Konsten att lyssna


En före detta chef kommenterade en gång en (i mitt tycke viktig) utläggning med att säga: ”Jag hör vad du säger.” Det lärde mig ett par viktiga saker:

  • Han var åtminstone ärlig (och delade uppenbarligen inte min uppfattning).
  • Att höra har ingenting med lyssnande att göra.
  • Att det är stor skillnad mellan att lyssna och lyssna aktivt.

Jag blir påtagligt irriterad på människor som inte kan lyssna. Dom ställer en fråga, men så snart jag börjar besvara den är uppmärksamheten redan nån annanstans. Eller så ställer dom en följdfråga som dom redan har fått svaret på om dom hade lyssnat.

Tigern/Lejonet är ett lysande undantag. Hon är fenomenalt duktig på att lyssna aktivt. Hon uppfattar undertoner och signaler som går dom flesta förbi, ställer relevanta följdfrågor och penetrerar verkligen samtalsämnet. Dom flesta väntar bara på att man ska avsluta meningen för att dom ska få fortsätta prata om det som intresserar dom.

Jag har ibland testat att avbryta mig mitt i en mening för att se om min motpart noterar den abrupta avslutningen. I regel går avbrottet helt förbi, motparten fortsätter glatt att prata om sig och sitt eller byter samtalsämne. Men HALLÅ! Då är det väl ingen idé att fråga över huvud taget? Av just den anledningen försöker jag låta bli att prata om mig själv och vad jag tycker och tänker. Om nån är intresserad får han fråga. Och om han saknar förmågan att lyssna, slutar jag omedelbums.

Att lyssna aktivt eller medvetet innebär för mig att man också uppfattar sånt som inte sägs. Minspel, gester och den känsla som personen utstrålar är minst lika viktiga för att jag ska få en uppfattning om människan bakom orden. Ibland leder det till att jag inte hör vad han/hon säger, alla dom andra budskapen tar över. Men ingen verkar ta illa upp av att jag erkänner att jag inte har hört vad dom sa och upprepar gärna.

En dödssynd
För mig är det fullkomligt självklart att fokusera på den som har ordet och inte på vad jag ska säga härnäst. Fast tyvärr är jag inte heller felfri. Ibland kan jag förivra mig om det är nåt som verkligen engagerar mig. I såna fall kan jag också hemfalla åt att avbryta folk, vilket i mina ögon är en dödssynd.

Att avbryta nån uppfattas ovillkorligen som att man ger blanka f-n i motparten och vad den personen har att säga. Det är för all del en kulturfråga. I många andra länder är det helt OK att avbryta och försöka överrösta. Ju högre volym, desto större engagemang.

Maktmedel
Att vara tyst medan motparten pratar har vi fått lära oss sen barnsben. I bästa fall får nutidens barn också det. Men tystnad kan också användas som ett mycket effektivt vapen. Ett idealiskt sätt att göra en person osäker och obekväm utan att behöva säga nåt oförskämt eller nedlåtande. Kombinerat med en kylig blick och ett avvisande kroppsspråk blir det garanterat succé. Risken är att man får en fiende för resten av livet.

4 tankar om “Konsten att lyssna

  1. Har alltid hävdat att det finns en anledning till varför vi fått två öron men bara en mun!
    Instämmer i allt du skrivit, mycket bra!

    Gilla

  2. Mycket bra skrivet! Många samtal är ju egentligen inte en dialog, utan monolog x 2. En ”Mindfulness-läkare” i Sverige har tesen att vi lever i ett ADHD-samhälle, med det allmänna kännetecknet: uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitet. Det är också lite störande när folk inom servicenäringen inte fokuserar på just aktuell kund, utan sysslar med annat/pratar med någon annan samtidigt.

    Gilla

    • Tack för det! Instämmer helt i att aktivt lyssnande borde vara ett anställningskrav för alla som jobbar i serviceyrken!

      Gilla

Kommentarer är stängda.