånger i olika situationer tyckte jag är värt att anamma: ”Everything will be all right in the end – and if it’s not all right, it’s not the end”. Fritt översatt: Allting ordnar sig till slut – och om det inte gör det så är det inte slutet. Det stämmer väl med min livsfilosofi. 🙂

Roat mig
Av föregående inlägg framgår att jag var ute och roade mig igår. Som inledning avnjöts en god lunch i trevligt sällskap ute på Port Sides terrass i strålande sol. Lunchen avrundades med dessert och en dubbel espresso. Till den hade jag gärna tagit en apricot brandy om jag inte hade varit bilburen, men det gick också bra utan.

JärndrakeMitt sällskap avvek efter ca en halv timme, sen knallade jag runt på medeltidsmarknaden i ett par timmar tills jag tyckte det var dags att åka hem. Utbudet var imponerande och intressant. ”Min” smed från i fjol var också på plats, men jag blev dödsimpad av draken som en av hans yrkeskolleger, Tulimetsä, hade smitt. Visst är den fantastiskt fin?

Innan jag nådde parkeringen gjorde jag mitt fjärde och sista inköp. En man från Gambia sålde jätte­fina, snidade skulpturer i trä. Han talade om att det var hans bror som hade gjort dom, men det tog jag med en nypa salt. Till min stora förvåning pratade han svenska trots att han var bosatt i Åbo.

Tvångsstädat
Tack vare Mia blev det tvångsstädning en stund efter att jag hade kommit hem. Hon hade fångat en fågelunge som av allt att döma inte var flygfärdig och innan jag hann ta den av henne hade ett antal fjädrar redan ryckts loss och landat på mattan i verandan.

Det var inte fler än att jag kunde ha plockat upp dom, men jag tyckte det var lika bra att dammsuga, det behövdes på fler ställen. Städivern fortsatte efter det. Bäddmadrass, täcke och dynor skulle ut och dammas av innan jag bytte till rent sänglinne.

Jag blev alldeles chockad när jag såg vilka dammoln som yrde runt bäddmadrassen då jag damm­piskade den… Frågan är om den alls har blivit piskad nån gång tidigare? Inte så länge jag har bott på Udden i alla fall. Men nu är det gjort.

Pippi 2Till sista vilan
Den lilla fågelungen jag snodde av Mia la jag först upp i takrännan ovanför trappan efter att  ha undersökt eventuella skador. Dels för att den skulle få ta igen sig och dels för att Mia inte skulle få tag på den igen. När jag såg till den en stund senare hade den borrat in näbben i fjädrarna och sov, men ibland ryste den till såg jag.

Vinden hade friskat i och passade på uppe vid takrännan så jag beslöt flytta den lilla pippin till en gren i Uddens stora gran där solen ännu värmde. Min förhoppning var förstås att mamman eller pappan skulle hitta den.

I morse kollade jag läget. Ingen pippi i granen, men sorgligt nog på marken. Jag förde den genast till ”djurkyrkogården” och konstaterade att Mia lika gärna kunde ha ätit upp den, slutet blev ju ändå det samma. Möjligen förlängde jag pinan ännu mer än Mia hade gjort? Som alltid när vi människor lägger oss i naturens gång blir det fel. 😦

14.9 – Mer och mindre dramatiskt

Silverpilen är omplåstrad, jag har deltagit i fiskutplantering, träffat ”min lyckas smed” och utfört ett kirurgiskt ingrepp.

OmplåstradSilverpilen omplåstrad
I fredags backade jag i god fart på ett militärfordon. Inga hinder syntes i backspegeln, men jag glömde kolla sido­spegeln fast jag mycket väl visste att Kerstins fältköksvagn stod parkerad på ena sidan.

Kerstin hörde förstås smällen och blev alldeles förskräckt då hon såg resultatet. För att mildra om­ständig­heterna sa hon att soppvagnen stod i vägen. ”Nej, verkligen inte!” svarade jag, ”felet var helt och hållet mitt som inte såg mig för”. Hon tröstade mig med att hon visste hur det kändes, hon hade gjort en liknande tavla vid ett tidigare tillfälle.

På fältköket syntes inga skador, men Silverpilen fick förutom repor en buckla bakom höger bakfönster och en bit av bromsljusglaset gick sönder. Shit pommes frites. 😦 Min första skada sen jag köpte bilen 2001. När jag kom hem plockade jag fram silvertejp och plåstrade om den sårade. Tur att det inte var värre även om det kändes himla onödigt.

Fiskutplantering
Jag hade precis tagit ut (stora) gräsklipparen då telefonen ringde. Daphnias ordförande var i nöd… Inom en timme skulle gösynglen levereras och den som var kontaktperson befann sig på annan ort. Ur styrelsen hade hon bara lyckats engagera en person och hennes kamera var oladdad. Hade jag möjlighet att ställa upp som chaufför och att fotografera tillfället?

Motvilligt sa jag ja. Jag är en dålig ”ställuppare”, särskilt med så kort varsel, men gräsklippningen kunde ju faktiskt vänta så jag lovade infinna mig.

