Jag har agerat ”hamnsjåare”, gjort en obehaglig bekantskap och ägnat mig åt sisyfos-arbete. Mia har uppträtt hotfullt.

Hamnsjåare
Igår bestämde jag att min ”hamngäst” skulle få det lättare att dra upp sin båt i höst. Hittills har hon varit tvungen att ta sig igenom en mur av vass.

Att röja vass en solig sommardag innebär att man blir villebråd för allsköns insekter som biter och sticker, men det går ju inte gärna att vara klädd i annat än baddräkt då man står i vatten. På fötterna hade jag som vanligt sommar-Croqsen för att inte sjunka alltför långt ner i leran.

Jag har ingen aning om hur länge jag höll på, men till slut hade jag fixat en lagom bred kanal och beslöt ta en simtur som avslutning. Jag var ju redan våt om ändan efter vassröjningen.

Obehaglig bekantskap
När jag tog mig upp för badstegen gjorde jag en obehaglig bekantskap. På utsidan av låret hade en  igel sugit sig fast. Urk. Det har aldrig hänt tidigare även om jag har stött på svarta iglar i strandkanten.

Det var förstås en fullkomligt harmlös varelse, men iglar tillhör definitivt inte mina favoriter! Förutom utseendet är det deras rörelsesätt som får mig att känna obehag. Snabbt som ögat tog jag loss den och släppte ner den i vattnet. På mig skulle den då inte hålla till!

När jag kom upp från stranden var jag tvungen att spegla mig från alla håll och kanter för att kolla om jag hade några fler på mig men det hade jag lyckligtvis inte.

Sisyfos-arbete
Både vass och syrener är överlevnadskonstnärer. Fast om dom inte får tillräckligt med ljus vantrivs dom har jag konstaterat. Jag har lekt med tanken att dra presenning över vassen så den inte får nåt ljus, men då är det ju många andra organismer som också drabbas.

Att hålla efter vass och syrener är därför ett sisyfos-arbete – det tar aldrig slut. På Udden finns det gott om syrener som försöker breda ut sig så fort dom kan. Det vill bondrosorna också göra, vilket fått till följd att strandstigen har blivit så smal att man knappt kunde ta sig fram.

Idag blev det ändring på det. Raden med syrener närmast stigen klippte jag ner helt, utstickande kvistar och nya skott från bondrosen fick också stryka på foten. Men om ett par år får jag göra om alltihop igen.

Mia har uppträtt hotfullt
På väg upp från stranden igår mötte jag en okänd jycke och hamngästen själv, dvs sommargrannen psykologen. Efter dom kom Mia, låg i ryggen, med rest ragg, öronen tätt mot huvudet och svansen ut­spär­rad som en flaskborste. Hon morrade dovt hörde jag.

Hunden såg sig oroligt om. Det var högst uppenbart att hon inte kände sig välkommen men brydde sig inte desto mer. Jag följde med sällskapet till stranden och Mia gick bred­vid mig, antagligen över­tygad om att jag skulle skydda henne vid behov.

För att undvika eventuella sammandrabbningar tog jag Mia i famn när vi gick upp tillbaka. Hunden gjorde inga som helst ansatser till närmande, men jag litade inte på att Mia skulle låta bli att för­svara reviret.

Hon väste och morrade hela vägen med klorna i min arm medan hon stint bevakade hunden som kom bakom oss, men fann sig i att bli buren. Vi stannade vid trappan så avståndet till hunden ökade snabbt i och med att som­mar­grannen gick vidare. Därmed var hotet avvärjt och friden återställd. 🙂