Idag drabbades jag av en svårartad mundiarré.
Framåt halv två i eftermiddags parkerade jag på uppfarten till den ena av hembygdsföreningens protokolljusterare för att överlämna senaste mötesprotokollet. Det blev ett lååångt besök.
Jag brukar göra mitt bästa för att vara en god lyssnare men idag har jag träffat min överman (som är en kvinna). Hon lider förmodligen av skavsår i öronen efter mitt långa och pratsamma besök, stackars människa.
Det hör verkligen inte till vanligheterna numera att jag pratar i hjäl folk, men idag drabbades jag av svår mundiarré. Den rara och vänliga Råttan (i det kinesiska horoskopet) fick sig hela mitt livs historia till livs med start från nio månaders ålder tills nu.
Med tanke på min mogna ålder är det kanske förståeligt att besöket därför varade i fem timmar. Drygt. Jag fick nästan ångest när jag såg hur mycket klockan var. 
I regel brukar jag nöja mig med att svara ”Bara prima” när nån frågar hur det är med mig och så är det slut på min taltur. ”Vad vet du för nytt då?” leder till ett ändå kortare svar: ”Ingenting”. Några fler frågor brukar det sällan bli.
Felet – om det nu är ett fel? – är att jag tolkar frågorna bokstavligen. Om nån i stället ber mig berätta vad jag har haft för mig sen sist kan jag nog få till en längre monolog, men när jag känner att lyssnaren har stängt av mottagningen brukar jag sätta punkt. Ibland mitt i en mening bara för att se om det blir nån reaktion. Det blir det sällan.
Antingen berodde min pratglädje på ett uppdämt pratbehov kombinerat med intresserade öron och följdfrågor eller möjligen på att jag i mitt undermedvetna ville undvika att ta i tu med resten av vedhögen? 😀 Hur som helst tog jag chansen att prata av mig för ett bra tag framåt.
Faktiskt hann jag också med att ställa några frågor till värdinnan, så tidvis uppstod dialog. Men bara en kort stund. Sen ställde hon en fråga eller tog upp nåt som ledde till att ett gammalt minne väcktes till liv eller som fick mig att associera med nån händelse som jag absolut måste delge henne. Varför vet jag inte?
Dom flesta människor gillar att prata om sig själva, så den metoden brukar jag ta till när jag stöter på nån svårpratad människa. Det fungerar också bra när jag inte har lust att avslöja nåt om mig själv.
Det är alltså en konst att lyssna aktivt. Det skrev jag förresten ett inlägg om den 18.8.2010. (Bilden till inlägget saknas eftersom texten är överförd från den tidigare bloggportalen.) Inte ens dom som har lyssnandet som yrke klarar det alla gånger. Jag tänker t ex på präster, psykologer och personer som arbetar med kundstöd.
Dagens värdinna behärskade konsten till fulländning. Ett stort och varmt tack för att du ville och orkade lyssna! 🙂
Uddmors betraktelser 