GösutplanteringKillen som levererade fiskynglen, tillika VDn för Kidus Oy, hade de snällaste ljusblå ögon jag har sett på länge så jag kunde inte längre vara arg på honom för den korta för­varningen. I all synnerhet inte då jag fick höra om det nyliga sabotaget mot hans yngelbassäng som or­sa­ka­de den här delleveransen.

Till vår hjälp hade kontaktpersonen hunnit engagera två personer från f d Dalsbruks sportfiskeklubb så utplanteringen gjordes med vana händer. Dom nästan 10 cm långa fiskbarnen släpptes ut i sakta mak i en strand i Släts (mittemot Ekboms för den som vet var det huset ligger) och redan nästa vecka kommer den slutliga leveransen. Om 3-5 år blir det matfisk av dom små pigga krabaterna under förutsättning att dom överlever.

Min lyckas smed
Igår vid lunchtid gav jag mig av till September Open i Dalsbruk. Efter­som evenemanget hade öppnat redan klockan tio kantades vägrenarna av bilar och par­ke­rings­platserna var i det närmaste fullbelagda så jag snodde helt fräckt en besöksplats på vårdcentralens parkering.

Skördemarknaden kantade vägen till skolan där företagsmässan hölls så jag spanade in lämpliga besöksobjekt innan jag gick in till mässan. Gymnastiksalen var väl utnyttjad av öns lokala företag, både kända och mindre kända.

Jag hade bland annat läst om SFPs enkät och stannade till vid deras disk för att se vad dom ville veta. Efter lite diskussion angående formuleringen på frågorna fyllde jag i enkäten. Mina kommentarer hade tydligen väckt nyfikenhet/debattlust hos den unga damen som tog över i och med att hennes äldre kollega inte riktigt var med på noterna. Jag var rätt skarp i kommentarerna ska erkännas.

Den unga damen presenterade sig som Ida Schauman och talade om att hon ställer upp i kom­man­de riksdagsval. Det fick mig (förstås) att fortsätta diskussionen och lockade mig att känna henne på pulsen. 😀 Hon klarade sig rätt bra i vår diskussion tyckte jag så jag önskade henne lycka till och fortsatte min vandring.

BildobjektInnan jag lämnade området med mina påsar från skör­de­mark­na­den tog jag en kaffepaus hos Holmbergs Fisk tillsammans med Firma Zwerver som deltog med alginfo i de De Grönas lilla stånd. Därefter flyttade jag Silverpilen närmare medeltidsmarknaden som pågick vid de gamla kolugnarna och hittade genast ett villigt bildobjekt i tidsenlig klädsel.

Miljön, marknaden och alla deltagande arrangörer fick mig verkligen att känna mig förflyttad tillbaka till medeltiden. Ett storartat och välordnat evenemang. Dessutom alldeles gratis! Fast det betydde ju inte att plånboken stannade i väskan. 😉

En av järnsmederna gjorde särskilt intryck på mig så jag stannade och tittade på hans produkter. Jag såg inget jag behövde när jag blev tillfrågad men talade om att jag skulle kunna tänka mig en krok för att öppna kakelugnsgallret med men såg inget som passade.

”Men då kan jag göra en sån till dig” sa den unge mannen genast, ”hur ska den se ut?” Jag förklarade och ritade en skiss åt honom. Medan jag gick till bankomaten satte han i gång med att smida. Mina futtiga 40 € i kontanter var redan förbrukade.

Då jag kom tillbaka var kroken så gott som klar. Jag bad honom dock förstora öppningen på kroken, vilket han gjorde tills jag var nöjd. Han hade också gjort en ögla i andra änden så jag kunde hänga upp kroken i ett snöre. Finfint!

KroksmedenTill slut doppade han kroken i tjära, lät den bränna in i värmen från glöden, torkade av kroken och överräckte den i en papperspåse. Jag hade inte bett om nåt pris så jag frågade vad jag var skyldig? Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men 15 € lät synnerligen förmånligt så det betalade jag gärna.

När jag kom hem testade jag kroken. Helt perfekt är den och hänger nu på ka­kel­ugns­luckan tills den ska användas. Den trevlige unge Juha (Kahiluoto) var verkligen min lyckas smed.

Plånboken åkte givetvis fram flera gånger innan jag äntligen vände kosan hemåt, men det var det värt. 🙂

Kirurgiskt ingrepp
För ett bra tag sen upptäckte jag en ojämnhet på huden under mitt högra bröst. Jag tog för givet att det var ett s k födelsmärke och tänkte inte mer på det förrän igår kväll. Plötsligt började det klia våld­samt så jag tog en titt i badrumsspegeln.

Ojämnheten såg ut som en gråblek larv tyckte jag när jag pillade på den. Lite småäcklig faktiskt. Den skulle bort bestämde jag, nöp tag om ”larven” med fingrarna och slet loss den. En blödande liten grop blev resultatet så jag rengjorde med desinficeringsmedel och satte på ett plåster. ”Larven” måste vara en vårta kom jag fram till.

Det kändes som en stor lättnad att bli av med eländet, vilket fick sin logiska för­klaring i Lise Borbeaus bok Kroppen talar till dig. Boken kon­sul­terar jag för alla mina åkommor eftersom jag precis som Lise är övertygad om att det finns en mental eller själslig orsak till alla sjukdomstillstånd.