Under dagens filosoferande i bersån diskuterades bland annat självständighet, respektive osjälv­stän­dig­het. I vilken ålder är det optimalt att bli självständig? När är det för tidigt och när är det för sent och vilka blir konsekvenserna?

Om man fortfarande bor hemma hos sin dominanta gamla mor vid 64 års ålder har tåget garanterat gått. Att först i den åldern bli tvungen att fatta egna beslut leder ovillkorligen till att man inser att det är för sent att göra egna val.

Den person som exemplet gällde, tillbringade resten av sitt liv med att tycka att livet hade gått till spillo. Fullt förståeligt. Om man aldrig vågar eller vill hävda sig leder det givetvis till att någon annan lever ens liv.

Att bli självständig i alltför tidig ålder är förstås inte heller bra… Det blir svårt att ta hän­syn till sin omgivning och att ta till sig andras goda råd och synpunkter eftersom man är van att alltid fatta egna beslut. Det slutar ofta med ”Själv är bästa dräng” trots att ett annat val kanske hade varit bättre.

Så, tillbaka till frågan när det är optimalt? I normala fall är tonårsperioden den ålder då man börjar frigöra sig från sina föräldrar och det kan jag tycka är sunt.

”När ungarna fyllt 15 ska dom flytta hemifrån” sa min salig far. Det ligger något i det. Fri­görel­se­pro­cessen leder antingen till konflikter eller till att man fogar sig. Och om man fogar sig alltför länge, tappar man bort sitt jag till slut.

I en del fall kan tonåren förstås redan vara för sent. Om t ex den ena föräldern är en tyrann, är risken stor att man blir så kuvad att frigörelsen aldrig kommer till stånd. Ett bra exempel på det är filmen om pianisten David Helfgotts liv som jag såg i fredags. Davids far lyckades nästan förstöra livet för sin extremt begåvade son genom sin dominans.

En ”kard­borre­förälder” är lika illa. Om man alltid blir behandlad som mammas/pappas lilla gulle och aldrig får chansen att betraktas som vuxen får det också negativa konsekvenser. I stället för att ta eget ansvar när föräldrarna inte längre finns, flyttar man över ansvaret till någon annan och förväntar sig att gullandet ska fortsätta.

Det är bäst att påpeka att jag varken har barn eller utbildning i psykologi så mina slutsatser ska tas med en stor nypa salt. 🙂